lördag 16 juli 2016

Två märkliga psalmer i orostider

Påskvänner!

Vill så här inför helgen gärna dela med mej av två märkliga bönepsalmer. Den ena är från 1900-talet och skriven av S:t Gilbert (Chesterton). Den andra är från 1800-talet och är skriven av S:ta Elisabeth (Ehrenborg-Posse - jo, det fanns faktiskt ett och annat helgon i Sverige också under tiden mellan Birgersdotter och Hesselblad, även en och annan S:ta Elisabeth även om denna oftast kallades Betty):





 


1. O jordens Gud och kyrkans,
kom, hör vårt nödrop du!
Vår ledning saknar styrka
och folket slits itu.
Vårt guld i bojor slår oss,
förakt gör freden kort,
ta ej ditt ljus ifrån oss
men ta vårt högmod bort!

2. Från allt som rädslan lär oss,

från svek mot sanningen,
från fagert tal som tär oss
men tröstar grymma män,
från lysten profanering
av heder, mod och svärd,
från djävulsk slutplacering
fräls, gode Gud, vår värld!

3. Smid med din Ande samman
vad satan splittrat har,
ja, med den helga flamman
smält om och fräls envar.
I vrede och i jubel
lyft upp vår värld, vårt land,
tänd hopp och tro i nuet
och håll oss i din hand. 






1. I en stormig tid,
under kamp och strid,
oro, svaghet, nöd och plågor,
då av tusen ting
hjärtat kastas kring,
irrande som havets vågor,
då i klentro vi, likt Petrus långt från strand,
sjunkande vill gripa tag om Mästarns hand, 
Herre, träd då fram,
lyssna uppmärksam
till vår bön och våra frågor!

2. Storhet du förstör,
makt tillintetgör,
självklokhet till dårskap bringar,
men ditt rikes brodd,
ringa och försmådd,
skyddas av din starkhets vingar.
Ständigt syns din kungatron väl arm och glömd,
i en krubba låg du ju för världen gömd,
men du går dock fram,
lugn och lyckosam,
och med kärlek oss betvingar.

3. Ja, din krona är

väl av törnen här
och ett kors din tron får vara;
staven som dej slog
du till spira tog,
du fick sår till smycken klara.
Men du är den lilla sten som sönderslår
guldbelätet som all världens offer får,
och du växa skall,
tills för världen all
du din makt skall uppenbara.

4. Herre, lär oss då

att ej kalla gå,
men i dag vår lovsång höja!
Ty du kommer snart, 
allt blir uppenbart,
länge kan det mer ej dröja.
Låt oss här bekänna oss till dej förut,
så du kan bekänna dej till oss till slut,
när inför din makt
och din äras prakt
alla knän sej måste böja.

5. Vi bekänner väl:

du har många skäl
att för evigt oss förkasta.
Vi i överdåd
djärvts försmå ditt råd,
oss med skuld på skuld belasta.
Dock består din nåds och trofasthets förbund,
också denna stund är nådens tid och stund.
Denna dag och tid
till din nåd och frid
låt oss genast saligt hasta!


6 kommentarer:

Lepold Holtter sa...

Vid tillfälle vore det intressant att få ta del av din helgonteologi. För du är, vad jag vet, den ende protestant i Sverige, som utser helgon i oerhört stor omfattning. Jag har också en känsla av att du börjat med utnämningarna ganska nyligen eller så har jag inte reagerat tidigare.

Vi har ett svenskt helgon till den Heliga Anna av Novogorod. 1000-1050. Dotter till Olof Skötkonung. Det finns en serbisk-ortodox församling i Sverige. Heliga Annas ortodoxa församling. Det var via den församlingen jag fick tips om Kallistos Ware och hans Den ortodoxa kyrkan.

Ortodoxa kyrkan och Katolska kyrkan har en likartad syn på helgon. Det är en kollektiv process i motsats till din mer individuella process.

Andreas Holmberg sa...

Nja, det var väl egentligen Paulus som började kalla kreti och pleti "heliga", försåvitt de levde i tron på Frälsaren. "Till alla heliga runt om i Achaia" (2 Kor. 1). "Till de heliga som bor i Efesos och som lever i tron på Kristus Jesus" (Ef. 1:1). Enda skälet till att jag inte kallar dej "helige Leo" eller mej själv "helige Andreas" är väl att jag inte vill genera dej eller för egen del låta högfärdig (låter så gärna S:t Andreas fortsätta syfta främst på S:t Petri käre bror). Ändå är naturligtvis Grundtvigpsalmen "När heliga man vill oss kalla" ytterst tänkvärd: http://friapsalmboken.blogspot.se/search/label/N%C3%A4r%20heliga%20man%20vill%20oss%20kalla

Jag gör naturligtvis inte anspråk på ofelbarhet i mina "helgonförklaringar". Men jag lägger å andra sidan inte någon annan innebörd i ordet "helgon" än i ordet "kristen", och tror inte att heller påven eller ens Kyrkan som helhet har någon ofelbarhet vad gäller bedömningen av någons eviga öde, även om vi har all rätt att hoppas och tro på det bästa särskilt vad gäller tydligt kristna som vi och Kyrkan fått särskilt stor välsignelse av. Det till synes största helgon kan i livets slut ha avfallit i högmod och självförgudning (jfr kung Salomo, som jag dock hoppas kom tillbaka och i allra sista stund blev Predikaren). Och S:t Rövaren på korset (en av få som Frälsaren själv försäkrat ska återfinnas i paradiset) är ju ett exempel på att även den störste syndare kan ha omvänts på sitt yttersta. Inga bönesvar i världen - som ju Gud i sin barmhärtighet kan ge även den som ber en högst olämplig person om förbön - kan bevisa vare sej det ena eller det andra om en avliden. Men vi ska förvisso följa uppmaningen i Hebréerbrevet 13:7, och i den mån påvens helgonförklaringar bidrar till detta är de ju positiva. Det vore väl dock lite magstarkt att begära att jag ska tro att det bara finns helgon i romersk-katolska eller rysk-ortodoxa sammanhang. Eller hur?

Andreas Holmberg sa...

PS. Jo, det var ganska nyligen som jag började skriva just S:t och S:ta framför namnet på kristna som varit kristenheten i Sverige till särskild välsignelse, och särskilt efter "helgonförklaringen" av S:ta Elisabeth Hesselblad (som också jag hoppas och tror var ett verkligt helgon) där riksmedia drog till med larvigheter som "Sveriges andra helgon" eller "första helgonet på 600 år" o.s.v. Inte ens påven tror väl att bara de han helgonförklarar är helgon inför Gud? Och ska jag vara ärlig - och det ska man väl? - har S:ta Birgitta förvisso skrivit en del fina saker, särskilt en del liknelser och böner ("som den sårade kommer till läkaren", "visa mej vägen och gör mej villig att vandra den" o.s.v.), men jag byter gärna bort hennes uppenbarelser mot sångerna av den svenska söndagsskolans moder S:ta Elisabeth. Se http://helakyrkansjunger.blogspot.se/search/label/1800-talet%20Ehrenborg-Posse DS.

Lepold Holtter sa...

Okey, då vet jag din användning av ordet helgon! Din användning är inte min, men alla är berättigade att använda ord som de vill.
Jag tillhör de heliga i Sörforsa/Hudiksvall/Hälsingland/Gävle (beroende av hur jag för tillfället definierar församlingen. Som jag förstår Paulus, så använde han inte ordet helig individuellt, utan kollektivt, men, men vad vet jag.

Andreas Holmberg sa...

Tack Leo för samtalet och för din generositet i fråga om ordbruk! Men det är klart att om vi till följd av den allmänna yttrandefriheten börjar använda orden lite "som vi vill", så får vi snart en kakafoni utan dess like (vi behöver ju inte heller uppfinna var sin religion till följd av religionsfriheten). Så jag åberopar inte den allmänna friheten att prata nonsens. Jag vill bara inte gå med på den definition som även ortodoxerna avvisar: "Helgon är personer som påven har förklarat vara helgon". Helt "individuella" i bemärkelsen självsvåldiga är ju inte mina helgonförklaringar heller - jag talar inte om någon som bott bakom en buske hela sitt liv och är helt okänd (eller ökänd) för alla utom mej, utan om (i Sverige åtminstone) ganska allmänt erkända andliga fäder och mödrar.

Det kanske stämmer att vi, om vi HELT ville följa bibelns språkbruk (men så långt vill jag inte driva "Sola Scriptura-principen"!), inte borde använda orden "helig" och "helige" om någon annan individ än Gud den Treenige. Samtidigt är det ju uppenbart att om inte bara församlingen utan också dess medlemmar var för sej kan kallas "heliga", så är individerna Tomas, Sabina, Basileios eller Cecilia rimligen just detta. Det kanske som sagt är lite tveksamt ö.h.t. att säga "Sankte" om vissa kristna men inte om andra - och jag är inte överens med påven om att krigarkungen "S:t" Olof var så mycket heligare än t.ex. S:t Erik (som aldrig erkändes) eller för den delen Karl XII. (Som också höll hårt på andaktsövningar och aldrig startade något krig - även om han sannerligen inte var angelägen om att avsluta dem heller ;). Men jag klagar inte på själva ordet "Sankte"; det är vackert att visa viss vördnad för våra föregångare i enlighet med Hebr. 13:7. Jag ifrågasätter bara påvens "kanonisationsprocesser" och "helgonförklaringar". (Det gör ju ortodoxerna också, även om de har sina egna).

"//: Oh when the saints go marchin´ in :// - oh Lord I want to be in that number, oh when the saints go marching´ in."

Andreas Holmberg sa...

Rättelse: Borde förstås ha skrivit att "om inte bara församlingarna utan också deras medlemmar kan kallas heliga, så är individerna Tomas, Sabina, Basileios eller Cecilia rimligen just detta". Eller individerna Leo och Andreas. Genom Guds obegripliga och översvallande nåd.