Sann och falsk säkerhet i svampskogen och inför evigheten

Påskvänner!

Under fredagen deltog jag och barnen i ett arrangemang i "Svampveckan" som hålls här i Bollnäs (på Mobackes trädgårdscenter) just nu. Vi tillverkade svampar av korkar och papper samt lyssnade till massor av svampvisor på gitarr ("Kom med, nu ska vi gå ut på tramp", "Har ni sett herr kantarell", "Jag vill bo i en svamp" o.s.v.). Dessutom har faktiskt jag och smågrabbarna varit ute och plockat riktiga riskor, kremlor och soppar tidigare i veckan.

Med anledning av en replik på förrförrförra bloggposten om signalfel och evighetsallvar skrev jag följande svamprelaterade kommentarer:

Mitt "tvärsäkra" påstående grundar sej bara på enkel logik. Om man inte utan minsta tvekan kan svara "nej" på frågan om det i någon mening finns någon risk för någon att i något avseende gå evigt förlorad - ja, då är man tydligen inte riktigt säker och har i praktiken givit uttryck för en tro på att det i någon mening kan finnas en risk att i något avseende gå evigt förlorad. Eller hur? Om man inte trodde att det fanns någon risk skulle man väl inte tveka om svaret?

Det är som när jag varit ute och plockar svamp. Min fru och mina barn har rättighet att kräva ett entydigt nej-svar på sin fråga om det finns någon risk att den svamp jag plockat med mej hem kan vara av en giftig sort. Så fort jag börjar sväva på målet har jag i praktiken svarat ja på frågan. Men ÄR jag inte säker på att något är riskfritt är det ju bara bra om jag inte LÅTSAS vara säker på att det är riskfritt. Eller hur?

Vilket givetvis även har sin fulla tillämpning på frågan om vårt eviga öde. Och på frågan om vi har mandat att utfärda några som helst försäkringar och löften som inte är kopplade till Jesus Kristus och tron på honom.

Jag fick då följande svar från en läsare (tack för det värdefulla mothugget, hoppas det är OK att jag "lyfter upp" frågan så här i själva huvudbloggtexten):

... vi är nog för långt nergrävda i våra egna diken för att förstå varandra. Jag ser inte riktigt hur din logik är så enkel och svampanalogin är inte speciellt lätt att tillämpa. Den logiken förutsätter ju att du ska kunna urskilja exakt vem som går förlorad och inte ... vad som krävs för att du ska hamna "här eller där" ... du bör kunna definera "tro" med samma exakthet som svampsorter ... annars blir ditt tvärsäkra svar ett icke-svar.

På vilket jag svarade:

Nädå, inte tror jag att vi är för djupt nergrävda i svampskogens diken! (Än i varje fall ;o). Men logiken ÄR verkligen mycket enkel. Antingen är jag säker på att det är riskfritt att äta alla mina svampar (resp. att det inte finns någon risk att gå evigt förlorad). ELLER också är jag inte säker på det. (Got it?).

Om jag tillhör kategori nummer 2 behöver jag inte ALLS ge mej ut för att kunna särskilja alla svampsorter i min korg (eller vilken människa som går förlorad och vem som inte gör det). Det kan lika gärna vara tvärtom - just eftersom jag inte är tvärsäker känner jag mej skyldig att redovisa risken. Man måste däremot känna sej väldigt säker för att påstå att det inte finns någon risk för svampförgiftning (eller för att gå evigt förlorad).

Jag har länge velat offentligt fråga Sveriges biskopar om de verkligen är så säkra på att ingen kan gå evigt förlorad som man kan tro av deras förkunnelse och övriga agerande att döma (de kanske inte ens tror på ett verkligt liv efter detta, och då är ju saken förstås biff).

Eller om de bara låtsas.

Ja, det här är djupa saker, som tant Elma i Lule brukade säga på 70-talet. En sångvers av den rannsakande evangelisten Anders Nilsson (Västra Skånes missionsförening) dyker upp:

Du hoppas att du har det gott - men tänk om du har fel,
om du vet allt om Kristus, men ändå ej har del
i barnets sanna frihet - om du ej tror, blott vet
och inte själv står klädd i Guds Sons rättfärdighet?

Om några dagar eller år är du ej mera här.
Se, evigheten väntar, hur säker du än är.
Kom nu, ty allt är redo, så blir i himlen fröjd!
Du ska få se, du blir nog med barnaskapet nöjd!