Luthers psalm om kvinnan i Uppenbarelseboken

Påskvänner!

En av Martin Luthers finaste men hos oss minst kända psalmer är den om Himladrottningen i Uppenbarelseboken, Kristi Kyrka, med klara drag av Jungfru Maria (och kanske i någon mån även Katharina von Bora - Luther skrev psalmen efter flera års lyckligt äktenskap). Hon är motpolen till den stora Skökan, precis som Lammet är det till Draken/Ormen. Tonsatt blev psalmen av Michael Praetorius (1571-1621). 

Ett fint motgift mot all ormaetter som sprids över oss från Satans oavkragade teologer i vår kyrka. Liksom mot all gräslig mansgrisighet och "maskulinism".

   

EN SÅNG OM DEN HELIGA KRISTNA KYRKAN (Upp. 12).

1. Jag har den ädla kvinnan kär, 

 kan henne aldrig glömma. 

Jag med mej bär allt hon mej lär, 

vill henne högt berömma. 

Hon är min vän, 

och om jag än 

bekymrad var 

i olycksdar, 

så bistår mej den sköna 

med all den kärlek, trofasthet 

jag alltid har fått röna. 

Min själs behov hon vet. 

 2. En gyllne krona kvinnan bär, 

tolv stjärnor kronan hyser. 

Som solen hennes kläder är, 

de när och fjärran lyser. 

På månen så 

ses kvinnan stå 

i denna skrud 

med glans från Gud, 

men tärs av födslovärkar, 

hon bär ju fram den höge Son 

som evigt, väl att märka, 

ska styra från sin tron. 

3. Fast draken full av raseri 

det barnet ville sluka, 

så måste han besviken bli, 

vad makt han än vill bruka, 

för kvinnans Son 

ryckts härifrån. 

Men hon är kvar 

med andra barn: 

de som Guds bud vill hålla 

och som har Jesu vittnesbörd. 

Vad draken än kan vålla, 

blir kvinnans bön dock hörd.