Predikan på första söndagen i advent

En predikan förberedd som "reservlösning" men som aldrig behövde hållas. Lägger ut den här ändå - det är ju i snitt bara ungefär vart sjunde år som första advent infaller den 30 november :o)

Gode Gud - välsigna vårt nya kyrkoår. Tack för nådens tid, för ljus och eftertanke. Tack för att du kommer till oss idag. Tack för att du är med oss alla dagar och även vid tidens slut. Välsigna också den här stunden. I Jesu namn. Amen.

Hur många åsnor red Jesus på egentligen den där gången i Jerusalem? Vi tänker oss väl att det var en enda - man brukar ju sällan rida på två djur på en gång. Det skulle kräva lite väl kraftig bresning kan man tänka.

Men i dagens evangelium står det faktiskt om två åsnor, ett åsnesto och ett föl eller ungåsna. Två åsnor som båda fick Jesus lärjungars mantlar bredda över sej och som fick tåga in i Jerusalem med Jesus.

Två åsnor. Det står ju även om två lärjungar. Däremot står det inte vilka det var. Var det Petrus och Andreas? Eller det andra brödraparet Jakob och Johannes? Eller några som inte alls brukade jobba i par annars - kanske Tomas och Bartolomeus? Eller var det någon av de sjuttiotvå som också följde Jesus från stad till stad och från by till by? I så fall kan det ha varit två brudar, t.ex. Susanna och Johanna som Lukas berättar om. Men vi vet inte.

Men vad vi vet av evangeliet är att när Jesus och lärjungarna kom till Betfage vid Olivberget, en grannby till Betania, fick två lärjungar i uppdrag att låna två åsnor. Utan föregående tillåtelse från ägaren. Vi får väl anta att det var någon som var nära bekant med Jesus. Eller också visste Jesus att han faktiskt var så pass känd och för tillfället omtyckt att folk bara tyckte det var kul att just han ville låna just deras åsnor. "Om ni säger att jag behöver dem kommer ni att få ta dem", så ungefär sa ju Jesus. Och det stämde.

Fast det är bara evangelisten Markus som berättar vad som faktiskt händer när lärjungarna går in i byn. Jag läser från Markus kapitel 11: De gav sig iväg. Och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port. Och de tog den. Några av dem som stod där frågade: VAD GÖR NI? TAR NI ÅSNAN????? Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt. Och då lät man dem gå.

Som ni märker berättar Markus bara om en åsna, om ungåsnan, och likadant gör Lukas. Somliga, bl.a. förre ärkebiskopen K-G Hammar och en del andra, brukar ta det här som tecken på att berättelserna i evangelierna inte är så bokstavligt menade och historiskt trovärdiga. Deras värde ligger i det symboliska menar man.

Och visst, symboliken är viktig, men inte behöver man så fort dra själva redogörelsen i tvivelsmål. Eva Spångberg, träkonstnär och mångårig åsneägare, blev riktigt ivrig när hon begärde replik på K-G Hammar: hon berättade att även en fullt utvecklad ungåsna kan vara en sån morsgris (eller "morsåsna") att den inte går att få ur fläcken om inte modern, det mogna åsnestoet, följer med i början när den sätts i arbete. Därför plockade lärjungarna, enligt Eva Spångberg, med sej gammåsnan för att få med sej ungåsnan, och därför blev det två åsnor. Det innebär inte att Markus och Lukas har fel, utan de fokuserar helt enkelt på ungåsnan som Jesus red in.

I vilket fall som helst: Jesus red nog inte på två åsnor samtidigt, men han kanske bytte till stoet när ungåsnan blev trött? En del har anklagat Jesus för djurplågeri, men det är ju inget nyfött föl vi läser om. Och Jesus var sannolikt ingen tung börda, jämfört med vad åsnor kan få bära som lastdjur. Efter tre års långvandringar mellan Galileen och Judeen fanns knappast något överflödigt fett på hans kropp.

Eva Spångberg har skrivit en bok som heter: Jag, en åsna. Det brukar ju inte anses så positivt att vara det - förr stod det på Karlssons klister-tuberna "Alla använder Karlssons klister utom jag, för jag är en åsna." Men när det står så otroligt fint om åsnor i vår text: "Herren behöver dem", så får vi väl sluta tala illa om åsnor. Och akta oss noga för att förakta oss själva. Om han som bär allt med kraften i sitt ord vill låta sej bäras av en åsna, så kanske han kan ha glädje av oss också?

Nu har vi talat mycket om åsnor och lärjungar. Inte så mycket om Jesus själv. Och det är ju han som är huvudpersonen idag, trots att det är 30 november då somliga, särskilt under 1900-talet, föredragit att hylla Karl XII. Jesus eller Karl XII - det är frågan. Två kungar av helt olika slag.

Karl XII red nog aldrig på någon åsna; däremot blev han berömd för att ha färdats på hästrygg från Turkiet till Sverige på endast 14 dagar.

Karl XII dog vid ungefär samma ålder som Jesus (i min ålder ungefär), men han uppstod inte på tredje dagen. (Hans kista i Riddarholmskyrkan har öppnats vid flera tillfällen, som för att kolla att han ligger kvar ;o).

Karl XII:s död innebar det definitiva slutet för hans storvulna planer, medan Jesus död innebär seger och liv för hela världen - i kraft av hans uppståndelse.

Karl XII förlitade sej på vapenmakt och våldsamma framryckningar - Jesus red in i Jerusalem obeväpnad och bad Petrus sticka svärdet i skidan vid lärjungens olyckliga framryckning i Getsemane.

Ej kommer han med härar / och ej med ståt och prakt, / dock ondskan han förfärar / i all dess stolta makt. / Med Andens svärd han strider / och segrar när han lider. / Välsignad vare han / som kom i Herrens namn. Och i texten från Sakarja stod det: Han ska förkunna fred för folken, och hans välde ska nå från hav till hav, från floden till världens ände. Ja, Jesus är hela världens rätte kung och ingen nationalist.

Karl XII kommer inte tillbaka för att döma levande och döda - men det gör Jesus. Jesus och ingen annan ska döma dej och mej, lika väl som han ska döma Karl XII och Pilatus. Jesus är kungen med stort K och domaren med stort D, men han är lika mycket Frälsaren med stort F.

Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort, men den trösten jag ej glömmer att min broder Jesus dömer, sjöng 1600-talstrubaduren Lasse Lucidor. Och så knyter han samman kyrkoårets slut samman med kyrkoårets början.

Jesus ser inte genom fingrarna med något som är fel, och han är inte jävig trots att han genom sin födelse som människa blivit bror med var och en av oss. Men genom sin död på Golgatas kors har han fått makten att både döma och frikänna. Inte sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan för att världen skulle bli frälst genom honom, skriver Johannes.

Ingen synd är så liten att den inte skiljer oss från Gud. Och vi erkänna att den skuld vi har, inför Gud och inför skapelsen, är större än att vi orkar bära den. Men ingen synd är heller så stor att Jesus inte har tagit den på sej och burit den med sej upp på korset.

Ingen synd är så liten att vi får ta med den in i Guds eviga värld. (Låt oss därför lägga av oss mörkrets gärningar, som det stod i episteltexten). Men ingen av de synder som tynger vårt samvete är heller för stor för Gud att förlåta - och en dag fullkomligt och för evigt befria oss från. Om vi verkligen söker förlåtelse och befrielse hos honom.

Och Gud, vår Gud, möter oss idag genom Jesus Kristus. Hans röst når oss än idag, den 30 november 2008, med ord om nåd och frid och försoning. Vi läser adventspsalmens ord tillsammans:

En åsna honom bär
som fridens furste är.
Hans prakt är ganska ringa,
men döden kan han tvinga.
Hosianna, pris och ära!
Vår konung är nu nära.

Saktmodig, mild och god
han ger de svaga mod.
Vill du till honom höra
skall han dig salig göra.
Hosianna, pris och ära!
Vår konung är nu nära.

Låt hjärtat öppna sig,
bjud Kristus hem till dig.
I dag vill han dig gästa
och sitt förbund befästa.
Hosianna, pris och ära!
Vår konung är nu nära.

Ja Herre Jesus, vi vill bjuda dig hem till oss idag. Tack för att du vill följa med oss, inte bara hit till kyrkan, utan också in i våra stökiga vardagsliv. Tack för att du inte skäms att kalla oss dina bröder och systrar. Och tack för att du redan vet hur vi har det, att vi inget behöver dölja, att inget överraskar och avskräcker dej. Tack för att du har nåd och försoning och förlåtelse med dej. Tack för att du fortfarande vill använda oss i ditt rike, att vi som små åsnor får bära dej ut i vår omvärld. Men tack för att det i grunden är du som bär oss, som bär allt med ditt starka ord. Och låt nu din frid, som övergår allt förstånd, bevara våra hjärtan och tankar hos dej. Amen.