Påskvänner!
Vill bara så här på "andra advent" påminna om att det enligt senaste forskning och modernaste teologi är rena barnsligheter att tro på Jesu återkomst i makt och härlighet. (Han trodde ju att världen snart skulle gå under, stackarn). Undvik därför helst, liksom gårdagens helgsmålsbönshållare i radio, att läsa dagens heliga evangelium - det kan ju så lätt missförstås - och sjung några julsånger istället. Om denne, förmodligen normalt ruttnade eller av hundar uppätne, profet alls återkommer så är det i våra hjärtan eller i våra medmänniskor. Det var väl där han (möjligen) uppstod också.
Om någon fortfarande tvivlar på att Jesu återkomst (det vi och av allt att döma även han själv brukade mena med den alltså) verkligen definitivt är inställd, vill jag påminna om att läran i åratal opåtalt spridits av en i Svenska kyrkan mycket aktad person och ärkebiskop em. Skulle detta inte räknas som "mainstream" hade han förstås avkragats för länge sedan, tillsammans med såna där missionsprovinssnubbar eller som Olle Fogelqvist och dylika subversiva personer. Inte heller Ulla Karlssons teologi, som i sak inte ligger emeritusärkebiskopens fjärran, har ju förorsakat någon avkragning (om än viss kritik och en "prövotid" då hennes roll som präst ska begrundas tillsammans med biskopen).
Observera allmänna grundläggande emeritusärkebiskopliga konstateranden som att "det inte spelar någon roll för honom vad som hände för 2000 år sedan". Ja, att "vad som verkligen hände kan vi lämna därhän". Eftersom vi nu har en helt annan världsbild än på bibelns tid, och tack vare naturvetenskapens allomfattande kunskap inser att något syndafall aldrig ägt rum, så kan vi inte heller tro på en försoning genom en andre Adams offerdöd och andra förlegade läror, som t.ex. en fysisk återuppståndelse eller en verklig återkomst för att döma levande och döda. I den mån något syndafall alls anses ha ägt rum tycks det nuförtiden rent av kunna bli föremål för öppen eller mer försiktig uppskattning, jfr morgonandakten i radio från 1992 av prästen Marianne Blom, och Christer Enanders undran efter nya ärkebiskopens sommarprat.
Vad som återstår av kristen tro kan vi samla i den rekordtunna boken "Hammars dogmatik" där vi kan ta del av det enda säkra Jesus-ordet "Gud är ande" och några reflektioner kring "Vetekornets lag". Mest liknar det en sorts "Pippi-Långstrump-tro" där trosobjektets betydelse är rent "narrativ" och där det inte spelar någon som helst roll vad som verkligen hände med Tommy och Annika för 70 år sedan. Huvudsaken att vi blir upplyfta och inspirerade av själva berättelsen. (Inte undra på att redan morgonandakten jag var på 1990 på Rättviks stiftsgård utgick från en berättelse ur Madicken).
Heder åt Eskil Franck som sa ifrån och lämnade det bedrägliga förfarandet med den kristna tron. Men vad göra med alla högt uppsatta teologer som fortsätter låtsas vara kristna och t.o.m. evangelisk-lutherska inför reformationsjubileet 2017? Verkar inte påven ganska renlärig vid en jämförelse?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Andreas! Hammaren på tummen!! AJ!
Jag känner en härlig vrede i det du skriver, Andreas. Du söker inte grälet, utan du försvarar den kristna tron mot alla dem som försöker, på olika sätt, lära ut en förnekelsens tro.
Rent allmänt har jag ofta ställt mig frågan varför så många lägger så stor möda på att förändra kyrkan. Är vi andra för mjäkiga i vårt försvar. Borde vi lite oftare säga att stora delar av kyrkans präster, biskopar, diakoner inte är kristna? Att de medvetet försöker dra oss från kyrkans uppenbarelse och göra oss till förnekare?
Är det så, kanske vi inte ska vara med och genom närvaro legitimera kyrkans utveckling. Varje dag, utan överdrift, funderar jag över om jag inte borde lämna.
Tack för inlägget! En bra grund för deltagandet i högmässan i Delsbo kyrka.
Ja, jag hoppas du har rätt, Leo. Du ser nog själv på tingens ordning med fräschare ögon än jag, och det är klart man bör reagera skarpt på konstigheter som att politiska partier är med och styr kyrkan eller att stora delar av tron förnekas rakt upp och ner av gamla ärkebiskopar. "Vredgas, men synda inte" står det ju i Psaltaren. Det är klart att det står en egenrättfärdighetsdjävul och viskar bakom varje öra, men får man inte säga ifrån förrän man blivit syndfri, lär ingen någonsin göra det. Och om fler sa ifrån, skulle färre behöva utstå den själafara det utan tvivel innebär att som lekman upphäva sin röst (C S Lewis kallar det "fårets bräkande") och därmed lätt råka förhäva sej. Jag gillar sista versen av den gamla julsången Go Tell It: "Han satte mej på stadens mur / att höja väktarrop, / men om jag är en kristen är / jag minst av allihop."
Hej! här en barndomsuppväxt EFS-persons möjliga sanningar om att Jesu återkomst nog ändå är på gång, när jag nu som 81-åring ser det i min profetsyn. Mitt i det
sekulariserade krislandet Sverige, som med nödvändighet kan behöva den återkomsten.
Mina sju 7) möjliga sanningar här nedan kan vara värda att beaktas omgående i teologisk offentlighet, enligt min åsikt och insikt. Kanske innan kyrkans teologifestival i februari 2015 leder det mesta in på ytterligare liberala spår.
1) En sanning kan vara, att människan som Gud har skapat till sin avbild med sina två hjärnhalvor, nu klarvaket kan ana att även Gud och Jesus har tudelade hjärnor.
2) Och där är den vänstra den nyttiga, vardagsförståndiga, och den högra är den förnuftiga, värderingsstyrda. Faderns lag och Sonens evangelium ihop i samspel.
3) Ytterligare sanning kan finnas i insikten att 2000-talet innebär en paradigmskiftande vändpunkt i historiens tid, varvid två divergerande förståelsehorisonter
utkristalliserar sig. Dels den sekulära modernitetens fortsatta mammonväg med sitt jobbiga förminskande eller ibland förökande av Gehenna, samt dels den andliga bakåtstyrningen från Gudsbortvändheten mot konservativ religion och dess paradistro.
4) En möjlig sanning kan också vara, att rumtiden nu nått mittpunkten i Guds kosmologiska åtta(8), så att utvecklingen gått från ursprungligt paradis i Edens
lustgård där i Mellersta Östern, till att geografiskt alltmer gått norrut mot norra polen.
Något för fysiker att bekräfta eller falsifiera. Och där återkomstens paradis alltmer kan
hittas i de nordiska länderna. Och att ursprungets paradispar framöver, visar sig även som återkomstens paradispar. Men där även populistiskt ett nutida paradispar samt miljarder nya sådana kan få plats i det eviga rummet. De första ska även bli det sista och motsatsen, som paradoxmästaren Jesus sade.
5) En engelsk vetenskapare, Paul Taggart, har tre (3) teman om vad en populist är. Ungefär, 1) kritisk mot elitstyret, 2) ser allt i en polarisering mellan gott och ont,och har en vision riktad såväl bakåt som framåt, mot såväl ett ursprungligt paradis
som ett framtida, återvunnet paradis.
6) Sedan finns den argentinske filosofen Ernesto Laclau, som anser att demokrati
och populism är två sidor av samma mynt. Och där populismen är en oerhört viktig,ja själva drivkraften och en grundläggande energi i varje demokratiskt system. Och han kallar den drivkraften för det populistiske förnuftet . Det är något annat,än det historiska manssamhällets modernitet som ensamt styrt så länge. Men som nu kompletteras av det mer kvinnliga, själsliga samhällets IT-postmodernitet.
7) Framtiden syns då utvecklas i två riktningar. Dels det materiella, mammonstyrda,
sekulära, A1-samhällets produktions- och konsumtionsväg, dels mot det folkliga
A2-civilsamhället. Där i A1-samhället styr som bäst elitdemokratin, alltmedan A2-
samhällets religiösa väg går mot välfärdsparadis, där Jesus har bästa styrande makt.
Siffrorna här behövs för att eliten i det politiska samhället äntligen ska se bortom det
materiellt endimensionella, och vilja räkna till två. Elit och Folk. Men bägge samhällena
måste med sina olika ideal samverka med varandra, över alla sina gränsdragningar.
Och även teologins elit måste då inse folkets teologikunnande, och se nedåt mot oss och mot vår Jesus här nere. Just att urskilja även vi som ofta är nedtryckta, bräckliga lerkärl i Guds värld, och även så i Guds universelle motståndares alltför långa maktepok i sin tillfälliga värld.
Vänligen Rolf A Norrköping
Skicka en kommentar