Bilderna och abortverkligheten

Påskvänner!

Så har MänniskoRätt för Ofödda (MRO) väckt starka reaktioner genom att visa bilder på aborterade foster utanför Pingstkyrkan i Jönköping. Reaktionerna gäller dock som så ofta främst bildvisningens lämplighet, inte främst verkligheten bakom bilderna.

Jag kommer så väl ihåg när Börre Knudsens aktion i Norge med ketchupindränkta dockor på 80-talet väckte större harm och raseri - också i vissa kristna kretsar - än det som norska läkare samtidigt gjorde med verkliga, levande "dockor". För så funkar vi.

Visst, alla kristna säger sej i någon mild mening vara mot abort. Men vad som väcker vår verkliga upprördhet är alldeles uppenbart inte aborterna - inte ens de som utförs på foster med Downs syndrom efter vecka 18 - utan att några tvingar oss och våra barn att se resultatet av dem...

Vill dock gärna betona att om man lika tydligt visat sin upprördhet över vad som verkligen sker med de små kropparna på bilderna, så är det OK för mej att också ifrågasätta bildvisningens lämplighet i just det här sammanhanget (med barn på väg till gudstjänst o.s.v.). Vill också betona att jag ser det som möjligt att försvara dagens abortlagstiftning av rent pragmatiska skäl, så länge samhället både principiellt och praktiskt arbetar i enlighet med devisen "Så välj då livet!" (Vilket vi som helhet inte gör idag - när det offentligt kan hävdas att man aldrig får säga att det görs för många aborter, för då skuldbelägger man ju folk).

Så här skriver MRO-aktivisten Annette Westöö i en kommentar på Emanuel Karlstens (Dagens nätredaktörs) blogg:

Jag var där. Karlsten har fel. När barnen skulle gå till och från söndagsskolan rullade vi ihop våra banderoller, eftersom vi ombads göra så. Det var inte barnens reaktioner som fick oss att avsluta demonstrationen, utan det faktum att de flesta kyrkobesökare hade lämnat platsen. Barnen reagerade med nyfikenhet, inte med rädsla. Om barn hade blivit rädda hade vi nog fått höra det av arga föräldrar. Min erfarenhet från tidigare demonstrationer är att de lite äldre barnen är de som förstår vårt budskap bäst. Är de mycket små spelar det ingen roll- de förstår ändå inte vad de ser och kan därför inte uppfatta det som skrämmande. Jag har däremot haft flera samtal med barn i nio-tioårsåldern som förstår mycket väl vad det handlar om. De ser direkt att bilden föreställer en människa, och om de frågar brukar jag svara ärligt att det är en liten människa i mammas mage som har blivit dödad. De tar in allvaret, och vi ska ha så pass mycket respekt för dem att vi låter deras tankeprocess ha sin gång

I helgen publicerade MRO:s styrelse ett öppet brev till medlemmarna i Pingstkyrkan i Jönköping. Läs det gärna, oavsett din inställning i sakfrågan och alldeles oavsett om du orkar se abortfilmen MRO lagt ut på nätet. Brevet berör alldeles säkert indirekt även EFS och våra missionsföreningar runt om i landet, liksom många individer, både män och kvinnor. Det här är bara en del av något som MRO kallar "Kyrkokampanjen", och en vacker dag kan det vara EFS-kyrkan i din stad som står på tur. Vad säger vi då?

"Dina ögon såg mej när jag ännu knappast var formad."

Jag tänker på det ögonblick,
ett skäl till fröjd och hopp,
då jag i moderlivet fick
en mänsklig själ och kropp.
Ja, då blev verkställt Guds beslut,
det var för mej en stor minut
då jag fick kropp och själ,
då jag fick kropp och själ.

(A C Rutström 1721-1772, ngt bearb.)