Kyrkoårets sista dag

Påsk- och julvänner!

Snart är det advent. Men inte riktigt än. (Idag är det egentligen kyrkoårets sista helgdag: S:t Andreas' apostladag eller Andersmässodagen). Så jag låter gamle Olle gästblogga en sista gång. 

Denna samling betraktelser ("När dagen börjar") från 1942 trycktes ju om av Verbum så sent som 1983, lätt omarbetad i anslutning till den då nya evangelieboken. Pastor primarius Olle Nystedt (1888-1974) betraktades alltså närmast som liberalteolog för att han beundrade Söderblom och var den ende präst som röstade för ämbetsreformen redan vid kyrkomötet 1957. Men han var likt Nils Bolander även påverkad av norske väckelseledaren Hallesby och talar likt denne, ja, likt den gode Herden själv "stundom varning, stundom tröst". Och Nystedt använder psalmboken och dess pregnantaste strofer på ett suveränt sätt. 

(I just sistnämnda avseende ligger EFS' med rätta högt värderade Rosenii Dagbetraktelser i lä. Kanske beroende på att det inte var C O Rosenius utan Amy Moberg som redigerade betraktelserna och valde de avslutande stroferna; Rosenius ansåg ju f ö länge psalmboken vara "till största delen författad av opånyttfödda lärare och snillen"). 

Nu till Olle, först betraktelsen för igår och sedan den för idag. Om ni tål lite kallt stål från "det tveeggade svärdet". Innan vi kanske, om Herren dröjer, går in i ett nytt nådens år:

Jesus sa: "Med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön och får fisk av alla slag i det. När det är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga." (Matt. 13:47-48)

Vi människor är av alla slag. I alla möjliga avseenden är vi olika. I ett är vi alla lika. Himmelrikets not omsluter oss alla. Guds kärlek söker oss alla. Kallelsen till Guds rike gäller oss alla utan undantag. Kristus har dött för alla. Inför Guds kärleks sökande blick är vi alla lika.

Men Jesus har sagt att det en gång ska bli ett särskiljande. När noten blir full drar man upp den på stranden och sätter sig ner och samlar de goda i korgar, men de dåliga kastar man bort. Vi är alltså inte alla lika inför Gud. En gång ska det bli uppenbart. De många olikheter vi fäster så stort avseende vid betyder föga inför honom. Men det finns en skillnad som är avgörande och som en gång ska bli åtskiljande: de onda och de rättfärdiga, säger Jesus. De många fiskarna var lika däri att noten omslöt dem alla. Men när de dragits upp på land delades de upp efter skillnaden: god och dålig. Den skillnaden fanns förut, men först på land blev den uppenbar. Guds kärlek söker alla lika, men en gång ska det bli ett särskiljande. Det blir inte godtyckligt, det är bara så att den skillnad som redan fanns blir uppenbar.

De onda och de rättfärdiga, så var ju skillnaden. Vem är väl rättfärdig? Därom dömer Gud på sitt sätt. Då han ser ett hjärta som öppnats för Kristi kärlek, så att denna fått börja sitt fördolda verk med att göra om hjärtat till en, låt vara skröplig, men dock begynnande likhet med hans sinnelag, då öppnar Gud portarna till sin himmel för att Kristus ska fullborda det goda verk som han börjat, då kallar han den syndiga människan rättfärdig. Och det finns bara ett som är ont: den vilja som stänger för Gud. Där är skillnaden som ska bli uppenbar.

Ännu i detta kyrkoårs sista timma kallar Guds kärlek på oss alla. Det ska en gång dras konsekvenser av hur vi svarar på Guds kallelse.

En herrdag i höjden är vorden besluten

av Konungen uti det himmelska land,

att han skall hitkomma med mång sinom tusen

och kalla till doms både kvinna och man,

med änglarnas röst,

de trogna till tröst,

med svidande styng i de otrognas bröst.

Jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom. - - - Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. - - - Och från tronen hörde jag en stark röst som sa: "Se, Guds tält står bland människorna, och han ska bo ibland dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem, och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta ska finnas mer. Ty det som en gång var är borta." Och han som satt på tronen sa: "Se, jag gör allting nytt." (Upp. 20:11, 21:1,3-5).

Väldiga syner skådar siaren. Världar försvinner och världar föds inför den Eviges ansikte. Vad är väl en människa i allt detta - som ett sandkorn vid havet; som en rök som försvinner. Men mitt i dessa syner av världarnas omvälvning talas ändå om människor som gråter och om människor som är törstiga. Den Gud som kastar bort världar och kallar fram nya, han ser också var ett stackars människobarn gråter och törstar.

Nu segrar alla trognas hopp. Nu kommer nya himlar och en ny jord, en jord som inte vattnas av blod och tårar. Och inte ska hans barn där längre hungra och törsta efter rättfärdighet. Då ska de dricka ur livets källa och äta av livets träd. Där ska inte längre vara smärta och sorg, allt sådant ska vara slut. För nu är de hemma hos Gud, barmhärtighetens, förlåtelsens och kärlekens Gud. Nu har de nått Guds barns härliga frihet. Allt det gamla är glömt och borta. Han som sitter på tronen säger: "Se, jag gör allting nytt." Hjärtat är nytt, glädjen är ny, kraften är ny, livet är nytt. Salighetens nya dag är inne.

Gud vare tack att vi får ett sådant löfte till sist, på kyrkoårets sista dag. Vi har sannerligen inte förtjänat det. Men Guds nåd är större än allt. Han har sänt sin Son hit till dig för att du ska få komma dit, till honom i det nya Jerusalem. Han har skrivit ditt namn i livets bok. Gud vare tack för att vi får gå in i ett nytt kyrkoår på hans barmhärtighet. Han låte oss också en gång få gå in i himmelen, där han gör allting nytt. Amen.

O Fader, Son och Ande, dig

ske evigt lov och pris.

Ack, öppna ock en gång för mig

din himmels paradis!

Ja, när jag fast i tron består,

jag av din hand min krona får,

o Herre Sebaot.