söndag 14 september 2008

Pölsan och allt Guds rådslut

Påskvänner!

Torgny Lindgren har i sin spännande bok Pölsan visat en skamlig oförståelse för den sanna pölsans natur. Lindgren har för sej att riktig pölsa mest ska bestå av fint, finmalet kött, möjligen med lite lök. Medan riktig pölsa naturligtvis mest består av slakteriavfall och korngryn, alltså sånt som folk nuförtiden inte äter, men som det ju är mycket miljövänligt att ta vara på. När ett djur nu ändå fått ge sitt liv för vår skull. (Ni vet väl att det förr i världen knappt blev kvar nånting på ett slaktat djur som inte togs tillvara - det är därför vi har fått så konstiga rätter som pölsa och grisfötter, om nu någon mer än vi äter sånt idag).

Jag tänkte på pölsan när jag begrundade min hustrus svåra predikouppgift denna helg. Den är alltid svår, men kanske särskilt den här veckan när jag inte varit något vidare stöd utan suckat och jämrat över mina distansstudier och därpå följande dålig ekonomi. (Jodå, det är roligt att spela också!). Och stundtals burit mej riktigt uselt åt. (Förlåt!). Då kommer dessutom den där jämrans texten om den rike mannen och Lasarus som sten på börda!

Undrar just hur många präster/pastorer som kommer att bladdra bort den texten idag! (Eller välja en annan text). Fattigdom frälsar inte. Godhet frälsar inte - jo om den är absolut genomgående som hos Jesus förstås. Men däremot är det visst och sant att obarmhärtighet fördömer. Att ohörsamhet mot Guds ord, lagen och profeterna, fördömer. Och det kan bli för sent. Som det stod i ett amerikanskt predikoutkast - som f.ö. totalt missade den sociala dimensionen i texten - gjorde den rike mannen slutligen ALLTING rätt (minst fem punkter räknades upp: ånger, ödmjuk bön, omsorg om syskonen m.m.). Men FÖR SENT!

Och det där om att det FINNS en risk att gå förlorad och att det kan bli FÖR SENT, är ju något som ganska omsorgsfullt förtigs i våra kyrkor idag. (Har jag fel?). Från mina tre år i Ersmarks EFS minns jag tre tillfällen då det åtminstone antyddes att det inte är säkert att alla kommer till himlen. En allhelgonahelg då prästen i en bön läste bisatsen "så att vi inte går förlorade". En påskhelg då samme präst allvarligt frågade om "Jesus har gjort allt detta förgäves för dig och mig?" Och en tredje gång, antagligen för prick sex år sedan, när en lekman i församlingen predikade och nästan desperat frågade om det ändå inte kunde tänkas vara så att dagens text innebär att det finns en risk (kanske särskilt för oss "rika") att gå evigt förlorad?

Varför tar vi inte till oss - och förkunnar - bibelns svårsmälta delar? (Varför är inte den dubbla utgången ämne för några konferenser?). Varför är vi som Torgny Lindgren och har för oss att Guds ord bara ska vara "evangeliskt" och lättsmält? (Domedagen i form av klimatkatastrof verkar ju OK att prata om - kyrkornas globala vecka handlar ju om det i domsöndagstider också i år - och det är ju absolut bra och nyttigt att varnas för, men har inte kyrkan framför allt uppgiften att också i det sammanhanget tala om Herrens tillkommelse och räkenskapsdagen med både hopp och bävan?). Tänk på Hesekiel som skulle äta bokrullen som var full med "klagan, suckan och jämmer", bokrullen som slutligen visade sej vara "söt som honung". Läs gärna de tre första kapitlen i Hesekiels bok under bön! Tänk också på vår Frälsares sista ord när han gick synligt här på jorden: "...lär dem att hålla allt jag befallt er!" Läs gärna även 1 Johannesbrevets första kapitel (och fortsätt gärna vidare...).

En god och välsignad allvarshelg tillönskas er alla! Också denna söndag är en Kristi uppståndelses dag - en dag som förkunnar vårt enda hopp, det som gör att vi orkar resa oss upp igen, lyfta våra huvuden, fortsätta gå i Jesu fotspår och i ord och handling förbereda världen för hans återkomst:

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet,
han avvände vårt elände för båd tid och evighet,
han förvärvde att vi ärvde ljus och frid och salighet.

6 kommentarer:

Anonym sa...

TACK för de visa och sanna orden om pölsan! Otaliga gånger har jag försökt få västerbottningar att förstå att det de kallar pölsa inte är annat än simpel kalvsylta (ja nästan i alla fall).

I övrigt håller jag väl också med. Vi sorterar så gärna bort det svåra och det som talar allvar till oss.
Sigrid L (som just idag ska äta just pölsa)

Andreas H sa...

Hej Sigrid! Ja, pölsa är väl snarare festligt än allvarstyngt - särskilt med en riklig mängd rödbetor till - men den påminde mej dock om en viss tendens att endat plocka russinen ur kakan och filén ur djuret.

Sen litar jag på att Gud verkligen gör allt för att slutet ska bli gott för oss alla - t.ex. sänder oss med ord av "stundom varning, stundom tröst".

Allt gott! Vi ses kanske i Edsbyn den 27:e? Och/eller i april 2009?

Bengt sa...

Har du läst Sven Hillert?

Om hans doktorsavhandling skriver han på sin hemsida: "...att Paulus brev inte bara innehåller ord om dom och straff, utan också bär budskapet att ingen människa är utestängd av Gud och att Gud väntar in var och en av oss, om det så tar både tid och evighet."

Vi hade honom på en församlingshelg i Bäckbykyrkan, Västerås, för något år sedan och det är tydligt att han är ambivalent: Dels skriver Paulus om dom och straff, dels står det om att Gud väntar in oss. När han skrev detta var det den senare delen som låg i tiden. Men båda delarna finns med.

Det är väl vårt problem att vi förväntar oss otvetydiga lättbegripliga svar av bibeln. Kanske är den mindre som ett uppslagsverk än som en drejskiva som Gud snurrar på för att forma oss?

Alltså: Även Sven Hillert, som står som en förgrundsfigur bland dem som har svaret "alla kommer nog till himlen", vågar läsa texterna om dom och straff. Både och!

Kan inte frågan ställas så här:
Finns det förlåtelse för den som litar på att Gud ska förlåta, men som inte själv förlåter?

Andreas, jag förväntar mig ett lååångt svar på det här!

--Bengt

Andreas H sa...

Ja, då får du nog vänta lääänge till! Men frågan är för viktig för att dra ut länge till på...

Jag har nog skrivit det förut. Men budskapet att alla nog blir frälsta till slut och att Gud väntar in alla är utmärkt som attityd, som bön och förhoppning - men livsfarlig som förkunnelse.

Jag blir mer och mer övertygad om att både svenskar (inkl mej själv)och norrmän än en gång skulle behöva höra en radiopredikan som Hallesbys 1953. http://nyt-i-natten-manus.blogspot.com/2007/04/ole-hallesbys-radiotale-fra-1953-som.html Någon gång måste sådant faktiskt sägas, trots alla mindre välövervägda helvetespredikningar genom århundraden. Annars lever och dör vi alla på det falska evangeliets "nog", "sedan", "inte kan väl Gud..." - och hur det då går med oss till slut vet jag faktiskt inte. Sven Hillert vet inte heller säkert, och då är det hans plikt att redovisa det säkra före det osäkra och koppla hoppet om frälsning tydligt till Jesus och tron på hans namn. Predika omvändelse och syndernas förlåtelse, alltså, som Hallesby. Skulle sedan fler än vi/jag tror bli evigt saliga, så är det ingen av oss (hoppas jag) som blir ledsen.

Det är nog nu mer än 30 år sedan (skulle jag tro) som svenskar i gemen upplevde att ledande präster/biskopar i Svenska kyrkan på allvar varnade för att gå evigt förlorad - och manade till omvändelse nu. Idag. Vad betyder det för människors uppfattning om kristen tros betydelse - och om den stundande allhelgonahelgen?

Anonym sa...

Det är en kristens plikt att be och hoppas att helvetet är tomt. /Magnus Olsson

Andreas Holmberg sa...

Magnus, jag brukar säga något i den stilen själv (att det är OK som bön och förhoppning, men inte som förkunnelse).

Men det beror allt på. Jag är inte beredd att be och hoppas att djävulen eller oomvända nazister får härja i himmelen/den nya jorden som här. (Nej, inte en obotfärdig Andreas Holmberg heller). Det skulle liksom inte vara någon vits med himmelen/den nya jorden då.

Själva vitsen med himmelen/den nya jorden är ju att dit ska inget ont släppas in. Och för den som klamrar sej fast vid något ont, inte är beredd att släppa taget om det - vad händer då? C S Lewis´ "Den stora skilsmässan" bearbetar just detta både för Gud och människor ofrånkomliga problem.