En liten bloggårskrönika för 2008 till orientering och sammanfattning främst för bloggförfattaren själv:
I början av JANUARI skrev jag om att Storstrand brunnit ner i en anlagd brand, att Erika Cyrillus anställts som ny chefredaktör på Budbäraren (där hade jag lite "inside information", men jag lyckades hålla tyst), och att Fetsum Natnael vigts till präst för eritreanerna i Betlehemskyrkan. Sedan försökte jag föra ett resonemang kring innebörden av ordet kristen, och skrev uppskattande om det pedagogiska värdet i radband och pilgrimsvandringar. Jag kommenterade även ett samtal kring äktenskapet på Facebooks EFS-grupp, samt tillfällige Budis-chefredaktören Torbjörn Stolpes månadsmagasin.
När så FEBRUARI gick in slog jag ett slag för rättvisemärkta och ekologiska produkter, samt djärvdes anklaga Carl Olof Rosenius för att vara villolärare på en punkt. Jag kommenterade bl.a. fastlagstiden och det nya arbetslaget på Budis. Samt förre missionsföreståndaren Bertil Johanssons härliga bildspråk. Och profeten Jona. Och, för första gången, EFS-prästen K-G Larssons i Alingsås utträde ur Svenska kyrkan. (Det blev ju mer om honom vad tiden led). Att det byggs nya bönhus i Luleå tyckte jag också var värt att notera. Om än inte EFS stod bakom.
Under MARS dämpades bloggfrekvensen, men efter några stilla veckor kunde jag meddela att jag åter hade ett medlemskort i en EFS-förening (efter några år som enskild medlem). Jag slog också under den rekordtidiga och rekordkalla påskhelgen ett slag för att till vardags kalla oss EFS-are "påskvänner" (ett tillrop som jag sedan av bara farten fortsatte med, här på bloggen åtminstone). Samt för att fira påsken och sjunga dess psalmer under en längre tid än vi oftast gör (ungefär som julen). Samt för att djupare begrunda evighetsperspektivet men lika väl boken 100 sätt att rädda världen (i det kortare perspektivet).
När APRIL gick in rekommenderade jag skivan Glädjens dag och boken Kring Guds ord som hjälp i familjeandakten. Samt Facebooks EFS-grupp. Jag kommenterade kalabaliken i Löten och frånvaron av motioner till årskonferensen. Samt Svenska kyrkans internationella arbete här, här och här. Och Jesusmanifestationen som i år krockade med EFS årskonferens i Halmstad.
MAJ började med att Kristi Himmelsfärds dag sammanföll med arbetarnas fridag (inte bara med folknykterhetens dag) för första gången sedan 1913 - om man vill kan man se det så att alla tre folkrörelserna delade dag. Och så rapporterade jag från Jesusmanifestationen dit jag drog med tre små barn. Och om det inofficiella sällskapet Annandagens vänner. Den stora sommardebatten mellan Georg Andersson och Olof Edsinger tog sin början, och Erika Cyrillus kom med det spännande förslaget att EFS borde bilda en nomineringsgrupp inför kyrkovalet 2009 (rackarns att hon inte kom på det före den motionsfattiga årskonferensen i Halmstad!). Avslutningsvis reflekterade jag en del över huruvida man måste (eller får) vara tvärsäker. Hm.
Under JUNI blev det bl.a. lite om Leonard Cohens Halleluja, Göteborgsmötet, Göteborgsmötet igen, Georg Anderssons fortsatta Edsinger-kritik, K-G Larssons tänkta pingstföreståndarskap, Anders Sjöbergs uppsägning som missionsföreståndare, (jag lanserade Tin Mörk som efterträdare), Shane Claiborne och pietismens återupprättelse, K-G Larsson igen (när det blev klart att han skulle gå till pingst i Övik), Ingela Agardhs död, Söndagsskolans överlevnad, Extremister som missionsföreståndare (helst inte), Distriktens sommarverksamhet (och märkliga adresser), samt Ortopraxi och storytelling.
När JULI kom, tog jag bl.a. upp hur gammal en mf får vara, Svenska kyrkans taskiga ekonomi (OBS före finanskraschen), en fråga där EFS borde agera tillsammans med Rfsl, Allan Hofgrens död, tokiga referat av "försoningsstriden", sammanfattning med länkar till debatten Edsinger-Anderssson, Boel Skoglunds uppmarsch, min stolthet över Europride (med intressant replik), samt nationaldemokraters oönskade uppvaktning. [fortsättning följer]
onsdag 31 december 2008
Carl Fredrik Wislöff 100 år
Påskvänner!
Någon av årets sista dagar skulle den norske professorn i kyrkohistoria, Carl Fredrik Wislöff, ha fyllt 100 år om han inte dött för omkring fem år sedan. Hans mest kända bok är kanske "Jag vet på vem jag tror" (EFS-förlaget), skriven under nazitiden då Wislöff, som så många andra församlingspräster, lade ner den statliga delen av sitt ämbete i protest mot quislingregimen.
Men även andaktsboken "Bröd för dagen" (också den utgiven på EFS-förlaget, i övers. av Ulla-Stina Rask) har fått betyda mycket (om än inte lika mycket som släktingen Fredrik Wislöffs bästsäljare "Vilen eder litet"). Jag har själv hört honom i levande livet vid tre sammanhängande mötesserier i Västerbotten: 1981, 1990 och 1998. Han var sej mycket lik från det ena tillfället till det andra, men berörde vitt skilda teman. (Särskilt minns jag hur han ofta citerade en viss "Kierkegaard" som åtminstone fram till 1990 var ganska obekant för mej, om man då inte tänker på den som skrev Gummi-Tarzan och Otto är en noshörning).
Genom tron talar Carl Fredrik ännu fast han är död, och numera är han ju inte ensam om att även fortsätta tala rent fysiskt, via goda inspelningar. Hör t.ex. hans särskilt i vår tid ganska rannsakande predikan "Vi förkunnar en korsfäst Kristus" (klicka själv vidare till del 1 och 2). Det är viktigt att låta korsets mysterium vara centralt också i EFS idag. Att låta det sprida sitt ljus över alla dimensioner i livet istället för att ställa undan det som något halvt förlegat.
Kristus som korsfäst är allt vad jag vet
både till frälsning och rättfärdighet,
helgelse, visdom, ty Gud ser blott det
intill idag, till idag.
Någon av årets sista dagar skulle den norske professorn i kyrkohistoria, Carl Fredrik Wislöff, ha fyllt 100 år om han inte dött för omkring fem år sedan. Hans mest kända bok är kanske "Jag vet på vem jag tror" (EFS-förlaget), skriven under nazitiden då Wislöff, som så många andra församlingspräster, lade ner den statliga delen av sitt ämbete i protest mot quislingregimen.
Men även andaktsboken "Bröd för dagen" (också den utgiven på EFS-förlaget, i övers. av Ulla-Stina Rask) har fått betyda mycket (om än inte lika mycket som släktingen Fredrik Wislöffs bästsäljare "Vilen eder litet"). Jag har själv hört honom i levande livet vid tre sammanhängande mötesserier i Västerbotten: 1981, 1990 och 1998. Han var sej mycket lik från det ena tillfället till det andra, men berörde vitt skilda teman. (Särskilt minns jag hur han ofta citerade en viss "Kierkegaard" som åtminstone fram till 1990 var ganska obekant för mej, om man då inte tänker på den som skrev Gummi-Tarzan och Otto är en noshörning).
Genom tron talar Carl Fredrik ännu fast han är död, och numera är han ju inte ensam om att även fortsätta tala rent fysiskt, via goda inspelningar. Hör t.ex. hans särskilt i vår tid ganska rannsakande predikan "Vi förkunnar en korsfäst Kristus" (klicka själv vidare till del 1 och 2). Det är viktigt att låta korsets mysterium vara centralt också i EFS idag. Att låta det sprida sitt ljus över alla dimensioner i livet istället för att ställa undan det som något halvt förlegat.
Kristus som korsfäst är allt vad jag vet
både till frälsning och rättfärdighet,
helgelse, visdom, ty Gud ser blott det
intill idag, till idag.
Gott slut!
Påskvänner!
Har idag varit och spelat på ekumenisk nyårsbön i pingstkyrkan i Arbrå. Med predikan över Romarbrevet 12. (En god vän fick lära sej det kapitlet utantill när hon gick bibelskola - varför inte prova?).
Kul att vara med i Arbrå. Roligt att vara hemma nu ikväll och vaka in det nya året. Slutet gott - allting gott! Må det kunna sägas också om våra liv här på jorden.
Låt mej börja med dej, men dock ännu en bön:
låt mej sluta min vandring med dej.
Har idag varit och spelat på ekumenisk nyårsbön i pingstkyrkan i Arbrå. Med predikan över Romarbrevet 12. (En god vän fick lära sej det kapitlet utantill när hon gick bibelskola - varför inte prova?).
Kul att vara med i Arbrå. Roligt att vara hemma nu ikväll och vaka in det nya året. Slutet gott - allting gott! Må det kunna sägas också om våra liv här på jorden.
Låt mej börja med dej, men dock ännu en bön:
låt mej sluta min vandring med dej.
tisdag 30 december 2008
Bibeln idag med EFS-prästen Johan Holmgren
Påskvänner!
Har ni Bibeln idag? Den är bra! Kolla in vad Johan Holmgren i Bjurholm skriver för idag! Ingen är för gammal (eller för ung) för att tjäna i Guds rike - det finns nämligen även andra uppgifter än de som sliter ut kropp och själ.
Men tjuvläs inte på Dagens nätupplaga i fortsättningen, utan prenna på både Bibeln idag och Dagen. Viktigare än TV-licensen, om ni frågar mej.
Gott slut på 2008 tillönskas er alla! Slutet gott - allting gott!
Låt mej växa stilla
som en gren i skogen,
gör mej i det lilla
för det stora mogen.
Har ni Bibeln idag? Den är bra! Kolla in vad Johan Holmgren i Bjurholm skriver för idag! Ingen är för gammal (eller för ung) för att tjäna i Guds rike - det finns nämligen även andra uppgifter än de som sliter ut kropp och själ.
Men tjuvläs inte på Dagens nätupplaga i fortsättningen, utan prenna på både Bibeln idag och Dagen. Viktigare än TV-licensen, om ni frågar mej.
Gott slut på 2008 tillönskas er alla! Slutet gott - allting gott!
Låt mej växa stilla
som en gren i skogen,
gör mej i det lilla
för det stora mogen.
söndag 21 december 2008
Mikael Dapefrid om miljön
Påskvänner!
Och julvänner! Vill gärna länka till distriktskonsulenten i Norrbottens EFS Mikael Dapefrid, när han skriver om miljön som gästbloggare på Kustkyrkans blogg. F.ö. en mycket intressant och välskött blogg som på några månader passerat mej med hästlängder. Pastorerna i Kustkyrkan är ju på ett sätt väldigt anknutna till EFS - och på ett sätt väldigt distanserade; jag blir nog aldrig riktigt klok på om "nybygget" är teologiskt hållbart på sikt eller mest bygger på goda personrelationer mellan pastorerna och församlingsmedlemmarna inbördes.
Men vitsen med länken här var att aktualisera miljöfrågorna genom en röst som förhoppningsvis har vårt förtroende i högre grad än Anders Wejryd. Samt önska er alla en god fjärde adventshelg - vi är fortfarande i väntans tider, men nu är det nära!
När fjärde ljuset brinner,
vi möter Herrens mor.
Snart ska Maria föda
och glädjen ska bli stor.
Och julvänner! Vill gärna länka till distriktskonsulenten i Norrbottens EFS Mikael Dapefrid, när han skriver om miljön som gästbloggare på Kustkyrkans blogg. F.ö. en mycket intressant och välskött blogg som på några månader passerat mej med hästlängder. Pastorerna i Kustkyrkan är ju på ett sätt väldigt anknutna till EFS - och på ett sätt väldigt distanserade; jag blir nog aldrig riktigt klok på om "nybygget" är teologiskt hållbart på sikt eller mest bygger på goda personrelationer mellan pastorerna och församlingsmedlemmarna inbördes.
Men vitsen med länken här var att aktualisera miljöfrågorna genom en röst som förhoppningsvis har vårt förtroende i högre grad än Anders Wejryd. Samt önska er alla en god fjärde adventshelg - vi är fortfarande i väntans tider, men nu är det nära!
När fjärde ljuset brinner,
vi möter Herrens mor.
Snart ska Maria föda
och glädjen ska bli stor.
onsdag 17 december 2008
Välj Erik Johansson istället!
Påskvänner!
Örebroprästen Erik Johansson upprörs, med rätta anser jag, över att Åke Green kallats av Mekane Yesus-kyrkan för att hålla föredrag om homosexualitet. Åke Green! Nog för att han tydligen lärt sej något av att bli hjälte för nynazister, bl.a. tror han nuförtiden att människor faktiskt kan födas med anlag för homosexualitet (vilket han inte tycktes tro när han höll sin famösa predikan). Men ändå... risken är att Green bara förstärker fördomar.
Nej, helt seriöst borde Mekane Yesus-kyrkan ha anlitat Erik Johansson istället! Då hade lyssnarna verkligen fått något att bita i och tänka på! Av en person med grundlig etiopisk förankring dessutom.
Vishet, o Herre, giv oss av höjden.
Örebroprästen Erik Johansson upprörs, med rätta anser jag, över att Åke Green kallats av Mekane Yesus-kyrkan för att hålla föredrag om homosexualitet. Åke Green! Nog för att han tydligen lärt sej något av att bli hjälte för nynazister, bl.a. tror han nuförtiden att människor faktiskt kan födas med anlag för homosexualitet (vilket han inte tycktes tro när han höll sin famösa predikan). Men ändå... risken är att Green bara förstärker fördomar.
Nej, helt seriöst borde Mekane Yesus-kyrkan ha anlitat Erik Johansson istället! Då hade lyssnarna verkligen fått något att bita i och tänka på! Av en person med grundlig etiopisk förankring dessutom.
Vishet, o Herre, giv oss av höjden.
Liten grundkurs i julhistoria
Påskvänner!
Det är egentligen för bedrövligt att det ska behövas, men eftersom alltifrån präster till ärkebiskopar nuförtiden verkar räkna även Lukas till legendskaparnas tal, måste prosten Brogren få undervisa oss även detta år.
Om den försvunna skattskrivningen.
Om landshövdingen som inte var någon landshövding.
Om Betlehems stjärna.
Observera förresten att det före 1986 inte fanns en enda julpsalm i vår svenska psalmbok som antydde att österns vise kom till ett stall! Medan det i vår nuvarande psalmbok tyvärr finns flera stycken. Den osakliga beskrivningen av de vise männens ankomst som ungefärligen samtida med Jesus födelse får till följd att fortsättningshistorien (om flykten till Egypten bl.a.) verkar självmotsägande - men det är sannerligen inte Lukas fel!
Själv känner jag inte längre någon större lust att sjunga de där "stall-psalmerna" - ofta av engelsk carol-typ - som bara bygger på och förstärker en slarvig bibelläsning. Om de vise männen kom till Betlehem 1-2 år efter Jesus födelse (OBS att Herodes dödade betlehemsbarn under 2 års ålder!), vore väl Josef skräp till karl (och byggare!) om han inte ordnat en mer permanent bostad.
Ja, men bodde de inte i Nasaret? Jo, efter flykten till Egypten. Men att familjen skattskrev sej i Betlehem tyder på att de kan ha ägt en bit mark i trakten, och man ska f.ö. inte föreställa sej folk förr som helt stationära. Man flyttade på sej då också - och man provade nya små äventyr (mer eller mindre frivilligt). Att både Josef, Jesus och jag i rätt unga år sett Cheopspyramiden tycker jag är kul!
Nä, ni måste faktiskt få länkar till prosten Brogrens tidigare artiklar i ämnet också. Han är ju en stilist av rang, och det är illa att han inte fått någon understreckare eller brännpunktsartikel införd trots flera försök. Här allmänt om mysteriet med den försvunna skattskrivningen (SPT 5/2007, ngt rev.). Och här det skarpa inlägget av god "understreckarklass" om nyttan av allmänbildning. Läs, sprid, reflektera.
Vad inget öga skådat,
vad ingen tanke tänkt,
Betlehems änglar bådat:
Gud har sin Son oss skänkt.
Det är egentligen för bedrövligt att det ska behövas, men eftersom alltifrån präster till ärkebiskopar nuförtiden verkar räkna även Lukas till legendskaparnas tal, måste prosten Brogren få undervisa oss även detta år.
Om den försvunna skattskrivningen.
Om landshövdingen som inte var någon landshövding.
Om Betlehems stjärna.
Observera förresten att det före 1986 inte fanns en enda julpsalm i vår svenska psalmbok som antydde att österns vise kom till ett stall! Medan det i vår nuvarande psalmbok tyvärr finns flera stycken. Den osakliga beskrivningen av de vise männens ankomst som ungefärligen samtida med Jesus födelse får till följd att fortsättningshistorien (om flykten till Egypten bl.a.) verkar självmotsägande - men det är sannerligen inte Lukas fel!
Själv känner jag inte längre någon större lust att sjunga de där "stall-psalmerna" - ofta av engelsk carol-typ - som bara bygger på och förstärker en slarvig bibelläsning. Om de vise männen kom till Betlehem 1-2 år efter Jesus födelse (OBS att Herodes dödade betlehemsbarn under 2 års ålder!), vore väl Josef skräp till karl (och byggare!) om han inte ordnat en mer permanent bostad.
Ja, men bodde de inte i Nasaret? Jo, efter flykten till Egypten. Men att familjen skattskrev sej i Betlehem tyder på att de kan ha ägt en bit mark i trakten, och man ska f.ö. inte föreställa sej folk förr som helt stationära. Man flyttade på sej då också - och man provade nya små äventyr (mer eller mindre frivilligt). Att både Josef, Jesus och jag i rätt unga år sett Cheopspyramiden tycker jag är kul!
Nä, ni måste faktiskt få länkar till prosten Brogrens tidigare artiklar i ämnet också. Han är ju en stilist av rang, och det är illa att han inte fått någon understreckare eller brännpunktsartikel införd trots flera försök. Här allmänt om mysteriet med den försvunna skattskrivningen (SPT 5/2007, ngt rev.). Och här det skarpa inlägget av god "understreckarklass" om nyttan av allmänbildning. Läs, sprid, reflektera.
Vad inget öga skådat,
vad ingen tanke tänkt,
Betlehems änglar bådat:
Gud har sin Son oss skänkt.
tisdag 16 december 2008
Skam den som tänker illa därom
Påskvänner!
När jag läser om ärkebiskop Anders Wejryds deltagande på klimatkonferensen i Poznan kommer jag att tänka på den gamla strumpebandsorden-devisen "Skam den som tänker illa därom." Det är alldeles utmärkt att ärkebiskopen satsar på klimatfrågan (och att t.ex. EFS-aren Lennart Möller är med om att göra den fantastiska boken "100 sätt att rädda världen"), särskilt som ärkebiskopen därmed stärker sitt ethos och sin plattform för att också nå ut med evangeliet om Jesus, världens Frälsare.
För som Anders Wejryd helt riktigt konstaterat (bra!) är miljöfrågan inte det nya evangeliet utan "den nya lagen" - d.v.s. den handlar som regel mer om vad vi ska göra än om vad Gud har gjort. Och vi är ju inte antinomister (eller hur?) utan ser positivt på lagförkunnelsen, vare sej den gäller sexualmoral, pengamoral eller klimatmoral. Det viktiga är att varje plattform vi får utifrån vårt engagemang på "lagens område" också används till att sprida de goda nyheterna om fred med Gud och ett evigt liv genom Jesus Kristus. Också på miljöområdet gäller för den kristne de apostoliska orden att "synden ska inte råda över er, eftersom ni inte står under lagen utan under nåden."
Man kan på goda grunder kritisera ärkebiskopen och andra biskopar för att evighetsperspektivet och evangeliet om syndernas förlåtelse för Jesu skull kommer fram för dåligt i deras mediaframträdanden (d.v.s. för det han/de inte säger). Man kan också kritisera ärkebiskopen för att han företräder en mycket grumlig och knappt skönjbar heteronormativitet. Men man kan knappast kritisera ärkebiskopen för att han vill värna också HBT-personers mänskliga rättigheter - eller för det viktiga han faktiskt säger i t.ex. flykting- och miljöfrågorna. Tvärtom, det ska han ha stort beröm för. Och ska vi kunna fortsätta uttyda EFS som "Evangelium För Skapelsen" måste vår tro på Jesus död och uppståndelse också få konsekvenser för hur vi umgås med varandra och med vår sköra planet.
Måne och sol,
vatten och vind
och blommor och barn
skapade Gud.
Himmel och jord,
allting är hans,
Herren, vår Gud vill vi tacka.
När jag läser om ärkebiskop Anders Wejryds deltagande på klimatkonferensen i Poznan kommer jag att tänka på den gamla strumpebandsorden-devisen "Skam den som tänker illa därom." Det är alldeles utmärkt att ärkebiskopen satsar på klimatfrågan (och att t.ex. EFS-aren Lennart Möller är med om att göra den fantastiska boken "100 sätt att rädda världen"), särskilt som ärkebiskopen därmed stärker sitt ethos och sin plattform för att också nå ut med evangeliet om Jesus, världens Frälsare.
För som Anders Wejryd helt riktigt konstaterat (bra!) är miljöfrågan inte det nya evangeliet utan "den nya lagen" - d.v.s. den handlar som regel mer om vad vi ska göra än om vad Gud har gjort. Och vi är ju inte antinomister (eller hur?) utan ser positivt på lagförkunnelsen, vare sej den gäller sexualmoral, pengamoral eller klimatmoral. Det viktiga är att varje plattform vi får utifrån vårt engagemang på "lagens område" också används till att sprida de goda nyheterna om fred med Gud och ett evigt liv genom Jesus Kristus. Också på miljöområdet gäller för den kristne de apostoliska orden att "synden ska inte råda över er, eftersom ni inte står under lagen utan under nåden."
Man kan på goda grunder kritisera ärkebiskopen och andra biskopar för att evighetsperspektivet och evangeliet om syndernas förlåtelse för Jesu skull kommer fram för dåligt i deras mediaframträdanden (d.v.s. för det han/de inte säger). Man kan också kritisera ärkebiskopen för att han företräder en mycket grumlig och knappt skönjbar heteronormativitet. Men man kan knappast kritisera ärkebiskopen för att han vill värna också HBT-personers mänskliga rättigheter - eller för det viktiga han faktiskt säger i t.ex. flykting- och miljöfrågorna. Tvärtom, det ska han ha stort beröm för. Och ska vi kunna fortsätta uttyda EFS som "Evangelium För Skapelsen" måste vår tro på Jesus död och uppståndelse också få konsekvenser för hur vi umgås med varandra och med vår sköra planet.
Måne och sol,
vatten och vind
och blommor och barn
skapade Gud.
Himmel och jord,
allting är hans,
Herren, vår Gud vill vi tacka.
måndag 15 december 2008
Varför inte missionsrörelser i kyrkomötet?
Påskvänner!
På Budis´ nätforum pågår en debatt om EFS som nomineringsgrupp inför kyrkovalet 2009. Jag skrev en text med uppmaningen att bilda nya nomineringsgrupper inför kyrkovalet (det är bra även med andra opolitiska grupper än EFS, tycker jag, om det så vore "sekulära humanister i Svenska kyrkan).
Bengt "Begis" Gustavsson i Västerås protesterade då och tyckte att EFS inte borde bilda någon nomineringsgrupp, eftersom EFS är en missionsrörelse. Jag uppskattar mothugget men förstår nog inte riktigt vad han menar - menar han verkligen, i motsats till exempelvis Lotta Gröning i Aftonbladet, att vi ska lämna kyrkomötet till de politiska partierna, som ju förvisso inte är några missionsrörelser? Jag har skickat in ett svar till honom med följande lydelse:
Bengt "Begis" Gustavsson tycks mena att det är olämpligt med en missionsrörelse i kyrkomötet. Jag menar tvärtom, att det endast är lutherska missionsrörelser som på sikt har ett verkligt berättigande där. Är Svenska kyrkan ett evangeliskt-lutherskt samfund - eller en tummelplats för allsköns existensiella och politiska åskådningar?
Men Bengt har helt rätt i att EFS - liksom Svenska kyrkan som helhet - rymmer många människor med starkt engagemang i olika frågor som hittar sina kanaler i redan etablerade partier. Han har också säkert rätt i att många "hittat hem" till Herren via ett från början rent partipolitiskt engagemang i kyrkan.
Fast ändamålet helgar inte medlen. Inte heller gör Herrens förmåga att vända allt till det bästa att allting blir bra i sej självt. Och man kan räkna upp massvis med goda följder t.o.m. av själva det gamla statskyrkosystemet - tänk vilka rika möjligheter det gav att nå människor utanför den "trånga" kretsen troende! Problemet var ju att inflytandet inte bara, eller främst, gått från kyrkan till staten. Staten la sej, både under Gustav Vasas, Karl XI:s och Tage Erlanders tid, på tok för mycket i kyrkans angelägenheter, vilket inte, vare sej för 500 eller 50 år sedan, skedde utan trista spår i kyrkans liv och förkunnelse.
Jag förnekar inte alls att många personer som är engagerade i kyrkan via politiska partier har uträttat och uträttar mycket gott. Det jag starkt förnekar är att systemet med politiska partier i kyrkan är något gott eller ens anständigt, allra minst nu när kyrkan påstås vara fri från staten. Om du Bengt själv är engagerad i kyrkan genom något politisk parti, uppmanar jag dej starkt att av principiella skäl avsäga dej just detta (inte några andra!) uppdrag i partiet och istället ansluta dej till en annan nomineringsgrupp eller medverka till en ny. Det behöver givetvis inte vara just EFS som nomineringsgrupp (jag har fast jag är folkpartist inte alltid röstat på folkpartiet i både kommun-, landstings- och riksdagsvalen, och i det här fallet tycker jag absolut att man ska vara fri att som EFS:are även engagera sej och ställa upp under annan - men opolitisk! - beteckning).
Den akuta frågan nu är att reellt skilja kyrkan från staten 2010. Formellt går ju skilsmässan vidare med - troligen - minskade skatte- och sammanträdesförmåner för Svenska kyrkan. Men vi behöver också en reell skilsmässa.
Och då tror jag absolut att man snart måste ifrågasätta om kyrkans beslutande organ (nu pratar jag alltså inte om kyrkans gudstjänstgemenskap) verkligen SKA vara öppna för alla som har intresse att vara med. Åt vilket håll går vi då? Är penningbidragen och medlemssiffrorna viktigare än bekännelsen? Jag kan tänka mej både sekulärhumanistiska och nyandliga sammanhang som har stort intresse av att under "det allmänna prästadömets flagg" - så brukar ju nämligen den kyrkliga medlemsdemokratin motiveras - ta över Svenska kyrkan och dess resurser.
Och jag skulle vilja hävda att de till stora delar redan har gjort det. Det är bara att lyssna på somliga (inte alla!) präster och biskopar för att konstatera faktum.
Ge kyrkan kraft att lida
när kampens smärta krävs
och aldrig nånsin tiga
när sanningen förkvävs.
På Budis´ nätforum pågår en debatt om EFS som nomineringsgrupp inför kyrkovalet 2009. Jag skrev en text med uppmaningen att bilda nya nomineringsgrupper inför kyrkovalet (det är bra även med andra opolitiska grupper än EFS, tycker jag, om det så vore "sekulära humanister i Svenska kyrkan).
Bengt "Begis" Gustavsson i Västerås protesterade då och tyckte att EFS inte borde bilda någon nomineringsgrupp, eftersom EFS är en missionsrörelse. Jag uppskattar mothugget men förstår nog inte riktigt vad han menar - menar han verkligen, i motsats till exempelvis Lotta Gröning i Aftonbladet, att vi ska lämna kyrkomötet till de politiska partierna, som ju förvisso inte är några missionsrörelser? Jag har skickat in ett svar till honom med följande lydelse:
Bengt "Begis" Gustavsson tycks mena att det är olämpligt med en missionsrörelse i kyrkomötet. Jag menar tvärtom, att det endast är lutherska missionsrörelser som på sikt har ett verkligt berättigande där. Är Svenska kyrkan ett evangeliskt-lutherskt samfund - eller en tummelplats för allsköns existensiella och politiska åskådningar?
Men Bengt har helt rätt i att EFS - liksom Svenska kyrkan som helhet - rymmer många människor med starkt engagemang i olika frågor som hittar sina kanaler i redan etablerade partier. Han har också säkert rätt i att många "hittat hem" till Herren via ett från början rent partipolitiskt engagemang i kyrkan.
Fast ändamålet helgar inte medlen. Inte heller gör Herrens förmåga att vända allt till det bästa att allting blir bra i sej självt. Och man kan räkna upp massvis med goda följder t.o.m. av själva det gamla statskyrkosystemet - tänk vilka rika möjligheter det gav att nå människor utanför den "trånga" kretsen troende! Problemet var ju att inflytandet inte bara, eller främst, gått från kyrkan till staten. Staten la sej, både under Gustav Vasas, Karl XI:s och Tage Erlanders tid, på tok för mycket i kyrkans angelägenheter, vilket inte, vare sej för 500 eller 50 år sedan, skedde utan trista spår i kyrkans liv och förkunnelse.
Jag förnekar inte alls att många personer som är engagerade i kyrkan via politiska partier har uträttat och uträttar mycket gott. Det jag starkt förnekar är att systemet med politiska partier i kyrkan är något gott eller ens anständigt, allra minst nu när kyrkan påstås vara fri från staten. Om du Bengt själv är engagerad i kyrkan genom något politisk parti, uppmanar jag dej starkt att av principiella skäl avsäga dej just detta (inte några andra!) uppdrag i partiet och istället ansluta dej till en annan nomineringsgrupp eller medverka till en ny. Det behöver givetvis inte vara just EFS som nomineringsgrupp (jag har fast jag är folkpartist inte alltid röstat på folkpartiet i både kommun-, landstings- och riksdagsvalen, och i det här fallet tycker jag absolut att man ska vara fri att som EFS:are även engagera sej och ställa upp under annan - men opolitisk! - beteckning).
Den akuta frågan nu är att reellt skilja kyrkan från staten 2010. Formellt går ju skilsmässan vidare med - troligen - minskade skatte- och sammanträdesförmåner för Svenska kyrkan. Men vi behöver också en reell skilsmässa.
Och då tror jag absolut att man snart måste ifrågasätta om kyrkans beslutande organ (nu pratar jag alltså inte om kyrkans gudstjänstgemenskap) verkligen SKA vara öppna för alla som har intresse att vara med. Åt vilket håll går vi då? Är penningbidragen och medlemssiffrorna viktigare än bekännelsen? Jag kan tänka mej både sekulärhumanistiska och nyandliga sammanhang som har stort intresse av att under "det allmänna prästadömets flagg" - så brukar ju nämligen den kyrkliga medlemsdemokratin motiveras - ta över Svenska kyrkan och dess resurser.
Och jag skulle vilja hävda att de till stora delar redan har gjort det. Det är bara att lyssna på somliga (inte alla!) präster och biskopar för att konstatera faktum.
Ge kyrkan kraft att lida
när kampens smärta krävs
och aldrig nånsin tiga
när sanningen förkvävs.
söndag 14 december 2008
I Jesus närhet
Påskvänner!
Ja, rubriken för EFS-aren och SEA-generalen Stefan Gustavssons söndagsbetraktelse i Dagen är "I Jesu närhet". Men eftersom jag vet att Stefan ogillar latingenitiven, så tror jag att det är i överensstämmelse med hans intentioner att skriva "I Jesus närhet".
Om vi bortser från sådana petitesser - betraktelsen är riktigt härlig! Jag hoppas att många människor runt om i vårt land fick höra detta budskap från predikstolarna denna tredje söndag i advent!
Du sänt Johannes Döparen
att vara förelöparen.
Lär oss besinna vad han lär;
då får du äran, Jesus kär.
Ja, rubriken för EFS-aren och SEA-generalen Stefan Gustavssons söndagsbetraktelse i Dagen är "I Jesu närhet". Men eftersom jag vet att Stefan ogillar latingenitiven, så tror jag att det är i överensstämmelse med hans intentioner att skriva "I Jesus närhet".
Om vi bortser från sådana petitesser - betraktelsen är riktigt härlig! Jag hoppas att många människor runt om i vårt land fick höra detta budskap från predikstolarna denna tredje söndag i advent!
Du sänt Johannes Döparen
att vara förelöparen.
Lär oss besinna vad han lär;
då får du äran, Jesus kär.
lördag 13 december 2008
God och glad luciamorgon!
Påskvänner!
Så är den då här - luciamorgonen med sitt speciella ljus! Även om dagen inte längre (som på den julianska kalenderns 16-1700-tal) är årets kortaste och mörkaste, känns den som en märkesdag, en slags "förövning" inför julfirandet. Adventstidens förväntan stegras liksom påtagligt fr.o.m. nu.
Och hemma har vi den här veckan försökt leva utan att äta något dött djur (en skinkmacka vi blev bjudna på i torsdags slank dock ner ;o). Det går, om än med viss möda - det är liksom inte längre bara att steka lite korv. Fast den ungerska grytan vi åt igår var både enkel och god (det var kumminen och paprikan som gjorde det!).
Idag blir det kalas på lussebullar! Allt gott, vänner - och glöm inte att få med Jesus också i lussefirandet, bland alla tomtar och pepparkaksgubbar (inget ont om dem!).
Ett barn som kommer ifrån Gud
ska lära oss sin kärleks bud.
Det är advent, och än en gång
ska jorden höra änglasång.
När vårt sinne tyngs av mörkret,
när vi vandrar genom natten,
sänd då, Herre, dina änglar
till att lysa vägen för oss.
Gud, ge oss sådan tro
att vi med din helgonskara
får för evigt hos dej vara.
Så är den då här - luciamorgonen med sitt speciella ljus! Även om dagen inte längre (som på den julianska kalenderns 16-1700-tal) är årets kortaste och mörkaste, känns den som en märkesdag, en slags "förövning" inför julfirandet. Adventstidens förväntan stegras liksom påtagligt fr.o.m. nu.
Och hemma har vi den här veckan försökt leva utan att äta något dött djur (en skinkmacka vi blev bjudna på i torsdags slank dock ner ;o). Det går, om än med viss möda - det är liksom inte längre bara att steka lite korv. Fast den ungerska grytan vi åt igår var både enkel och god (det var kumminen och paprikan som gjorde det!).
Idag blir det kalas på lussebullar! Allt gott, vänner - och glöm inte att få med Jesus också i lussefirandet, bland alla tomtar och pepparkaksgubbar (inget ont om dem!).
Ett barn som kommer ifrån Gud
ska lära oss sin kärleks bud.
Det är advent, och än en gång
ska jorden höra änglasång.
När vårt sinne tyngs av mörkret,
när vi vandrar genom natten,
sänd då, Herre, dina änglar
till att lysa vägen för oss.
Gud, ge oss sådan tro
att vi med din helgonskara
får för evigt hos dej vara.
fredag 12 december 2008
Liten komihåglista:
Påskvänner!
Liten komihåglista december 2008:
*Prenna på Budis för 2009 (autogiro så löper det tills du dör eller aktivt ångrar dej)
*Lussa för grannar och gamla släktingar imorgon förmiddag. (Ta gärna med dej lite fika). Och sjung gärna några sånger om Jesus, för han håller på att försvinna ur många luciatåg, särskilt kanske på för- och grundskolenivå (fast jag har t.o.m. varit med om ett lussefirande i Svenska kyrkans regi, i ett församlingshem, där det uteslutande var pepparkaksgubbar och bjällerklang).
Det lilla ljus jag har,
det ska få lysa klart,
klart, klart, lysa klart.
Liten komihåglista december 2008:
*Prenna på Budis för 2009 (autogiro så löper det tills du dör eller aktivt ångrar dej)
*Lussa för grannar och gamla släktingar imorgon förmiddag. (Ta gärna med dej lite fika). Och sjung gärna några sånger om Jesus, för han håller på att försvinna ur många luciatåg, särskilt kanske på för- och grundskolenivå (fast jag har t.o.m. varit med om ett lussefirande i Svenska kyrkans regi, i ett församlingshem, där det uteslutande var pepparkaksgubbar och bjällerklang).
Det lilla ljus jag har,
det ska få lysa klart,
klart, klart, lysa klart.
Teologiska rummet intressant nyhet under året
Påskvänner!
Nog är det ett av flera intressanta tecken i tiden att Filosofiska rummet då och då byter plats med Teologiska rummet. På vägen hem från Mellansel senast lyssnade jag till ett högintressant program om Gud i Gamla Testamentet (med bl.a. Jesper Svartvik och Morton Narrow), och idag handlar Teologiska rummet om tvivel (och därmed också tro). Med Ove Wikström, Ulf Jonsson och Maria Kuchen.
Det jag kan tycka är att samtalsdeltagarna är lite för samstämmiga för att det ska bli riktigt spännande. Det är inte häftiga debatter jag är ute efter, den lågmälda samtalstonen vill jag inte vara utan, men det i sak skärpta, eggade. Det hade INTE varit fel med Stefan Gustavsson eller Olof Edsinger i förra Teologiska rummet (men hu! vad de kunde ha skämt ut sej i just den då aktuella frågan), och det hade absolut inte varit fel med Ulf Ekman i dagens program. De verkar samtliga vara intressantare och skärptare samtalspartners än många (med fördomar mot "fundisar") skulle vara beredda att tro.
Fast Owe Wikström är inte så dum han heller. Bra att han aktualiserar sanningsfrågan och behovet av "teologiska rum" ute i våra församlingar, rum för vuxen reflexion mellan både troende, tvivlare och förnekare. (Dessutom har jag positiva fördomar om norrlänningar - Wikströms lugna västerbottniska låter nästan lika förtroendeingivande som norrbottningen Anders Piltz lite torra idiom ;o).
Bra också att Maria Kuchen, själv relativt nykristen, aktualiserar ateistens tvivel - kanske Gud ändå finns? (Fast att "väckelsen" rakt av skulle kunna karaktäriserar som att tvivla på sitt förnuft bör förstås diskuteras; i vissa avseenden stämmer det kanske men långt ifrån i andra):
Då räcker du emot mig dina händer.
Min Herre och min Gud är här igen.
Och jag får röra dig med mina händer
och höra dig som då, för längesen.
I tvivlets mörker möter jag min vän.
Nog är det ett av flera intressanta tecken i tiden att Filosofiska rummet då och då byter plats med Teologiska rummet. På vägen hem från Mellansel senast lyssnade jag till ett högintressant program om Gud i Gamla Testamentet (med bl.a. Jesper Svartvik och Morton Narrow), och idag handlar Teologiska rummet om tvivel (och därmed också tro). Med Ove Wikström, Ulf Jonsson och Maria Kuchen.
Det jag kan tycka är att samtalsdeltagarna är lite för samstämmiga för att det ska bli riktigt spännande. Det är inte häftiga debatter jag är ute efter, den lågmälda samtalstonen vill jag inte vara utan, men det i sak skärpta, eggade. Det hade INTE varit fel med Stefan Gustavsson eller Olof Edsinger i förra Teologiska rummet (men hu! vad de kunde ha skämt ut sej i just den då aktuella frågan), och det hade absolut inte varit fel med Ulf Ekman i dagens program. De verkar samtliga vara intressantare och skärptare samtalspartners än många (med fördomar mot "fundisar") skulle vara beredda att tro.
Fast Owe Wikström är inte så dum han heller. Bra att han aktualiserar sanningsfrågan och behovet av "teologiska rum" ute i våra församlingar, rum för vuxen reflexion mellan både troende, tvivlare och förnekare. (Dessutom har jag positiva fördomar om norrlänningar - Wikströms lugna västerbottniska låter nästan lika förtroendeingivande som norrbottningen Anders Piltz lite torra idiom ;o).
Bra också att Maria Kuchen, själv relativt nykristen, aktualiserar ateistens tvivel - kanske Gud ändå finns? (Fast att "väckelsen" rakt av skulle kunna karaktäriserar som att tvivla på sitt förnuft bör förstås diskuteras; i vissa avseenden stämmer det kanske men långt ifrån i andra):
Då räcker du emot mig dina händer.
Min Herre och min Gud är här igen.
Och jag får röra dig med mina händer
och höra dig som då, för längesen.
I tvivlets mörker möter jag min vän.
tisdag 9 december 2008
Tomas Nygren blir rektor på Johannelund - men vem blir då missionsföreståndare?
Påskvänner!
Nu börjar det dra ihop sej - när det nu kungörs att Tomas Nygren blir rektor på Johannelund, kommer väl också när som helst besked om vem som blir ny missionsföreståndare? Och eftersom nu Tomas inte blir missionsföreståndare verkar alla dörrar öppna för exempelvis "min" kandidat, Tin Mörk, nuvarande distriktsföreståndare i EFS Mittsverige. (Att hon knutit Helen Jaktlund till EFS i Stockholm är inte den minsta av hennes meriter).
Apropå ny missionsföreståndare: Nu har vi väntat länge nog, länge nog, länge nog, nu har vi väntat länge nog, länge nog! Nu börjar vi få gråa hår, gråa hår, gråa hår, nu börjar vi få gråa hår, gråa hår ;o).
Herre, du kallar och sänder
de små till ditt storverk på jord.
Ännu ska stammande vittnen
förkunna ditt eviga ord.
Kom de med tommaste händer,
skatter du fyller dem med.
Stark är den svage du sänder
på kallets och löftenas led.
Nu börjar det dra ihop sej - när det nu kungörs att Tomas Nygren blir rektor på Johannelund, kommer väl också när som helst besked om vem som blir ny missionsföreståndare? Och eftersom nu Tomas inte blir missionsföreståndare verkar alla dörrar öppna för exempelvis "min" kandidat, Tin Mörk, nuvarande distriktsföreståndare i EFS Mittsverige. (Att hon knutit Helen Jaktlund till EFS i Stockholm är inte den minsta av hennes meriter).
Apropå ny missionsföreståndare: Nu har vi väntat länge nog, länge nog, länge nog, nu har vi väntat länge nog, länge nog! Nu börjar vi få gråa hår, gråa hår, gråa hår, nu börjar vi få gråa hår, gråa hår ;o).
Herre, du kallar och sänder
de små till ditt storverk på jord.
Ännu ska stammande vittnen
förkunna ditt eviga ord.
Kom de med tommaste händer,
skatter du fyller dem med.
Stark är den svage du sänder
på kallets och löftenas led.
måndag 8 december 2008
Nu postar jag listan med namnunderskrifter
Påskvänner!
Efter gårdagens träff med EFS-gruppen i Bollnäs har jag fått ihop ett drygt 10-tal namn på min lista till stöd för EFS som nomineringsgrupp i kyrkovalet 2009. Nu skickar jag in den till Kyrkans hus i Uppsala, på adressen
BUDBÄRAREN
751 70 UPPSALA
Visst ska vi väl få ihop 300 namnunderskrifter tillsammans? (Man kan skicka in en lapp med bara sitt eget namn oxå: underskrift, namn förtydligande, personnummer).
Visst finns det andra anständiga grupper att rösta på, t.ex. Posk och Frimodig kyrka (som verkar känna sej hotade av EFS som nomineringsgrupp, se bl.a. senaste Budis). Men på min ära, jag skulle t.o.m. hellre se en nomineringsgrupp som hette "Missionare i svenska kyrkan" (MiS) än socialdemokrater, kristdemokrater resp. folkpartister i Svenska kyrkan (hur inkonsekvent man än kan tycka det är med "frikyrkliga" som medlemmar i SvK). Och lämnar de politiska partierna kyrkomötet - nån hut lär de väl ha i kroppen när det väl bildas opinion i frågan, jfr t.ex. Lotta Grönings artikel i Aftonbladet - så finns det definitivt plats för fler nomineringsgrupper än de som finns idag.
Bort med riksdagspartierna ur kyrkomötet redan 2009! Skriv insändare och bilda opinion, allihop! Ring och förmå kvarvarande partibekännare att överge systemet och ansluta sej till en opolitisk grupp eller starta en egen. (Vi har bara några månader på oss). Det skulle kunna bli en riktigt rolig manifestation - om alla bara la ner och sökte sej till nya grupper tvärs över de i detta sammanhang ofta fullkomligt irrelevanta partigränserna!
Men "partier bör finnas bland er", skriver Paulus i ett föga uppmärksammat ställe, "för att de ska bli uppenbart vilka som håller provet".
Vår framtid är en dröm.
Vem vågar hoppas och tro?
Du är den enda vägen till trygghet och ro.
Tag oss, lyft oss, fyll oss med din glädje.
Du kan! Du vill!
Efter gårdagens träff med EFS-gruppen i Bollnäs har jag fått ihop ett drygt 10-tal namn på min lista till stöd för EFS som nomineringsgrupp i kyrkovalet 2009. Nu skickar jag in den till Kyrkans hus i Uppsala, på adressen
BUDBÄRAREN
751 70 UPPSALA
Visst ska vi väl få ihop 300 namnunderskrifter tillsammans? (Man kan skicka in en lapp med bara sitt eget namn oxå: underskrift, namn förtydligande, personnummer).
Visst finns det andra anständiga grupper att rösta på, t.ex. Posk och Frimodig kyrka (som verkar känna sej hotade av EFS som nomineringsgrupp, se bl.a. senaste Budis). Men på min ära, jag skulle t.o.m. hellre se en nomineringsgrupp som hette "Missionare i svenska kyrkan" (MiS) än socialdemokrater, kristdemokrater resp. folkpartister i Svenska kyrkan (hur inkonsekvent man än kan tycka det är med "frikyrkliga" som medlemmar i SvK). Och lämnar de politiska partierna kyrkomötet - nån hut lär de väl ha i kroppen när det väl bildas opinion i frågan, jfr t.ex. Lotta Grönings artikel i Aftonbladet - så finns det definitivt plats för fler nomineringsgrupper än de som finns idag.
Bort med riksdagspartierna ur kyrkomötet redan 2009! Skriv insändare och bilda opinion, allihop! Ring och förmå kvarvarande partibekännare att överge systemet och ansluta sej till en opolitisk grupp eller starta en egen. (Vi har bara några månader på oss). Det skulle kunna bli en riktigt rolig manifestation - om alla bara la ner och sökte sej till nya grupper tvärs över de i detta sammanhang ofta fullkomligt irrelevanta partigränserna!
Men "partier bör finnas bland er", skriver Paulus i ett föga uppmärksammat ställe, "för att de ska bli uppenbart vilka som håller provet".
Vår framtid är en dröm.
Vem vågar hoppas och tro?
Du är den enda vägen till trygghet och ro.
Tag oss, lyft oss, fyll oss med din glädje.
Du kan! Du vill!
söndag 7 december 2008
Glad andra advent!
Påskvänner!
Jo, jag önskar oss alla en glad andra adventssöndag också! Men framför allt en glad "andra advent" den dag Jesus kommer synligt till jorden för andra gången, vid sin andra ankomst (=advent).
Här kommer två nyöversatta klassiska nordiska adventspsalmer, en från Danmark och en från Norge. En till första (På grund av Jesu blod och sår) och en till andra söndagen i advent (Jag lyfter upp till Gud min sång). Den senare finns med i Svenska psalmboken (SvPs1986 424), men jag tycker inte att originalets barnsligt glada ton kommer fram där riktigt - varken i text eller melodi.
Glad andra advent!
När andra ljuset brinner,
vi ser en mäktig syn:
vi ser hur Jesus kommer
i härlighet i skyn.
Alt: När andra ljuset brinner,
då ropar Jesus: Kom!
För nu är tiden inne
att tro och vända om.
Jo, jag önskar oss alla en glad andra adventssöndag också! Men framför allt en glad "andra advent" den dag Jesus kommer synligt till jorden för andra gången, vid sin andra ankomst (=advent).
Här kommer två nyöversatta klassiska nordiska adventspsalmer, en från Danmark och en från Norge. En till första (På grund av Jesu blod och sår) och en till andra söndagen i advent (Jag lyfter upp till Gud min sång). Den senare finns med i Svenska psalmboken (SvPs1986 424), men jag tycker inte att originalets barnsligt glada ton kommer fram där riktigt - varken i text eller melodi.
Glad andra advent!
När andra ljuset brinner,
vi ser en mäktig syn:
vi ser hur Jesus kommer
i härlighet i skyn.
Alt: När andra ljuset brinner,
då ropar Jesus: Kom!
För nu är tiden inne
att tro och vända om.
fredag 5 december 2008
Borgå domkyrka återinvigd - Storstrand nästa!
Påskvänner!
Se gärna YLE:s nyhetssändning med reportage från återibruktagandet av Borgå domkyrka den första söndagen i advent! (6-8 minuter in i programmet).
Den nyrestaurerade medeltida domkyrkan var förstås fylld till sista (700:e) plats. En stor dag för våra grannar och bröder i öster, inte minst för de svensktalande av dem. Må borgåbiskopen Gustav Björkstrands bön om Guds ords plats i domkyrkan uppfyllas i rikaste mått.
Låt oss samtidigt be för återuppbyggandet av Storstrands storstuga, (i Öjebyn, Piteå), som liksom Borgå domkyrka föll offer för en anlagd brand. EFS Norrbotten satsar på något helt nytt, och här kan ni läsa lite föreningsinfo på Storstrandsföreningens hemsida (observera gärna bankgironumret).
Hosianna Davids Son!
Välsignad vare han!
Välsignad Davids Son
som kommer i Herrens namn!
Se gärna YLE:s nyhetssändning med reportage från återibruktagandet av Borgå domkyrka den första söndagen i advent! (6-8 minuter in i programmet).
Den nyrestaurerade medeltida domkyrkan var förstås fylld till sista (700:e) plats. En stor dag för våra grannar och bröder i öster, inte minst för de svensktalande av dem. Må borgåbiskopen Gustav Björkstrands bön om Guds ords plats i domkyrkan uppfyllas i rikaste mått.
Låt oss samtidigt be för återuppbyggandet av Storstrands storstuga, (i Öjebyn, Piteå), som liksom Borgå domkyrka föll offer för en anlagd brand. EFS Norrbotten satsar på något helt nytt, och här kan ni läsa lite föreningsinfo på Storstrandsföreningens hemsida (observera gärna bankgironumret).
Hosianna Davids Son!
Välsignad vare han!
Välsignad Davids Son
som kommer i Herrens namn!
En favoritkatolik
Påskvänner!
Har på sistone i vissa sammanhang hamnat i rätt skarp polemik med somliga romerska katoliker. (Så att jag t.o.m. blivit kallad "sträng lutheran"). Vill gärna gottgöra det genom att presentera min absoluta favoritkatolik näst efter Edsbyleffe och Lachen. Får se om det fungerar!
(Den första filmen på EFS idag handlar alltså om en papist - tror ni att missionsföreståndaren tar mej i örat eller inte?).
Jerusalem är vår gemensamma moder
och varje dess barn är en syster, en broder.
Vi har ju tillsammans, du skringrade hop,
en Fader, en Ande, en tro och ett dop.
Har på sistone i vissa sammanhang hamnat i rätt skarp polemik med somliga romerska katoliker. (Så att jag t.o.m. blivit kallad "sträng lutheran"). Vill gärna gottgöra det genom att presentera min absoluta favoritkatolik näst efter Edsbyleffe och Lachen. Får se om det fungerar!
(Den första filmen på EFS idag handlar alltså om en papist - tror ni att missionsföreståndaren tar mej i örat eller inte?).
Jerusalem är vår gemensamma moder
och varje dess barn är en syster, en broder.
Vi har ju tillsammans, du skringrade hop,
en Fader, en Ande, en tro och ett dop.
Extremt intressant samtal mellan Dawkins och McGrath
Påskvänner!
Har ni sett följande samtal mellan Richard Dawkins (författare till "The God Delusion") och Alister McGrath (författare till "The Dawkins Delusion" :O)? Det är ju fantastiskt intressant! Vilken underbar samtalston! (Inte minst Dawkins framstår som oerhört sympatisk!). Vilket drama, vilken presentation av evangeliet i en "skarp" situation! Vilka goda formuleringar (från båda sidor)! I en enkel miljö utan stor, applåderande publik!
(Det var väl nåt sånt här som många hade önskat att Christer Sturmark - eller för den delen Ulf Ekman - vågat göra i sina TV-program, istället för att mest fråga ut likasinnade. (Jo jag vet att Ulf och Christer debatterat på Livets Ord)).
Här är fortsättningen på Alisters och Richards samtal.
Och här är del tre. Och del fyra. Och del fem. Och del sex. Och del sju. Och del åtta. Och del nio.Och del tio. Och del elva. Och del tolv. Och del tretton. Och fjorton. Och femton.
Bakom allt finns du, Gud,
finns din tanke och din mening.
Och vi får glädjas över livet.
Stor är du, Gud.
Har ni sett följande samtal mellan Richard Dawkins (författare till "The God Delusion") och Alister McGrath (författare till "The Dawkins Delusion" :O)? Det är ju fantastiskt intressant! Vilken underbar samtalston! (Inte minst Dawkins framstår som oerhört sympatisk!). Vilket drama, vilken presentation av evangeliet i en "skarp" situation! Vilka goda formuleringar (från båda sidor)! I en enkel miljö utan stor, applåderande publik!
(Det var väl nåt sånt här som många hade önskat att Christer Sturmark - eller för den delen Ulf Ekman - vågat göra i sina TV-program, istället för att mest fråga ut likasinnade. (Jo jag vet att Ulf och Christer debatterat på Livets Ord)).
Här är fortsättningen på Alisters och Richards samtal.
Och här är del tre. Och del fyra. Och del fem. Och del sex. Och del sju. Och del åtta. Och del nio.Och del tio. Och del elva. Och del tolv. Och del tretton. Och fjorton. Och femton.
Bakom allt finns du, Gud,
finns din tanke och din mening.
Och vi får glädjas över livet.
Stor är du, Gud.
William Lane Craig till trons försvar
Påskvänner!
Har ni läst Stefan Gustavssons böcker "Kristen på goda grunder" och "Gör som Gud - bli människa?" Om inte: gör det. (Obligatorisk läsning särskilt för teologer och blivande präster. Borde vara det i varje fall).
Men har ni hört William Lane Craig? Kolla in honom (skägg på 90-talet, rakad nuförtiden ;o):
William Lane Craig om Guds existens.
Om det kosmologiska argumentet.
Om det genetiska felslutet.
Om frånvaro av gudsbevis som argument för ateism.
Om förklaringars förklaring.
Om fem olika gudsindicier del 1. Del 2.
Om kristendom och islam, om Jesus som Guds Son. Del 2. Del 3. Del 4 (Jawal Badawis svar). Del 5 (Jawal Badawis svar). Del 6 (Jawal Badawis svar). Del 7 (William Lane Craig tillbaka). Del 8 (William Lane Craig igen). Del 9 (Jawal Badawi). Del 10 (William Lane Craig). Del 11 (Jawal Badawi - mycket vore att tillägga, men det är inget dåligt "sista ord". Treenigheten är ett mysterium, och Jesus blev verkligen en människa, lydig intill döden.
Har ni läst Stefan Gustavssons böcker "Kristen på goda grunder" och "Gör som Gud - bli människa?" Om inte: gör det. (Obligatorisk läsning särskilt för teologer och blivande präster. Borde vara det i varje fall).
Men har ni hört William Lane Craig? Kolla in honom (skägg på 90-talet, rakad nuförtiden ;o):
William Lane Craig om Guds existens.
Om det kosmologiska argumentet.
Om det genetiska felslutet.
Om frånvaro av gudsbevis som argument för ateism.
Om förklaringars förklaring.
Om fem olika gudsindicier del 1. Del 2.
Om kristendom och islam, om Jesus som Guds Son. Del 2. Del 3. Del 4 (Jawal Badawis svar). Del 5 (Jawal Badawis svar). Del 6 (Jawal Badawis svar). Del 7 (William Lane Craig tillbaka). Del 8 (William Lane Craig igen). Del 9 (Jawal Badawi). Del 10 (William Lane Craig). Del 11 (Jawal Badawi - mycket vore att tillägga, men det är inget dåligt "sista ord". Treenigheten är ett mysterium, och Jesus blev verkligen en människa, lydig intill döden.
torsdag 4 december 2008
Den "vanliga" almanackan och Dagens lösen
Påskvänner!
Ni köper väl "den vanliga almanackan"? även för 2009? Den som är ganska ovanlig genom att påminna om att vi räknar åren från "Frälsarens Jesu Kristi födelse" och börja året med bönen "Giv, o Jesus, fröjd och lycka". Samt genom att avsluta året med: "Lov, pris och tack ske dig, o Fader käre!". Och genom att ange bibeltexterna för alla sön- och helgdagar.
Köp och ge bort (en rolig liten gåbortpresent för ca 30 kronor!). Och tala gärna om för bokhandeln/butiken varför ni köper den. Som en motvikt till Niclas Berggrens m.fl:s ateistiska aktivism.
F.ö. rekommenderar jag Dagens lösen 2009 som en utmärkt present till sej själv och andra. Vi tränar "dagens lösen" med 6- och 4-åringen hemma (vi väljer den av de två minnesverserna som är enklast alt. mest dramatisk) och de tycker att det är jättekul, jag lovar! 4-åringens favorit är: "Jag sökte efter någon som kunde bygga upp muren eller stå i bräschen" (Hesekiel).
Men köp gärna Dagens lösen i din bokhandel, även om den blir dyrare så. Du bidrar då till att bokhandeln fortsätter beställa hem den och att fler kan få syn på den (fler än de som läser Libris´ bokkataloger). Dagens lösen är en stor tillgång, inte minst i vår jäktade tid. Ingen kan påstå att man inte hinner med två bibelverser - en från GT, en från NT - och en liten sångvers varje dag.
Som torra marken dricker regn,
som jorden tar emot sin sådd
och gömmer den,
Herre, låt oss ta emot ditt ord.
När livet blir mörkt, jag blir ängslig och svag,
jag skådar i ordet, och där är det dag.
Syns andra mej rika och jag dem ej lik,
jag skådar i ordet - och där är jag rik!
Ack, saliga ro på Jesus få tro
och äga Guds ord i sitt bo!
Ni köper väl "den vanliga almanackan"? även för 2009? Den som är ganska ovanlig genom att påminna om att vi räknar åren från "Frälsarens Jesu Kristi födelse" och börja året med bönen "Giv, o Jesus, fröjd och lycka". Samt genom att avsluta året med: "Lov, pris och tack ske dig, o Fader käre!". Och genom att ange bibeltexterna för alla sön- och helgdagar.
Köp och ge bort (en rolig liten gåbortpresent för ca 30 kronor!). Och tala gärna om för bokhandeln/butiken varför ni köper den. Som en motvikt till Niclas Berggrens m.fl:s ateistiska aktivism.
F.ö. rekommenderar jag Dagens lösen 2009 som en utmärkt present till sej själv och andra. Vi tränar "dagens lösen" med 6- och 4-åringen hemma (vi väljer den av de två minnesverserna som är enklast alt. mest dramatisk) och de tycker att det är jättekul, jag lovar! 4-åringens favorit är: "Jag sökte efter någon som kunde bygga upp muren eller stå i bräschen" (Hesekiel).
Men köp gärna Dagens lösen i din bokhandel, även om den blir dyrare så. Du bidrar då till att bokhandeln fortsätter beställa hem den och att fler kan få syn på den (fler än de som läser Libris´ bokkataloger). Dagens lösen är en stor tillgång, inte minst i vår jäktade tid. Ingen kan påstå att man inte hinner med två bibelverser - en från GT, en från NT - och en liten sångvers varje dag.
Som torra marken dricker regn,
som jorden tar emot sin sådd
och gömmer den,
Herre, låt oss ta emot ditt ord.
När livet blir mörkt, jag blir ängslig och svag,
jag skådar i ordet, och där är det dag.
Syns andra mej rika och jag dem ej lik,
jag skådar i ordet - och där är jag rik!
Ack, saliga ro på Jesus få tro
och äga Guds ord i sitt bo!
onsdag 3 december 2008
Ett annat liv
Påskvänner!
Läs gärna prosten Brogrens intressanta recension av Augustpris-vinnaren Per-Olov Enquists bok "Ett annat liv"! Man får rent av lust att läsa boken! Och stämma in med förebedjarna i Hjoggböle! Enquists EFS-mammas sista ord må ha varit "Törk int oppa böxern!" - moderlig omsorg om barnet in i det sista - men många böner hade nog dessförinnan gått upp till vår Herre. Som Anders Brogren skriver: vi kanske aldrig här i tiden får veta hur det till sist blir mellan Gud och P-O. Men i vårt eget livs drama har vi en ojämförlig inblick. Hur står det till där?
Det finns en källa för dej som törstar,
för dej som hungrar det finns ett bröd,
det finns en fristad så trygg och säker
för dej som jagas av synd och nöd.
Ja, kom till Jesus - och du ska finna
vad du behöver till salighet,
för Jesus, Jesus, ja, bara Jesus
är nog för alla i evighet.
Läs gärna prosten Brogrens intressanta recension av Augustpris-vinnaren Per-Olov Enquists bok "Ett annat liv"! Man får rent av lust att läsa boken! Och stämma in med förebedjarna i Hjoggböle! Enquists EFS-mammas sista ord må ha varit "Törk int oppa böxern!" - moderlig omsorg om barnet in i det sista - men många böner hade nog dessförinnan gått upp till vår Herre. Som Anders Brogren skriver: vi kanske aldrig här i tiden får veta hur det till sist blir mellan Gud och P-O. Men i vårt eget livs drama har vi en ojämförlig inblick. Hur står det till där?
Det finns en källa för dej som törstar,
för dej som hungrar det finns ett bröd,
det finns en fristad så trygg och säker
för dej som jagas av synd och nöd.
Ja, kom till Jesus - och du ska finna
vad du behöver till salighet,
för Jesus, Jesus, ja, bara Jesus
är nog för alla i evighet.
Viktig reform kan vara på gång
Påskvänner!
Det vore oerhört viktigt för bl.a. Svenska kyrkan och EFS om avdragsrätt för gåvor till ideella ändamål infördes 2010. Särskilt ifall systemet med "skatteuppbörd" till Svenska kyrkan och andra kyrkor via skattsedeln då skulle upphöra (tillsammans med skattefrihet för Svenska kyrkans jord och skog).
Man måste nog vara socialist för att rädas en sådan reform.
Åt varenda av oss
någonting han gett,
små och stora saker
att ha hand om rätt.
Det vore oerhört viktigt för bl.a. Svenska kyrkan och EFS om avdragsrätt för gåvor till ideella ändamål infördes 2010. Särskilt ifall systemet med "skatteuppbörd" till Svenska kyrkan och andra kyrkor via skattsedeln då skulle upphöra (tillsammans med skattefrihet för Svenska kyrkans jord och skog).
Man måste nog vara socialist för att rädas en sådan reform.
Åt varenda av oss
någonting han gett,
små och stora saker
att ha hand om rätt.
tisdag 2 december 2008
Ja men det är väl klart - hemmen är viktigast!
Påskvänner!
Vem trodde nåt annat? Än att hemmen är viktigast, alltså? Det finns ingen, ingen, ingen pastor eller församling som kan ersätta hemmens andakter, bordsbön, aftonbön, psalmsång. Vi har i år firat (eller?) konventikelplakatets avskaffande 1858, men ofta är det väl så att vi idag varken tar chansen till det positiva som konventikelplakatet förbjöd, d.v.s. att människor utan prästs medverkan samlades till bibelstudium och bön med grannar och kamrater, eller till det positiva som konventikelplakatet påbjöd eller förutsatte, d.v.s. att husfar eller husmor skulle hålla morgon- och aftonandakt med hela sitt husfolk, barn, pigor och drängar och kanske åldriga föräldrar.
Fattar ni vad barn kan lära sej? Lille Jonatan, 4 år, väcktes för att kissa. Han förkunnade då stolt att han fortfarande kom ihåg Dagens lösen för idag, som - nota bene - inte TVINGATS i honom, utan frivilligt, på ren lek, lärts in: "Mästale, vi hal hållit på hela natten utan att få någonting. Men eftelom du sägel de (1917: på ditt ord), vill jag kasta ut näten." Ja just det, eftersom du Jesus säger det, så kastar vi - som hållit på och hållit på i åratal - ut nätet än en gång. Vi går på ditt ord, och vi använder ditt ord som nät.
...och om dagen blir lång,
sjung din fiskaresång
och dra noten med kraft än en gång.
Vem trodde nåt annat? Än att hemmen är viktigast, alltså? Det finns ingen, ingen, ingen pastor eller församling som kan ersätta hemmens andakter, bordsbön, aftonbön, psalmsång. Vi har i år firat (eller?) konventikelplakatets avskaffande 1858, men ofta är det väl så att vi idag varken tar chansen till det positiva som konventikelplakatet förbjöd, d.v.s. att människor utan prästs medverkan samlades till bibelstudium och bön med grannar och kamrater, eller till det positiva som konventikelplakatet påbjöd eller förutsatte, d.v.s. att husfar eller husmor skulle hålla morgon- och aftonandakt med hela sitt husfolk, barn, pigor och drängar och kanske åldriga föräldrar.
Fattar ni vad barn kan lära sej? Lille Jonatan, 4 år, väcktes för att kissa. Han förkunnade då stolt att han fortfarande kom ihåg Dagens lösen för idag, som - nota bene - inte TVINGATS i honom, utan frivilligt, på ren lek, lärts in: "Mästale, vi hal hållit på hela natten utan att få någonting. Men eftelom du sägel de (1917: på ditt ord), vill jag kasta ut näten." Ja just det, eftersom du Jesus säger det, så kastar vi - som hållit på och hållit på i åratal - ut nätet än en gång. Vi går på ditt ord, och vi använder ditt ord som nät.
...och om dagen blir lång,
sjung din fiskaresång
och dra noten med kraft än en gång.
måndag 1 december 2008
Predikan på första söndagen i advent
En predikan förberedd som "reservlösning" men som aldrig behövde hållas. Lägger ut den här ändå - det är ju i snitt bara ungefär vart sjunde år som första advent infaller den 30 november :o)
Gode Gud - välsigna vårt nya kyrkoår. Tack för nådens tid, för ljus och eftertanke. Tack för att du kommer till oss idag. Tack för att du är med oss alla dagar och även vid tidens slut. Välsigna också den här stunden. I Jesu namn. Amen.
Hur många åsnor red Jesus på egentligen den där gången i Jerusalem? Vi tänker oss väl att det var en enda - man brukar ju sällan rida på två djur på en gång. Det skulle kräva lite väl kraftig bresning kan man tänka.
Men i dagens evangelium står det faktiskt om två åsnor, ett åsnesto och ett föl eller ungåsna. Två åsnor som båda fick Jesus lärjungars mantlar bredda över sej och som fick tåga in i Jerusalem med Jesus.
Två åsnor. Det står ju även om två lärjungar. Däremot står det inte vilka det var. Var det Petrus och Andreas? Eller det andra brödraparet Jakob och Johannes? Eller några som inte alls brukade jobba i par annars - kanske Tomas och Bartolomeus? Eller var det någon av de sjuttiotvå som också följde Jesus från stad till stad och från by till by? I så fall kan det ha varit två brudar, t.ex. Susanna och Johanna som Lukas berättar om. Men vi vet inte.
Men vad vi vet av evangeliet är att när Jesus och lärjungarna kom till Betfage vid Olivberget, en grannby till Betania, fick två lärjungar i uppdrag att låna två åsnor. Utan föregående tillåtelse från ägaren. Vi får väl anta att det var någon som var nära bekant med Jesus. Eller också visste Jesus att han faktiskt var så pass känd och för tillfället omtyckt att folk bara tyckte det var kul att just han ville låna just deras åsnor. "Om ni säger att jag behöver dem kommer ni att få ta dem", så ungefär sa ju Jesus. Och det stämde.
Fast det är bara evangelisten Markus som berättar vad som faktiskt händer när lärjungarna går in i byn. Jag läser från Markus kapitel 11: De gav sig iväg. Och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port. Och de tog den. Några av dem som stod där frågade: VAD GÖR NI? TAR NI ÅSNAN????? Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt. Och då lät man dem gå.
Som ni märker berättar Markus bara om en åsna, om ungåsnan, och likadant gör Lukas. Somliga, bl.a. förre ärkebiskopen K-G Hammar och en del andra, brukar ta det här som tecken på att berättelserna i evangelierna inte är så bokstavligt menade och historiskt trovärdiga. Deras värde ligger i det symboliska menar man.
Och visst, symboliken är viktig, men inte behöver man så fort dra själva redogörelsen i tvivelsmål. Eva Spångberg, träkonstnär och mångårig åsneägare, blev riktigt ivrig när hon begärde replik på K-G Hammar: hon berättade att även en fullt utvecklad ungåsna kan vara en sån morsgris (eller "morsåsna") att den inte går att få ur fläcken om inte modern, det mogna åsnestoet, följer med i början när den sätts i arbete. Därför plockade lärjungarna, enligt Eva Spångberg, med sej gammåsnan för att få med sej ungåsnan, och därför blev det två åsnor. Det innebär inte att Markus och Lukas har fel, utan de fokuserar helt enkelt på ungåsnan som Jesus red in.
I vilket fall som helst: Jesus red nog inte på två åsnor samtidigt, men han kanske bytte till stoet när ungåsnan blev trött? En del har anklagat Jesus för djurplågeri, men det är ju inget nyfött föl vi läser om. Och Jesus var sannolikt ingen tung börda, jämfört med vad åsnor kan få bära som lastdjur. Efter tre års långvandringar mellan Galileen och Judeen fanns knappast något överflödigt fett på hans kropp.
Eva Spångberg har skrivit en bok som heter: Jag, en åsna. Det brukar ju inte anses så positivt att vara det - förr stod det på Karlssons klister-tuberna "Alla använder Karlssons klister utom jag, för jag är en åsna." Men när det står så otroligt fint om åsnor i vår text: "Herren behöver dem", så får vi väl sluta tala illa om åsnor. Och akta oss noga för att förakta oss själva. Om han som bär allt med kraften i sitt ord vill låta sej bäras av en åsna, så kanske han kan ha glädje av oss också?
Nu har vi talat mycket om åsnor och lärjungar. Inte så mycket om Jesus själv. Och det är ju han som är huvudpersonen idag, trots att det är 30 november då somliga, särskilt under 1900-talet, föredragit att hylla Karl XII. Jesus eller Karl XII - det är frågan. Två kungar av helt olika slag.
Karl XII red nog aldrig på någon åsna; däremot blev han berömd för att ha färdats på hästrygg från Turkiet till Sverige på endast 14 dagar.
Karl XII dog vid ungefär samma ålder som Jesus (i min ålder ungefär), men han uppstod inte på tredje dagen. (Hans kista i Riddarholmskyrkan har öppnats vid flera tillfällen, som för att kolla att han ligger kvar ;o).
Karl XII:s död innebar det definitiva slutet för hans storvulna planer, medan Jesus död innebär seger och liv för hela världen - i kraft av hans uppståndelse.
Karl XII förlitade sej på vapenmakt och våldsamma framryckningar - Jesus red in i Jerusalem obeväpnad och bad Petrus sticka svärdet i skidan vid lärjungens olyckliga framryckning i Getsemane.
Ej kommer han med härar / och ej med ståt och prakt, / dock ondskan han förfärar / i all dess stolta makt. / Med Andens svärd han strider / och segrar när han lider. / Välsignad vare han / som kom i Herrens namn. Och i texten från Sakarja stod det: Han ska förkunna fred för folken, och hans välde ska nå från hav till hav, från floden till världens ände. Ja, Jesus är hela världens rätte kung och ingen nationalist.
Karl XII kommer inte tillbaka för att döma levande och döda - men det gör Jesus. Jesus och ingen annan ska döma dej och mej, lika väl som han ska döma Karl XII och Pilatus. Jesus är kungen med stort K och domaren med stort D, men han är lika mycket Frälsaren med stort F.
Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort, men den trösten jag ej glömmer att min broder Jesus dömer, sjöng 1600-talstrubaduren Lasse Lucidor. Och så knyter han samman kyrkoårets slut samman med kyrkoårets början.
Jesus ser inte genom fingrarna med något som är fel, och han är inte jävig trots att han genom sin födelse som människa blivit bror med var och en av oss. Men genom sin död på Golgatas kors har han fått makten att både döma och frikänna. Inte sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan för att världen skulle bli frälst genom honom, skriver Johannes.
Ingen synd är så liten att den inte skiljer oss från Gud. Och vi erkänna att den skuld vi har, inför Gud och inför skapelsen, är större än att vi orkar bära den. Men ingen synd är heller så stor att Jesus inte har tagit den på sej och burit den med sej upp på korset.
Ingen synd är så liten att vi får ta med den in i Guds eviga värld. (Låt oss därför lägga av oss mörkrets gärningar, som det stod i episteltexten). Men ingen av de synder som tynger vårt samvete är heller för stor för Gud att förlåta - och en dag fullkomligt och för evigt befria oss från. Om vi verkligen söker förlåtelse och befrielse hos honom.
Och Gud, vår Gud, möter oss idag genom Jesus Kristus. Hans röst når oss än idag, den 30 november 2008, med ord om nåd och frid och försoning. Vi läser adventspsalmens ord tillsammans:
En åsna honom bär
som fridens furste är.
Hans prakt är ganska ringa,
men döden kan han tvinga.
Hosianna, pris och ära!
Vår konung är nu nära.
Saktmodig, mild och god
han ger de svaga mod.
Vill du till honom höra
skall han dig salig göra.
Hosianna, pris och ära!
Vår konung är nu nära.
Låt hjärtat öppna sig,
bjud Kristus hem till dig.
I dag vill han dig gästa
och sitt förbund befästa.
Hosianna, pris och ära!
Vår konung är nu nära.
Ja Herre Jesus, vi vill bjuda dig hem till oss idag. Tack för att du vill följa med oss, inte bara hit till kyrkan, utan också in i våra stökiga vardagsliv. Tack för att du inte skäms att kalla oss dina bröder och systrar. Och tack för att du redan vet hur vi har det, att vi inget behöver dölja, att inget överraskar och avskräcker dej. Tack för att du har nåd och försoning och förlåtelse med dej. Tack för att du fortfarande vill använda oss i ditt rike, att vi som små åsnor får bära dej ut i vår omvärld. Men tack för att det i grunden är du som bär oss, som bär allt med ditt starka ord. Och låt nu din frid, som övergår allt förstånd, bevara våra hjärtan och tankar hos dej. Amen.
Gode Gud - välsigna vårt nya kyrkoår. Tack för nådens tid, för ljus och eftertanke. Tack för att du kommer till oss idag. Tack för att du är med oss alla dagar och även vid tidens slut. Välsigna också den här stunden. I Jesu namn. Amen.
Hur många åsnor red Jesus på egentligen den där gången i Jerusalem? Vi tänker oss väl att det var en enda - man brukar ju sällan rida på två djur på en gång. Det skulle kräva lite väl kraftig bresning kan man tänka.
Men i dagens evangelium står det faktiskt om två åsnor, ett åsnesto och ett föl eller ungåsna. Två åsnor som båda fick Jesus lärjungars mantlar bredda över sej och som fick tåga in i Jerusalem med Jesus.
Två åsnor. Det står ju även om två lärjungar. Däremot står det inte vilka det var. Var det Petrus och Andreas? Eller det andra brödraparet Jakob och Johannes? Eller några som inte alls brukade jobba i par annars - kanske Tomas och Bartolomeus? Eller var det någon av de sjuttiotvå som också följde Jesus från stad till stad och från by till by? I så fall kan det ha varit två brudar, t.ex. Susanna och Johanna som Lukas berättar om. Men vi vet inte.
Men vad vi vet av evangeliet är att när Jesus och lärjungarna kom till Betfage vid Olivberget, en grannby till Betania, fick två lärjungar i uppdrag att låna två åsnor. Utan föregående tillåtelse från ägaren. Vi får väl anta att det var någon som var nära bekant med Jesus. Eller också visste Jesus att han faktiskt var så pass känd och för tillfället omtyckt att folk bara tyckte det var kul att just han ville låna just deras åsnor. "Om ni säger att jag behöver dem kommer ni att få ta dem", så ungefär sa ju Jesus. Och det stämde.
Fast det är bara evangelisten Markus som berättar vad som faktiskt händer när lärjungarna går in i byn. Jag läser från Markus kapitel 11: De gav sig iväg. Och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port. Och de tog den. Några av dem som stod där frågade: VAD GÖR NI? TAR NI ÅSNAN????? Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt. Och då lät man dem gå.
Som ni märker berättar Markus bara om en åsna, om ungåsnan, och likadant gör Lukas. Somliga, bl.a. förre ärkebiskopen K-G Hammar och en del andra, brukar ta det här som tecken på att berättelserna i evangelierna inte är så bokstavligt menade och historiskt trovärdiga. Deras värde ligger i det symboliska menar man.
Och visst, symboliken är viktig, men inte behöver man så fort dra själva redogörelsen i tvivelsmål. Eva Spångberg, träkonstnär och mångårig åsneägare, blev riktigt ivrig när hon begärde replik på K-G Hammar: hon berättade att även en fullt utvecklad ungåsna kan vara en sån morsgris (eller "morsåsna") att den inte går att få ur fläcken om inte modern, det mogna åsnestoet, följer med i början när den sätts i arbete. Därför plockade lärjungarna, enligt Eva Spångberg, med sej gammåsnan för att få med sej ungåsnan, och därför blev det två åsnor. Det innebär inte att Markus och Lukas har fel, utan de fokuserar helt enkelt på ungåsnan som Jesus red in.
I vilket fall som helst: Jesus red nog inte på två åsnor samtidigt, men han kanske bytte till stoet när ungåsnan blev trött? En del har anklagat Jesus för djurplågeri, men det är ju inget nyfött föl vi läser om. Och Jesus var sannolikt ingen tung börda, jämfört med vad åsnor kan få bära som lastdjur. Efter tre års långvandringar mellan Galileen och Judeen fanns knappast något överflödigt fett på hans kropp.
Eva Spångberg har skrivit en bok som heter: Jag, en åsna. Det brukar ju inte anses så positivt att vara det - förr stod det på Karlssons klister-tuberna "Alla använder Karlssons klister utom jag, för jag är en åsna." Men när det står så otroligt fint om åsnor i vår text: "Herren behöver dem", så får vi väl sluta tala illa om åsnor. Och akta oss noga för att förakta oss själva. Om han som bär allt med kraften i sitt ord vill låta sej bäras av en åsna, så kanske han kan ha glädje av oss också?
Nu har vi talat mycket om åsnor och lärjungar. Inte så mycket om Jesus själv. Och det är ju han som är huvudpersonen idag, trots att det är 30 november då somliga, särskilt under 1900-talet, föredragit att hylla Karl XII. Jesus eller Karl XII - det är frågan. Två kungar av helt olika slag.
Karl XII red nog aldrig på någon åsna; däremot blev han berömd för att ha färdats på hästrygg från Turkiet till Sverige på endast 14 dagar.
Karl XII dog vid ungefär samma ålder som Jesus (i min ålder ungefär), men han uppstod inte på tredje dagen. (Hans kista i Riddarholmskyrkan har öppnats vid flera tillfällen, som för att kolla att han ligger kvar ;o).
Karl XII:s död innebar det definitiva slutet för hans storvulna planer, medan Jesus död innebär seger och liv för hela världen - i kraft av hans uppståndelse.
Karl XII förlitade sej på vapenmakt och våldsamma framryckningar - Jesus red in i Jerusalem obeväpnad och bad Petrus sticka svärdet i skidan vid lärjungens olyckliga framryckning i Getsemane.
Ej kommer han med härar / och ej med ståt och prakt, / dock ondskan han förfärar / i all dess stolta makt. / Med Andens svärd han strider / och segrar när han lider. / Välsignad vare han / som kom i Herrens namn. Och i texten från Sakarja stod det: Han ska förkunna fred för folken, och hans välde ska nå från hav till hav, från floden till världens ände. Ja, Jesus är hela världens rätte kung och ingen nationalist.
Karl XII kommer inte tillbaka för att döma levande och döda - men det gör Jesus. Jesus och ingen annan ska döma dej och mej, lika väl som han ska döma Karl XII och Pilatus. Jesus är kungen med stort K och domaren med stort D, men han är lika mycket Frälsaren med stort F.
Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort, men den trösten jag ej glömmer att min broder Jesus dömer, sjöng 1600-talstrubaduren Lasse Lucidor. Och så knyter han samman kyrkoårets slut samman med kyrkoårets början.
Jesus ser inte genom fingrarna med något som är fel, och han är inte jävig trots att han genom sin födelse som människa blivit bror med var och en av oss. Men genom sin död på Golgatas kors har han fått makten att både döma och frikänna. Inte sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan för att världen skulle bli frälst genom honom, skriver Johannes.
Ingen synd är så liten att den inte skiljer oss från Gud. Och vi erkänna att den skuld vi har, inför Gud och inför skapelsen, är större än att vi orkar bära den. Men ingen synd är heller så stor att Jesus inte har tagit den på sej och burit den med sej upp på korset.
Ingen synd är så liten att vi får ta med den in i Guds eviga värld. (Låt oss därför lägga av oss mörkrets gärningar, som det stod i episteltexten). Men ingen av de synder som tynger vårt samvete är heller för stor för Gud att förlåta - och en dag fullkomligt och för evigt befria oss från. Om vi verkligen söker förlåtelse och befrielse hos honom.
Och Gud, vår Gud, möter oss idag genom Jesus Kristus. Hans röst når oss än idag, den 30 november 2008, med ord om nåd och frid och försoning. Vi läser adventspsalmens ord tillsammans:
En åsna honom bär
som fridens furste är.
Hans prakt är ganska ringa,
men döden kan han tvinga.
Hosianna, pris och ära!
Vår konung är nu nära.
Saktmodig, mild och god
han ger de svaga mod.
Vill du till honom höra
skall han dig salig göra.
Hosianna, pris och ära!
Vår konung är nu nära.
Låt hjärtat öppna sig,
bjud Kristus hem till dig.
I dag vill han dig gästa
och sitt förbund befästa.
Hosianna, pris och ära!
Vår konung är nu nära.
Ja Herre Jesus, vi vill bjuda dig hem till oss idag. Tack för att du vill följa med oss, inte bara hit till kyrkan, utan också in i våra stökiga vardagsliv. Tack för att du inte skäms att kalla oss dina bröder och systrar. Och tack för att du redan vet hur vi har det, att vi inget behöver dölja, att inget överraskar och avskräcker dej. Tack för att du har nåd och försoning och förlåtelse med dej. Tack för att du fortfarande vill använda oss i ditt rike, att vi som små åsnor får bära dej ut i vår omvärld. Men tack för att det i grunden är du som bär oss, som bär allt med ditt starka ord. Och låt nu din frid, som övergår allt förstånd, bevara våra hjärtan och tankar hos dej. Amen.
lördag 29 november 2008
Glad första advent - Karl XII är död men Jesus lever!
Påskvänner!
Vill bara få önska er en god helg och ett gott nytt kyrkoår! Imorgon är det min namnsdag och Karl XII:s dödsdag (enligt juliansk kalender), men det känns inte svårt att välja Jesus som firningsämne den 30 november. Karl XII:s död innebar slutet för de flesta av dennes visioner - Jesus död innebar seger, och liv för hela världen.
Jag samtalade ikväll med en god vän vars fru dog för en vecka sedan och fick höra hur starkt ordet om Jesus lyste upp också hennes sista, svåra vecka på jorden. Då känner man att evangeliet verkligen berör också vår och världens yttersta tid, precis som missionsföreståndare Anders Sjöberg skrev om i Dagen idag. Och därmed berör det vårt liv här och nu, som Olof Edsinger skrev om i Dagen igår. (EFS:arna kommer fram bra i Dagen tycker jag - är det för att en EFS-are är chefredaktör?). För det som håller när allting annat vacklar, det är värt att satsa på under precis alla omständigheter.
Vill också passa på att gratulera Borgå stift (det svenskspråkiga stiftet i Finlands evangelisk-lutherska kyrka) till att domkyrkan nu återuppbyggts efter den förödande anlagda branden den 29 maj 2006. I morgon, den första söndagen i advent, ska domkyrkan "återibruktagas". Vilket vackert ord! Tänk om Guds gode Ande detta nya kyrkoår helt fick "återibruktaga" sitt tempel, våra kroppar!
För visst är det sant att Gud finns och att han kommit oss nära? Lyssna till kvällens helgsmålsbön i SVT (det går bra ända fram till jul).
Han kommer till sörjande hjärtan
och livet får annan gestalt.
Han kommer i makt att regera
tills Gud uti alla blir allt.
Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud,
var glad, var glad och hylla din Konung och Gud.
Vill bara få önska er en god helg och ett gott nytt kyrkoår! Imorgon är det min namnsdag och Karl XII:s dödsdag (enligt juliansk kalender), men det känns inte svårt att välja Jesus som firningsämne den 30 november. Karl XII:s död innebar slutet för de flesta av dennes visioner - Jesus död innebar seger, och liv för hela världen.
Jag samtalade ikväll med en god vän vars fru dog för en vecka sedan och fick höra hur starkt ordet om Jesus lyste upp också hennes sista, svåra vecka på jorden. Då känner man att evangeliet verkligen berör också vår och världens yttersta tid, precis som missionsföreståndare Anders Sjöberg skrev om i Dagen idag. Och därmed berör det vårt liv här och nu, som Olof Edsinger skrev om i Dagen igår. (EFS:arna kommer fram bra i Dagen tycker jag - är det för att en EFS-are är chefredaktör?). För det som håller när allting annat vacklar, det är värt att satsa på under precis alla omständigheter.
Vill också passa på att gratulera Borgå stift (det svenskspråkiga stiftet i Finlands evangelisk-lutherska kyrka) till att domkyrkan nu återuppbyggts efter den förödande anlagda branden den 29 maj 2006. I morgon, den första söndagen i advent, ska domkyrkan "återibruktagas". Vilket vackert ord! Tänk om Guds gode Ande detta nya kyrkoår helt fick "återibruktaga" sitt tempel, våra kroppar!
För visst är det sant att Gud finns och att han kommit oss nära? Lyssna till kvällens helgsmålsbön i SVT (det går bra ända fram till jul).
Han kommer till sörjande hjärtan
och livet får annan gestalt.
Han kommer i makt att regera
tills Gud uti alla blir allt.
Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud,
var glad, var glad och hylla din Konung och Gud.
fredag 28 november 2008
Tid och nåd
Påskvänner!
Var idag hem till några EFS-vänner och fick välja och vraka bland en del noter av äldre och yngre datum. Det var bussigt av dem, tycker jag. Några fräscha Halleluja-sångböcker, en del noter på lösblad och ett 10-tal finfina Sionstoner 1972 (det dröjde ju bara 14 år tills psalmboken kom) tog jag med mej hem.
Att slänga gammal bråte kan vara nog så riktigt och nödvändigt. Men att först låta människor se om det är något de finner värdefullt och vill ha, det hör också till en föredömlig hantering av jordens materiella och kulturella resurser, anser jag.
Själv vill jag inte slänga alla ex av Sionstoner (de mest slitna kan gärna få skatta åt förgängelsen) så länge man där - men inte i psalmboken - kan få sjunga Anders Frostensons underbara psalm "Tid är nåd" med dess kongeniala melodi. Visst passar den så här på tröskeln till det nya kyrkoår, det nya nådens år vi kanske får?
Tid är nåd. I alltets mitt
Jesus står. Allt hans är ditt.
Tid är nåd, så länge än
hjärtat nås av kallelsen.
- - -
När hans röst till mig når fram
vill jag så som Abraham
säga "ja" till Gud och gå.
Tid och nåd då följas åt.
Var idag hem till några EFS-vänner och fick välja och vraka bland en del noter av äldre och yngre datum. Det var bussigt av dem, tycker jag. Några fräscha Halleluja-sångböcker, en del noter på lösblad och ett 10-tal finfina Sionstoner 1972 (det dröjde ju bara 14 år tills psalmboken kom) tog jag med mej hem.
Att slänga gammal bråte kan vara nog så riktigt och nödvändigt. Men att först låta människor se om det är något de finner värdefullt och vill ha, det hör också till en föredömlig hantering av jordens materiella och kulturella resurser, anser jag.
Själv vill jag inte slänga alla ex av Sionstoner (de mest slitna kan gärna få skatta åt förgängelsen) så länge man där - men inte i psalmboken - kan få sjunga Anders Frostensons underbara psalm "Tid är nåd" med dess kongeniala melodi. Visst passar den så här på tröskeln till det nya kyrkoår, det nya nådens år vi kanske får?
Tid är nåd. I alltets mitt
Jesus står. Allt hans är ditt.
Tid är nåd, så länge än
hjärtat nås av kallelsen.
- - -
När hans röst till mig når fram
vill jag så som Abraham
säga "ja" till Gud och gå.
Tid och nåd då följas åt.
onsdag 26 november 2008
Glädjen nu och glädjen som kommer
Påskvänner!
Ikväll var det körövning inför advent - och jag kan inte riktigt släppa beröringspunkterna mellan Första söndagen i advent och Domssöndagen. Båda söndagarna möter vi ju Kristus Konungen, faast ena gången på en åsna och andra gången i makt och härlighet. Men det är samme Jesus. Och redan Andra söndagen i advent firar vi åter - eller bävar för - hans återkomst.
Ska vi komma överens om att inte släppa novembertemana död, dom och evighet - utan bära dem med oss in i det nya kyrkoåret? In i advents- och julfirandet. Inte för att knäckas utan för att i grunden uppleva och ta till oss julens Evangelium.
Ikväll har jag suttit en stund vid Peter Kreefts bok Starkare än döden - om dödens ansikten och kärlekens makt. Det är verkligen underbart att få meditera kring kärleken. Och kring Honom som är starkare än döden. "Den som hör mina ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under någon dom." (Jesus)
När första ljuset brinner,
då rider Jesus in.
Han kommer på en åsna,
den kungen, han är min!
När andra ljuset brinner
vi ser en mäktig syn:
vi ser hur Jesus kommer
i härlighet i skyn.
När tredje ljuset brinner,
då går Johannes fram.
Han visar oss på Jesus
och säger: Se Guds Lamm!
När fjärde ljuset brinner,
vi möter Herrens mor.
Snart ska Maria föda
och glädjen ska bli stor.
Ikväll var det körövning inför advent - och jag kan inte riktigt släppa beröringspunkterna mellan Första söndagen i advent och Domssöndagen. Båda söndagarna möter vi ju Kristus Konungen, faast ena gången på en åsna och andra gången i makt och härlighet. Men det är samme Jesus. Och redan Andra söndagen i advent firar vi åter - eller bävar för - hans återkomst.
Ska vi komma överens om att inte släppa novembertemana död, dom och evighet - utan bära dem med oss in i det nya kyrkoåret? In i advents- och julfirandet. Inte för att knäckas utan för att i grunden uppleva och ta till oss julens Evangelium.
Ikväll har jag suttit en stund vid Peter Kreefts bok Starkare än döden - om dödens ansikten och kärlekens makt. Det är verkligen underbart att få meditera kring kärleken. Och kring Honom som är starkare än döden. "Den som hör mina ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under någon dom." (Jesus)
När första ljuset brinner,
då rider Jesus in.
Han kommer på en åsna,
den kungen, han är min!
När andra ljuset brinner
vi ser en mäktig syn:
vi ser hur Jesus kommer
i härlighet i skyn.
När tredje ljuset brinner,
då går Johannes fram.
Han visar oss på Jesus
och säger: Se Guds Lamm!
När fjärde ljuset brinner,
vi möter Herrens mor.
Snart ska Maria föda
och glädjen ska bli stor.
måndag 24 november 2008
Krisen nu och krisen som kommer
Påskvänner!
Vill gärna länka till denna denna ledare som man skulle ha önskat vore publicerad i Svenska Kyrkans Tidning. Nu står den istället i ideologiska mer än kommersiella konkurrenten Kyrka och Folk.
I allt Guds vilja är underbar:
han har vid Ordet sej bundit,
där ädelstenar och guld jag har
till livets byggnadsverk funnit.
Och när jag en gång till svars blir ställd
och domen över mitt liv blir fälld,
Guds verk i mej består provets eld,
allt annat har snart förbrunnit.
Vill gärna länka till denna denna ledare som man skulle ha önskat vore publicerad i Svenska Kyrkans Tidning. Nu står den istället i ideologiska mer än kommersiella konkurrenten Kyrka och Folk.
I allt Guds vilja är underbar:
han har vid Ordet sej bundit,
där ädelstenar och guld jag har
till livets byggnadsverk funnit.
Och när jag en gång till svars blir ställd
och domen över mitt liv blir fälld,
Guds verk i mej består provets eld,
allt annat har snart förbrunnit.
söndag 23 november 2008
Glad Domssöndag - Kristus Konungens dag
Påskvänner!
Vill önska er god helg och gott slut på kyrkoåret!
Fast frågan är om vi inte istället borde börja kyrkoåret med Domssöndagen och göra som de förkättrade handelsmännen: fira även Domssöndagen med ljus och lyktor, pukor och trumpeter. ("Håll era lampor brinnande"). Domssöndagen handlar ju lika mycket som adventstiden om att vara redo inför Konungens ankomst. Men få människor kommer till kyrkan denna viktiga dag. Och gör vi ett viktigt skapelsetema som de senaste åren går de å andra sidan ofta miste om den centrala sanningen att Jesus kommer tillbaka igen - till både dom och frälsning.
Hela november är ju egentligen som en "temamånad" kring det här med döden, domen och det eviga livet. Inte borde det få bli en parentes i våra kyrkor? Det borde ju istället vara en stor och viktig sak som vi satsar på med mötesserier och temakvällar. (Vi har väl inte lämnat över detta till adventister och lite "speciella" pingstförkunnare?).
Det är ju samme Jesus som föddes i ett stall och red in i Jerusalem på en åsna som enligt kristen tro kommer tillbaka en gång - om än då i makt och härlighet. Har det blivit något vi skäms för eller inte längre tror på? Varför bryr vi oss då ö.h.t. om att fira hans födelse och åsneritt?
När han kommer, när han kommer att samla de sina,
sina kära, sina trogna en gång i sin famn,
liksom morgonens stjärnor de då ska få lysa
i hans krona för evigt och prisa hans namn.
En gång är löftets frösådd Guds mogna säd.
Hungriga äter, de blinda ser färger.
Trötta får vila, de döva hör toner.
Folkslagen samlas med jublande tårar.
Vill önska er god helg och gott slut på kyrkoåret!
Fast frågan är om vi inte istället borde börja kyrkoåret med Domssöndagen och göra som de förkättrade handelsmännen: fira även Domssöndagen med ljus och lyktor, pukor och trumpeter. ("Håll era lampor brinnande"). Domssöndagen handlar ju lika mycket som adventstiden om att vara redo inför Konungens ankomst. Men få människor kommer till kyrkan denna viktiga dag. Och gör vi ett viktigt skapelsetema som de senaste åren går de å andra sidan ofta miste om den centrala sanningen att Jesus kommer tillbaka igen - till både dom och frälsning.
Hela november är ju egentligen som en "temamånad" kring det här med döden, domen och det eviga livet. Inte borde det få bli en parentes i våra kyrkor? Det borde ju istället vara en stor och viktig sak som vi satsar på med mötesserier och temakvällar. (Vi har väl inte lämnat över detta till adventister och lite "speciella" pingstförkunnare?).
Det är ju samme Jesus som föddes i ett stall och red in i Jerusalem på en åsna som enligt kristen tro kommer tillbaka en gång - om än då i makt och härlighet. Har det blivit något vi skäms för eller inte längre tror på? Varför bryr vi oss då ö.h.t. om att fira hans födelse och åsneritt?
När han kommer, när han kommer att samla de sina,
sina kära, sina trogna en gång i sin famn,
liksom morgonens stjärnor de då ska få lysa
i hans krona för evigt och prisa hans namn.
En gång är löftets frösådd Guds mogna säd.
Hungriga äter, de blinda ser färger.
Trötta får vila, de döva hör toner.
Folkslagen samlas med jublande tårar.
torsdag 20 november 2008
Nu har vi väntat länge nog...
Påskvänner!
Börjar det inte bli dags att få den nya missionsföreståndaren presenterad?
Jo, det tycker jag!
Hoppas fortfarande på Tin Mörk. Jag vet att hon inte leder Simons missionsföreståndaromröstning på nätet, men jag tror att det vore en höjdare om hon blev utsedd (och tackade ja).
Jätteroligt att läsa i Budis om hennes positiva "uppfångning" av Helén Jaktlund - det styrker mej i tron att hon är rätt person för EFS i denna tid.
Och vaka, Kristus, med oss i natten,
ditt ord är ljuset, det lyser klart.
Och tvivlets dimmor för det ska vika,
din morgon gryr över världen snart.
Börjar det inte bli dags att få den nya missionsföreståndaren presenterad?
Jo, det tycker jag!
Hoppas fortfarande på Tin Mörk. Jag vet att hon inte leder Simons missionsföreståndaromröstning på nätet, men jag tror att det vore en höjdare om hon blev utsedd (och tackade ja).
Jätteroligt att läsa i Budis om hennes positiva "uppfångning" av Helén Jaktlund - det styrker mej i tron att hon är rätt person för EFS i denna tid.
Och vaka, Kristus, med oss i natten,
ditt ord är ljuset, det lyser klart.
Och tvivlets dimmor för det ska vika,
din morgon gryr över världen snart.
onsdag 19 november 2008
Snuskig inblandning i kyrkans angelägenheter
Påskvänner!
Vad har följande partier/nomineringsgrupper i kyrkovalet 2009 att göra?
Arbetarepartiet - Socialdemokraterna (71 mandat), Moderata Samlingspartiet (45 mandat), Centerpartiet (41 mandat), Kristdemokrater i Svenska kyrkan (17 mandat), Folkpartister i Svenska kyrkan (15 mandat), Miljöpartister i Svenska kyrkan (4 mandat), Vänstern i Svenska kyrkan (3 mandat). Känns de igen? Ser vi inte hur den lagstiftande makten i riket har total kontroll också över kyrkan? Ja, även Sverigedemokraterna/Fädernas kyrka (4 mandat) är tydligen med.
Jag peststämplar härmed alla kandidater som ställer upp i kyrkovalet under ovannämnda beteckningar. De står nämligen i praktiken för bevarat statskyrkosystem, vad de än säger. Rösta inte på dem, hur bra de än är! Förklara för dem att ni inte tänker rösta på dem så länge de står på politiska partiers listor; se till att de redan NU, i god tid före valet, hoppar av sina partiers kyrkovalslistor och antingen går med i en helt fristående nomineringsgrupp (Partipolitiskt obundna i svenska kyrkan, Öppen kyrka, Frimodig kyrka, Gabriel o.s.v.) ELLER tillsammans med likasinnade från skilda politiska partier bildar en egen, från rikspartipolitiken fullt fristående grupp (och dit räknar jag alltså inte fjantvarianter som "Folkpartister i Svenska kyrkan"). Jag räknar särskilt med att många moderater efter Reinfeldts kyrkofurstliga utspel inser vad klockan är slagen och går till val under annan beteckning.
Skilj kyrkan från staten - och gör det nu! Bidra genom att rösta eller själv ställa upp på en partipolitiskt obunden lista!
Tiden är mogen just nu,
förändringens tid.
Jag är ej ensam, du går här bredvid,
så kom, var med!
Vad har följande partier/nomineringsgrupper i kyrkovalet 2009 att göra?
Arbetarepartiet - Socialdemokraterna (71 mandat), Moderata Samlingspartiet (45 mandat), Centerpartiet (41 mandat), Kristdemokrater i Svenska kyrkan (17 mandat), Folkpartister i Svenska kyrkan (15 mandat), Miljöpartister i Svenska kyrkan (4 mandat), Vänstern i Svenska kyrkan (3 mandat). Känns de igen? Ser vi inte hur den lagstiftande makten i riket har total kontroll också över kyrkan? Ja, även Sverigedemokraterna/Fädernas kyrka (4 mandat) är tydligen med.
Jag peststämplar härmed alla kandidater som ställer upp i kyrkovalet under ovannämnda beteckningar. De står nämligen i praktiken för bevarat statskyrkosystem, vad de än säger. Rösta inte på dem, hur bra de än är! Förklara för dem att ni inte tänker rösta på dem så länge de står på politiska partiers listor; se till att de redan NU, i god tid före valet, hoppar av sina partiers kyrkovalslistor och antingen går med i en helt fristående nomineringsgrupp (Partipolitiskt obundna i svenska kyrkan, Öppen kyrka, Frimodig kyrka, Gabriel o.s.v.) ELLER tillsammans med likasinnade från skilda politiska partier bildar en egen, från rikspartipolitiken fullt fristående grupp (och dit räknar jag alltså inte fjantvarianter som "Folkpartister i Svenska kyrkan"). Jag räknar särskilt med att många moderater efter Reinfeldts kyrkofurstliga utspel inser vad klockan är slagen och går till val under annan beteckning.
Skilj kyrkan från staten - och gör det nu! Bidra genom att rösta eller själv ställa upp på en partipolitiskt obunden lista!
Tiden är mogen just nu,
förändringens tid.
Jag är ej ensam, du går här bredvid,
så kom, var med!
Dansk läsövning mellan Allhelgona och Domssöndag
EN MONOLOG
...Deri har jo dog aabenbart Studenstrup Ret, at Raad- og Domhuset er en höist anseelig Bygning, og for den Slik, som disse "brave Maend" ville afhaende den for, det brillanteste Kjöbmandskab vel muligt; det maa baade hans Farbroder i Thy, Alle i Salling, alle kloge Maend her og der indrömme.
Det der undgaaer Studenstrup er, om disse brave Maend staae i det Forhold til Raad- og Dom-huset, at de kunne afhaende det. Thi hvis ikke, saa er, om det saa kun var 4 Mk. 8 Sk., meget for dyrt - for Raad- og Dom-huset. Ogsaa Prisbillighed er ikke ubetinget at prise, har sin Graendse; naar man ikke faaer det, man for den uhörte billige Pris kjöber: saa er Prisen ikke billig, men meget dyr.
Saaledes med Christendommen. At en evig Salighed er et uvurderligt Gode, noget langt Betydeligere end Raad- og Dom-huset; at den kjöbt for den Slik, for hvilken Praesterne afhaende den, maa betragtes som et langt, langt, langt brillantere Kjöbmandskab end Studenstrups af Raad- og Dom-huset, indrömmer jeg villigt.
Den eneste Betaenkelighed, jeg har, er, om Praesterne staae i det Forhold til Evighedens Salighed, at de kan afhaende den. Thi hvis ikke, saa er, om det saa blot var 4 Mk. 8 Sk., en enorm Pris.
Det nye Testamente bestemmer Saligheds Vilkaaret. Sammenlignet med det nye Testamentes Pris - det er sandt, der fattes mig Udtryk for at betegne, i hvilken Grad sammenlignet hermed Praestens Pris er billig, er Röverkjöb. Men, som sagt, staaer Praesten i det Fordhold til Evighedens Salighed, at han kan afhaende Den, Du kjöbe den hos ham?
Thi staaer Praesten ikke i det Forhold til Evighedens Salighed, at han kan afhende den, hvad han jo ikke gjör, da han ikke er vor Herre; og er Praestens Christendom, den officielle Christendom ikke det nye Testamentes Christendom, ikke lignende den mere end Firkanten Cirkelen: hvad hjaelper mig saa al hans Prisbillighed? I Henseende til at vinde en evig Salighed kommer jeg, ved at kjöbe hos ham, ikke det mindste nermere, saa jeg altsaa ved at kjöbe hos ham i det Höieste naaer, at öve, om man saa vil, en Slags god Gjerning, at bidrage ogsaa min Skjaerv til, at 1000 studerede Maend kunne leve med Familie.
Den 6te Mai.
S. Kierkegaard.
(Faedrelandet Torsdag d. 10 Mai 1855. Nr 107).
...Deri har jo dog aabenbart Studenstrup Ret, at Raad- og Domhuset er en höist anseelig Bygning, og for den Slik, som disse "brave Maend" ville afhaende den for, det brillanteste Kjöbmandskab vel muligt; det maa baade hans Farbroder i Thy, Alle i Salling, alle kloge Maend her og der indrömme.
Det der undgaaer Studenstrup er, om disse brave Maend staae i det Forhold til Raad- og Dom-huset, at de kunne afhaende det. Thi hvis ikke, saa er, om det saa kun var 4 Mk. 8 Sk., meget for dyrt - for Raad- og Dom-huset. Ogsaa Prisbillighed er ikke ubetinget at prise, har sin Graendse; naar man ikke faaer det, man for den uhörte billige Pris kjöber: saa er Prisen ikke billig, men meget dyr.
Saaledes med Christendommen. At en evig Salighed er et uvurderligt Gode, noget langt Betydeligere end Raad- og Dom-huset; at den kjöbt for den Slik, for hvilken Praesterne afhaende den, maa betragtes som et langt, langt, langt brillantere Kjöbmandskab end Studenstrups af Raad- og Dom-huset, indrömmer jeg villigt.
Den eneste Betaenkelighed, jeg har, er, om Praesterne staae i det Forhold til Evighedens Salighed, at de kan afhaende den. Thi hvis ikke, saa er, om det saa blot var 4 Mk. 8 Sk., en enorm Pris.
Det nye Testamente bestemmer Saligheds Vilkaaret. Sammenlignet med det nye Testamentes Pris - det er sandt, der fattes mig Udtryk for at betegne, i hvilken Grad sammenlignet hermed Praestens Pris er billig, er Röverkjöb. Men, som sagt, staaer Praesten i det Fordhold til Evighedens Salighed, at han kan afhaende Den, Du kjöbe den hos ham?
Thi staaer Praesten ikke i det Forhold til Evighedens Salighed, at han kan afhende den, hvad han jo ikke gjör, da han ikke er vor Herre; og er Praestens Christendom, den officielle Christendom ikke det nye Testamentes Christendom, ikke lignende den mere end Firkanten Cirkelen: hvad hjaelper mig saa al hans Prisbillighed? I Henseende til at vinde en evig Salighed kommer jeg, ved at kjöbe hos ham, ikke det mindste nermere, saa jeg altsaa ved at kjöbe hos ham i det Höieste naaer, at öve, om man saa vil, en Slags god Gjerning, at bidrage ogsaa min Skjaerv til, at 1000 studerede Maend kunne leve med Familie.
Den 6te Mai.
S. Kierkegaard.
(Faedrelandet Torsdag d. 10 Mai 1855. Nr 107).
måndag 17 november 2008
Sällan fel i Mellansel
Påskvänner!
Nu är jag lyckligt hemma igen efter att ha mött vintern i ett fjälltält. Det föll en vacker snödecimeter över öviksnejden i lördags, och jag sov gott som ett barn nere vid Moälven båda nätterna i Mellansel. Lördagskvällens "pianokonsert" blev alldeles ovanligt bra, även om respektive spelare naturligtvis uppmärksammade de få felen mer än någon av åhörarna. Aftonbönen innehöll också flera vackra stycken, denna gång på orgel.
Fruarna Musica och Teologica passar verkligen bra ihop - söndagens körövning och dirigentprov var uppbyggligare än någonsin. "Sänd ditt ljus och din sanning", "Utan like är Guds rike, här i ringhetens gestalt", "Här är jag Herre, rotad på jorden, öppen mot himlen, redo att stå i din tjänst" (som jag fick slå 6/8-takten till under slagteknikslektionen). Det är många texter som "sätter sej" först efter flitig, till synes vanvördig, övning.
Visst måste man våga göra fel ibland. Men det är ju roligt när det blir rätt. Det är ju liksom det som är målsättningen. Och det känns sällan fel att vara i Mellansel.
Alla Guds barn, sjung nu för Herren,
spela för Gud och var glada:
tack för allt du gjort och gör,
tack för att vår bön du hör,
tack du gode Gud!
Nu är jag lyckligt hemma igen efter att ha mött vintern i ett fjälltält. Det föll en vacker snödecimeter över öviksnejden i lördags, och jag sov gott som ett barn nere vid Moälven båda nätterna i Mellansel. Lördagskvällens "pianokonsert" blev alldeles ovanligt bra, även om respektive spelare naturligtvis uppmärksammade de få felen mer än någon av åhörarna. Aftonbönen innehöll också flera vackra stycken, denna gång på orgel.
Fruarna Musica och Teologica passar verkligen bra ihop - söndagens körövning och dirigentprov var uppbyggligare än någonsin. "Sänd ditt ljus och din sanning", "Utan like är Guds rike, här i ringhetens gestalt", "Här är jag Herre, rotad på jorden, öppen mot himlen, redo att stå i din tjänst" (som jag fick slå 6/8-takten till under slagteknikslektionen). Det är många texter som "sätter sej" först efter flitig, till synes vanvördig, övning.
Visst måste man våga göra fel ibland. Men det är ju roligt när det blir rätt. Det är ju liksom det som är målsättningen. Och det känns sällan fel att vara i Mellansel.
Alla Guds barn, sjung nu för Herren,
spela för Gud och var glada:
tack för allt du gjort och gör,
tack för att vår bön du hör,
tack du gode Gud!
fredag 14 november 2008
Kul med kantorshelg i Mellansel
Påskvänner!
Nyss var jag i Mellansel och firade 150-årsminnet konventikelplakatets avskaffande med ett fyrfaldigt leve för religionsfriheten, innan vi svenskakyrkansgrundkursare i god kyrklig ordning packade in oss i bilarna för att bevista en underbart vacker högmässa i Själevads dito kyrka i - på hemvägen - dito väder.
Lite mer av konventikel hade Bollnäs EFS senare den dagen, men då kunde jag ju tyvärr inte vara med. (Nästa gång!). Några kvällar senare hade vi grundkursare ett fint "stugmöte", men dock med två präster närvarande (den ena var t.o.m. värd!), så vi lyckades inte trotsa konventikelplakatet då heller!
På lördagen den 25 oktober hann jag t.o.m. vara på en liten kurs i Mellansels EFS-kyrka, nånting som hette "Upptäck dina gudagivna gåvor" och grundade sej på ett amerikanskt material i dålig översättning till svenska. Jag satt och fyllde i min "gåvoprofil" den kvart som var före kursstarten (poäng på sej själv från 1-5 enligt klassiskt mönster). Rätt intressant att sätta betyg på sej själv, faktiskt!
Men när jag upptäckte att de andra tänkte fylla i häftet tillsammans - och läsa varje beskrivning högt före sifferifyllandet - förstod jag att jag kunde använda tiden bättre och gick för att slå upp mitt tält. Men det blev kanske bättre efter lunch. Och Mellansels EFS-kyrka är verkligt fin - inklusive den utmärkta orgeln!
Nu far jag och slår upp mitt fjälltält vid Moälvens strand! (Jag är alltså här och gör bygden osäker igen). Välkomna att hälsa på!
Gåvorna är många,
Anden är en,
finns hos Jesus Kristus.
Gåvorna är många,
Anden är en,
vi är ett i honom.
Nyss var jag i Mellansel och firade 150-årsminnet konventikelplakatets avskaffande med ett fyrfaldigt leve för religionsfriheten, innan vi svenskakyrkansgrundkursare i god kyrklig ordning packade in oss i bilarna för att bevista en underbart vacker högmässa i Själevads dito kyrka i - på hemvägen - dito väder.
Lite mer av konventikel hade Bollnäs EFS senare den dagen, men då kunde jag ju tyvärr inte vara med. (Nästa gång!). Några kvällar senare hade vi grundkursare ett fint "stugmöte", men dock med två präster närvarande (den ena var t.o.m. värd!), så vi lyckades inte trotsa konventikelplakatet då heller!
På lördagen den 25 oktober hann jag t.o.m. vara på en liten kurs i Mellansels EFS-kyrka, nånting som hette "Upptäck dina gudagivna gåvor" och grundade sej på ett amerikanskt material i dålig översättning till svenska. Jag satt och fyllde i min "gåvoprofil" den kvart som var före kursstarten (poäng på sej själv från 1-5 enligt klassiskt mönster). Rätt intressant att sätta betyg på sej själv, faktiskt!
Men när jag upptäckte att de andra tänkte fylla i häftet tillsammans - och läsa varje beskrivning högt före sifferifyllandet - förstod jag att jag kunde använda tiden bättre och gick för att slå upp mitt tält. Men det blev kanske bättre efter lunch. Och Mellansels EFS-kyrka är verkligt fin - inklusive den utmärkta orgeln!
Nu far jag och slår upp mitt fjälltält vid Moälvens strand! (Jag är alltså här och gör bygden osäker igen). Välkomna att hälsa på!
Gåvorna är många,
Anden är en,
finns hos Jesus Kristus.
Gåvorna är många,
Anden är en,
vi är ett i honom.
Men nånting så vansinnigt!
Påskvänner!
Jag hörde nånting på bilradion i förmiddags som gjorde mej alldeles stel. Kyrkoherde Lars T Gåreberg i Råda församling i Göteborg. talade om församlingens påtänkta vårdcentral. Gott så. Men på den relevanta frågan om det inte kan bli problem för en abortsökande person försäkrade han att det skulle bli samma bemötande på en kyrklig vårdcentral som på vilken annan som helst. Ja, t.o.m. kanske ännu bättre. Vi i kyrkan har ju det här med förlåtelsen, sa han. Så även om man bär på skuld kan man få den avlyft på kyrkans vårdcentral. (Reportern följde tyvärr inte upp med förtydligande frågor som t.ex. "Gäller det alltså även om aborten ännu inte är genomförd?" eller "Säger kyrkan så t.o.m. om det handlar om selektiva aborter av t.ex. foster med Downs syndrom"?)
OK OK om det handlar om en som redan gått igenom en fosterfördrivning. Men om det handlar om någon som kommer med en levande individ i magen i akt och mening att få bort den får väl kyrkan i fridens dar inte ge samma besked som landsting och kommun gör idag! (Däremot måste den, naturligtvis, hänvisa till andra vårdcentraler om man inte lyckas övertyga).
Och, ännu mycket viktigare: kyrkan får absolut inte missbruka förlåtelsen genom att i förväg meddela den när någon tänker göra något som (i allmänhet) är fel. (Nu talar jag alltså om de omkring 30 000 allmänt oönskade graviditeter som avbryts per år och inte om de extrema undantagssituationer som brukar anföras till stöd för svensk abortpraxis. Dessa kan möjligen ge skäl till att lagstiftningen ser ut som den gör, men omöjligen ge stöd för nuvarande hejdlösa praxis).
Ska Gårdeberg driva den här linjen på "sin" vårdcentral hoppas jag att folkhälsominister Maria Larsson och riksdagsledamoten Cathrin Pålsson Ahlgren (båda kd) tänker om i fråga om religiöst profilerade vårdcentraler. För Råda församling tänker ju göra något som inte ens landsting och kommun kan erbjuda, och som vad jag vet inte ens den mest urartade medeltida avlatshandel gjorde: nämligen i förväg meddela Guds förlåtelse för en påtänkt synd, f.ö. precis som på andra vårdcentraler alldeles utan att varna och avråda och tydligt erbjuda adekvat, generöst stöd för att värna både föräldern och den lilla nya människan. (Som sagt pratar vi nu inte extrema undantagsfall utan om en generell hållning). Vad säger stiftscheferna? (Biskopar får jag nog sluta kalla dem).
Vi får ju som kristna och svenskkyrkliga skämmas inför både Gud och människor. De romerska katolikerna kan säkert starta vårdcentral utan att avkrävas en positiv syn på de under graviditetens första hälft obegränsade abortmöjligheterna i vårt land. Varför skulle då Svenska kyrkan måsta flyta så med strömmen?
När abortopinionen vänder står ju kyrkan där med skägget i brevlådan - och Uppdrag Granskning 2024 kommer då att göra braskande reportage om vad kyrkan (inte) gjorde för att rädda t.ex. fostren med Downs syndrom som avlivades i vecka 20. Kyrkan förlät och förlät.
Men gjorde Gud det också?
För livets skull ska sanningen bli tydlig,
för livets skull ska livets träd slå rot.
Jag hörde nånting på bilradion i förmiddags som gjorde mej alldeles stel. Kyrkoherde Lars T Gåreberg i Råda församling i Göteborg. talade om församlingens påtänkta vårdcentral. Gott så. Men på den relevanta frågan om det inte kan bli problem för en abortsökande person försäkrade han att det skulle bli samma bemötande på en kyrklig vårdcentral som på vilken annan som helst. Ja, t.o.m. kanske ännu bättre. Vi i kyrkan har ju det här med förlåtelsen, sa han. Så även om man bär på skuld kan man få den avlyft på kyrkans vårdcentral. (Reportern följde tyvärr inte upp med förtydligande frågor som t.ex. "Gäller det alltså även om aborten ännu inte är genomförd?" eller "Säger kyrkan så t.o.m. om det handlar om selektiva aborter av t.ex. foster med Downs syndrom"?)
OK OK om det handlar om en som redan gått igenom en fosterfördrivning. Men om det handlar om någon som kommer med en levande individ i magen i akt och mening att få bort den får väl kyrkan i fridens dar inte ge samma besked som landsting och kommun gör idag! (Däremot måste den, naturligtvis, hänvisa till andra vårdcentraler om man inte lyckas övertyga).
Och, ännu mycket viktigare: kyrkan får absolut inte missbruka förlåtelsen genom att i förväg meddela den när någon tänker göra något som (i allmänhet) är fel. (Nu talar jag alltså om de omkring 30 000 allmänt oönskade graviditeter som avbryts per år och inte om de extrema undantagssituationer som brukar anföras till stöd för svensk abortpraxis. Dessa kan möjligen ge skäl till att lagstiftningen ser ut som den gör, men omöjligen ge stöd för nuvarande hejdlösa praxis).
Ska Gårdeberg driva den här linjen på "sin" vårdcentral hoppas jag att folkhälsominister Maria Larsson och riksdagsledamoten Cathrin Pålsson Ahlgren (båda kd) tänker om i fråga om religiöst profilerade vårdcentraler. För Råda församling tänker ju göra något som inte ens landsting och kommun kan erbjuda, och som vad jag vet inte ens den mest urartade medeltida avlatshandel gjorde: nämligen i förväg meddela Guds förlåtelse för en påtänkt synd, f.ö. precis som på andra vårdcentraler alldeles utan att varna och avråda och tydligt erbjuda adekvat, generöst stöd för att värna både föräldern och den lilla nya människan. (Som sagt pratar vi nu inte extrema undantagsfall utan om en generell hållning). Vad säger stiftscheferna? (Biskopar får jag nog sluta kalla dem).
Vi får ju som kristna och svenskkyrkliga skämmas inför både Gud och människor. De romerska katolikerna kan säkert starta vårdcentral utan att avkrävas en positiv syn på de under graviditetens första hälft obegränsade abortmöjligheterna i vårt land. Varför skulle då Svenska kyrkan måsta flyta så med strömmen?
När abortopinionen vänder står ju kyrkan där med skägget i brevlådan - och Uppdrag Granskning 2024 kommer då att göra braskande reportage om vad kyrkan (inte) gjorde för att rädda t.ex. fostren med Downs syndrom som avlivades i vecka 20. Kyrkan förlät och förlät.
Men gjorde Gud det också?
För livets skull ska sanningen bli tydlig,
för livets skull ska livets träd slå rot.
onsdag 12 november 2008
Anders Wejryd predikar lagen - och det gör han rätt i
Påskvänner!
Att Anders Wejryd i så många avseenden uppenbart och sorgligt vansköter sitt uppdrag som väktare på Sions murar, hindrar ju inte att han kan ha alldeles rätt i miljöfrågan. Vi ska inte utfärda nördvarningar om miljömupperi när planetens hälsa står på spel. (Även om det förvisso är lite kittlande att en ny syndakatalog - mot vintertomater - verkar vara på gång). Det hör till skapelseuppdraget att inte bara bruka utan även bevara jorden, och det där sista har vi människor, inte minst många kristna, varit sällsynt dåliga på de senaste 200 åren.
Jag ser Wejryds klimatutspel som en upprättelse för pietismens enkla livsideal. De som så ofta förkättrats och drivits med, även av andra kristna. Boken "100 sätt att rädda världen" (tack för den, Lennart Möller m.fl.) är helt i linje med de idealen. De extremaste "bakåtsträvarna" inom kristenheten, Amish People i USA, framstår ju plötsligt i dessa tider som under av modernitet och framåtblick.
OK, bra att du predikar lagen på miljömoralens område, Anders Wejryd. Det kan du gott göra också på andra områden. Se bara till att du också får med evangelium om Världens Frälsare - den ende som kan rädda oss för både tid och evighet. "Himmel och jord ska förgå", sa han (vilket naturvetare och fundamentalister är helt överens om och inte ger oss dispens från skapelseuppdraget att bruka och bevara jorden). "Men mina ord ska ALDRIG förgå". Och just därför får vi som Petrus förbida "nya himlar och en ny jord - enligt hans löfte".
Guds värld är en skimrande gåva
till oss som dess yta bebor,
men ack, hur den gåvan vi slösat
i trots och i bristen på tro!
För pengar kan Skapelsen fångas,
förrådas och pinas till döds.
Hur mycket av den har ej redan
av otron och hatet förötts!
Att Anders Wejryd i så många avseenden uppenbart och sorgligt vansköter sitt uppdrag som väktare på Sions murar, hindrar ju inte att han kan ha alldeles rätt i miljöfrågan. Vi ska inte utfärda nördvarningar om miljömupperi när planetens hälsa står på spel. (Även om det förvisso är lite kittlande att en ny syndakatalog - mot vintertomater - verkar vara på gång). Det hör till skapelseuppdraget att inte bara bruka utan även bevara jorden, och det där sista har vi människor, inte minst många kristna, varit sällsynt dåliga på de senaste 200 åren.
Jag ser Wejryds klimatutspel som en upprättelse för pietismens enkla livsideal. De som så ofta förkättrats och drivits med, även av andra kristna. Boken "100 sätt att rädda världen" (tack för den, Lennart Möller m.fl.) är helt i linje med de idealen. De extremaste "bakåtsträvarna" inom kristenheten, Amish People i USA, framstår ju plötsligt i dessa tider som under av modernitet och framåtblick.
OK, bra att du predikar lagen på miljömoralens område, Anders Wejryd. Det kan du gott göra också på andra områden. Se bara till att du också får med evangelium om Världens Frälsare - den ende som kan rädda oss för både tid och evighet. "Himmel och jord ska förgå", sa han (vilket naturvetare och fundamentalister är helt överens om och inte ger oss dispens från skapelseuppdraget att bruka och bevara jorden). "Men mina ord ska ALDRIG förgå". Och just därför får vi som Petrus förbida "nya himlar och en ny jord - enligt hans löfte".
Guds värld är en skimrande gåva
till oss som dess yta bebor,
men ack, hur den gåvan vi slösat
i trots och i bristen på tro!
För pengar kan Skapelsen fångas,
förrådas och pinas till döds.
Hur mycket av den har ej redan
av otron och hatet förötts!
tisdag 11 november 2008
Kyrkovalet 2009, Frimodig kyrka och andra nomineringsgrupper
Påskvänner!
Det är ju egentligen inte äktenskapsfrågan som tränger sej på starkast just nu - utan kyrka/stat-frågan. Har det inte blivit uppenbart för alla att Svenska kyrkan är lika statligt styrd nu som någonsin? Så länge de flesta svenskar är medlemmar och så länge de vanliga politiska partierna, kända från riksdag och regering, har bred majoritet i kyrkomötet (där biskoparna inte ens får rösta)?
I helgen kommer nomineringsgruppen Frimodig Kyrka att ha stormöte i Stockholm ("Stockholmsmötet 15-16 november"). EFS:s missionsföreståndare Anders Sjöberg är med, men även prästen och professorn Eva Hamberg, Dagenchefredaktören Elisabeth Sandlund, journalisten Siewert Öholm, prosten Henrik Perret från Finland (jättenära att bli Borgåbiskop för några år sen) och många andra intressanta namn. (Min svåger Per Wallin t.ex. som ska tala om hur vi når ungdomar). Anders Sjöberg har ju ofta anklagats för att "röra sej i fel kretsar" enligt ordspråket säg mej vem du umgås med och jag ska säga vem du är. Men jag gillar Frimodig Kyrka (i huvudsak) och vet att flera EFS:are, t.ex. Erik Johansson i Örebro, är aktiva där.
I helgen har jag dock samlat några namnteckningar till Erikas EFS-gruppslista. Jag kopierar än en gång in det hon skrev på sin blogg i våras:
Jag har tänkt på en sak. Varför är inte EFS - som är så bra - en nomineringsgrupp i kyrkovalet?
300 namnteckningar är allt som behövs för att registrera en nomineringsgrupp till kyrkovalet. Därför föreslår jag att du skickar in din namnteckning med förtydligande och personnummer, och skriv att du är stödperson för EFS.
Tänkte nämligen att det vore väl naturligt att EFS går att rösta in i kyrkomötet, eftersom vi vill vara en aktiv grupp inom Svenska kyrkan.
Programmet är redan klart: EFS vill- uppmuntra och stödja personlig kristen tro- inspirera till andligt samtal och bibelbruk- skapa personligt engagemang för mission såväl lokalt som globalt- betona hela gudsfolkets roll som bärare av kyrkans uppdrag- erbjuda strukturer, mötesplatser och former för detta.
Tillräckligt bra för att gå till val på, eller hur? Organisation och lokala grupper som kan göra egna listor finns redan. Det är bara att "tuta och köra".
Fast så var det ju detta med namnet. EFS måste registreras, och jag behöver alltså ha stöd av 300 personer. Får jag inte det lär jag väl hitta något annat att rösta på. För övrigt är kyrkovalet den 20 september 2009. Lätt att komma ihåg - 20-09-2009
Ta ett A4-papper och skriv:
Jag stöder EFS registrering som nomineringsgrupp i kyrkovalet.
Namnteckning, namnförtydligande och personnummer.
Namnteckning, namnförtydligande och personnummer.
o.s.v.
Skicka till: Budbäraren, 751 7o, UPPSALA
Det innebär alltså inte att vi som skriver på själva ställer upp i kyrkovalet eller ens föredrar EFS som nomineringsgrupp - det innebär bara att vi vill ge möjlighet för EFS-are på de orter där föreningen så vill att ställa upp i kyrkofullmäktige (och/eller på stifts- och riksnivå) under EFS-beteckning. Jag vet själv att åsikterna inom EFS spretar rätt mycket - men det gör de faktiskt inom Posk, Socialdemokraterna och Frimodig kyrka oxå. Och, som Erika skriver, "partiprogrammet" är ju rätt bra! Dessutom: ALLA nomineringsgrupper som inte är knutna till de allmänpolitiska partierna är en välsignelse. Fler såna tack! Skilj kyrkan från staten - NU! Innan Helle Klein blir ärkebiskop! (Det borde förstås ha skett innan K-G Hammar och Anders Wejryd blev ärkebiskopar, men bättre sent än aldrig).
Gåvorna är många,
Anden är en,
finns i Jesus Kristus.
Gåvorna är många,
Anden är en,
vi är ett i honom.
Det är ju egentligen inte äktenskapsfrågan som tränger sej på starkast just nu - utan kyrka/stat-frågan. Har det inte blivit uppenbart för alla att Svenska kyrkan är lika statligt styrd nu som någonsin? Så länge de flesta svenskar är medlemmar och så länge de vanliga politiska partierna, kända från riksdag och regering, har bred majoritet i kyrkomötet (där biskoparna inte ens får rösta)?
I helgen kommer nomineringsgruppen Frimodig Kyrka att ha stormöte i Stockholm ("Stockholmsmötet 15-16 november"). EFS:s missionsföreståndare Anders Sjöberg är med, men även prästen och professorn Eva Hamberg, Dagenchefredaktören Elisabeth Sandlund, journalisten Siewert Öholm, prosten Henrik Perret från Finland (jättenära att bli Borgåbiskop för några år sen) och många andra intressanta namn. (Min svåger Per Wallin t.ex. som ska tala om hur vi når ungdomar). Anders Sjöberg har ju ofta anklagats för att "röra sej i fel kretsar" enligt ordspråket säg mej vem du umgås med och jag ska säga vem du är. Men jag gillar Frimodig Kyrka (i huvudsak) och vet att flera EFS:are, t.ex. Erik Johansson i Örebro, är aktiva där.
I helgen har jag dock samlat några namnteckningar till Erikas EFS-gruppslista. Jag kopierar än en gång in det hon skrev på sin blogg i våras:
Jag har tänkt på en sak. Varför är inte EFS - som är så bra - en nomineringsgrupp i kyrkovalet?
300 namnteckningar är allt som behövs för att registrera en nomineringsgrupp till kyrkovalet. Därför föreslår jag att du skickar in din namnteckning med förtydligande och personnummer, och skriv att du är stödperson för EFS.
Tänkte nämligen att det vore väl naturligt att EFS går att rösta in i kyrkomötet, eftersom vi vill vara en aktiv grupp inom Svenska kyrkan.
Programmet är redan klart: EFS vill- uppmuntra och stödja personlig kristen tro- inspirera till andligt samtal och bibelbruk- skapa personligt engagemang för mission såväl lokalt som globalt- betona hela gudsfolkets roll som bärare av kyrkans uppdrag- erbjuda strukturer, mötesplatser och former för detta.
Tillräckligt bra för att gå till val på, eller hur? Organisation och lokala grupper som kan göra egna listor finns redan. Det är bara att "tuta och köra".
Fast så var det ju detta med namnet. EFS måste registreras, och jag behöver alltså ha stöd av 300 personer. Får jag inte det lär jag väl hitta något annat att rösta på. För övrigt är kyrkovalet den 20 september 2009. Lätt att komma ihåg - 20-09-2009
Ta ett A4-papper och skriv:
Jag stöder EFS registrering som nomineringsgrupp i kyrkovalet.
Namnteckning, namnförtydligande och personnummer.
Namnteckning, namnförtydligande och personnummer.
o.s.v.
Skicka till: Budbäraren, 751 7o, UPPSALA
Det innebär alltså inte att vi som skriver på själva ställer upp i kyrkovalet eller ens föredrar EFS som nomineringsgrupp - det innebär bara att vi vill ge möjlighet för EFS-are på de orter där föreningen så vill att ställa upp i kyrkofullmäktige (och/eller på stifts- och riksnivå) under EFS-beteckning. Jag vet själv att åsikterna inom EFS spretar rätt mycket - men det gör de faktiskt inom Posk, Socialdemokraterna och Frimodig kyrka oxå. Och, som Erika skriver, "partiprogrammet" är ju rätt bra! Dessutom: ALLA nomineringsgrupper som inte är knutna till de allmänpolitiska partierna är en välsignelse. Fler såna tack! Skilj kyrkan från staten - NU! Innan Helle Klein blir ärkebiskop! (Det borde förstås ha skett innan K-G Hammar och Anders Wejryd blev ärkebiskopar, men bättre sent än aldrig).
Gåvorna är många,
Anden är en,
finns i Jesus Kristus.
Gåvorna är många,
Anden är en,
vi är ett i honom.
Spännande i kyrka/stat/äktenskapsfrågan
Påskvänner!
Det rör på sej fortfarande i äktenskapsfrågan, inte minst i den moderata riksdagsgruppen. Det här kan bli riktigt, riktigt spännande. Statskyrkoprästen Helle Klein går ut, öppet och ärligt, i Aftonbladet på Martin Luthers födelsedag och säger att det inte får skapas några nya samvetsklausuler. Kyrkan ska behålla vigselrätten och präster/pastorer ska viga, basta! Förre Kalmarprosten Dag Sandahl kommenterar här.
Från biskoparna hör vi inte mycket, annat än från poppisprästerna Koskinen och Lind som länge talat sej varma för både vigselrätt och könsneutrala äktenskap. Wejryd uttalar sej mest i klimatfrågan för närvarande (jodå, den är ännu viktigare, men det ena goda uttalandet behöver inte utesluta det andra goda). Och från Esbjörn Hagberg, Ragnar Persenius och Hans Stiglund (som många EFS-are haft någon slags förtroende för eller förhoppning om) hörs inte ett knyst. Eller har någon annan hört nåt?
En sak är säker: Kyrkovalet 2009 blir intressantare än på mången god dag! Frågan om att skilja kyrkan från staten är fortfarande aktuell (det har uppenbarligen ICKE skett på långa vägar än!!!) och 1 januari 2010 går avtalet om kyrkoavgift via skattsedeln ut. (Vad tror ni händer med medlemsavgifterna/medlemssiffrorna om de skulle måsta betalas via giro?).
En annan viktig sak i stridens hetta: De homo- och bisexuella (m.fl.) är icke våra fiender. Vi bör alla kunna förstå varför många så hett önskat könsneutrala äktenskap som den ultimata bekräftelsen av sina relationer. Vi bör också avstå från alla bittra eller elaka tankar om rfsl - det är inte rfsl utan de politiska partierna som saboterar kyrkans självständighet. Vi bör också fråga oss om inte utfall av Åke Greens typ snarare banat väg för könsneutrala äktenskap än förhindrat dem. Och fråga oss om inte en tydlig men sansad heteronormativitet, öppet artikulerad av fler präster och pastorer, hade kunnat förebygga utfall och utbrott av Åke Greens typ.
(Vad hjälpte det t.ex. att Niklas Piensoho för ett år sedan skrev en stor, välformulerad, sansat heteronormativ artikel i Dagen - när Åke Green redan fått allt medialt ljus på sej? Nån dag senare klagade samme Piensoho i samma tidning på att de enda pingstpastorer svenska folket kände till var Helge Fossmo och - Åke Green).
Vem ska vi gå till Herre,
vi som irrar i mörker?
Ge oss ditt ljus, låt det lysa klart.
Herre, förbarma dej.
Det rör på sej fortfarande i äktenskapsfrågan, inte minst i den moderata riksdagsgruppen. Det här kan bli riktigt, riktigt spännande. Statskyrkoprästen Helle Klein går ut, öppet och ärligt, i Aftonbladet på Martin Luthers födelsedag och säger att det inte får skapas några nya samvetsklausuler. Kyrkan ska behålla vigselrätten och präster/pastorer ska viga, basta! Förre Kalmarprosten Dag Sandahl kommenterar här.
Från biskoparna hör vi inte mycket, annat än från poppisprästerna Koskinen och Lind som länge talat sej varma för både vigselrätt och könsneutrala äktenskap. Wejryd uttalar sej mest i klimatfrågan för närvarande (jodå, den är ännu viktigare, men det ena goda uttalandet behöver inte utesluta det andra goda). Och från Esbjörn Hagberg, Ragnar Persenius och Hans Stiglund (som många EFS-are haft någon slags förtroende för eller förhoppning om) hörs inte ett knyst. Eller har någon annan hört nåt?
En sak är säker: Kyrkovalet 2009 blir intressantare än på mången god dag! Frågan om att skilja kyrkan från staten är fortfarande aktuell (det har uppenbarligen ICKE skett på långa vägar än!!!) och 1 januari 2010 går avtalet om kyrkoavgift via skattsedeln ut. (Vad tror ni händer med medlemsavgifterna/medlemssiffrorna om de skulle måsta betalas via giro?).
En annan viktig sak i stridens hetta: De homo- och bisexuella (m.fl.) är icke våra fiender. Vi bör alla kunna förstå varför många så hett önskat könsneutrala äktenskap som den ultimata bekräftelsen av sina relationer. Vi bör också avstå från alla bittra eller elaka tankar om rfsl - det är inte rfsl utan de politiska partierna som saboterar kyrkans självständighet. Vi bör också fråga oss om inte utfall av Åke Greens typ snarare banat väg för könsneutrala äktenskap än förhindrat dem. Och fråga oss om inte en tydlig men sansad heteronormativitet, öppet artikulerad av fler präster och pastorer, hade kunnat förebygga utfall och utbrott av Åke Greens typ.
(Vad hjälpte det t.ex. att Niklas Piensoho för ett år sedan skrev en stor, välformulerad, sansat heteronormativ artikel i Dagen - när Åke Green redan fått allt medialt ljus på sej? Nån dag senare klagade samme Piensoho i samma tidning på att de enda pingstpastorer svenska folket kände till var Helge Fossmo och - Åke Green).
Vem ska vi gå till Herre,
vi som irrar i mörker?
Ge oss ditt ljus, låt det lysa klart.
Herre, förbarma dej.
måndag 10 november 2008
Grattis Luther på 525-årsdagen!
Påskvänner!
Stefan Gustavsson och Per Ewert uppmärksammar Luthers födelsedag genom en intressant artikel i Norrbottens-Kuriren med rubriken "Vem tänder stjärnorna?" (En bok med samma namn släpps på marknaden idag). Den ger oss ytterligare böneämnen - men är i sej själv ett stort tacksägelseämne. Vi får sjunga med Martin Luther om honom som tände stjärnorna:
Vår egen kraft ej hjälpa kan,
vi vore snart förströdda.
Men med oss står den rätte man,
vi står, av honom stödda.
Frågar du vad namn han bär?
Jesus Krist det är!
Han är den Herren Gud,
som klädd i segerskrud
sin tron för evigt grundat.
Och vore världen än så stor
och full av mörkrets härar,
dock när ibland oss Herren bor
alls inget oss förfärar.
Världens furste är ju dömd
och hans prakt är tömd.
Han på ett huvudhår
oss skada ej förmår.
Ett ord kan honom fälla.
Stefan Gustavsson och Per Ewert uppmärksammar Luthers födelsedag genom en intressant artikel i Norrbottens-Kuriren med rubriken "Vem tänder stjärnorna?" (En bok med samma namn släpps på marknaden idag). Den ger oss ytterligare böneämnen - men är i sej själv ett stort tacksägelseämne. Vi får sjunga med Martin Luther om honom som tände stjärnorna:
Vår egen kraft ej hjälpa kan,
vi vore snart förströdda.
Men med oss står den rätte man,
vi står, av honom stödda.
Frågar du vad namn han bär?
Jesus Krist det är!
Han är den Herren Gud,
som klädd i segerskrud
sin tron för evigt grundat.
Och vore världen än så stor
och full av mörkrets härar,
dock när ibland oss Herren bor
alls inget oss förfärar.
Världens furste är ju dömd
och hans prakt är tömd.
Han på ett huvudhår
oss skada ej förmår.
Ett ord kan honom fälla.
Väder och vind i domedagstider
Påskvänner!
Det är bra att ärkebiskop Wejryd värnar om miljön och klimatmålen, och ni får gärna köpa boken "1oo sätt att rädda världen" som EFS-aren Lennart Möller varit med om att göra. (Eller låna den, det är resurssnålare ;o). Gör som de säger - det är bra för andra (inklusive djuren) och för oss själva. Vad vi inte har gjort mot våra, och Jesus´, minsta bröder, det har vi inte gjort mot honom heller. Vi behöver inte vänta på regeringsbeslut för att ändra våra destruktiva och slösaktiga vanor - vi kan med Guds hjälp fatta egna.
Bra det du säger, Wejryd! Precis som i fallet med direktörslönerna (där Reinfeldt var mer klarsynt) är det viktigt att de rikare - läs: vi svenskar - går före och tar sitt ansvar.
Ändå går det så här dags på kyrkoåret inte att komma ifrån funderingar kring vad ärkebiskopen inte säger. Man kanske inte kan vänta sej av en nutida ärkebiskop i Svenska kyrkan att han ska gå ut i media och varna för djävulen och den eviga fördömelsen. Fast - borde man ändå inte kunna göra det? Det är något ohyggligt märkligt att se hur Svenska kyrkan klokt nog tillämpar försiktighetsprincipen på miljöhoten - alltså vägrar att lyssna endast till de mest optimistiska forskarrösterna - men samtidigt kastar all ansvarskänsla överbord när det gäller människors eviga väl eller ve. Då räcker det om man kan hitta ett eller ett par paulusord som verkar antyda allas slutliga frälsning, så verkar saken i stort sett klar - helt oavsett de mängder av jesusord och övriga paulusord som varnar oss för att gå evigt förlorade och som uppmanar oss: "Tro på Herren Jesus, så blir du frälst!"
Men hur skulle man kunna skriva sånt på DN debatt? Det är ju knappt man nuförtiden törs säga det på predikstolen! Jag har länge trott att det handlat om en intressant modern teologi - men efter att ha sett biskoparna (inkl. ÄB) backa steg för steg i äktenskapsfrågan misstänker jag att det helt enkelt handlar om Monumental Människofruktan. Jag känner så väl igen symtomen - lider ofta av åkomman själv. Det är väl så att staten som ju alltfort - via de politiska partierna - har makten i kyrkan har sett till att vi fått biskopar (utan rösträtt i kyrkomötet) som, av övertygelse eller feghet, bara uttalar sej i frågor där det finns ett kraftigt stöd också från sekulära opinioner (miljö- och flyktingfrågorna t.ex., som kyrkan drivit positivt), men sällan eller aldrig i såna där pinsamma frälsningsfrågor, där den eviga saligheten (vem tror på sånt nuförtiden?) och ännu knepigare saker riskerar att komma i fokus.
Biskopar, präster, pastorer och lekmän: Låt gärna kyrkornas globala vecka och sista helgen i kyrkoåret handla om klimatfrågan - om vår syndiga misshushållning, om bot och bättring på alla plan. Temat passar absolut bra i domssöndagstider. Men låt inte något flashigt temamaterial skymma undan evangeliebokens allvarstexter denna dag! Låt saker och ting hänga samman som de gör i Guds värld - skapelse och frälsning, natur och nåd, dom och befrielse. Och lova inte mer än det finns täckning för i Skriften!
Tro på Jesus,
han som ditt bästa vill och vet,
tro på Jesus,
han bevarar dej i evighet!
Det är bra att ärkebiskop Wejryd värnar om miljön och klimatmålen, och ni får gärna köpa boken "1oo sätt att rädda världen" som EFS-aren Lennart Möller varit med om att göra. (Eller låna den, det är resurssnålare ;o). Gör som de säger - det är bra för andra (inklusive djuren) och för oss själva. Vad vi inte har gjort mot våra, och Jesus´, minsta bröder, det har vi inte gjort mot honom heller. Vi behöver inte vänta på regeringsbeslut för att ändra våra destruktiva och slösaktiga vanor - vi kan med Guds hjälp fatta egna.
Bra det du säger, Wejryd! Precis som i fallet med direktörslönerna (där Reinfeldt var mer klarsynt) är det viktigt att de rikare - läs: vi svenskar - går före och tar sitt ansvar.
Ändå går det så här dags på kyrkoåret inte att komma ifrån funderingar kring vad ärkebiskopen inte säger. Man kanske inte kan vänta sej av en nutida ärkebiskop i Svenska kyrkan att han ska gå ut i media och varna för djävulen och den eviga fördömelsen. Fast - borde man ändå inte kunna göra det? Det är något ohyggligt märkligt att se hur Svenska kyrkan klokt nog tillämpar försiktighetsprincipen på miljöhoten - alltså vägrar att lyssna endast till de mest optimistiska forskarrösterna - men samtidigt kastar all ansvarskänsla överbord när det gäller människors eviga väl eller ve. Då räcker det om man kan hitta ett eller ett par paulusord som verkar antyda allas slutliga frälsning, så verkar saken i stort sett klar - helt oavsett de mängder av jesusord och övriga paulusord som varnar oss för att gå evigt förlorade och som uppmanar oss: "Tro på Herren Jesus, så blir du frälst!"
Men hur skulle man kunna skriva sånt på DN debatt? Det är ju knappt man nuförtiden törs säga det på predikstolen! Jag har länge trott att det handlat om en intressant modern teologi - men efter att ha sett biskoparna (inkl. ÄB) backa steg för steg i äktenskapsfrågan misstänker jag att det helt enkelt handlar om Monumental Människofruktan. Jag känner så väl igen symtomen - lider ofta av åkomman själv. Det är väl så att staten som ju alltfort - via de politiska partierna - har makten i kyrkan har sett till att vi fått biskopar (utan rösträtt i kyrkomötet) som, av övertygelse eller feghet, bara uttalar sej i frågor där det finns ett kraftigt stöd också från sekulära opinioner (miljö- och flyktingfrågorna t.ex., som kyrkan drivit positivt), men sällan eller aldrig i såna där pinsamma frälsningsfrågor, där den eviga saligheten (vem tror på sånt nuförtiden?) och ännu knepigare saker riskerar att komma i fokus.
Biskopar, präster, pastorer och lekmän: Låt gärna kyrkornas globala vecka och sista helgen i kyrkoåret handla om klimatfrågan - om vår syndiga misshushållning, om bot och bättring på alla plan. Temat passar absolut bra i domssöndagstider. Men låt inte något flashigt temamaterial skymma undan evangeliebokens allvarstexter denna dag! Låt saker och ting hänga samman som de gör i Guds värld - skapelse och frälsning, natur och nåd, dom och befrielse. Och lova inte mer än det finns täckning för i Skriften!
Tro på Jesus,
han som ditt bästa vill och vet,
tro på Jesus,
han bevarar dej i evighet!
söndag 9 november 2008
John Ortberg ett glädjeämne
Påskvänner!
Jag måste säga att den amerikanske pastorn och författaren John Ortberg är ett stort glädjeämne. Det jag hittills läst av honom - "Alla är normala tills man lärt känna dem" och "Kärleken jag längtar efter" - är så underbart gott! Ofta känner man annars när man läser sånt som översätts från USA att det mitt i allt det goda - från Rick Warren t.ex. - har bismaker av sådant man som evangelisk-luthersk bekännare inte riktigt kan stå för (av reformert och/eller pentekostal teologi). T.o.m. Peter Kreeft - den annars näst Chesterton bäste romerske katolik jag vet! - kan ibland, om än märkvärdigt sällan, ge prov på lite halvdåliga påvligheter. Lite som när mört och fint, lammkött smakar kofta ;o). Men, peppar, peppar, hos John Ortberg känner jag mej trygg - och uppbyggd ända in i hjärteroten.
Rekommenderas alltså för alla EFS-are! (Och så visar det sej förstås att Ortberg i själva verket är romersk baptist, eller nåt - men strunt i det! ;o).
Ty däri består kärleken,
ej att vi hade älskat Gud,
män däri att han har älskat oss
och sänt till oss sin Son.
Han sände till oss Jesus Krist,
att på honom vi skulle tro,
att genom honom vi leva må
och älska för hans skull.
Jag måste säga att den amerikanske pastorn och författaren John Ortberg är ett stort glädjeämne. Det jag hittills läst av honom - "Alla är normala tills man lärt känna dem" och "Kärleken jag längtar efter" - är så underbart gott! Ofta känner man annars när man läser sånt som översätts från USA att det mitt i allt det goda - från Rick Warren t.ex. - har bismaker av sådant man som evangelisk-luthersk bekännare inte riktigt kan stå för (av reformert och/eller pentekostal teologi). T.o.m. Peter Kreeft - den annars näst Chesterton bäste romerske katolik jag vet! - kan ibland, om än märkvärdigt sällan, ge prov på lite halvdåliga påvligheter. Lite som när mört och fint, lammkött smakar kofta ;o). Men, peppar, peppar, hos John Ortberg känner jag mej trygg - och uppbyggd ända in i hjärteroten.
Rekommenderas alltså för alla EFS-are! (Och så visar det sej förstås att Ortberg i själva verket är romersk baptist, eller nåt - men strunt i det! ;o).
Ty däri består kärleken,
ej att vi hade älskat Gud,
män däri att han har älskat oss
och sänt till oss sin Son.
Han sände till oss Jesus Krist,
att på honom vi skulle tro,
att genom honom vi leva må
och älska för hans skull.
Glad tjugofemte söndag efter trefaldighet
Påskvänner!
Det är inte ofta man får fira tjugofemte söndagen efter trefaldighet (den jag skulle ha velat kalla tjugosjätte söndagen efter pingst)! Nästa gång blir 2035 - om Herren dröjer och evangelieboken inte stuvas om alldeles. Kanske några av oss får fira den igen. Texterna är ju dock desamma som för tjugofjärde söndagen efter trefaldighet (också en ganska ovanlig söndag) och handlar om den yttersta tiden.
God helg på er alla - och kom glöm inte att varje söndag, oavsett specialtema, är en liten påskdag!
Och världar ska förgås till slut,
och stjärnor måste slockna ut
och himlar störta med vår jord,
men dig, som litat på hans ord,
ej når förgänglighetens svall:
Han lever - och du leva skall!
Det är inte ofta man får fira tjugofemte söndagen efter trefaldighet (den jag skulle ha velat kalla tjugosjätte söndagen efter pingst)! Nästa gång blir 2035 - om Herren dröjer och evangelieboken inte stuvas om alldeles. Kanske några av oss får fira den igen. Texterna är ju dock desamma som för tjugofjärde söndagen efter trefaldighet (också en ganska ovanlig söndag) och handlar om den yttersta tiden.
God helg på er alla - och kom glöm inte att varje söndag, oavsett specialtema, är en liten påskdag!
Och världar ska förgås till slut,
och stjärnor måste slockna ut
och himlar störta med vår jord,
men dig, som litat på hans ord,
ej når förgänglighetens svall:
Han lever - och du leva skall!
torsdag 6 november 2008
Finns det någon risk att gå förlorad?
Följande insändare kom en aning förkortad (men i sak väl bibehållen) in i dagens nummer av Kyrkans Tidning. Här publiceras den fullständiga versionen i väntan på svar från en biskop:
FINNS DET NÅGON RISK ATT GÅ FÖRLORAD?
I våras fick jag aldrig några svar av våra biskopar på följande fråga i Kyrkans tidning: Är Svenska kyrkan fortfarande heteronormativ i den bemärkelsen att dess biskopar, präster och ungdomsledare i första hand rekommenderar en livskamrat av motsatt kön åtminstone för de ungdomar som har ett val? Både jag och rfsl var och är fortfarande mycket intresserade av ett tydligt svar, men det verkar aldrig komma.
Får se om någon biskop kan svara tydligare på följande ännu mycket viktigare fråga, alltid aktuell men särskilt så här mot kyrkoårets slut: Finns det någon som helst risk för någon att i något avseende gå evigt förlorad?
Det är dags att ge svenska folket tydligt besked. Minsta tvekan innebär ju i praktiken ett jakande svar - d.v.s. besked om att det faktiskt skulle kunna finnas en risk.
Jag skulle dock tro att 2000-talets allhelgonafirande ofta uppfattas som ett besked om att alla, i varje fall alla döpta, eller åtminstone alla som betalar kyrkoavgift, blir evigt saliga. (I den mån Svenska kyrkan och dess biskopar nu fortfarande tror på ett liv efter detta). Eller i varje fall garanteras att få vila i frid. Nåt ska man väl få för kyrkoavgiften, även om Svenska kyrkan inte längre är "Kungl. salighetsverket"!
Men åtminstone jag är inte nöjd med antydningar om att det nog slutar väl till sist (är övriga kyrkomedlemmar det?). Jag skulle gärna en gång för alla höra biskoparna säga att alla blir evigt saliga! Eller se dem skriva på SvD Brännpunkt. Klart och tydligt, utan att sväva på målet: Alla blir evigt saliga! Det är väl demokratiskt och bra?
Och om det inte är så alldeles säkert att det blir så - hur tänker biskoparna förebygga detta i så fall fatala missförstånd och få fram tydligare info om vägen till den eviga saligheten? För min och mina barns skull. (Det är väl typ det ni har betalt för?).
ANDREAS HOLMBERG, Bollnäs
Vid vart flyktigt andedrag
och när jag ska dö en dag,
när till okänt land jag går,
när inför din dom jag står,
klippa, du som brast för mig,
låt mej gömma mig i dig.
FINNS DET NÅGON RISK ATT GÅ FÖRLORAD?
I våras fick jag aldrig några svar av våra biskopar på följande fråga i Kyrkans tidning: Är Svenska kyrkan fortfarande heteronormativ i den bemärkelsen att dess biskopar, präster och ungdomsledare i första hand rekommenderar en livskamrat av motsatt kön åtminstone för de ungdomar som har ett val? Både jag och rfsl var och är fortfarande mycket intresserade av ett tydligt svar, men det verkar aldrig komma.
Får se om någon biskop kan svara tydligare på följande ännu mycket viktigare fråga, alltid aktuell men särskilt så här mot kyrkoårets slut: Finns det någon som helst risk för någon att i något avseende gå evigt förlorad?
Det är dags att ge svenska folket tydligt besked. Minsta tvekan innebär ju i praktiken ett jakande svar - d.v.s. besked om att det faktiskt skulle kunna finnas en risk.
Jag skulle dock tro att 2000-talets allhelgonafirande ofta uppfattas som ett besked om att alla, i varje fall alla döpta, eller åtminstone alla som betalar kyrkoavgift, blir evigt saliga. (I den mån Svenska kyrkan och dess biskopar nu fortfarande tror på ett liv efter detta). Eller i varje fall garanteras att få vila i frid. Nåt ska man väl få för kyrkoavgiften, även om Svenska kyrkan inte längre är "Kungl. salighetsverket"!
Men åtminstone jag är inte nöjd med antydningar om att det nog slutar väl till sist (är övriga kyrkomedlemmar det?). Jag skulle gärna en gång för alla höra biskoparna säga att alla blir evigt saliga! Eller se dem skriva på SvD Brännpunkt. Klart och tydligt, utan att sväva på målet: Alla blir evigt saliga! Det är väl demokratiskt och bra?
Och om det inte är så alldeles säkert att det blir så - hur tänker biskoparna förebygga detta i så fall fatala missförstånd och få fram tydligare info om vägen till den eviga saligheten? För min och mina barns skull. (Det är väl typ det ni har betalt för?).
ANDREAS HOLMBERG, Bollnäs
Vid vart flyktigt andedrag
och när jag ska dö en dag,
när till okänt land jag går,
när inför din dom jag står,
klippa, du som brast för mig,
låt mej gömma mig i dig.
Glädjen i behåll
Påskvänner!
En vers av Tage Danielsson faller mej i minnet:
Se här din svåra roll:
att inse världens lidande
med glädjen i behåll.
Den utmaningen är stor och viktig för oss människor, för oss alla. Att varken blunda för lidandet eller för glädjen. Som kristen känns utmaningen ibland extra stor - när förutom kroppsligt och själsligt lidande även parametrar som andlig svält och evig död kommer in i bilden. Eller kyrkliga svek. Och egna.
Men så är också glädjeämnet i kristen tro något alldeles extra! Vivit! Han lever!
Se här din svåra roll:
att se hur kuvad kyrkan är
med glädjen i behåll.
Gläd er i Herren alltid!
Åter vill jag säga:
Gläd er!
En vers av Tage Danielsson faller mej i minnet:
Se här din svåra roll:
att inse världens lidande
med glädjen i behåll.
Den utmaningen är stor och viktig för oss människor, för oss alla. Att varken blunda för lidandet eller för glädjen. Som kristen känns utmaningen ibland extra stor - när förutom kroppsligt och själsligt lidande även parametrar som andlig svält och evig död kommer in i bilden. Eller kyrkliga svek. Och egna.
Men så är också glädjeämnet i kristen tro något alldeles extra! Vivit! Han lever!
Se här din svåra roll:
att se hur kuvad kyrkan är
med glädjen i behåll.
Gläd er i Herren alltid!
Åter vill jag säga:
Gläd er!
Se upp med Kungliga Salighetsverket!
Påskvänner!
Vid en föreläsning på stiftskansliet i Härnösand härförleden kom jag att sitta under ett fotografi av hälsingesonen Arthur Engberg (s), ecklesiastikminister, landshövding m.m. Minns jag rätt var det han som myntade uttrycket "Kungliga salighetsverket" om Svenska kyrkan. Inte utan fog, så insyltad i statsmaskineriet som kyrkan var då, inte minst uppenbart vid den s.k. ämbetsreformens införande 1958, när prästerna fortfarande betraktades som statstjänstemän och då givetvis skulle omfattas av samma regler som övriga.
Att inte båda sidor i ämbetsdebatten då - vars resultat i år firats med pukor och trumpeter - gemensamt la den frågan å sido för att först göra upp med statskyrkosystemet, har aldrig upphört att förvåna mej. Men mycket få, vare sej konservativa eller radikala, har tydligen haft modet att definitivt sätta sej upp mot statlig inblandning i kyrkans angelägenheter, så länge man själv haft hopp om statligt stöd och om statuspositioner i kyrka och samhälle.
Socialisten Engberg, som för 100 år sedan intog en principiellt avvisande hållning till allt vad statskyrka hette, svängde efterhand och insåg, liksom tidigare Gustav I och Gustav II (grattis på namnsdagen förresten!), fördelen av ett fortsatt statligt inflytande över en så viktig normsändare som Svenska kyrkan. Och så länge merparten av svenskarna, även gudsförnekare och s.k. nyandliga, är röstberättigade medlemmar i kyrkan, där de politiska partierna fortfarande har ett avgörande inflytande, så länge kan statskyrkan knappast anses ha avskaffats i någon rimlig mening.
Resultatet är att Svenska kyrkans osjälvständighet är lika stor som någonsin, om inte större.
* Den kan inte längre rekommendera ens de ungdomar som har ett val att bilda familj med någon av motsatt kön.
* Den får inte längre varna någon för att gå evigt förlorad - extra tydligt så här i allhelgonatider - och har som en följd av detta svårt att rättframt predika verklig omvändelse till Herren och syndernas förlåtelse genom tro på hans namn (varför skulle det behövas egentligen?).
* Den kan uttala sej tydligt - och ofta bra - om flykting-, miljö- och biståndsfrågor, men är betydligt tystare i frågor där man inte kan räkna med stöd av en stor sekulär opinion. När kommer t.ex. kyrkans Rama-skri mot den nu närmast institutionaliserade avlivningen av foster med Downs syndrom, ofta verkställd först efter halva graviditeten när andra foster har fridlysts?
Vi fick den kyrka vi röstade fram - men är det verkligen en sådan kyrka vi behöver?
Vill vi ha andliga vägledare som bara säger det vi vill höra - och som lovar saker utan täckning i den urkund de åberopar? Som Sören Kierkegaard skrev är även en billig salighet för dyr om man till slut ingen salighet får.
Att ateistiska eller agnostiska socialdemokrater m.fl. lika lite som Gustav Vasa aktat för rov att styra och ställa i kyrkan är en pinsamhet av historiska mått. Det är ju som om övertygade icke-socialister skulle vara kvar som medlemmar i SAP bara för att partiet är stort, ofta statsbärande och därför viktigt att påverka i socialliberal riktning.
Vilket i och för sej kanske kanske är precis vad som har hänt. Hut går hem, Arthur Engberg ;o)
De stolta andar dämpa ned,
som, snabba efter tidens sed
att ändra om varhelst de kan,
förfalskar så din lära sann.
Giv att ditt ord oss lyser så
att vi i mörkret inte går,
men genom denna tåredal
till dej i himlens ljusa sal.
Vid en föreläsning på stiftskansliet i Härnösand härförleden kom jag att sitta under ett fotografi av hälsingesonen Arthur Engberg (s), ecklesiastikminister, landshövding m.m. Minns jag rätt var det han som myntade uttrycket "Kungliga salighetsverket" om Svenska kyrkan. Inte utan fog, så insyltad i statsmaskineriet som kyrkan var då, inte minst uppenbart vid den s.k. ämbetsreformens införande 1958, när prästerna fortfarande betraktades som statstjänstemän och då givetvis skulle omfattas av samma regler som övriga.
Att inte båda sidor i ämbetsdebatten då - vars resultat i år firats med pukor och trumpeter - gemensamt la den frågan å sido för att först göra upp med statskyrkosystemet, har aldrig upphört att förvåna mej. Men mycket få, vare sej konservativa eller radikala, har tydligen haft modet att definitivt sätta sej upp mot statlig inblandning i kyrkans angelägenheter, så länge man själv haft hopp om statligt stöd och om statuspositioner i kyrka och samhälle.
Socialisten Engberg, som för 100 år sedan intog en principiellt avvisande hållning till allt vad statskyrka hette, svängde efterhand och insåg, liksom tidigare Gustav I och Gustav II (grattis på namnsdagen förresten!), fördelen av ett fortsatt statligt inflytande över en så viktig normsändare som Svenska kyrkan. Och så länge merparten av svenskarna, även gudsförnekare och s.k. nyandliga, är röstberättigade medlemmar i kyrkan, där de politiska partierna fortfarande har ett avgörande inflytande, så länge kan statskyrkan knappast anses ha avskaffats i någon rimlig mening.
Resultatet är att Svenska kyrkans osjälvständighet är lika stor som någonsin, om inte större.
* Den kan inte längre rekommendera ens de ungdomar som har ett val att bilda familj med någon av motsatt kön.
* Den får inte längre varna någon för att gå evigt förlorad - extra tydligt så här i allhelgonatider - och har som en följd av detta svårt att rättframt predika verklig omvändelse till Herren och syndernas förlåtelse genom tro på hans namn (varför skulle det behövas egentligen?).
* Den kan uttala sej tydligt - och ofta bra - om flykting-, miljö- och biståndsfrågor, men är betydligt tystare i frågor där man inte kan räkna med stöd av en stor sekulär opinion. När kommer t.ex. kyrkans Rama-skri mot den nu närmast institutionaliserade avlivningen av foster med Downs syndrom, ofta verkställd först efter halva graviditeten när andra foster har fridlysts?
Vi fick den kyrka vi röstade fram - men är det verkligen en sådan kyrka vi behöver?
Vill vi ha andliga vägledare som bara säger det vi vill höra - och som lovar saker utan täckning i den urkund de åberopar? Som Sören Kierkegaard skrev är även en billig salighet för dyr om man till slut ingen salighet får.
Att ateistiska eller agnostiska socialdemokrater m.fl. lika lite som Gustav Vasa aktat för rov att styra och ställa i kyrkan är en pinsamhet av historiska mått. Det är ju som om övertygade icke-socialister skulle vara kvar som medlemmar i SAP bara för att partiet är stort, ofta statsbärande och därför viktigt att påverka i socialliberal riktning.
Vilket i och för sej kanske kanske är precis vad som har hänt. Hut går hem, Arthur Engberg ;o)
De stolta andar dämpa ned,
som, snabba efter tidens sed
att ändra om varhelst de kan,
förfalskar så din lära sann.
Giv att ditt ord oss lyser så
att vi i mörkret inte går,
men genom denna tåredal
till dej i himlens ljusa sal.
onsdag 5 november 2008
Svenska kyrkans predikament
Påskvänner!
Man behöver inte vara så över sej intelligent för att inse att Svenska kyrkan målat in sej i ett hörn (fast somliga har nog målat fullt avsiktligt). Det kommer ju inte att gå att hävda att man viger enkönade par till något annat än äktenskap ifall staten kallar det förbund som ingåtts äktenskap. Viger man så viger man. Och man kan ju inte fortsätta viga tvåkönade par och välsigna enkönade - nu när staten "välsignar" kyrklig vigsel av enkönade par. I princip ger staten kyrkan i uppdrag att låta bröllopsklockorna ringa.
Följande debattartikel skrev jag till Sändaren häromveckan. Eftersom den där endast publiceras i starkt förkortad form sätter jag här in den i sin helhet. Texten gäller visserligen främst Missionskyrkan, men rubrikens fråga gäller i högsta grad både EFS och Svenska kyrkan.
INGEN KYRKLIG HETERONORM ENS FÖR BISEXUELLA?
För sju år sedan var jag i Luleå missionskyrka, där en del av det s.k. goda samtalet kring läggning, ordination m.m. skulle föras. Medverkande var bl.a. Krister Andersson, Rune W Dahlén och Per-Yngve Näs. Så kom samtalet in på bisexuella, och nuvarande distriktsföreståndaren Klas Johansson frågade ödmjukt Per-Yngve, som gjort en verkligt god insats under dagen, vad som enligt honom gällde för dessa.
"Ja, de får bestämma sej", blev svaret. Och alla blev så imponerade över detta svar, uttryckt med stor pondus, att ingen kom sej för att ställa den självklara följdfrågan: "För vad?"
Jag har grämt mej i sju år över att jag inte ställde den frågan då. Men jag ville ligga lågt i det jag såg som en internt missionskyrklig debatt. Nu förstår jag att frågan berör fler, inte minst en av mina elevers "många bisexuella vänner" (hennes uttryck).
För debatten kring läggningar o dyl. handlar inte längre i första hand om samhällets och kyrkans hållning till entydigt homosexuella, de som faktiskt inte kan tända på den välsignade och väldesignade kombinationen. (Som alltså de facto har ett funktionshinder i det avseendet). Och som ju är värda all förståelse och hänsyn för det, alldeles oavsett synen på den explicit sexuella delen av det i övrigt okontroversiella samlivet mellan två av samma kön.
Ett radikalt avfärdande av all homosexualitet vill nog knappast någon ledande person i våra samfund (SMK/SB) stå för, även om vissa insändarskribenter tycks odla den även i Sändaren. Många sådana skulle, liksom Åke Green, behöva utveckla sin empati och ta del av fler livsöden. Fast de mest enögda verkar inte längre tongivande i debatten, och det ser jag som positivt. Det är viktigt att vi tydligt visar respekt för utsatta minoriteters situation och tydligt står upp mot hat och hot men också ret. "Rör inte min kompis!!!"
Men den verkligt tunga etikdebatten nu gäller om det ska få finnas kvar någon som helst heteronormativitet, ens gentemot ungdomar som har ett val och som inte är "oskickliga till äktenskap" i traditionell mening (Matteus 19, 1917 års övers.). Om det ska anses OK att som kyrklig ungdomsledare rekommendera bisexuella eller identitetsosäkra ungdomar att i första hand, om möjligt, bilda familj med en av motsatt kön. Svenska kyrkan har redan, vad jag förstår, i kärlekens namn givit all reell heteronormativitet på båten, och förpliktat sej att välsigna än det ena och än det andra. Även i samma människas liv. Och särskilt Missionskyrkan - som ju satt en ära i att tillgodose allas önskemål och bibeltolkningar - måste väl då erbjuda detsamma?
Detta bekräftar dock absolut våra konservativare vänners fördomar/farhågor i både Sverige, Kongo och Ecuador, nämligen att pastorala medgivanden till en mycket liten grupp med ett sexuellt funktionshinder skulle leda till ett carte blanche för likkönade förhållanden oavsett om man är oförmögen till heterosexuellt samliv eller inte. Mitt och andras engagemang för ökad förståelse av entydigt homosexuellas situation har därigenom i mångas ögon komprometterats svårt. Några människors entydiga predikament har tillåtits avskaffa normen också för majoriteten, den majoritet som troligen har ett val om man ska tro historiens vittnesbörd (från Platon och antiken likaväl som från enkönade 18-1900-talsmiljöer). Kroppskontakt är skön om man vågar slappna av i varandras famn, genitalierna är kittliga oavsett vem som mjukt berör dem, och vem kan inte attraheras av såväl kroppslig som själslig skönhet också hos människor av det egna könet?
Direkt bisarrt blir det ju när även kyrkan förväntas stå full av vördnad för alla som efter många års samlevnad lämnar make/maka och gemensamma barn (!) med motiveringen att man tänder mer på någon av samma kön som man själv. Detta anses tydligen idag vara höjden av ärlighet och sanningslidelse. Men det behöver i mina ögon inte nödvändigtvis vara ett dugg mer respektingivande än när en heterosexuell karl i medelåldern lämnar maka och barn för att han - sant nog! - tänder mer på en yngre kvinna.
Fast visst - har kyrkan nu i många år ställt upp på att välsigna det ena måste den väl ställa upp på att välsigna det andra också?
Ropen skalla: välsignelse åt alla!
ANDREAS HOLMBERG
EFS-are men associerad missionare
Ja, Herren välsigne oss och bevare oss,
Herren låte sitt ansikte lysa över oss och vare oss nådig.
Herren vände sitt ansikte till oss och give oss frid.
Man behöver inte vara så över sej intelligent för att inse att Svenska kyrkan målat in sej i ett hörn (fast somliga har nog målat fullt avsiktligt). Det kommer ju inte att gå att hävda att man viger enkönade par till något annat än äktenskap ifall staten kallar det förbund som ingåtts äktenskap. Viger man så viger man. Och man kan ju inte fortsätta viga tvåkönade par och välsigna enkönade - nu när staten "välsignar" kyrklig vigsel av enkönade par. I princip ger staten kyrkan i uppdrag att låta bröllopsklockorna ringa.
Följande debattartikel skrev jag till Sändaren häromveckan. Eftersom den där endast publiceras i starkt förkortad form sätter jag här in den i sin helhet. Texten gäller visserligen främst Missionskyrkan, men rubrikens fråga gäller i högsta grad både EFS och Svenska kyrkan.
INGEN KYRKLIG HETERONORM ENS FÖR BISEXUELLA?
För sju år sedan var jag i Luleå missionskyrka, där en del av det s.k. goda samtalet kring läggning, ordination m.m. skulle föras. Medverkande var bl.a. Krister Andersson, Rune W Dahlén och Per-Yngve Näs. Så kom samtalet in på bisexuella, och nuvarande distriktsföreståndaren Klas Johansson frågade ödmjukt Per-Yngve, som gjort en verkligt god insats under dagen, vad som enligt honom gällde för dessa.
"Ja, de får bestämma sej", blev svaret. Och alla blev så imponerade över detta svar, uttryckt med stor pondus, att ingen kom sej för att ställa den självklara följdfrågan: "För vad?"
Jag har grämt mej i sju år över att jag inte ställde den frågan då. Men jag ville ligga lågt i det jag såg som en internt missionskyrklig debatt. Nu förstår jag att frågan berör fler, inte minst en av mina elevers "många bisexuella vänner" (hennes uttryck).
För debatten kring läggningar o dyl. handlar inte längre i första hand om samhällets och kyrkans hållning till entydigt homosexuella, de som faktiskt inte kan tända på den välsignade och väldesignade kombinationen. (Som alltså de facto har ett funktionshinder i det avseendet). Och som ju är värda all förståelse och hänsyn för det, alldeles oavsett synen på den explicit sexuella delen av det i övrigt okontroversiella samlivet mellan två av samma kön.
Ett radikalt avfärdande av all homosexualitet vill nog knappast någon ledande person i våra samfund (SMK/SB) stå för, även om vissa insändarskribenter tycks odla den även i Sändaren. Många sådana skulle, liksom Åke Green, behöva utveckla sin empati och ta del av fler livsöden. Fast de mest enögda verkar inte längre tongivande i debatten, och det ser jag som positivt. Det är viktigt att vi tydligt visar respekt för utsatta minoriteters situation och tydligt står upp mot hat och hot men också ret. "Rör inte min kompis!!!"
Men den verkligt tunga etikdebatten nu gäller om det ska få finnas kvar någon som helst heteronormativitet, ens gentemot ungdomar som har ett val och som inte är "oskickliga till äktenskap" i traditionell mening (Matteus 19, 1917 års övers.). Om det ska anses OK att som kyrklig ungdomsledare rekommendera bisexuella eller identitetsosäkra ungdomar att i första hand, om möjligt, bilda familj med en av motsatt kön. Svenska kyrkan har redan, vad jag förstår, i kärlekens namn givit all reell heteronormativitet på båten, och förpliktat sej att välsigna än det ena och än det andra. Även i samma människas liv. Och särskilt Missionskyrkan - som ju satt en ära i att tillgodose allas önskemål och bibeltolkningar - måste väl då erbjuda detsamma?
Detta bekräftar dock absolut våra konservativare vänners fördomar/farhågor i både Sverige, Kongo och Ecuador, nämligen att pastorala medgivanden till en mycket liten grupp med ett sexuellt funktionshinder skulle leda till ett carte blanche för likkönade förhållanden oavsett om man är oförmögen till heterosexuellt samliv eller inte. Mitt och andras engagemang för ökad förståelse av entydigt homosexuellas situation har därigenom i mångas ögon komprometterats svårt. Några människors entydiga predikament har tillåtits avskaffa normen också för majoriteten, den majoritet som troligen har ett val om man ska tro historiens vittnesbörd (från Platon och antiken likaväl som från enkönade 18-1900-talsmiljöer). Kroppskontakt är skön om man vågar slappna av i varandras famn, genitalierna är kittliga oavsett vem som mjukt berör dem, och vem kan inte attraheras av såväl kroppslig som själslig skönhet också hos människor av det egna könet?
Direkt bisarrt blir det ju när även kyrkan förväntas stå full av vördnad för alla som efter många års samlevnad lämnar make/maka och gemensamma barn (!) med motiveringen att man tänder mer på någon av samma kön som man själv. Detta anses tydligen idag vara höjden av ärlighet och sanningslidelse. Men det behöver i mina ögon inte nödvändigtvis vara ett dugg mer respektingivande än när en heterosexuell karl i medelåldern lämnar maka och barn för att han - sant nog! - tänder mer på en yngre kvinna.
Fast visst - har kyrkan nu i många år ställt upp på att välsigna det ena måste den väl ställa upp på att välsigna det andra också?
Ropen skalla: välsignelse åt alla!
ANDREAS HOLMBERG
EFS-are men associerad missionare
Ja, Herren välsigne oss och bevare oss,
Herren låte sitt ansikte lysa över oss och vare oss nådig.
Herren vände sitt ansikte till oss och give oss frid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
