Tokiga referat av "försoningsstriden"

Påskvänner!

Det var ju förskräckligt att väckelserörelsen kom i strid med sej själv om försoningen! Av alla ämnen. Men vi får skärpa oss så att vi inte på ömse håll far med falska vittnesbörd om vad saken gällde.

Lärosamtalen i frågan mellan EFS och Missionskyrkan har sannerligen inte varit många på senare år. Man kan få intrycket att stridsfrågan är bilagd - särskilt som det nu finns samarbetskyrkor som Kristofferkyrkan i Karlshamn.

Men läser man en del publikationer från resp. håll kan man verkligen undra. I exempelvis den ledande missionarteologen Lars Lindbergs på många sätt utmärkta bok Ny Skapelse beskrivs den "objektiva" försoningsläran som om den hävdar att Gud inte är det handlande subjektet i försoningen utan föremålet, objektet. Men inte ens den stridbaraste förkämpe för den objektiva försoningsläran har väl någonsin förnekat att "GUD var i Kristus, försonande världen med sig själv", att det var Gud som tog initiativet?

Som Arne Fritzson påpekat finns det en dubbel begreppsapparat här, där ordet "objektiv" används olika på de olika sidorna i debatten. Inom EFS brukar vi ju i detta sammanhang använda ordet "objektiv försoning" i ungefär samma mening som "fullbordad, färdigställd" före och oavsett vår respons på frälsningsverket. I den mening som nu även Missionskyrkan i sin konstitution talar om att "Gud genom Jesu död och uppståndelse försonat världen med sej själv."

Nåja, det är inte bara från missionskyrkligt håll man ger en konstig bild av andras teologiska position. Per Harling påstår i sin bok om Lina Sandell, Blott en dag, att hennes sång Jesus för världen skulle vara ett inlägg i "försoningsstriden", polemisk mot Waldenström på något vis. Det är ju snarare tvärtom! Den är synnerligen opolemisk och har redan från början sjungits gärna i alla läger. Som helt riktigt konstateras i nyss nämnda bok är Jesus för världen en parafras på Luthers förklaring till andra trosartikeln. Och varken Luthers förklaring eller Sandells sång innehåller en enda rad som Waldenström inte skulle ha kunnat instämma i! Det är grovt förtal att hävda något sådant!

Så sent som i jubileumsskriften I detta tecken (EFS läser 2006) påstår författaren att Waldenström i Pietisten 1872 hävdade att "ingen Guds vrede kan drabba syndaren". Det är egentligen helt otroligt att ett sådant grovt faktafel kan slinka igenom korrekturläsningen - det är bara att läsa Waldenströms predikningar, varav somliga är riktiga helvetespredikningar, för att se att påståendet inte är korrekt. (Det var missionsföreståndare Ekman, inte Waldenström, som kom att förneka de eviga straffen). Men motsvarande - felaktiga - tolkning har ju gjorts av EFS egen "lutherska" försoningslära: eftersom Gud sägs vara försonad kan väl ingen Guds vrede längre drabba syndaren, vare sej i tiden eller i evigheten? (Vilket ju både Missionskyrkan och Svenska kyrkan realiter verkar tro om man ska döma av nutida förkunnelse i allmänhet).

Nej, syskon, här får vi skärpa oss! Är vi inte fullt ense i teologin bör vi åtminstone kunna bli ense om var vi är oense. Och var vi faktiskt är ense.

Skulden utplåntes i blodskällans flöden,
syndaregistret vid korset han slog.
Domaren led för dödsfångarna döden,
Gud är försonad och då har vi nog.