Påskvänner!
Det är ingen hemlighet att jag på många plan är förtjust över Budis´ nya chefredaktör. Både i rollen som ledarskribent, journalist och Teodåra förvaltar hon arvet från den ordglade Per-Erik Lund väl. Dessutom berikar hon Budis ytterligare genom sin teologiska kompetens och förmåga att inte bara resonera utan också ta ställning och argumentera för det.
Men jag vill samtidigt inte bli vänskapskorrumperad. Det är ingen hemlighet att ledaren i Budis juni-nummer väckt kritik, inte bara av vänner till enkönade äktenskap. Jag hör själv till dem som reagerat i brev till chefredaktören, även om jag inte skrev i form av en insändare. Det är bra att Erika i julinumret tog in just Anna Tobiassons kritik för besvarande, eftersom den förmodligen är representativ för ganska många Budisläsare, inte minst bland Ume-EFS:are. Men jag tror att det har sitt värde att jag här publicerar även utdrag ur mitt (i övrigt mer privata) brev till Erika, för att visa att man inte behöver dela Annas syn i övrigt för att vara kritisk mot vissa formuleringar i Erikas ledare. [Jag publicerar alltså detta för att jag inte tycker att Erika ens i sin replik till Anna lyckades reda ut trasslet - jag ville vänta till julinumret och se den utlovade utredningen innan jag gick ut med kritiken på denna blogg - men också för att jag i själva sakfrågan håller med Erika och därför är extra noga med hur vår ståndpunkt presenteras!]. Så här skrev jag till Erika (med mer privata brevdelar strukna och med några smärre språkjusteringar p.g.a. det):
Nu, Erika, måste jag få ge både ros och ris för äktenskapsnumret.
Bra att du ger tydliga signaler och låter äktenskapet lysa i all sin glans så här inför midsommar! Budis lever och mår, och du har fått väldigt mycket "cred" också från skeptiker nu efter nyår. Värvningen av dej var ett rent kap!
...men...
...du kommer nog tyvärr, med rätta anser jag, att få kritik från fler än mej för det stycke i din ledare där du plockar in Engla Höglund- och Elisabeth Fritzl-fallen. Jag hann knappt läsa det nu i kväll förrän min fru sa vad jag själv tänkte: gränser mot våld och övergrepp - självklara för de allra, allra flesta - berör ju knappast frågan om gränserna för vad vuxna människor frivilligt bör göra med varandra. Ledarartikeln, den annars som vanligt mycket välskrivna, lyckas inte frammana en grundläggande samhörighet kring självklart gemensamma normer, utan verkar insinuera att några av oss velat plocka bort också gränserna mot våld och övergrepp men kanske kommit på andra tankar efter Stjärnsund och Amstetten.
Det är dock knappast Stjärnsund och Amstetten som ger oss i Sverige någon större anledning att ompröva våra rätt lössläppta gränssättningar på erotikens område, och våra homosexuella vänner och det könsneutrala äktenskapets vänner förstår knappast vad du skriver om på det stället. Exempelvis far-/dotterparet i Australien - som Emanuel Karlsten på Dagen fick sota ordentligt för när han skrev om - känns betydligt relevantare som "utmanare". Om än de inte (hittills) blivit lika exponerade i media. Eller Birgitta Stenbergs "polyrörelse".
Jag uppskattar som sagt både journalisten och teologen Erika mycket. Jag uppskattar även att hon liksom Jesus i Matteus 19 tydligt lyfter fram äktenskapet mellan man och kvinna som prioriterad sexuell samlevnadsform (även om vi säkert ibland måste kunna diskutera pastorala undantag, som vi t.ex. gjort när det gäller polygami på missionsfälten). Åtminstone som prioriterad samlevnadsform alltså - i alla fall för dem som faktiskt kan tända på det motsatta könet, dit även alla de s.k. bisexuella hör.
Samtidigt tycker jag att Erikas svar på Annas kritik är alltför "obotfärdigt". Det positiva är hennes uppmuntrande attityd till åsiktsbrytningar inklusive mothugget från Anna, det negativa är att hon inte riktigt svarar på Annas och min kritik mot själva Amstetten- och Stjärnsundsexemplen, där jag menar att Erikas formulerings- och konkretionsglädje skenade iväg med henne. (För att nu formulera det snällt). Även om Erika aldrig påstod att de som tänker annorlunda än hon i sexualmoraliska frågor sympatiserat med eller ens bäddat för gubbarna Fritzl eller Eklund, skapar exemplen ändå en obehaglig "guilt by association-känsla". Ungefär som när motsidan ibland helt sant konstaterar att Hitler minsann också var motståndare till enkönade äktenskap. (Det behöver inte sägas mer rent ut - vi vet att han dessutom dräpte ut en massa homosexuella och dit leder, förmodligen, motståndet mot enkönade äktenskap. (Eller?)).
Det är alltså vanskligt att anföra alltför drastiska exempel. Det kan slå tillbaka mot en själv. OM man nödvändigtvis tycker sej vilja anföra dem, måste man åtminstone markera med "utan alla jämförelser i övrigt" eller liknande. Men det är inte säkert att det hjälper.
Återkommer säkert i själva grundfrågan om äktenskapet. Vill dock gärna redan nu säga att jag helt står på Erikas sida där, inklusive i hennes respekt för många långvariga, trofasta enkönade relationer. Det viktiga är dock här, liksom i t.ex. abortfrågan, att nödfallsundantagen får bekräfta den bibliska regeln. Inte förändra den.
Mitt tal det falle så att jag det kan försvara,
fåfänglig ord ej må ifrån min mun utfara.
Men när jag tala bör, hjälp att jag talar rätt.
O Herre, tungan rör och lär det bästa sätt. (SvPs 1937:398 v 3)
Inlägg
En blodig historia – Personlig
8 timmar sedan
3 kommentarer:
Hej Andreas!
Jag tycker att Erika "backade" för fullt med sin formulering"...jag har den djupaste respekt för homosexuella par som lever i trogna och livslånga förhållanden".
Tydligare än så kan det väl knappast sägas att hon omöjligen kan beskyllas för att dra paralleller mellan Eklund, Fritzl och homosexuella.
Jag är däremot rädd att hon nu får problem för att hon med denna formulering uppfattas ha en för välvillig inställning till samkönade äktenskap.
I denna fråga är det nämligen så att hur man än uttrycker sig och vilka goda föresatser man än har, får man alltid kritik. Bäst är att aldrig säga någonting.
mvh
Leif
Jodå, kritik får man alltid, inte bara i denna fråga - och får man det från två olika håll kan det ofta betyda att man ligger helt rätt (som Chesterton skrev i sin bok Ortodoxi, nyutgiven på Artos 2008). Dock inte alltid.
Just för att en fråga är känslig får man verkligen försöka hålla tungan rätt i mun - och hålla fingrarna i styr på tangentbordet. Vi bör normalt inte i samtalet med dem som drar sexualmoraliska gränser annorlunda än vi - och som därför godkänner alla vuxna, frivilliga sexuella relationer - ens antyda att någon normal människa haft något att lära om etiska gränsdragningar av Amstetten och Stjärnsund-fallen. En sådan antydan (minst sagt) menar jag att ledartexten innehöll - medvetet eller genom ett olycksfall i arbetet.
Jag vidhåller - även om också jag kan ha fel! - att Erika inte backade tydligt nog, bara gjorde en i och för sej sympatisk komplettering. Erika gjorde en ordentlig ansats och ett tydligt nerslag - tyvärr blev det dock ett litet övertramp. Bara att erkänna och göra ett bättre försök nästa gång. Som jag skrev i blogginlägget står jag helt på Erikas sida i fråga om äktenskapet, men också i fråga om respekten för många långvariga, trofasta enkönade relationer. (Med eller utan direkt sexuella inslag).
Förtydligande: Leif, det är mej helt fjärran att pådyvla Erika synden att "dra paralleller mellan Eklund, Fritzl och homosexuella" i sin juniledare, se www.efs.nu/pls/portal/PORTAL.wwv_media.show?p_id=3992134&p_settingssetid=3854687&p_settingssiteid=1193&p_siteid=1193&p_type=basetext&p_textid=3992135.
Den formulering jag klandrade var endast följande mening (resten av texten instämmer jag i):
"Efter en vår då Engla-fallet och Amstetten-fallet upprört folksjälen, borde det inte vara svårt att enas om att den mänskliga sexualiteten behöver gränser för att inte människor ska komma till skada." Jag inser ju att meningen är avsedd att skapa en inledande konsensus, en gemensam plattform att utgå ifrån. Problemet är att den i en välvillig tolkning snarast blir en plattityd och att den, om man tar texten på orden, faktiskt verkar innebära att vi först NU, efter denna vår, har förutsättningar att enas om att sexualiteten behöver de gränser som t.ex.lagstiftningen mot våldtäkt innebär. Och det är inte så mycket en taskig insinuation mot just homosexuella som snarare mot alla som inte accepterar alla Nya Testamentets gränsdragningar eller vårt nuvarande äktenskapsbegrepp (de flesta av dem är ju hetero).
Nu tror jag inte att Erika verkligen MENADE att vi först nu, efter Amstetten och Stjärnsund, kan enas om att sexualiteten behöver goda gränser. Men man behöver inte tolka texten illvilligt för att hålla med Anna Tobiasson m.fl. om att det faktiskt LÄT så. Och det kunde Erika gott ha beklagat. Även om hon i sitt svar till Anna på andra sätt visade sin goda vilja.
Skicka en kommentar