Georg Andersson och Olof Edsinger dryftar läget i Svenska kyrkan

Påskvänner!

I en insändare i Dagen igår (21/5) beklagar Georg Andersson att Olof Edsinger i en krönika talat om Svenska kyrkans "förfall". Edsinger svarar på Andersons kritik, och är öppen för att ordvalet kan ha varit olyckligt, men vidhåller att "Svenska kyrkan tenderar att missa sitt huvuduppdrag." Andreas Lind från Salts styrelse ger Edsinger sitt och styrelsens stöd.

Det känns lite grann som om många i EFS i Västerbotten driver sin kyrkolojalitet väldigt långt, längre än grundarna någonsin tänkte sej. Här ska det sittas still i båten, liksom. Men om man funderar på hur profeterna i GT läser lusen av sitt eget folk och prästerskap, eller hur EFS i Västerbotten kritiserar sin egen rörelses ledning, inser man nog den andliga och ofrånkomliga sanningen i uttrycket "den man älskar, den agar man". (En alltför fysisk tolkning bör vi dock se upp för, inte minst för våra barns och kvinnors skull). Samtidigt är ju alltså även Olof öppen för att hans ordval kan och behöver diskuteras.

Läs Olofs krönika som publicerades i Dagen den 2 maj. (Egentligen är det en textutläggning inför söndagen före pingst). Håller du med honom i hans lägesbeskrivning? Eller tycker du att Georg Andersson har rätt i sin kritik av den? Kommentera gärna!

Kanske går det att delvis hålla med bägge två. Poängen i Edsingers krönika är ju att vi inte ska låta oss upptas av allt elände utan se mer på Jesus. Något som jag hoppas och tror att också Georg Andersson var ute efter. Den svåra konsten är väl dock att kunna notera och motarbeta eländet, även inom sitt eget samfund och sitt eget hjärta, utan att förlora fokus på Frälsaren, den enda hjälpen i både den ena och den andra nöden.

Tro inte att Jesus är borta,
tro inte att Jesus är död,
han lever och ger oss att äta
av livets bröd.