Alla själar = alla helgon?

Påskvänner!

Kanske ställs Svenska kyrkans (och många andra samfunds) största teologiska utmaning i blixtbelysning denna storhelg. Är det någon skillnad på alla helgons dag och alla själars dag? Eller är alla själar helgon eller åtminstone "saligförklarade"? (Vi - eller Gud Fader själv - gör ju bevars inte skillnad på människor, och det måste väl innebära att alla kommer till himlen?).

Principen "aldrig mer än hopp för helgonet, och aldrig mindre än hopp för rövaren" känns sund och riktig. Men hur ofta förverkligas den? Särskilt i en kyrka som har svårt att "bita den hand som föder den" och antyda risken att gå förlorad. Det blir lätt mer än hopp, inte bara för helgonet utan också för gudsförnekaren. (Åtminstone ifall han var medlem av Svenska kyrkan).

Det är alldeles på sin plats med missionsföreståndarens varningar för Kungl. Salighetsverkets överbud. Finns det rentav en risk att Svenska kyrkan rent av söver mer än väcker - inte minst så här års? För, som t.o.m. Lars Collmar konstaterat: Det är inte säkert att en människa tar emot Guds kärlek ens när hon möter den ansikte mot ansikte.

Därför bör vi så mycket mer ta till oss vad vi hört,
så att inte vi går förlorade.
Satans välde och makt har Jesus med sin död förstört,
med sitt liv han Guds lag fullbordade.
Men om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
hur ska vi då komma undan?
Om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
hur ska vi då komma undan,
hur ska vi då komma undan,
undan?