Kära påskvänner!
I år firar vi ju (?) att konventikelplakatet avskaffades 1858, vilket gjorde att man fritt kunde samlas till bön, sång och ordets predikan också utanför kyrkans hägn. Huruvida vi fortfarande utnyttjar denna frihet är en annan fråga. Jag tycker mej alltför ofta höra om inställda gudstjänster i händelse av prästs sjukdom o.s.v. Eller i händelse av prästbrist i största allmänhet.
Men vaddå - det går väl att samlas, sjunga och be i alla fall? Vart tog det myndiga lekfolket vägen? Finns det numera bara i kyrkopartipolitiken?
En sak som dock konventikelplakatet faktiskt uppmuntrade var husandakten! D.v.s. man fick inte kalla samman grannar och tillresande - då ansågs man falla prästen i ämbetet - men man fick, ja, t.o.m. anmodades, att hålla husandakt med barn och tjänstefolk.
Hur har vi det med husandakten? Är det inte med den, liksom med bordsbönen, att den tagit allvarlig skada av det nutida livstempot? Jäktade mornar där alla ska åt var sitt håll - och trötta kvällar där var och en lever sitt "virtuella liv" på nätet?
Vår familj har haft stor glädje av boken "Kring Guds ord" som Torsten Nilsson översatte från engelskan på 1960-talet. Namnskicket är väl lite inaktuellt (det är inte så många barn som heter Tore och Irene idag!) och omslagsfotot från 70-talet är nästan skrattretande. Men upplägget håller än. Ett bibelord, ett tema, en berättelse, en sammanfattning, en frågestund (otroligt vad barnen snappat upp! - de gillar faktiskt frågesporten på slutet) och en bön. Plus kanske en sång om man kommer på någon.
Inlägg
En blodig historia – Personlig
6 timmar sedan
2 kommentarer:
Andreas,
Tack för att du håller fart på din blogg. Jag läser den ständigt. Tyvärr har det blivit lite skralt med kommenterandet den senaste tiden. Men jag kommer igen!
Jaså, var det Torsten Nilsson som översatte "Familjen kring Guds ord" (visst var det så den hette?). Jag kommer ihåg den från min barndom. Det var kul med frågorna. Jag kan tänka mig att det var betydelsefullt för mig att få själv formulera svar.
Nu till anledningen att jag kommenterar: Torsten Nilsson. Jag försöker, dock alltför stillsamt, driva en kampanj att någon borde skriva boken om TN. Vi har inte haft en mer inflytelserik EFS-are under senare delen av 1900-talet, vågar jag påstå. Hans betydelse sträckte sig långt utanför EFS. När Budis byggde om 2006 gav man ut ett nummer med bara gamla artiklar från sina 150 år. Det enda som riktigt höll fortfarande var ledarsidan från TN:s tid.
Hjälp mig lobba för att någon (Leif H Gustavsson, Pelle Lund, eller Erika Cyrillus) skriver boken medan det fortfarande finns levande människor som kan berätta!
--Bengt
Hej Bengt! Kul att i alla fall ha en trogen läsare ;o)
Jag tror att du har alldeles rätt i att TN hade stort inflytande i EFS, oavsett om man ser positivt eller negativt - eller både och - på detta stora inflytande. Särskilt vid tiden för min egen födelse, 1970, tycks TN ha varit av rent avgörande betydelse för EFS:s färdriktning och vägval.
Jag stöder därför helhjärtat din idé, Bengt! Material till en bok torde, som du säger, skyndsamt böra samlas - medan intressanta sagesmän och -kvinnor är i livet. Däremot bör den nog inte ges ut förrän minst 10 år efter den biograferades död. Biografier som ges ut under "föremålets" livstid eller vid deras död tenderar att snarare bli hyllningsskrifter - förvisso på sitt sätt intressanta även de - än verkligt levande och engagerande skildringar. Undantaget är vissa självbiografier, som ju är partiska till själva sin idé men som ibland är mer avslöjande (avsiktligt eller oavsiktligt) än någon aldrig så grundlig journalistisk undersökning.
Skicka en kommentar