Två märkliga psalmer i orostider

Påskvänner!

Vill så här inför helgen gärna dela med mej av två märkliga bönepsalmer. Den ena är från 1900-talet och skriven av S:t Gilbert (Chesterton). Den andra är från 1800-talet och är skriven av S:ta Elisabeth (Ehrenborg-Posse - jo, det fanns faktiskt ett och annat helgon i Sverige också under tiden mellan Birgersdotter och Hesselblad, även en och annan S:ta Elisabeth även om denna oftast kallades Betty):





 


1. O jordens Gud och kyrkans,
kom, hör vårt nödrop du!
Vår ledning saknar styrka
och folket slits itu.
Vårt guld i bojor slår oss,
förakt gör freden kort,
ta ej ditt ljus ifrån oss
men ta vårt högmod bort!

2. Från allt som rädslan lär oss,
från svek mot sanningen,
från fagert tal som tär oss
men tröstar grymma män,
från lysten profanering
av heder, mod och svärd,
från djävulsk slutplacering
fräls, gode Gud, vår värld!

3. Smid med din Ande samman
vad satan splittrat har,
ja, med den helga flamman
smält om och fräls envar.
I vrede och i jubel
lyft upp vår värld, vårt land,
tänd hopp och tro i nuet
och håll oss i din hand. 






1. I en stormig tid,
under kamp och strid,
oro, svaghet, nöd och plågor,
då av tusen ting
hjärtat kastas kring,
irrande som havets vågor,
då i klentro vi, likt Petrus långt från strand,
sjunkande vill gripa tag om Mästarns hand, 
Herre, träd då fram,
lyssna uppmärksam
till vår bön och våra frågor!

2. Storhet du förstör,
makt tillintetgör,
självklokhet till dårskap bringar,
men ditt rikes brodd,
ringa och försmådd,
skyddas av din starkhets vingar.
Ständigt syns din kungatron väl arm och glömd,
i en krubba låg du ju för världen gömd,
men du går dock fram,
lugn och lyckosam,
och med kärlek oss betvingar.

3. Ja, din krona är
väl av törnen här
och ett kors din tron får vara;
staven som dej slog
du till spira tog,
du fick sår till smycken klara.
Men du är den lilla sten som sönderslår
guldbelätet som all världens offer får,
och du växa skall,
tills för världen all
du din makt skall uppenbara.

4. Herre, lär oss då
att ej kalla gå,
men i dag vår lovsång höja!
Ty du kommer snart, 
allt blir uppenbart,
länge kan det mer ej dröja.
Låt oss här bekänna oss till dej förut,
så du kan bekänna dej till oss till slut,
när inför din makt
och din äras prakt
alla knän sej måste böja.

5. Vi bekänner väl:
du har många skäl
att för evigt oss förkasta.
Vi i överdåd
djärvts försmå ditt råd,
oss med skuld på skuld belasta.
Dock består din nåds och trofasthets förbund,
också denna stund är nådens tid och stund.
Denna dag och tid
till din nåd och frid
låt oss genast saligt hasta!