Jag är stolt över att Europride kan arrangeras i Stockholm

Påskvänner!

Jag är stolt över att ett arrangemang som Europride kan genomföras i Stockholm utan arresteringar eller grova trakasserier mot deltagarna. Hatbrott mot homosexuella och liknande har tyvärr inte upphört, men verklig homofobi är trots allt på tillbakagång i vårt land. Jag är stolt över alla släktingar och vänner till HBTQI-personer (jo det heter faktiskt så nu) som gjort sej av med gamla fördomar och fobier och bemöter sina släktingar och kamrater som av Gud älskade människor, inte som UFO:n. Jag är stolt över att Svenska kyrkan och EFS:are som Georg Andersson försöker göra bot för gångna försyndelser - inte minst från kristet håll - mot människor som brutit heteronormen på olika sätt. Och försvara dem mot den verkliga hotbild och den verkliga diskriminering som fortfarande finns på många håll.

Ja, det är jag stolt över. Men det finns också sådant jag inte är så stolt över. Jag är inte stolt över att Svenska kyrkan och Sensus (Svenska kyrkans studieförbund) deltar i Europride men inte i Jesusmanifestationen. Jag är inte stolt över den okritiska rapporteringen i riksmedia, som bl.a. Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund med rätta påtalar. Jag är inte stolt över att Pridefestivalen inte bara förespråkar speciell hänsyn till och förståelse för en utsatt grupp med funktionshinder (de som inte kan tända på det motsatta könet), utan också den moraliska rätten - inte bara den juridiska - för alla, oavsett läggning och andra förutsättningar, att ha frivillig sex vuxna emellan på alla upptänkliga sätt.

Lägg märke till betydelseglidningen i tvåbarnsmamman, f.d. kärnfamiljsmedlemmen, Tiina Rosenbergs invigningstal, refererat i Åsa Petersens ledarkrönika den 26 juli:

"Vi måste försvara rätten att ha sex utan kärlek när andan faller på. Som det är nu blir vi belönade av majoriteten när vi liknar dem. Vi får inte vika från vår sexradikalism och könsradikalism. Knip inte med könet, det har aldrig varit en del av vår rörelse!" säger Tiina Rosenberg. Jublet vet inga gränser.

Det är alltså så att I) kampen för straffrihet (den juridiska rätten) som nog de flesta av oss sympatiserar med (tänk på avrättningarna i Iran!) och som i Sverige ledde till en ur liberal synvinkel välkommen legalisering av homosexualitet på 1940-talet, och II) kampen mot sjukdomsstämpeln, som i Sverige ledde till en även ur liberal synvinkel mindre självklar friskförklaring på 1970-talet, nu sist och slutligen har lett till III) kravet på moralisk "carte blanche" från inte bara staten utan från allmänheten och, inte minst, kyrkorna! Ett carte blanche inte bara för homosexuella, beskrivet som pastoralt undantag för personer med ett sexuellt funktionshinder - så långt vore det ju sympatiskt och begripligt - utan ett sexualmoraliskt carte blanche för precis alla grupper, även bisexuella och queerpersoner av olika slag som i mina ögon fegt åker snålskjuts på de entydigt homosexuellas situation. Nu ska plötsligt även de som har ett val skyddas från synpunkter på det valet.

Liberala, sekulära journalister som Charlotta Friberg och Hanne Kjöller på DN får ostraffat be kvinnor att bli ihop med yngre män (i varje fall inte äldre) av jämställdhetsskäl. Här är kärleken tydligen inte alls blind eller kan åtminstone göras mer seende. Men ve den (särskilt den troende) som rekommenderar kvinnor att i görligaste mån bli ihop med män (och vice versa)! Man får utan att stigmatiseras socialt vara skeptisk till att någon gifter sej med sin faster eller att avsiktligt ensamstående föder/adopterar barn, men den som har samma typ av invändningar mot enkönade familjer, eller bara vill bevara den nuvarande äktenskapsdefinitionen, hängs ut i den samhälleliga kylan (kan man ens arbeta som lärare bland alla de många "bisexuella" och identitetsosäkra eleverna i den kommunala skolan då?). Betraktas närmast som nazist.

När RFSL dessutom lyckats med konststycket att få regnbågsflaggan ansedd som en allmän symbol för mänskliga rättigheter, "hissad" på alla Stockholms Lokaltrafiks bussar, så har ju förvirringen blivit total. Det är som sagt en sak att Europride-festivalen i sej är ett tydligt och positivt uttryck för hur Sverige (i stort sett) respekterar mänskliga rättigheter (också rätten att leva hej vilt sexuellt) - och en helt annan sak att RFSL och Pride sprider åtskilliga normer, eller onormer, som också ur vanlig folkhälsosynpunkt måste betraktas som ytterst betänkliga. Här är det accepterande av knapplösa knull och ligg utan kärlekskrav som hägrar - enkönade eller tvekönade eller varför inte både och - och ve den som moraliserar eller ifrågasätter om RFSL verkligen är en opolitisk festorganisation som förenar alla slags människor och därför bör få flagga gratis på SL:s bussar.

"För oss är den knutna näven både ett kamptecken och ett sexuellt redskap" avslutade Tiina Rosenberg sitt invigningstal enligt Stefan Ingvarsson (AB Kulturen 26/7). Har Svenska kyrkan och Sensus och EKHO - eller för den delen Sveriges gynekologer - några synpunkter ens på detta? Antagligen inte. När det gällde Jesusmanifestationen var Svenska kyrkans ledning noga med att att inte förknippas med några olutherska läror (annat än biskoparnas egna). Men på Europride förekommer förstås bara det rena evangeliet i dess allra nyaste form, känt från K-G Hammars, Jonas Gardells och Kay Pollaks masspridda förkunnelse.

Nog är det fler mammor och pappor inom Svenska kyrkan och EFS som reagerar som jag, eller hur? Men av (berättigad) omsorg mot utsatta minoriteter - och, ärligt talat, ibland om våra egna karriärer - vill vi (oberättigat) ligga lite lågt. Aldrig så modest israelkritik påstås ju ibland legitimera antijudiska hatbrott - och vägen är sannerligen smal - men där brukar vi ju ändå inse att ingen åsikt är så klok att inte också en del idioter delar den. Nu är det tid att visa samma ärlighet som modesta israelkritiker och RFSL:are och "komma ut" med våra ståndpunkter utan att bli aggressiva. I samhället men inte minst inom kyrkan. Jag tror att SEA, Stefan Gustavsson och Olof Edsinger gör fel som prioriterar staten. Att Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt och övriga riksdagsledamöter tänker som de gör är inte någon större katastrof, anser jag (som liberal). Kanske tvärtom - jag föredrar generellt en alltför liberal lagstiftning framför en alltför teokratisk (det är bara att tänka på 1600-talets Sverige som tyvärr hade många påtagliga likheter med mullornas Iran idag). Men att Svenska kyrkans ledning inte tycks klara av att hitta och hävda sin normativa roll (mellan homofobins hotfulla lagiskhet och syndfrihetslärans falska evangelium) i ett fritt, öppet samhälle - det är verkligen för bedrövligt.

Blott i det öppna har du en möjlighet,
låser du om dig, kvävs och förtvinar du.
Ut i det fria skall du med Herren gå.
Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då.

Ge oss nåd att kunna lyda
sanningen som inget skyler.
Ge oss nåd att verkligt äga
din frid, o vår Gud, ja, allas Gud.