Pölsan och allt Guds rådslut

Påskvänner!

Torgny Lindgren har i sin spännande bok Pölsan visat en skamlig oförståelse för den sanna pölsans natur. Lindgren har för sej att riktig pölsa mest ska bestå av fint, finmalet kött, möjligen med lite lök. Medan riktig pölsa naturligtvis mest består av slakteriavfall och korngryn, alltså sånt som folk nuförtiden inte äter, men som det ju är mycket miljövänligt att ta vara på. När ett djur nu ändå fått ge sitt liv för vår skull. (Ni vet väl att det förr i världen knappt blev kvar nånting på ett slaktat djur som inte togs tillvara - det är därför vi har fått så konstiga rätter som pölsa och grisfötter, om nu någon mer än vi äter sånt idag).

Jag tänkte på pölsan när jag begrundade min hustrus svåra predikouppgift denna helg. Den är alltid svår, men kanske särskilt den här veckan när jag inte varit något vidare stöd utan suckat och jämrat över mina distansstudier och därpå följande dålig ekonomi. (Jodå, det är roligt att spela också!). Och stundtals burit mej riktigt uselt åt. (Förlåt!). Då kommer dessutom den där jämrans texten om den rike mannen och Lasarus som sten på börda!

Undrar just hur många präster/pastorer som kommer att bladdra bort den texten idag! (Eller välja en annan text). Fattigdom frälsar inte. Godhet frälsar inte - jo om den är absolut genomgående som hos Jesus förstås. Men däremot är det visst och sant att obarmhärtighet fördömer. Att ohörsamhet mot Guds ord, lagen och profeterna, fördömer. Och det kan bli för sent. Som det stod i ett amerikanskt predikoutkast - som f.ö. totalt missade den sociala dimensionen i texten - gjorde den rike mannen slutligen ALLTING rätt (minst fem punkter räknades upp: ånger, ödmjuk bön, omsorg om syskonen m.m.). Men FÖR SENT!

Och det där om att det FINNS en risk att gå förlorad och att det kan bli FÖR SENT, är ju något som ganska omsorgsfullt förtigs i våra kyrkor idag. (Har jag fel?). Från mina tre år i Ersmarks EFS minns jag tre tillfällen då det åtminstone antyddes att det inte är säkert att alla kommer till himlen. En allhelgonahelg då prästen i en bön läste bisatsen "så att vi inte går förlorade". En påskhelg då samme präst allvarligt frågade om "Jesus har gjort allt detta förgäves för dig och mig?" Och en tredje gång, antagligen för prick sex år sedan, när en lekman i församlingen predikade och nästan desperat frågade om det ändå inte kunde tänkas vara så att dagens text innebär att det finns en risk (kanske särskilt för oss "rika") att gå evigt förlorad?

Varför tar vi inte till oss - och förkunnar - bibelns svårsmälta delar? (Varför är inte den dubbla utgången ämne för några konferenser?). Varför är vi som Torgny Lindgren och har för oss att Guds ord bara ska vara "evangeliskt" och lättsmält? (Domedagen i form av klimatkatastrof verkar ju OK att prata om - kyrkornas globala vecka handlar ju om det i domsöndagstider också i år - och det är ju absolut bra och nyttigt att varnas för, men har inte kyrkan framför allt uppgiften att också i det sammanhanget tala om Herrens tillkommelse och räkenskapsdagen med både hopp och bävan?). Tänk på Hesekiel som skulle äta bokrullen som var full med "klagan, suckan och jämmer", bokrullen som slutligen visade sej vara "söt som honung". Läs gärna de tre första kapitlen i Hesekiels bok under bön! Tänk också på vår Frälsares sista ord när han gick synligt här på jorden: "...lär dem att hålla allt jag befallt er!" Läs gärna även 1 Johannesbrevets första kapitel (och fortsätt gärna vidare...).

En god och välsignad allvarshelg tillönskas er alla! Också denna söndag är en Kristi uppståndelses dag - en dag som förkunnar vårt enda hopp, det som gör att vi orkar resa oss upp igen, lyfta våra huvuden, fortsätta gå i Jesu fotspår och i ord och handling förbereda världen för hans återkomst:

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet,
han avvände vårt elände för båd tid och evighet,
han förvärvde att vi ärvde ljus och frid och salighet.