Jag och pojkarna läste tillsammans hela profeten Jona till helgsmålsbön i lördags (samtidigt som stormen Jonas drog in över USA:s östkust!). En verkligt spännande berättelse, väl värd att läsa om och läsa om och samtala om tillsammans. I ljuset av Jesus och hur han anspelar på och anknyter till och i sin person och gärning uppfyller Jona-bokens verkliga profetia (som är något mycket större än domsorden över Nineve). När jag och grabbarna spelade Quiz-mysteriet i torsdags, visade det sej att den som hade erfarenhet av att bli uppäten var Rödluvan, medan både jag och äldsta grabben tänkte på Jona ("men inga bibelpersoner finns visst med i spelet", konstaterade han sorgset, och då är det ändå ett kunskapsspel med både verkliga och fiktiva karaktärer i massor). Lite kul ändå...
Under min studietid i Lund - då jag inte bekände kristen tro - slog det mej hursomhelst hur illustrativ Jona är också när det gäller kristenhetens attityder till sitt uppdrag. Ömsom smiter den, eller delar av den, ifrån den obekväma uppgiften att frimodigt förkunna lagen, Guds domsord över synden, "Johannesuppdraget": Det går åt helvete om vi fortsätter så här! Det är inte kärnvapenhotet eller klimathotet som är det värsta utan synden! (Som i o f s tar sej uttryck också i kärnvapenhot och miljöförbrytelser). Ömsom blir den, eller delar av den, av rena prestigeskäl hård och kall mot medmänniskan och slutar önska och be att alla till slut ändå ska bli frälsta (för hur skulle det rimma med hoten och de utfästa helvetesstraffen?). Kan det möjligen se ut så även i Efs idag? Hoppas ändå inte - det finns ju en väg mellan dikena, men nog är det märkligt så fort profeten (och vi?) tycks hamna i ett annat dike efter räddningen ur det första. Jona är verkligen en bra illustration till "Luthers liknelse om den fulle bonden", d.v.s. att när man hjälpt honom upp på hästen från ena sidan, drattar han gärna av på den andra.
Jag tror att jag måste sammanfatta och återupprepa det bästa från Peter Fjellstedts utläggning:
Sedan Jona hade predikat bättring för Nineve, så predikar nu Gud själv bättring för Jona.
Vilken skillnad emellan profeten Jona i Herrens kraft, predikande väldeligen för Nineves millioner, och profeten Jona i sin egen svaghet och otålighet, nu ledsen vid själva livet, och knotande mot Gud själv! Här visar sig rätt tydligt, hur vanmäktig människan är i sig själv och hur också de benådade kan försynda sig. Kan en människa något gott uträtta, så är det i Herrens kraft. Icke oss, Herre, utan ditt namn tillkommer äran! Hur förunderlig är inte här Guds långmodighet och mildhet mot sin svage tjenare. O! hur mycket har Herren att överse och fördraga även hos redliga själar! Hur mycken långmodighet och nåd användes, för att bereda dem till en salig fulländning!
För Gud är det icke likgiltigt, när Hans verk fördärvas. Människorna är Guds skapade verk. Jona hade icke planterat kurbitsen, eller underträdet, likväl klagade han, då det vissnade. Men Gud hade genom sin skapelse och genom sin försyns styrelse gjort Nineves folk och det stora riket, och därtill icke använt en natt, utan många år; skulle Han då kunna låta Nineve fördärvas, om det möjligen kunde skonas? Nej! I Nineve fanns icke blott gamla syndare, vilka dock nu visat tecken till bättring, utan där var mer än hundratjugutusen barn, som väl av naturen var syndiga människor, men Herren ville skona dem för Medlarens skull, fastän de inte kände Honom. Och även på de otaliga djuren tänker den barmhärtige Herren. Så framställer Han, såsom Skaparen, sin stora barmhärtighet emot sina skapade verk och sin milda omtanke om de minsta, såväl som om de största. O! hur mycket vänligare, huldare och barmhärtigare är Herren Gud, än de bästa bland människors barn!
I dessa två kapitels innehåll framstår profeten Jona såsom en bild av det judiska folket i sin kallelse att bli ett prästerligt folk för hedningarna, och såsom en bild av den kristna församlingen i dess kallelse att bära evangelii budskap till alla länder. Profetens exempel visar också, att församlingen inte alltid är så villig därtill, utan går ogärna åstad, och att i församlingen ofta är svaghet och skröplighet och många och stora brister. Och, o! hur outtröttlig är under allt detta Guds långmodighet och förbarmande och faderliga vård om alla sina svaga tjänare!
Såsom kurbitsen vissnade över Jona, såsom det skuggrika underträdet blev stunget av en mask och förtorkat av östanvind, så förvissnar också snart det beskydd, som Kristi kyrka till en tid fått åtnjuta av borgerlig överhet och världsliga makter. Måtte den överlämna sig i Herrens vård allena, då allt sådant beskydd försvinner!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar