Korsets plats i kyrkan är viktigare än den på kyrkogården

Påskvänner!

Jag har svårt att känna någon större upprördhet inför att Nyköpings kommuns begravningsombud Robert Tholén rekommenderat sockenrådet i Lilla Ryd i Sörmland att inte sätta upp något kors vid en planerad minneslund. Det tyder snarare på en medvetenhet om korsets betydelse - att det inte är en allmän döds- och gravsymbol utan en symbol för frälsningen genom Jesus Kristus. Argumentationen låter vettig: kristendomen har inte längre monopol på begravningsverksamheten och detta är en minneslund där både ateister och hinduer ska kunna samsas med kristna. Då kan det vara rimligt att visa återhållsamhet med tydligt kristna symboler. (Precis som när prästen Stig Jonsson på den sörjande faderns begäran sprättade bort ett kors på den kista där en judisk pojke skulle ligga - bra gjort, anser jag).

På samma sätt har jag svårt att dela somliga kristnas förtvivlan över att allsköns andra symboler än korset det senaste kvartsseklet invaderat dödsannonserna. Under större delen av 1900-talet stod ju dödsannonskorset i praktiken inte för något annat än att personen var död - men nu har korset plötsligt (åtminstone i många fall) återigen blivit en klar bekännelse till den korsfäste och uppståndne Frälsaren.

Den som vill bekänna sin kristna tro och sin tacksamhet över Jesus död på korset kan med fördel ha ett kors i sin dödsannons och låta ett kors ristas in på sin gravsten. Den friheten vill ingen - ännu - ta ifrån oss. Och att smälla upp stora träkors på kyrkogårdar och allsköns berg (den senaste tankeflugan här i Hälsingland åtminstone) betyder ingenting om inte korsets evangelium tydligt förkunnas i våra predikstolar. Jag tänker på historien - sann eller ej - om hur kung Karl XII lät göra ett litet krucifix till predikstolen i Ystads kyrka, för att prästen skulle veta vad predikan borde handla om (den hade enligt sägnen innehållit för mycket devot snack om kung Karl, i alla fall sedan denne gjort entré mitt under gudstjänsten). Är historien inte sann är den åtminstone tänkvärd.

I det urgamla kors, av Guds blod färgat rött,
en förunderlig skönhet jag ser,
ty det är på det korset han lidit och dött,
han som frälsningens nåd åt mej ger.