Distriktshelgen i Edsbyn

Påskvänner!

På Sigrid L:s begäran ska jag väl försöka ge ett lite bättre referat än hittills av utflykten till Edsbyn i lördags. Vi var 4 personer som samåkte härifrån Bollnäs (tack Inger!) och kom fram till S:t Olovs kapell lagom till kvart-i-sex-ekot ungefär. Jag fick träffa Tin och Mats från distriktsstyrelsen och vi bad för mötet (jag skulle spela ihop med Mats).

Vi inledde med att sjunga "Stor är din trofasthet", ett av de "gamla" nytillskotten i psalmbokstillägget, en riktig stamsång i frikyrkornas Psalmer och Sånger. Jag var inte riktigt inkörd på orgeln och behövde hjälp att överhuvudtaget få igång den ("gömma nyckel" är en rolig lek, fast kanske inte 5 minuter före gudstjänsten ;o). Men de 20-30 församlade sjöng friskt och glatt.

Så blev det några lovsånger till piano och gitarr, varefter Tin predikade grundligt kring Markusevangeliets budskap, inte minst dess båda slut - en del handskrifter slutar ju med orden "de var rädda" (v. 8) vare sej det nu beror på att slutbladet fallit bort (vi börjar ju nu få de första "codexar", häften, som efterträdde bokrullen som format) eller på att resten av evangeliet lades till senare av Markus eller någon annan.

Hur som helst: inte slutar väl vårt livs historia med att vi inte säger något om Jesus "för att vi är rädda"? En viktig och rannsakande fråga som Tin ställde oss inför (bland mycket annat). Det stora glädjebudet är i varje fall att Jesus verkligen lever (som ju Markus´ slutkapitel verkligen vittnar om). Och "det enda jag vet det är att nåden räcker", som en kvinna hade hälsat predikanten med och som Mats solosjöng efteråt.

Jag fick spela en orgelpsalm till, "Jesus, det skönaste", under kollektupptagningen, och så blev det dags för en stund med önskesånger (bl.a. "Hela vägen går han med mig" och "Min Frälsare lever").

Jag minns förresten inte riktigt om bönestunden var före eller efter det - i varje fall kändes det, precis som i Järvsö i fjol höstas, helt underbart att i lugn och ro få lägga fram precis varenda en av EFS-föreningarna och -grupperna inför Gud i förbön. Jag är glad att Tin avsatte den tiden. Över huvud taget upplever jag ofta att det tar minst 5 minuter av gemensam bön innan "djupandningen" kommer igång och kropp och själ riktigt slappnar av i överlåtelse. Och då måste man ju be 5 minuter till (minst) så att man verkligen hinner njuta av vilan hos Gud.

(Varför gör man det inte oftare i kyrkan eller hemma? - en del kör ju gladeligen yoga och meditation 20 minuter varje dag, men bön i 20 minuter med levande ljus ses av många som "överfromt". Jag tror inte att alls det är överfromt - jag tror att det vore högst naturligt och minst lika bra rekreation som att se Rapport).

Till sist sjöng vi Göte Strandsjös psalm "Som när ett barn kommer hem om kvällen". Och så följde värsta gofikat med mycket samtal. Det var roligt att träffa folk från Edsbyns EFS - jag fick nästan lust att återupprätta "Södra Hälsinglands missionsförening" från 1868, nu när grupperna är så små och svåra att bilda "styrelser" i. Bönegrupper, hemgrupper och så behöver ju inte slås ihop för det, tvärtom, de ska ju helst avknoppas.

Som sagt, roligt att träffa Anders m.fl. från Edsbyns EFS. Och en del folk från distriktsstyrelsen. Synd att jag inte kunde vara med på söndagen, men om Erika C. eller någon annan som firade söndagen i S:t Olov läser detta kan de ju lägga in ett referat i en kommentar!

Vem är det som kommer på vägen?
Det lyser så grant om hans hår.
Jo, det är ju Mästaren Jesus!
Till honom, till honom vi går!