Påskvänner!
I söndags eftermiddag spelade jag orgel och piano vid en konfirmation i Bollnäs kyrka (bra träning inför kantorskursen!). Som utgångsmusik spelade jag Eurovisionssignaturen, som egentligen heter "Te Deum" och är tänkt som kyrkomusik, men som får många av oss att mest tänka på Ingemar Stenmark eller - mer aktuellt i helgen - melodifestivalen. Kul att spela tyckte jag!
Att spela orgel i "storkyrkan" är lite grann som att köra Porsche, inbillar jag mej, ifråga om snabbhet och acceleration. Missionskyrkans fina men lite trögare orgel är mer som Rolls Royce. (Tror jag som inte kört någondera bilen i verkligheten).
Nu på söndag ska jag spela vid ännu en konfirmation. Igårkväll var jag med på träning - och gruppen ville sjunga Leonard Cohens "Halleluja" (ni vet den där med köksstolen och klippningen som fick mej att undra om han blandat ihop Batseba med Delila), som jag mest hört i svensk version sjungen av Linda Netsman (översättningen måste ha varit MYCKET fri). Den låten är hur som helst skön och kul att kompa på piano.
Men en tjej ska sjunga Tears in Heaven solo, och där kände jag att - nej, den måste spelas på gitarr! Dessutom ville hon sjunga den 6(!) tonsteg lägre än noterna angav. Träna träna träna...
Det blir alltså ingen pilgrimsvandring för mej på söndag morgon utan "Schysst konfa" i Svenska kyrkan istället (jo det heter så - RÄTTVISA är temat och jag presenteras som "schysst musiker" i programbladet ;o). Så nu visar jag att jag är en god svenskkyrklig EFS:are trots allt!
Herren lever! Hindren sprängda,
hoppet får kraft igen.
Kärleken segrar, fyller dagen
och nattens sömn.
Inlägg
En blodig historia – Personlig
8 timmar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar