Säga vad man vill om profeten Jona - men det är rätt skickligt av en enda person att lyckas gestalta två helt olika grupper inom Svenska kyrkan (och EFS?) idag.
Först har vi Jona i Jona boks första kapitel. Han gör vad som helst för att rymma undan sitt uppdrag att varna Nineves befolkning och förkunna Guds domar. Där har vi en tydlig bild av största delen av oss kristna idag - säkert inte bara i Svenska kyrkan. Det handlar ofta om bristande övertygelse - men säkert lika ofta om ren och skär feghet och flyktmekanism. Vi kan gärna varna för miljökriser och sånt som vi har rent sekulära opinoner med oss på - men varna för att avvisa Guds kallelse och sånt som INGEN håller med oss om, det gör vi helst inte.
Sedan har vi Jona i Jona boks sista kapitel. Han blir galen över att Gud förbarmar sej och skulle hellre vilja att hans domedagsprofetior slog in (och han själv blev berömd som stor profet) än att hans medmänniskor blev räddade. Där har vi en tydlig bild av en viss konservativ attityd - där det ibland inte bara låter som om man befarade att vissa ska gå evigt förlorade, utan där det faktiskt ibland låter som om man kallblodigt tänker låta det ske - utan att ens vädja till Gud om förbarmande (som Abraham och Moses). Ja, man verkar vilja njuta av att en gång bli sannspådd.
Ja, Jona är nog en spegel för oss alla. Kanske är det för oss som för honom - att vi ena stunden befinner oss i situationen i kapitel 1 och nästa gång i situationen i kapitel 4?
Inlägg
En blodig historia – Personlig
6 timmar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar