Ur debattartikeln "Gärna kämpaglöd men inte folkutrotningar" i Dagen 19(?) april 2007
En sak som fler kristna borde reagera på är folkutrotningarna i Gamla Testamentet. Det kan inte vara rätt att man från nytestamentlig ståndpunkt måste försvara och förklara folkutrotningar, bara för att de ägde rum för några tusen år sedan och beskrivs som befallda av Gud. I Lee Strobels "Fria eller fälla" finns ett kapitel som på ett ganska läskigt sätt försöker försvara vissa av historiens folkutrotningar. Sådant tycker jag att både Birger Schlaug och vi andra borde reagera betydligt hårdare på. Står Jesus som Guds eviga Ord rakt och oförmedlat bakom orden i 1 Sam. 15:3? Då är han inte den jag trodde och fick lära känna. Sådan Jesus är, sådan är Gud.
Det kan å andra sidan inte heller vara rätt att jämföra GT:s folkutrotningar med Nya Testamentets (NT:s) kärleksbud. Det är att jämföra äpplen och saltsten, och blir orättvist mot judarna och den mosaiska tron. Kärleksbudet och även evangeliet fanns redan i GT, och NT, inte minst Jesu förkunnelse, är fullt av varningar för Guds vredesdomar. "Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbli över dig", står det i GT. Men att "det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer" står i NT, i Hebréerbrevet.
Det kan inte heller vara rätt att, som Jonas Gardell och många av Svenska kyrkans ledare gör idag, bara räkna evangeliet om Guds kärlek - i både GT och NT - som Guds ord men räkna lagens och domens ord - i både GT och NT - som något slags beklagliga missförstånd som egentligen borde rensas ut ur både bibel och förkunnelse.
Rätta vägen är att å ena sidan en gång för alla bejaka uppenbarelsen genom Lagen och dess bud och domar. ("Syndens lön är döden." "Utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.") Men också, och framför allt, att bejaka Evangeliets budskap om att Jesus lidit syndens lön och utgjutit sitt blod "för många till syndernas förlåtelse." Vi gör inte lagen om intet genom tron på evangeliet - tvärtom, vi bekräftar lagen, som Paulus skriver.
Folkutrotningarna kan förklaras som hemska följder av människans synd och samtidigt en ny, viktig insikt om syndens förfärlighet, men de kan aldrig idag försvaras som Guds yttersta vilja med de aktuella folken. "Genom Moses blev lagen given - nåden och sanningen har kommit genom Jesus." (Joh. 1:17). Moses nås ju av tilltalet att inte heller hans eget folk (judarna) borde få leva vidare; möjligen han själv som dock försökt göra Guds vilja. Men ansikte mot ansikte med Gud vill Moses hellre att folket ska få leva inför Gud än att han själv ska få göra det. Där lyser Nya Testamentets evangelium fram, och Moses blir en förebild för Jesus som personligen, som den ende verkligt skuldfrie, går in under världens synd och lagens dom.
Jag saknar dock motsvarande förbön för de kananeiska folken, och kan inte se utrotningen av dessa (enligt 5 Mos. 7 och 20) som Guds egentliga och oföränderliga avsikt. Moses kunde och borde ha bett om nåd även för dem. Såg inte han det så borde åtminstone vi se det. Guds goda lag kan sorgligt nog inte annat än fördöma oss; vi förtjänar egentligen inte att släppas in i Guds himmelska rike. Men genom Jesus erbjuder Gud oss och alla andra sin livsförvandlande nåd och förlåtelse, sin Ande och sitt eviga liv.
En sak som fler kristna borde reagera på är folkutrotningarna i Gamla Testamentet. Det kan inte vara rätt att man från nytestamentlig ståndpunkt måste försvara och förklara folkutrotningar, bara för att de ägde rum för några tusen år sedan och beskrivs som befallda av Gud. I Lee Strobels "Fria eller fälla" finns ett kapitel som på ett ganska läskigt sätt försöker försvara vissa av historiens folkutrotningar. Sådant tycker jag att både Birger Schlaug och vi andra borde reagera betydligt hårdare på. Står Jesus som Guds eviga Ord rakt och oförmedlat bakom orden i 1 Sam. 15:3? Då är han inte den jag trodde och fick lära känna. Sådan Jesus är, sådan är Gud.
Det kan å andra sidan inte heller vara rätt att jämföra GT:s folkutrotningar med Nya Testamentets (NT:s) kärleksbud. Det är att jämföra äpplen och saltsten, och blir orättvist mot judarna och den mosaiska tron. Kärleksbudet och även evangeliet fanns redan i GT, och NT, inte minst Jesu förkunnelse, är fullt av varningar för Guds vredesdomar. "Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbli över dig", står det i GT. Men att "det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer" står i NT, i Hebréerbrevet.
Det kan inte heller vara rätt att, som Jonas Gardell och många av Svenska kyrkans ledare gör idag, bara räkna evangeliet om Guds kärlek - i både GT och NT - som Guds ord men räkna lagens och domens ord - i både GT och NT - som något slags beklagliga missförstånd som egentligen borde rensas ut ur både bibel och förkunnelse.
Rätta vägen är att å ena sidan en gång för alla bejaka uppenbarelsen genom Lagen och dess bud och domar. ("Syndens lön är döden." "Utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.") Men också, och framför allt, att bejaka Evangeliets budskap om att Jesus lidit syndens lön och utgjutit sitt blod "för många till syndernas förlåtelse." Vi gör inte lagen om intet genom tron på evangeliet - tvärtom, vi bekräftar lagen, som Paulus skriver.
Folkutrotningarna kan förklaras som hemska följder av människans synd och samtidigt en ny, viktig insikt om syndens förfärlighet, men de kan aldrig idag försvaras som Guds yttersta vilja med de aktuella folken. "Genom Moses blev lagen given - nåden och sanningen har kommit genom Jesus." (Joh. 1:17). Moses nås ju av tilltalet att inte heller hans eget folk (judarna) borde få leva vidare; möjligen han själv som dock försökt göra Guds vilja. Men ansikte mot ansikte med Gud vill Moses hellre att folket ska få leva inför Gud än att han själv ska få göra det. Där lyser Nya Testamentets evangelium fram, och Moses blir en förebild för Jesus som personligen, som den ende verkligt skuldfrie, går in under världens synd och lagens dom.
Jag saknar dock motsvarande förbön för de kananeiska folken, och kan inte se utrotningen av dessa (enligt 5 Mos. 7 och 20) som Guds egentliga och oföränderliga avsikt. Moses kunde och borde ha bett om nåd även för dem. Såg inte han det så borde åtminstone vi se det. Guds goda lag kan sorgligt nog inte annat än fördöma oss; vi förtjänar egentligen inte att släppas in i Guds himmelska rike. Men genom Jesus erbjuder Gud oss och alla andra sin livsförvandlande nåd och förlåtelse, sin Ande och sitt eviga liv.
Inlägg
2 kommentarer:
Mycket som står här är enligt min mening både sympatiskt och korrekt. Men några blinda fläckar menar jag mig ändå kunna identifiera:
1) Inte bara frälsningen, utan också domen, är i Bibeln något gott - nämligen ett uttryck för den gode Gudens vrede över synden. I sin nåd dröjer Gud därför så länge han kan med domen, men när den väl är oåterkallelig är det ändå rätt att den faller. I kanaaneernas fall uttrycks detta genom att Gud säger till Abraham att det ska komma en dag då "amoreerna har fyllt sina synders mått" (1 Mos 15:16). Alltså: på Abrahams tid var folket inte "moget" för Guds dom, men på Mose och Josuas tid var de det.
2) Det finns verkligen skillnader mellan GT och NT, och dessa skillnader är i sig själva förklaringen till att Gud handlar olika i de båda förbunden. Enkelt kan det uttryckas som att Israel i GT var en politisk stat med geografiska gränser och fysiska fiender, medan Guds rike är ett andligt rike med andliga fiender. Detta får konsekvenser även för synen på krigen. För att citera Dietrich Bonhoeffer: "[Krigen i GT] var Guds krig emot avgudarnas värld. Jesus fördömer inte denna fiendskap, för i så fall skulle han ju ha fördömt hela historien där Gud handlar med sitt folk. Han bejakar det gamla förbundet. Också för honom handlar det om att övervinna fienden, om Guds församlings seger. Men med sitt bud [om fiendekärlek] frigör han på nytt sin lärjungaskara från Israels folk i dess politiska gestalt. I och med detta finns det inte längre något troskrig, och Gud har lagt löftet om seger över fienden i budet om kärleken till denne."
3) Argumentet i Mose förbön om att skona israeliterna när de avfallit är att ett utrotande av folket skulle leda till att Guds namn och löften blev släpade i smutsen (se 2 Mos 32:11-14). Han ifrågasätter alltsåp inte det rätta i att utrota folket, bara att det skulle få alltför sorgliga konsekvenser. Senare i Israels historia kan vi dock se att israeliternas synd når sådana bottennoteringar att Gud låter hednafolken ge sig på först Israels nordrike och senare Israels sydrike. Domen faller alltså till slut ändå. Därmed förstås inte sagt att Mose i sin vädjan om barmhärtighet från Guds sida är en god förebild även för oss! Bara vi kommer ihåg att samme Mose bejakade Guds rättvisa dom och även vid flera tillfällen fick fungera soom Guds instrument för att utföra denna dom.
/Olof Edsinger
Tusen tack för din kommentar, Olof!
Det är gott att få mötas till samtal så här, i brist på geografisk närhet.
1) Ja, domen (Guds dom) är enligt bibeln något gott. I en bemärkelse åtminstone. Sant. Jag vill inte neka till det. Därför står jag helhjärtat på din sida mot dem som i teori eller praktik rensar ut talet om Guds dom i både GT och NT.
Uppenbarelsen genom Moses, d.v.s. framför allt lagen och dess domar, ÄR viktig. Jag tror också, som jag skriver, att folkutrotningarna verkligen var en del av eller snarare följd av "uppenbarelsen genom lagen". Men, och detta är viktigt: totala folkutrotningar kan inte på något vettigt sätt beskrivas som en analogi till a) den yttersta domen (som du jämfört med och som vi ju alla tror och hoppas ska bli verkligt Rättvis) eller b) till kampen mot nazityskland (som din "vapenbroder" Stefan Gustavsson jämfört med i tidigare debatt). I det första fallet ska ju barnen verkligen inte straffas för sina fäders missgärningar, och någon total utrotning av en viss folkgrupp, oberoende av individens aktiva motstånd, blir inte aktuell. I det andra fallet, där barn och ungdomar ju verkligen och oundvikligen drabbades, var det ju ändå inget krigsmål att utrota alla tyskar. (Vilken part som då bedrev utrotningspolitik vet vi ju alla).
2) Skillnaden mellan GT och NT är verkligen viktig att betona. Jag vill inte säga att du missar den, tvärtom berör du viktiga aspekter, men jag tycker inte att du gör full rättvisa åt den heller. (Joh. 1:17 har mer och mer strålat fram för mej - vad menas med att sanningen i bestämd form och med stort S kom först genom Jesus och tillsammans med Nåden?). I den mån Jesus måste antas ha accepterat och t.o.m. direkt stått bakom försöken till folkutrotningar (inte bara "fiendskapen" mot avguderiet) har jag förstås fel. Men då tror jag också att vårt förtroende för Jesus påfrestas alltför hårt. Det är intressant att du citerar Dietrich Bonhoeffer, som jag själv mycket uppskattar - men han hade trots sin konservativt lutherska teologi en ur ur konservativ synvinkel enormt "liberal" bibelsyn (läs t.ex. hans bok om Psaltaren - Jesu bönbok - och hur han, liksom C S Lewis, distanserar sej mycket skarpare från Psalt 137 i dess ursprungliga kontext än vad du gör i din bok - det är bara genom den korsfäste Jesus vi kan och får läsa hämndepsalmerna är ju Bonhoeffers poäng).
3)Jo, hebréernas avfall får konsekvenser ändå. Det är sant. Men domen sker indirekt, genom brödrafolkens fiender, och innebär ingen utrotning, "bara" deportation. Och den aktiva, omedelbara och totala (så när som på Mose och hans familj) dom som proklameras i anslutning till guldkalvshistorien ställs in (så när som på de tusentals som ändå dödas med svärd). Ska man se detta bokstavligt har alltså Moses´ förbön räddat folket från Guds vrede. Ska man göra rättvisa åt Guds rättvisa, måste man, menar jag, se det som att Mose här slås av lagens dom i all dess ohygglighet - inte ens egendomsfolket har rätt att leva och syndens lön är döden - men inte av Guds "egentliga" vilja med Israel som han också påminner Herren om. (Evangeliets löften, om man så vill). När det gäller amalekiterna kunde han och Samuel t.ex. ha påmint om evangeliets löften till Abraham - ("I dig ska ALLA folk på jorden bli välsignade") - och begränsat vedergällningen för överfallen mot Israels eftertrupp under ökenvandringen.
Ja, det finns mycket att samtala om i det här ämnet. Tack för vad du skriver! Jag välkomnar fler att höra av sig men känner att det är vi "konservativa", på många sätt "dina egna", som måste distansera sej från dej nu, Olof, för att rädda det som räddas kan. Sådana som Anders Sjöberg måste tala ur skägget, om han nu inte direkt sympatiserar med din framställning, annars kommer ALL vilja att bevara GT som Guds ord till oss idag och ALL vilja att förkunna lagens och domens ord att misstänkliggöras som gräsligt folkutrotningsförsvar.
Men Gud välsigne oss allesammans, som Lille Tim sa i Dickens´ julsaga.
Skicka en kommentar