Den gamle ormen utlägger syndafallsberättelsen på Reformationsdagen

Påskvänner!

Läs och inse vad somliga i Svenska kyrkan skulle vilja göra av Reformationsjubileet 2017:

I Första Mosebok berättas att Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna, till att vara lik sig själv. Och Gud satte människan i Edens lustgård med träd som var ljuvliga att se på och vars frukt var god att äta av. Ett av dem var kunskapens träd på gott och ont, men av det trädet fick människan inte äta. Hon kunde inte både njuta av kunskapens frukt och samtidigt leva kvar i lustgården.

Så kommer det som kallas syndafallet. Ormen förklarar för kvinnan vad Gud egentligen har menat. Man dör inte av att äta frukten, men det ger förstånd. Detta lockar kvinnan och hon äter därför av frukten och bjuder sedan mannen. Och båda får en ny syn på sig själva. Som straff förvisas de så ur lustgården till det liv som är människans lott, det kroppsliga, mödosamma, med lidande och arbete, den långa kampen för att bli människan.

Syndafallet var människans första akt av olydnad mot Gud och många bär fortfarande på en sorts kollektiv skuld. Lydnad mot vad man trodde var Gud har varit självklar i kristendomen. Mer eller mindre underförstått har det varit, att vi inte borde ha smakat på frukten från kunskapens träd utan stannat kvar i det lyckliga, omedvetna tillståndet i lustgården, i en trygghet där vi aldrig behövt oroas av den ondska som det var Guds privilegium att ensam känna till.

Men det finns ett sätt att tolka myten om syndafallet som kan befria oss från skuld och som är aktuellare än någonsin. Mänsklighetens överlevnad kan faktiskt hänga på hur mycket olydnad och trots som hinner manifesteras innan det är för sent. Den jungianske analytikern Edward Edinger ser människans trots mot Gud som ett led i hennes nödvändiga utveckling. Hon kommer bara vidare, om hon blir medveten om sig själv, om hon får den kunskap som myten kallar att kunna skilja mellan gott och ont. Vad syndafallet handlar om är det mänskliga medvetandets födelse. Utan trots mot hämmande auktoriteter blir människan kvar i symbios med sitt upphov och utvecklingen avstannar.

Ormen kan ses som språkrör för en sida av Gud som representerar människans behov av självförståelse, en andlig och själslig motsvarighet till hennes instikter, trygghetsbehovet t.ex. En del av vårt inre längtar alltid tillbaka till tryggheten i lustgården och gör motstånd mot sanningen och ju djupare världen går in i sin överlevnadskris, desto oftare hörs ropen på mer trygghet. Och de som överväger att trotsa det bestående prövas, när ormen lockar med klarsyn. Det kan gälla ensamhet och otrygghet contra frestande gemenskap på undergångens brant. Lustgård är stagnation om man stannar i den. Och lydigheten "en katastrof", skrev Berit Gullberg i boken "Den mållösa människan." Vi läser in personliga auktoriteter i samhällssystem och kyrkor och till och med i Gud för att själva slippa förändras. Vi lever inte som vi vill leva.

Så varför inte göra som den första kvinnan, lyssna på ormen, smaka på frukten, bjuda andra, ta det s.k. straffet och avstå från en del av tryggheten? Men i gengäld få sina öron öppnade.

(En morgonandakt i Sveriges radio hösten 1992, ledd av en präst i Svenska kyrkan, citerad efter Marianne Blom: Utanför lustgården - om kyrka och tro i förvandling, Verbum(!) 1996 s. 87-88. Det är ohyggligt att högkyrkliga nekas prästvigning - med EFS´ goda minne? - medan de kvinnor och män som fortfarande får prästvigas kan förkunna ungefär vad som helst utan att avsättas, jfr Ulla Karlssons artiklar i KT för tre år sedan: Plocka bort talet om synd och skuld och slaktade lamm samt Kyrkan har ett ärende utan försoningsoffer).

Jfr också Hans Ulfvebrands och Marianne Bloms artikel Står lära mot liv (Kyrkans Tidning 24/2 2012), vartill jag kommenterade:

John Shelby Spongs och Ulla Karlssons teologi är tämligen exakt som Kay Pollaks sådan den gestaltas i "Så som i himmelen". Synd och förlåtelse blir irrelevant eftersom Gud aldrig fördömt och vi alla gör så gott vi kan. Ska försöka skriva ett genmäle på artikeln eftersom jag så vänligt (ja!) apostroferades av Ulfvebrand/Blom. Egentligen vill jag väl mest skicka deras (goda och viktiga) fråga i retur: "Står lära mot liv?"

Förutom den intressanta länken till Rowan Williams´ hövliga kritik av Spongs teologi kan man också länka till Rune Imbergs klarspråk påhttp://brogren.nu/spong2.htm. Jag håller inte med Imberg om allt - och nekrofili förstår jag inte vad han fick ifrån, det var ett polemiskt övertramp - men den övergripande reaktionen är, såvitt jag kan förstå (se http://www.johnshelbyspong.com) fullständigt adekvat.

Vi kan inte artigt diskutera vilka förnekelser som helst. Det pågår en maktkamp om tolkningsföreträdet till begreppet "reformation". Obs 500-årsjubileet 2017! Och vi får ju som lutheraner skämma ihjäl oss då om det framstår som om vi bröt med påven bara för att själva få hitta på och befordra vilka okristliga läror som helst.

Jfr också Rowan Williams´ respons på John Shelby Spongs 12 teser.