Idag tar Kyrkans Tidning upp fallet K-G Larsson i Alingsås. Läs och begrunda! Karln och EFS-föreningen i Alingsås har verkligen, precis som Kustkyrkan i Jävre, ställt på sin spets vad det innebär att vara EFS-are. Går det att på nytt bli en vanlig klassisk EFS-predikant, "kolportör", utan nattvards-, vigsel- och begravningsbehörighet, även om man trätt ut ur Svenska kyrkan och alltså blivit vad man på Rosenius´ tid kallade "separatist"?
Jag tycker att det verkar mycket underligt. Men mycket underligt är det ju också att man idag kan bli biskop i Svenska kyrkan utan att stå för särskilt mycket i trosbekännelsen. Å andra sidan är även detta något som kunde hända redan på Rosenius´ tid - Esaias Tegnér var ju inte långt ifrån "hellensk hedning" när han utnämndes till biskop i Växjö.
Ja, styrelsen och missionsföreståndaren har helt klart fått en del knepiga principfall att tugga på...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Ursäkta,men jag begriper inte hur man kan gå ur Svenska Kyrkan och vara kvar i EFS med motiveringen att ledande företrädare för Svenska Kyrkan inte sköter sig. Hade Hans Jakob Lundborg och CO Rosenius, med flera, resonerat så, då hade vi bara haft Missionskyrkan idag, och inget EFS. Var det inte just därför man valde att bli inomkyrkligt? Man menade väl att i princip är bekännelsen riktig, men i praktiken tillämpas den inte. Så är det väl än idag?
Om KG Larsson valt att ta av sig prästrocken, med motiveringen att han inte längre kan representera Svenska Kyrkan, det hade jag förstått, men om han lämnar Svenska Kyrkan och ändå vill ha kvar en ordination, borde han väl söka få en sådan i något annat samfund. (Ordinerad som exempelvis präst blir man väl i ett kyrkosamfund, inte av Gud själv, oberoende av samfund!?) För tydlighetens skull kanske jag ska påminna om att EFS inte är ett samfund.
För övrigt har jag inga personliga problem med folk som vill vara medlemmar i EFS utan att vara medlemmar i Svenska Kyrkan. Hur de får ihop det är liksom deras problem, inte mitt. Men hur kan man vilja företräda en inomkyrklig rörelse utan att vara medlem i kyrkan?
--Bengt
Bengt, du har helt rätt i att EFS inte är ett samfund. Men vad man inte är kan man faktiskt bli (om så är av nöden). Redan från början - före Missionsförbundets tillkomst alltså - var tongivande personer i den "rosenianska" väckelsen, ffa Ahnfelt och Fjellstedt, klart intresserade av samfundsbildning (Ahnfelt gjorde ju t.o.m. vissa lokala försök i den riktningen). Studiebesök gjordes t.ex. i Skottland. Och metodismen, EFS:s "fadder", är ju ett praktexempel på en från början inomkyrklig (anglikansk) rörelse som slutligen - med Johns men utan Charles´ välsignelse - blev ett eget samfund. Tycka vad man vill om det - helt utan välsignelse och livskraft har ju rörelsen inte precis varit bara för att man bröt med moderkyrkan.
Jag håller med dej Bengt om att KG Larssons attityd är bitvis svårbegriplig (man kan inte både äta kakan och ha den kvar), men jag anser inte att det står skrivet i sten att EFS måste förbli lojal med Svenska kyrkan till vilket pris som helst. Troheten mot Saken kan måsta gå före troheten mot Samfundet. Paragraf 1 i stadgarna går före paragraf 2, om man vill uttrycka saken så.
Frågan blir: Vilket personligt ansvar har jag för den rörelse jag tillhör? Om ärkebiskopen inte tror som jag, och talar om det, kan jag vara kvar då? Uppenbarligen bildades EFS i det läget, så i EFS tradition kan man det. Om Svenska Kyrkan inte bara i praktiken, utan även i princip, lämnar den evangeliskt-lutherska läran, genom beslut i kyrkomötet, vad ska jag göra då? Vilket ansvar har jag för kyrkomötesbeslut?
Svaret finns nog någon annanstans: Så länge jag själv kan leva ett ärligt kristet liv, på det sätt jag uppfattar det, och inte stöts undan av min kyrka, min förening, eller vilket annat sammanhang det än skulle gälla, då kan jag vara kvar.
Vad blir ditt svar?
Skicka en kommentar