Vad innebär ordet kristen?

En intressant fråga med anledning av en kommentar till mitt inlägg om Erika Cyrillus förtjänar att lyftas fram. Kan man utan att göra sej skyldig till ett grovt övertramp ifrågasätta om vissa präster eller t.o.m. biskopar är kristna?

Jag har jämfört med min i andra sammanhang framförda åsikt att åtminstone delar av socialdemokratins ledning inte längre är socialistisk. Det känns kanske hårt för en del gamla partikämpar att höra, men jag har aldrig fått veta att åsikten omöjliggör fortsatt samtal - tvärtom kan jag få försiktigt medhåll (trots att jag är folkpartist ;o). Oavsett om jag har rätt eller inte anses diskussionen intressant, och det finns en del rätt tydliga definitioner av socialism att utgå ifrån.

Nåväl. Om jag uttrycker osäkerhet om huruvida alla i Svenska kyrkans ledning är kristna (och då bör man väl till Svenska kyrkans ledning även räkna det politiskt valda kyrkomötet eller åtminstone själva kyrkostyrelsen), ja, då anses jag av många - inklusive min anonyme vän bloggkommentatorn - ha överskridit anständighetens gräns. "Det finns liksom ingen grund för samtal." Men är det en vettig reaktion?

Att man måste ifrågasätta "biskop" John Shelby Spongs moraliska (inte juridiska) rätt att kalla sej kristen - eller för den delen Dalai Lama som i Scandinavium kallade sej "en god kristen" (medan K-G Hammar något ödmjukare kallade sej "en liten buddhist") - tycks mej fullständigt uppenbart av rent sakliga skäl: varken Spong eller Dalai Lama tror ju ö.h.t. på en personlig Gud. Men kan vi uppriktigt säga att alla i Svenska Kyrkans ledning markerat det avstånd till "biskop" Spong - eller för den delen Dalai Laman (något citattecken kring Laman ser jag inget behov av) - som en kristen bekännelse borde kräva?

Har inte tvärtom nuvarande västeråsbiskopen Ytterberg vid flera tillfällen bjudit in Spong just i Spongs egenskap av biskop (inte kristendomsfiende eller så), alldeles bortsett att han skrev förordet till den svenska utgåvan av Spongs famösa "Samtal om Gud"? (Läs Kyrka och Folks denna gång unikt adekvata ordval om dylik teologi!). Och har inte K-G Hammar i boken Samtal om Gud på många sätt lagt sej förfärande nära Spongs konturlösa, vanmäktiga "gudsbild" (om vilken den i detta fall på tok för fridsamme Martin Lönnebo dock försiktigt vågade yttra att den tycktes honom alltför opersonlig)? Verkar det som om alla övriga biskopar eller alla kyrkomötesombud har en faktisk tro och bekännelse som tydligt skiljer sej från Spong-liknande modernism? Och finns det då inte skäl att - utifrån rent sakliga grunder - ifrågasätta om verkligen Hela Svenska Kyrkans Ledning fortfarande är kristen?

OBS att jag mycket uppskattar K-G Hammar som talare och människa (mycket föredömligt att avgå i förtid för att ägna sej mer åt sin sjuka hustru!). Jag har heller inget som talar för att Spong eller för den delen Dalai Lama skulle vara mer osympatiska eller på sitt sätt mindre fromma än han. Men som C S Lewis skriver i sin bok "Kan man vara kristen" (Libris 1992, s 9ff):

Man kan hysa långt mer djupgående invändningar - och de har även kommit till uttryck - mot min användning av ordet kristen i betydelsen av en som godtar kristendomens gemensamma läror. Man säger: "Vem är du, som kan avgöra vem som är eller inte är en kristen?" Eller: "Kan inte mången, som inte kan tro på dessa läror, vara en vida bättre rkisten, vida närmare Kristi anda än somliga troende?" Nu är denna invändning i en mening mycket riktig, mycket själfull, mycket förnuftig. Den har alla goda egenskaper utom en - den är meningslös.
[---]
Om vi nu väl en gång låter folk förandliga och förfina - eller som de kanske säger fördjupa - betydelsen av ordet kristen, kommer det snart att bli oanvändbart. För det första kommer de kristna själva inte längre att kunna använda det om någon. Det är inte vår sak att avgöra vem som i djupaste mening är eller inte är nära Kristi ande. Vi kan inte se in i människors hjärtan. Vi kan inte döma, ja, vi är förbjudna att göra det. Det skulle vara en otillbörlig arrogans av oss att säga att någon är eller inte är kristen i denna förfinade mening. Och tydligen är ett ord som vi aldrig kan tillämpa inte särskilt användbart. Vad de icketroende beträffar kommer de att gladeligen använda ordet i dess förfinade innebörd. I deras mun blir det helt enkelt ett lovord. När de kallar någon kristen, kommer de helt enkelt att mena att de anser honom vara en god människa. Men att använda ordet på det sättet blir inte att berika språket, för vi har redan ordet god. I stället kommer ordet kristen att bli oanvändbart för något nyttigt syfte som det skulle ha kunnat tjäna.

Vi måste därför hålla fast vid ordets ursprungliga, klara betydelse. Namnet kristna gavs först i Antiokia (Apg. 11:26) åt "lärjungarna", åt dem som tog emot apostlarnas läror.

Och, menar alltså jag, om en person - biskop eller lekman, kanske våra egna tonåringar - inte godtar grundläggande kristna läror (om Gud Fadern eller Guds Son), leder det rent sakligt och själavårdsmässigt fel att envist och närmast skygglappsartat se personen som en broder i tron, som i och för sej kanske "anfäktas" eller i några mindre viktiga stycken misstagit sej (vilket i och för sej är en god utgångshypotes tills motbevisen blir för många). Vi talar ju inte om moral - för vi hävdar ju inte att någon gjort sej skyldig till MEDVETET dubbelspel - utan, precis som i fallet med socialdemokraternas ledning, om i vilken mån företrädaren verkligen fortfarannde företräder, och personligen delar, en klart identifierbar ideologi.

På samma sätt har jag - rent intellektuellt i alla fall - inga problem med om någon ifrågasätter min kristendom p.g.a. att jag i deras mening är för dömande et.c. Jag får då rannsaka mej själv och vi får tillsammans undersöka i vad mån mina gärningar och uttalanden rimmar med Guds ord. Är det fråga om den "dömarsjuka" som Guds ord fördömer (intressant fråga om det oxå kan gälla den som dömer den som är dömande ;o) och om de hårda ord som enligt Skriften inte ska uttalas mot "en hövding i ditt folk" - eller handlar det om sakligt motiverade distinktioner och varningar, som även NT överflödar av?

Ja, självprövning är nyttig. På så sätt har jag alls ingenting emot kritiska kommentarer (även anonyma); de är till stort gagn. Vad jag ovan velat hävda är inte att jag alldeles säkert har rätt - bara att det (tyvärr) kan finnas en möjlighet att jag, som jag tror, har rätt i att Svenska kyrkans nutida ledning "inte är luthersk så det stör" och "i förekommande fall inte ens kristen så det stör" (de tre sista orden borde kanske kursiverats). Och att man nog hellre bör påvisa att jag har fel än att a priori förutsätta att varje biskop eller ledamot av kyrkostyrelsen måste vara en sann (och alltså i världens ögon störande) kristen, eftersom personen är en del av kyrkoledningen och eftersom varje antydan om avfall är för hemsk för att ens få nämnas.