fredag 5 mars 2021

Gästblogg av gästbloggaren P.

Påskvänner!

Jag tänker credda bloggaren P så småningom, när ni väl har tagit till er vad hän skriver. F ö gäller det hän skriver nästan vilken utomnordisk kyrkas medlemmar ni än pratar med: chock, misstro, raseri, medlidande om vartannat är vad ni kommer att mötas av. Det bisarra, "abderitiska" förhållandet är nämligen, trots sin tillvänjande långvarighet, en konstitutionell och kyrkorättslig skandal av internationella dimensioner. Reclaim the Church! Reformation 2921!

Till min socialdemokratiska dotter, om jag hade någon


Min kära dotter! Fråga dina vänner i Church of England vad de tycker, när det statsbärande partiet som parti ställer upp i ett kyrkoval i en från staten formellt fri kyrka. Låtsas inte om att du är socialdemokrat och att det är detta parti saken gäller. Var noga med att besvara alla frågor du får, för de du talar med kommer först att tro, att du har svårt för språket, det engelska alltså. Undrar de om det är Victor Orbans Ungern du talar om eller Hitlers Tredje rike, glider du undan den konkreta frågan och fokuserar på principen. Då kommer de alla utan undantag att svara dig att detta är ett abderitiskt system. Kanske inte med just detta ord. ”Abderitiskt” kommer från den tänkta staten Abdera, ett Grönköping med vidare (men lika snäva) vyer.

Vad du ska svara om någon ställer frågan hur och av vilka som det partipolitiska programmet för kyrkovalet fastställs, vet jag inte. Det värsta svar du kan ge är som vanligt sanningen. Jag är inte säker på att engelsmännen fattar, men fattar de, kommer de att vackla till puben. Det fastställs av partistyrelsen. Till den socialdemokratiska beslutsapparaten är gruppledaren för den socialdemokratiska kyrkomötesgruppen adjungerad liksom ordföranden för Tro och Solidaritet, en muslim. När engelsmännen fattat detta, är Svenska kyrkans ekumeniska trovärdighet rejält skadad. Torpederad.

Nå, du kan också få frågan varför ett politiskt parti ska in i det kyrkliga. Till och med engelsmännen kanske tvekar inför tanken att ett politiskt parti i vår tid (som den gamla Västgötalagen på sin tid) slår fast: Kristus är främst i vår lag, dvs i vårt partiprogram. Så är det förstås inte. 

Det politiska partiet har ingen konfessionell grund. Däremot har det behov av att – som statsbärande parti – kontrollera också de ideologiska statsapparaterna. Vill du ge en lärd referens där på puben, slänger du ut namnet Louis Althusser. Det är självklart att inga betydande ideologiska makter ska hållas utanför statens kontroll. Kyrkan är en sådan och kampen för Kyrkans frihet, Libertas Ecclesiae, är medeltidens hårda frihetskamp. Denna kamp måste i olika former utkämpas i alla tider. Men kan en kristen socialdemokrat skydda Kyrkan mot socialdemokratins program? – det är frågan.

Kanske behöver du berätta om hur det är en avgrund mellan en syn på Kyrkan som Herrens kyrka och en syn på Kyrkan som ”vår” Kyrka, dvs den ”vi” inte bara kan utan ska bestämma i, över, och om. Ibland skedde detta genom ett enkelt trick; man skilde mellan de kyrkliga vardagsfrågorna, ekonomi och byggnader, och trosinnehållet. Numera är den illusionen upphävd. Nu beslutas i demokratisk ordning om allt. Något finns skrivet i din faders doktorsavhandling om den saken.

Men ämbetet då? Ämbetet kläs på. Dyrbara biskopskåpor och exklusiva kräklor (någon kostade lika mycket som vårt radhus, när vi köpte det) ska täcka över vad som egentligen hänt. Säg till engelsmännen att de elegant skrudade biskoparna inte har rösträtt i kyrkomötet (General Synod) eller ens i stiftsfullmäktige (Diocesan Synod). Där sitter de partipolitiskt valda ihop med några som är partipolitiskt obundna. Däremot är ärkebiskopen ordförande i kyrkostyrelsen och biskoparna i respektive stiftsstyrelse. Betyder det att biskoparna är fria att upptäcka prästkallelser, fostra dem och viga präster? Inte riktigt. Kallelser från Gud måste godkännas i fastställda ordning av dem som har den egentliga makten (dvs inte allmakten men ändå…) och godkännandet sker efter de samtida regulationerna. Den som förklarar sig inte kunna tänka, att ett politiskt beslut i parlamentet år 1958, på tvärs mot vad kyrkomötet önskat några månader tidigare, skulle vara det enda beslut ett parlament kunnat fatta som ska gälla som gudomligt, kan inte präst- eller diakonvigas i Svenska kyrkan. Förresten är biskopsvalen riggade också. ”Avgudligandet” är uppenbart, heligheten borta men det heliga likväl infört som nimbus. Du fattar. Det är heligt fast av annat slag.  

Det är väl nu du ska berätta för engelsmännen där på puben, att du själv är socialdemokrat och alltså tillhör den härskande klassen. Om du därtill repeterar de andra politiska framgångarna för denna klass i Svenska kyrkan, t ex enkönad vigsel, kan allt bara bli intressant, men du själv sannolikt bli betraktad som en PD, Party Destroyer. Det är inte partiet utan partyt jag nu syftar på.

Om inte stämningen blivit helt bottenfrusen, så pass att den inte kan tinas ens med några flaskor Dewar’s dåliga whisky, kan du lite kordialt så där påpeka, att den kyrkliga flykten från landsbygden är verklig. Vi har också kyrkor som inte nyttjas för det de vigts till. Vi har också allt fler anställda på kanslier. Då känner engelsmännen igen sig. De blir kanske inte lyckliga för det?

Kanske är det läge att för engelsmännen beskriva hur kyrkovalet, ett år före de allmänna valen, ger goda möjligheter att krigsöva valmaskineriet både tekniskt och taktiskt. Här ska demokraterna av svenskt respektive socialt slag göra upp. Ingen låtsas om, att det var en socialdemokratisk felanalys som gav Sverigedemokraterna en plattform (och kyrkliga pengar) för fortsatt politiskt arbete. Sossarna ville nämligen ha direktval på alla nivåer. De viftade bort de betänkligheter vi andra förde fram. Så politiskt obegåvade var de. Då blir det som det blir och Svenska kyrkan står värnlös inför ett övertagande.

Vill du höra din åldrade faders ord, kan jag säga: Egentligen är jag lycklig att Svenska kyrkan inte står utanför det svenska eländet. En kyrka delar villkor med sin tid och sitt sammanhang. Men i detta ligger en kallelse att förnya och somliga förstår, att vårt hjärta är för stort för att tillfredsställas av förgängliga ting. Det är därför politiken inte bara ska begränsas och hållas utanför civilsamhället (ty politiken är till sitt väsen ociviliserad maktutövning), den ska inte heller ägna sig åt småttigheter och taktiserande spel. Fast det är klart, skulle vi få en idédebatt om kyrkopolitiken och civilsamhällets ansvar att försvara sig mot intrång från det andra samhället, det som egentligen är statsapparat, då skulle det socialdemokratiska partiet få problem. Givet förstås, att folk fattar att det måste finnas statsfria zoner. För Livets skull.

Helt riktigt beskriver Mona Sahlin maktens demoni. Den drabbar alla. ”Du blir beroende av makten – du jagar den tills den fångar dig.” Makt i Svenska kyrkan är också makt och den tycks oemotståndlig. ”Maktens njutning syns så klart när den vill verka naturlig.” Det citatet tål att upprepas. (Mona Sahlin, Maktlös, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 2020, s 231)

Hälsa våra engelska vänner.

P.


Lika märkligt, ja, ännu märkligare, är att CENTERPARTIET, det fria företagandets och den minimala statliga inblandningens parti, är med om att styra ett av Sveriges trossamfund. Men man kan nog inte säga att det partiet är statsbärande, så det är relevant att i första hand adressera Socialdemokraterna. Sverigedemokraterna då? Ja huvvaligen. De släpptes in i kyrkomötet av de etablerade partierna som inte avvecklade systemet i tid. Och har man tagit fan i båten får man som bekant ro honom i land. Men Sverigedemokraterna har i varje fall hyllat statskyrkan öppet - övriga har låtsas avskaffa den.

Inga kommentarer: