Den samariska kvinnan varken särskilt dum eller speciellt syndig

Påskvänner!

Johannes 4 är ju en alldeles, alldeles underbar berättelse! Många påstår ju att evangelisten Johannes är väldigt pratig och omständlig, men det är inte sant generellt. I Johannes 3 är det visserligen lite svårt att upptäcka när Jesus´ samtal med Nikodemus och Jesus´ egen framställning tar slut - och när Johannes fortsätter och kommenterar. Men när han vill - och det inte är Frälsaren själv som är utförlig och "djup" som i t ex avskedstalet - så berättar Johannes dramatiskt och effektivt, som i t ex kapitel 4 (om den samariska kvinnan) och kapitel 9 (om den blindfödde mannen),

Och nu måste jag säga en sak: jag tror inte ALLS att den s k samariska kvinnan hade svårt att förstå att Jesus talade i bildspråk om ett annat slags vatten än det som kunde hinkas upp ur Jakobs brunn i Sykar! Hon är ju helt enkelt gäcksam och skojar med Jesus medan hon ger honom vatten att dricka. Han talar om ett levande vatten som hon borde be honom om, och hon skojar om att han har ju ingenting att ta upp vatten med och om att han väl knappast är förmer än patriarken Jakob. Han säger att den som dricker av hans vatten inte blir törstig igen, och hon skojar om att då vill hon verkligen ha hans vatten så att hon slipper gå till Jakobs brunn och fylla sin kruka vareviga dag.

Inte är den här kvicka kvinnan och borna evangelisten (läs slutet på berättelsen om du inte gjort det!) så dum att hon inte fattar att Jesus pratar om ett annat sorts vatten än det vanliga! Men ibland när man lyssnar på präster och predikanter låter det som om de trodde att hon var just så naiv. Har de ingen humor? Läste just Josef Stenlunds bok om "evangelium i vadmalsrock": Boken om Gabriel Andersson i Burvik (1843-1937). Och säga vad man vill om de gamla predikanterna, både de som gått på Efs:s Johannelund och de som, likt Gabriel, var "hemmagjorda" - men humor saknade de sannerligen inte!

Inte Jesus heller. Han låter sej inte provoceras av vare sej kvinnans gyckel eller försök att få igång en diskussion om lämpligaste plats för tillbedjan (ett ämne hon tar upp när han avslöjat hennes hemförhållanden, men i hemlighet är hon oerhört imponerad av det: hon förstår att hon är "genomskådad men ändå älskad"). Och när han berättar att han är Messias, har hon lärt känna honom så pass väl att hon tror det direkt. Inte nog med det, hon går direkt in i staden och berättar om honom. Och Jesus och hans lärjungar stannar kvar i Sykar några dagar och många kommer till tro på honom, först p g a kvinnans ord och sedan för att de fått höra Jesus själv. En helt fantastisk berättelse!

Psalm 437 i psalmboken "Till möten och brunnar" handlar om det här och borde sjungas betydligt oftare, inte bara vart tredje år till just den här texten. Men även psalm 352:3 "En vanlig dag" berättar om den samariska kvinnan. Tyvärr börjar strofen "En vanlig dag gick synderskan till brunnen". Men varken Jesus eller Johannes kallar kvinnan så, och att hon skulle vara prostituerad eller liknande (då ordet "synderska" kunde användas på bibelns tid) finns det inget som tyder på (då hade hon haft betydligt fler karlar). Jag förnekar inte att både hon och hennes män - och lärjungarna - var syndare, men det är lite osnyggt att peka ut hennes syndighet så särskilt när inte bibeln gör det. Så jag sjunger hellre, "En vanlig dag gick kvinnan ut till brunnen, / drack vatten ur en evig källas djup".

Och så tänker jag förstås som Frostenson: "En vanlig dag så kan det största hända". Kanske även idag? Om vi lyssnar till både Jesus och den samariska kvinnan, vars frimodighet och glädje och Jesus-vittnesbörd inspirerat så många. Ja, från henne själv har det, som Jesus sa om dem som tror på honom, gått ut strömmar av levande vatten!

Här en sång som kunde vara den samariska kvinnans lovsång (text L Håkansson, musik Olle Widestrand):