Och visst har Hagberg utmärkt sej som själavårdare vid köksbordet och Persenius som det andliga gudstjänstinnehållets försvarare (också vid risk att skolavslutningarna förläggs någon annanstans än i kyrkan) - bra! Men när de tillsammans med biskop Hans av Luleå skrev en insändare om kyrklig välsignelse av samkönade par, med mottot "det måste göras etisk skillnad om man har möjlighet att välja", hade åtminstone jag förväntat mej att detta skulle följas upp med en klar och tydlig vägledning för s.k. bisexuella, att det skulle innebära en otvetydigt heteronormativ hållning om än med öppenhet för pastorala undantag. Så har tyvärr inte skett. Och här kommer mina slutsatser:
STIFTSCHEFERNA KOMPROMETTERAR REFORMER
År 2007 kom årtusendets reform i Svenska kyrkan. Den innebär erbjudande om välsignelse (populärt kallat vigsel) av samkönade par i alla Svenska kyrkans församlingar. Stiftscheferna och inte minst Martin Lind i Linköping (se Dagen 4/1) har presenterat nyheten som helt i linje med Jesus´ intentioner och Svenska kyrkans reformatoriska tradition.
Jag tvivlar inte alls på Martin Linds, övriga stiftschefers, kyrkomötets och kyrkostyrelsens goda vilja när det gäller beslutet om välsignelse av ingångna partnerskap. Utan tvekan betyder det mycket för många homosexuella, som varit och är utsatta för våld, förtryck och diskriminering av olika slag, att Svenska kyrkan så entydigt ställer sej på deras sida. Rör inte min kompis! Jag är tacksam över att Svenska kyrkan inte går i taket av upprördhet och fördömanden om något eller några av mina barn visar sej ha en homosexuell läggning. Jag har som politiskt liberal i långa stycken understött idéerna om partnerskapslag, adoptionsprövningsrätt, utökad asylrätt m.fl. välbehövliga reformer – liksom jag i kristna sammanhang försvarat tankarna på vissa pastorala undantag med hänvisning till hanteringen av polygami på missionsfälten, Martin Luthers (i och för sej omstridda) medgivande av bigami et c.
Men nu handlar det inte längre bara om upprättelse av en förföljd och trakasserad minoritet av sexuellt funktionshindrade. På köpet har Svenska kyrkans ledning nu uppenbarligen släppt det mesta som påminner om heteronormativitet. Utom möjligen rent språkligt – än så länge säger sej stiftscheferna vilja reservera själva äktenskapsbegreppet för relationen man/kvinna. Det luktar dock oengagerad kompromiss och lär inte hålla särskilt länge sedan väl staten snart gjort begreppet könsneutralt.
Och nu kommer min poäng: det måste väl ändå betraktas som ett stolleprov i nivå med Åke Greens – fast åt andra hållet s.a.s.. – att Svenska kyrkan fr.o.m. 2007 inte agerar heteronormativt ens gentemot dem som kan välja? Hela argumentationen kring välsignelsebeslutet handlade ju om att förstå och stödja människor som inte hade något val, som hade en viss läggning som Paulus sades inte känna till et c. ”Det måste göras etisk skillnad om man har möjlighet att välja”, hävdade stiftscheferna Stiglund, Hagberg och Persenius så sent som 2004 (Kyrkans Tidning 13/04). Och det är väl ändå fullständigt orimligt att i ljuset av Matteus 19 – eller av våra kroppars form och funktioner – hävda, att det ur kristen synvinkel är fullkomligt likgiltigt om man bildar familj med någon av samma kön eller någon av motsatt? Ifall man faktiskt har ett val (jodå, Mästaren är medveten om undantagen) och vill följa Jesus undervisning om Skaparens intentioner.
Men nu visar det sej alltså att just detta orimliga - ja, detta stolleprov! - har blivit Svenska kyrkans officiella linje i och med kyrkomötets beslut 2006. För hur har herrarna Stiglund, Hagberg och Persenius nu tänkt sej kunna ”göra etisk skillnad”, d.v.s. vara heteronormativa, gentemot dem som har möjlighet att välja? (Lind har förvisso aldrig ens antytt den tanken). Skulle man plötsligt börja skilja på bi- resp. homosexuella när folk som ingått partnerskap vill ha kyrkbröllop?
Och denna orimlighet, menar jag, komprometterar kampen för ökad förståelse inom kyrkorna för entydigt homosexuellas situation. Många konservativa jag pratat med och försökt rucka på har hävdat just att pastorala medgivanden åt denna grupp skulle leda till just det vi nu ser: en kyrklig ”queer-ideologi” där du kan gifta dej i kyrkan med en karl ena gången och en kvinna andra gången. Jag har också själv insett att det överexploaterade kärleksargumentet likaväl skulle kunna användas för t.ex. relationen som Paulus kritiserar i 1 Kor. 5 och som kyrkan – än så länge – inte vågar välsigna.
En sak misskrediteras visserligen inte definitivt av att enstaka stollar företräder den (inte Åke Greens heller) eller av att en företrädare använder enstaka stolliga argument. Men när de annars mest aktade och uppburna företrädarna för en sak verkar oförmögna att presentera någon hållbar argumentation och konsekvensanalys, då börjar man ju undra om inte något är ruttet med själva saken.
Inte bara det: välsignelsebeslutet komprometterar i stor utsträckning ämbetsreformen 1958. Var det hit den teologin förde oss? I dessa yttersta av dagar används ju Gal. 3:28 (”här är inte man och kvinna”) till och med om könslivet – där vi tidigare trodde att könet om någonstans faktiskt hade betydelse. Min hustru missionspastorns kvinnliga kollegor i Svenska kyrkan har knappast kunnat opponera sej mot kyrkomötets välsignelsebeslut utan att få sitt ämbete slängt i ansiktet – har du accepterat det ena måste du acceptera det andra också, har argumentationen låtit. Nu är jag långt ifrån övertygad om att det där sista är sant. Men om så vore, skulle det tyvärr vara mer komprometterande för ämbetsreformen på kyrkomötet 1958 än legitimerande för välsignelsebeslutet på kyrkomötet 2006.
Andreas Holmberg
Bollnäs
Inlägg
1 kommentar:
Är det snart dags att vidga begreppen ännu mer: Jag lär mig av ordförklaringarna i Bibel 2000 att "Rättfärdig" har med att hålla vad man lovar att göra. Jag tycker det är en bra förklaring. Rättfärdig är man när man håller sina löften.
Kyrkan har länge haft ett sätt att hjälpa människor att göra löften om trohet i äktenskapet tydligt markerade och offentliga. Nu håller vi på och tar i frågan om även löften mellan två människor av samma kön ska få markera det löftet i en kyrklig akt med välsignelse och allt. Men det finns andra situationer där löften ingås och där vi skulle kunna hjälpa till med en kyrklig akt för att markera löftesingåendet. Det skulle kunna vara en hjälp för människor även i andra lägen än samboende. Två familjer kan exempelvis komma överens om att köpa ett stort hus tillsammans. Då ingår man löften som regleras i ett avtal. Jag lovar min fru att sluta röka. En akt i gudstjänsten där jag gör mitt löfte offentligt kan hjälpa mig att ta löftet på allvar. Ett löfte att be för någon annan. Ett löfte att jobba för Ericsson, ABB, eller någon annan arbetsgivare. Ett överenskommet löneavtal mellan facket och arbetsgivarföreningen.
Listan kan göras lång på små och stora löften som vi som kyrka skulle kunna hjälpa människor att hålla. Är det ett sätt att göra världen rättfärdigare?
Skicka en kommentar