Jag går i fara var jag går

Påskvänner!

Förra veckan var mycket intressant - med alltifrån en måndag i Uppsala med hyllningar av Tomas Nygren på Johannelund och Roseniussällskapets årsmöte till en söndag i Strömsbrokyrkan i Gävle med Per Ewert och hans bok Landet som glömde Gud.

Men sedan blev jag sjuk och kunde inte skriva så mycket om det som jag tänkt. Denna vackra vintervecka - vackraste i vinter - har jag mest varit inomhus, förutom igår då jag cyklade på havet och idag då jag suttit och solat på en plaststol vid husknuten.

Följande har jag till mycket tveksam uppbyggelse kunnat läsa idag i en bok utgiven på Verbum:

Människor som inte känner till frestelser och då och då faller för dem, är sällan särskilt roliga att vara med - och knappt ens trovärdiga. Det är helt enkelt mänskligt att frestas, även om vi måste lära oss att hantera det. 

Berättelsen om Adam och Eva som inte lyckas behärska sig, utan äter av äpplet från det enda träd de inte får röra, är en paradox. De får inte äta, men måste samtidigt göra just detta för att bli sanna människor. De måste lämna paradiset, detta illusoriska tillstånd av evig lycka, för att lära sig leva livet på riktigt, där frestelser ingår. Steget ut ur Eden är nödvändigt för inre mognad och växt. Vi måste helt enkelt äta av äpplet.

Vishet bygger på livserfarenhet, som i sin tur öppnar ögonen och ger oss insikt om vår egen nakenhet och sårbarhet - att vi inte kan vara kvar i en illusorisk, perfekt värld, med perfekta människor. I den sanna världen sätts vi hela tiden på prov och måste lära oss hantera det. Men vi kan också få glimtar av det paradisiska tillståndet. Dessa ska vi vara rädda om, låta dem hjälpa oss att leva vidare som trovärdiga människor i en trovärdig värld.  

(Dagbok med kyrkoalmanacka 2016-17 s 50).

Människan som skrev denna betraktelse för sex år sedan verkar fortfarande vara domkyrkolektor i Storkyrkan, med Andreas Holmbergs (inte den falske biskopens) goda minne. Ingen avkragning tycks vara aktuell så långt ögat når. Inte så lite fräckt att ha lyckats få denna hyllning av syndafallet publicerat i Verbums kyrkoalmanacka 2016-17 på temat "Luther och reformationen"!

Denna gamla publicering och dagens allvarliga ämne gör att jag även publicerar Brorsons klassiska psalm "Jag går i fara var jag går" (den som i mycket beskuret skick ingår i Svenska psalmboken under rubriken "Jag går mot döden var jag går"). Så här sjunger Brorson till både varning och tröst:

1. Jag går i fara var jag går,
jag måste alltid tänka
att Satan invid vägen står
med färdigsmidda länkar.
Hans dolda helvetsbrand
mej lätt förvilla kan
när inte på min vakt jag står.
Jag går i fara var jag går.

2. Jag går i trångmål var jag går,
mot synden ska jag strida.
Om Herren lägger korset på,
då ska jag tåligt lida.
Rätt ofta jag ej ser
en väg att vandra mer,
när motgångsdimman blir för svår.
Jag går i trångmål var jag går.

3. Jag går mot döden var jag går
vart än jag här mej vänder.
Förrän jag vet det, klockan slår
och döden bud mej sänder.
Ett litet andetag,
så slutar livets dag
och jag i evigheten står.
Jag går mot döden var jag går.

4. Jag går bland änglar var jag går
och de ska mej bevara.
Alls inget Satans makt förmår
mot denna himlaskara.
Bort, världens suck och sorg,
jag går i änglaborg
och Herren räknat mina hår.
Jag går bland änglar var jag går.

5. Jag går med Jesus var jag går,
han har mej vid sin sida.
Han läker mej med sina sår
och hjälper mej att strida.
Där han står ondskan mot,
jag sätter ner min fot.
Om allting än min ofärd spår,
jag går med Jesus var jag går.

6. Jag går till himlen var jag går,
så fatta mod, mitt hjärta!
I himlen du en ände får
på all din nöd och smärta.
Bort, världens lust och prakt,
ni hör vad jag har sagt:
all världens ära jag försmår,
jag går till himlen var jag går.

Text: Hans Adolph Brorson, övers. 2013 A.H.
Musik: Tysk koral efter J S Bach, alt. norsk koral