Här kommer ett litet urval helgon att tacka Gud för. Med alla övliga reservationer. Men jag tror att min kompetens att utnämna helgon är ungefär lika stor som påvens: vi kan ana, och vi kan glädjas med många kristtrogna, men vi har inte mandat att fälla några definitiva domslut. (Lika lite som vi har fått uppgiften att definitivt bocka av några helvetesgetter).
S:ta Birgitta
S:t Martin
S:ta Dorothe
S:t Lars Levi
S:t Carl Olof
S:ta Lina
S:ta Elsa
S:t William
S:t Dietrich
S:ta Elisabeth
Inlägg
10 kommentarer:
Ber Lina Sandell Berg och Lars Levi Leastadius för oss?
Jonas M
Fin lista av förebilder och heliga , saliga! När det gäller förböner är det väl inte omöjligt att de fortsätter be för oss även efter döden, men enligt Bibeln är de heliga upptagna med att lovsjunga Jesus och han ber för oss hela tiden.
Jag tänker nu speciellt på Sankta Lina, vilken bärighet hennes teologi har som löper som en röd tråd genom hennes verk. Nyss valde en muslimsk elev hennes Blott en dag som analysdikt och fann så mycket i den. Det är hållbar poesi förutom motståndkraftig teologi.
Jonas, ja, om de kan så gör de nog det. Men jag vet inte om det är ett "krav" för att någon ska vara helgon att personen ber just för mej och kan höra just mina böner om förböner.
Annars är det ju intressant att även påvens helgonförklaringar förutsätter folkets egna helgonförklaringar, d.v.s. att folk ber icke helgonförklarade personer om förbön och att då (minst) två mirakler anses ha skett genom deras förböner (fast Gud är god: han kan säkert besvara bön ändå).
Men kan det då råda någon tvekan om de kan be för oss eller inte? Om de nu är helgon befinner de sig ju i himlen.
Man får ju påminna sig om att det inte är själva kanoniseringen som gör någon till helgon utan Gud som gör människor till helgon genom sin nåd. Kanoniseringen uttrycker sin övertygelse om att vissa människor har visat sig vara helgon och bekräftar vad Gud redan har gjort.
Det innebär alltså att det naturligtvis finns andra helgon än de kanoniserade.
Angående kraven tror jag inte att de är precis samma för martyrer; där har det ju hänt att en grupp personer blivit kanoniserade på samma gång.
Jonas M
Jonas, den tvekan som ändå återstår rör främst två saker:
1) Huruvida S:t Antonius, som säkert ber för den stridande kyrkan i allmänhet (martyrerna ber ju enligt Upp. dessutom om hämnd, eller vedergällande rättvisa) verkligen kan höra just min bön om förbön i mitt sökande efter just mina borttappade nycklar och be vår himmelske Fader att jag ska hitta dem. Tvekan återstår även i det fall jag faktiskt hittar mina nycklar efter att ha bett om S:t Antonius´ förbön (se nedan).
2) Huruvida S:t Antonius, S:ta Teresa av Calcutta eller S:t Carl Olof Rosenius verkligen blivit evigt saliga. De allra frommaste och av människor ärade löper ju också största risken - vilket nog både moder Teresa och fader Calle var plågsamt medvetna om - att "svindla på sin höjd" och falla i andligt högmod. Och då är allt förlorat. Den yttersta domen är Guds och inte vår eller påvens, och inga bönesvar i världen kan tas till intäkt för att en viss person nått Abrahams sköte (Gud är ju god och kan besvara den bön som beds i Jesu namn även utan någon annan himmelsk förebedjares inblandning). Jag tror att det ligger mycket visdom i ordet att den som kommer till saligheten hos Gud blir häpen över att a) så många den inte trodde skulle finnas där finns där och att b) så många den trodde skulle finnas där inte finns där och att c) den själv är där!
Jonas, din ursprungliga fråga rörde visst S:ta Linas och S:t Lars Levis förböner. Men jag tror att både frågan och svaret är ganska allmängiltiga.
Och vi är alltså helt överens om att det finns andra helgon än de kanoniserade. Vi är kanske inte lika överens om att det (troligen och tyvärr) finns kanoniserade helgon som inte är några helgon. I alla fall finns risken vad påven än säger, eftersom inga bönesvar i världen kan bevisa vems förbön som "resulterat" - och eftersom påven faktiskt inte har tillgång till Livets bok.
Kanoniseringsprocessen fordom var mindre stabil än nu om man säger så, man är därför inte förpliktad att vörda alla helgon genom tiderna. När det t ex gäller den heliga Elisabeth Hesselblad har jag inga tvivel om att hon verkligen är ett helgon.
Jonas M
Nej, jag har heller ingen anledning att betvivla det (eller att C O Rosenius liksom min mormor Adelia är hemma hos Herren). Så tog jag ju också med Elisabeth i min allhelgonalista ovan. Men den principella invändningen eller reservationen - att den yttersta domen är Herrens allena - gäller förstås såväl gamla som nya kanonisationsprocesser. (Inklusive min egen lilla lista).
Jo, men alldeles oavsett detta är det ju inte argument mot att Katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna alltså offentligen erkänner vissa personer som helgon på sätt som man nu gör.
Jonas M
Visst, Jonas, ALLA kyrkor och samfund erkänner vissa personer, MÅNGA t.o.m., som helgon (gärna offentligt med när det gäller vissa bemärkta personer, jfr Rosenius-jubileet detta år!). Där råder ingen konflikt. Men beträffande t.ex. påvens makt och rätt att med absoluta sanningsanspråk utnämna vissa personer till åkallansvärda och särskilt förtjänstfulla helgon, ja, till skyddshelgon med "spetskompetens" i specifika förbönsärenden t.o.m. (skyddsänglar har bibelstöd, men skyddshelgon???) finns många relevanta invändningar att göra. Så att vissa kyrkor - för att inte säga alla - offentligen erkänner vissa personer som helgon är inte kontroversiellt, däremot att man gör det "på sätt som man nu gör", för att citera din slutkläm. (Jfr avlatsparagrafen i KKK om "Kristi och helgonens förtjänster" som kan förkorta timliga straff i t.ex. skärselden).
Bortsett från din slutkläm "på sätt som man nu gör" kan jag alltså hålla med dej i denna din senaste kommentar. Jag uppskattar tankeutbytet!
Skicka en kommentar