Så här skaldade biskop Franzén över Johannes 8. Bortsett från den idag något ålderdomliga språkdräkten är det sällan jag hört en bättre och mer innehållsrik predikan över denna text (predikotext igår).
Själv ärbar, döm dock ej så hårt den arma!
Låt Gud åtminstone få över henne,
den trolöst övergivna, sig förbarma.
För Adams barn vi alla oss bekänne;
men "den, som vet sig oförvitlig vara,
han kaste första stenen"; så den milde,
den ende från all synd, allt orent skilde,
åt hycklarskaran än i dag hörs svara.
Dock ej att lasten skydda är hans mening,
hans, som ej blott det yttre livets hälsa
bereda vill, men främst vår inre rening,
han, som att oss från syndens välde frälsa
själv tog på sig dess skuld och led dess smärta.
Han ber för oss och bär oss på sitt hjärta,
nu kommen att förlossa, ej att döma.
En dag likväl - o, må vi det ej glömma! -
han kring sin domstol samla skall oss alla,
och evig är den dom, som då skall falla.
F M Franzén:
Katekesfråga 206: När får vi enligt Guds löfte vänta hans hjälp i frestelserna?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar