Edsinger replikerar på Georg Andersson

Påskvänner!

I tidningen Dagen för den 26 juni replikerar Olof Edsinger på Georg Andersson insändare i samma tidning den 4 juni (som jag tyvärr inte kan återfinna i elektronisk form).

"Stämpla inte alla andra åsikter som sekterism", lyder Edsingers uppmaning. Jag gav efter Anderssons senaste insändare ett erkännande åt denne för att han insett problemen med att "både äta kakan och behålla den" och jag medgav att en kyrka kan behöva sätta ner foten i en lärofråga. Ömsesidigt accepterande är inte alltid en framkomlig väg. Ibland måste man gå skilda vägar. Det är bra att Georg Andersson är läromedveten.

Jag måste dock denna gång ge Edsinger ett erkännande: det BLIR ytterst märkligt att totalt distansera sej från t.ex. den dynamiska Oasrörelsen p.g.a. deras ämbets- och äktenskapssyn. (Kritisera den kan man förstås göra, jfr Stefan Svenssons kritik för tre år sedan, men är rörelsen verkligen så urartad att man fördenskull inte kan vara med på dess sommarmöten?). Medan man åt andra hållet tycks kunna samarbeta med eller åtminstone stillatigande acceptera och dela gudstjänstgemenskap med nästan vilka teologer som helst, även på EFS-konferenser, särskilt när de har biskopliga förtecken. (Shelby Spong är ju det mest flagranta exemplet på "ett annat evangelium", men vår egen K-G Hammar eller Spongs promotor Ytterberg ligger sannerligen inte långt efter, och de kollegor som tigit är medskyldiga till de biskopliga uttalanden som de inte offentligt bemött). Det BLIR märkligt när Svenska kyrkan centralt inte aktivt understödjer Jesusmanifestationen men däremot är mycket aktiva inför Pridefestivalen. Det kan inte hjälpas. I det fallet är det Olof Edsinger som har en poäng.

Jag har själv många funderingar kring OAS-rörelsen, och kan numera dryfta dem med min nyblivne svåger (och nyvigde präst) Per Wallin som är mycket aktiv där. Men att behandla OAS - eller hög- och gammalkyrkliga - som snart sagt kyrkans (samt kvinnors och bögars) värsta fiender p.g.a. deras ämbets- och äktenskapssyn, det tycker jag är fullkomligt orimligt. Det rimmar dessutom illa med att man samtidigt försöker odla mer vänskapligt ekumeniska relationer med romersk-katolska kyrkan än på mången god dag. För vilken hållning den kyrkan intar i nämnda frågor vet ju alla...

Guds kyrka är gemenskap med Fadern och hans Son,
det skådar hon och erfar i Andens kraft och nåd.
Guds helgon och martyrer betygar det med blod,
omkring dem sjunger rymden där segerns kyrka bor.