torsdag 6 november 2008

Finns det någon risk att gå förlorad?

Följande insändare kom en aning förkortad (men i sak väl bibehållen) in i dagens nummer av Kyrkans Tidning. Här publiceras den fullständiga versionen i väntan på svar från en biskop:

FINNS DET NÅGON RISK ATT GÅ FÖRLORAD?

I våras fick jag aldrig några svar av våra biskopar på följande fråga i Kyrkans tidning: Är Svenska kyrkan fortfarande heteronormativ i den bemärkelsen att dess biskopar, präster och ungdomsledare i första hand rekommenderar en livskamrat av motsatt kön åtminstone för de ungdomar som har ett val? Både jag och rfsl var och är fortfarande mycket intresserade av ett tydligt svar, men det verkar aldrig komma.

Får se om någon biskop kan svara tydligare på följande ännu mycket viktigare fråga, alltid aktuell men särskilt så här mot kyrkoårets slut: Finns det någon som helst risk för någon att i något avseende gå evigt förlorad?

Det är dags att ge svenska folket tydligt besked. Minsta tvekan innebär ju i praktiken ett jakande svar - d.v.s. besked om att det faktiskt skulle kunna finnas en risk.

Jag skulle dock tro att 2000-talets allhelgonafirande ofta uppfattas som ett besked om att alla, i varje fall alla döpta, eller åtminstone alla som betalar kyrkoavgift, blir evigt saliga. (I den mån Svenska kyrkan och dess biskopar nu fortfarande tror på ett liv efter detta). Eller i varje fall garanteras att få vila i frid. Nåt ska man väl få för kyrkoavgiften, även om Svenska kyrkan inte längre är "Kungl. salighetsverket"!

Men åtminstone jag är inte nöjd med antydningar om att det nog slutar väl till sist (är övriga kyrkomedlemmar det?). Jag skulle gärna en gång för alla höra biskoparna säga att alla blir evigt saliga! Eller se dem skriva på SvD Brännpunkt. Klart och tydligt, utan att sväva på målet: Alla blir evigt saliga! Det är väl demokratiskt och bra?

Och om det inte är så alldeles säkert att det blir så - hur tänker biskoparna förebygga detta i så fall fatala missförstånd och få fram tydligare info om vägen till den eviga saligheten? För min och mina barns skull. (Det är väl typ det ni har betalt för?).

ANDREAS HOLMBERG, Bollnäs

Vid vart flyktigt andedrag
och när jag ska dö en dag,
när till okänt land jag går,
när inför din dom jag står,
klippa, du som brast för mig,
låt mej gömma mig i dig.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Jag hoppas att du får svar på din fråga. Den är angelägen. Ett klart svar, inte ett diffust svar.
Det är många kristna som vill att biskoparna skall avge ett bibliskt svar,det är deras skyldighet om de skall leva upp till sina prästlöften.
Gud välsigne dig?

Kefas-JDFK sa...

Ja här har man rätt perspektiv på frälsningen- tilbaks till avlat?

Anonym sa...

Läser alltid dina bloggar! Tack för att du ställer väsentliga frågor, och jag hoppas på diskussioner på nätet.

Andreas H sa...

Tack för uppmuntran! Frågan är ohyggligt svår när det kommer till kritan - d.v.s. mötet med människor i vardag och gudstjänst.
Jag förstår verkligen varför biskoparna (och jag) så ofta fegar ur. Ansvaret är stort för oss alla - men dom har ju t.o.m. betalt, fett dessutom, för att våga, så jag tycker mej ha rätt att kräva att de ska gå i bräschen, om inte annat för att garantera allas eviga salighet på SvD Brännpunkt (vilket ju oxå på sitt sätt vore modigt).

Jag hoppas givetvis att alla blir evigt saliga. Problemet jag har är att Jesus och Skriften inte - åtminstone inte genomgående - verkar förkunna den sortens evangelium, utan ofta, ofta varnar för att gå förlorad. Och uppmanar: "Tro på Herren Jesus, så blir du frälst."

I min katekesutveckling lyder första frågan: "Varför kallas du kristen?" (I en ännu äldre katekes löd den: "Är du kristen?"). Svaret lyder: "Jag kallas kristen, eftersom jag genom dopet är upptagen i Jesu Kristi församling, och med församligen bekänner honom som min Frälsare och Saliggörare." I dagens kyrka, och särskilt i allhelgonatider, verkar svaret alltmer lyda: "Jag kallas kristen, eftersom jag är medlem i Svenska kyrkan."

Detta måste vara ett problem - inte minst för EFS!