En intressant fråga med anledning av en kommentar till mitt inlägg om Erika Cyrillus förtjänar att lyftas fram. Kan man utan att göra sej skyldig till ett grovt övertramp ifrågasätta om vissa präster eller t.o.m. biskopar är kristna?
Jag har jämfört med min i andra sammanhang framförda åsikt att åtminstone delar av socialdemokratins ledning inte längre är socialistisk. Det känns kanske hårt för en del gamla partikämpar att höra, men jag har aldrig fått veta att åsikten omöjliggör fortsatt samtal - tvärtom kan jag få försiktigt medhåll (trots att jag är folkpartist ;o). Oavsett om jag har rätt eller inte anses diskussionen intressant, och det finns en del rätt tydliga definitioner av socialism att utgå ifrån.
Nåväl. Om jag uttrycker osäkerhet om huruvida alla i Svenska kyrkans ledning är kristna (och då bör man väl till Svenska kyrkans ledning även räkna det politiskt valda kyrkomötet eller åtminstone själva kyrkostyrelsen), ja, då anses jag av många - inklusive min anonyme vän bloggkommentatorn - ha överskridit anständighetens gräns. "Det finns liksom ingen grund för samtal." Men är det en vettig reaktion?
Att man måste ifrågasätta "biskop" John Shelby Spongs moraliska (inte juridiska) rätt att kalla sej kristen - eller för den delen Dalai Lama som i Scandinavium kallade sej "en god kristen" (medan K-G Hammar något ödmjukare kallade sej "en liten buddhist") - tycks mej fullständigt uppenbart av rent sakliga skäl: varken Spong eller Dalai Lama tror ju ö.h.t. på en personlig Gud. Men kan vi uppriktigt säga att alla i Svenska Kyrkans ledning markerat det avstånd till "biskop" Spong - eller för den delen Dalai Laman (något citattecken kring Laman ser jag inget behov av) - som en kristen bekännelse borde kräva?
Har inte tvärtom nuvarande västeråsbiskopen Ytterberg vid flera tillfällen bjudit in Spong just i Spongs egenskap av biskop (inte kristendomsfiende eller så), alldeles bortsett att han skrev förordet till den svenska utgåvan av Spongs famösa "Samtal om Gud"? (Läs Kyrka och Folks denna gång unikt adekvata ordval om dylik teologi!). Och har inte K-G Hammar i boken Samtal om Gud på många sätt lagt sej förfärande nära Spongs konturlösa, vanmäktiga "gudsbild" (om vilken den i detta fall på tok för fridsamme Martin Lönnebo dock försiktigt vågade yttra att den tycktes honom alltför opersonlig)? Verkar det som om alla övriga biskopar eller alla kyrkomötesombud har en faktisk tro och bekännelse som tydligt skiljer sej från Spong-liknande modernism? Och finns det då inte skäl att - utifrån rent sakliga grunder - ifrågasätta om verkligen Hela Svenska Kyrkans Ledning fortfarande är kristen?
OBS att jag mycket uppskattar K-G Hammar som talare och människa (mycket föredömligt att avgå i förtid för att ägna sej mer åt sin sjuka hustru!). Jag har heller inget som talar för att Spong eller för den delen Dalai Lama skulle vara mer osympatiska eller på sitt sätt mindre fromma än han. Men som C S Lewis skriver i sin bok "Kan man vara kristen" (Libris 1992, s 9ff):
Man kan hysa långt mer djupgående invändningar - och de har även kommit till uttryck - mot min användning av ordet kristen i betydelsen av en som godtar kristendomens gemensamma läror. Man säger: "Vem är du, som kan avgöra vem som är eller inte är en kristen?" Eller: "Kan inte mången, som inte kan tro på dessa läror, vara en vida bättre rkisten, vida närmare Kristi anda än somliga troende?" Nu är denna invändning i en mening mycket riktig, mycket själfull, mycket förnuftig. Den har alla goda egenskaper utom en - den är meningslös.
[---]
Om vi nu väl en gång låter folk förandliga och förfina - eller som de kanske säger fördjupa - betydelsen av ordet kristen, kommer det snart att bli oanvändbart. För det första kommer de kristna själva inte längre att kunna använda det om någon. Det är inte vår sak att avgöra vem som i djupaste mening är eller inte är nära Kristi ande. Vi kan inte se in i människors hjärtan. Vi kan inte döma, ja, vi är förbjudna att göra det. Det skulle vara en otillbörlig arrogans av oss att säga att någon är eller inte är kristen i denna förfinade mening. Och tydligen är ett ord som vi aldrig kan tillämpa inte särskilt användbart. Vad de icketroende beträffar kommer de att gladeligen använda ordet i dess förfinade innebörd. I deras mun blir det helt enkelt ett lovord. När de kallar någon kristen, kommer de helt enkelt att mena att de anser honom vara en god människa. Men att använda ordet på det sättet blir inte att berika språket, för vi har redan ordet god. I stället kommer ordet kristen att bli oanvändbart för något nyttigt syfte som det skulle ha kunnat tjäna.
Vi måste därför hålla fast vid ordets ursprungliga, klara betydelse. Namnet kristna gavs först i Antiokia (Apg. 11:26) åt "lärjungarna", åt dem som tog emot apostlarnas läror.
Och, menar alltså jag, om en person - biskop eller lekman, kanske våra egna tonåringar - inte godtar grundläggande kristna läror (om Gud Fadern eller Guds Son), leder det rent sakligt och själavårdsmässigt fel att envist och närmast skygglappsartat se personen som en broder i tron, som i och för sej kanske "anfäktas" eller i några mindre viktiga stycken misstagit sej (vilket i och för sej är en god utgångshypotes tills motbevisen blir för många). Vi talar ju inte om moral - för vi hävdar ju inte att någon gjort sej skyldig till MEDVETET dubbelspel - utan, precis som i fallet med socialdemokraternas ledning, om i vilken mån företrädaren verkligen fortfarannde företräder, och personligen delar, en klart identifierbar ideologi.
På samma sätt har jag - rent intellektuellt i alla fall - inga problem med om någon ifrågasätter min kristendom p.g.a. att jag i deras mening är för dömande et.c. Jag får då rannsaka mej själv och vi får tillsammans undersöka i vad mån mina gärningar och uttalanden rimmar med Guds ord. Är det fråga om den "dömarsjuka" som Guds ord fördömer (intressant fråga om det oxå kan gälla den som dömer den som är dömande ;o) och om de hårda ord som enligt Skriften inte ska uttalas mot "en hövding i ditt folk" - eller handlar det om sakligt motiverade distinktioner och varningar, som även NT överflödar av?
Ja, självprövning är nyttig. På så sätt har jag alls ingenting emot kritiska kommentarer (även anonyma); de är till stort gagn. Vad jag ovan velat hävda är inte att jag alldeles säkert har rätt - bara att det (tyvärr) kan finnas en möjlighet att jag, som jag tror, har rätt i att Svenska kyrkans nutida ledning "inte är luthersk så det stör" och "i förekommande fall inte ens kristen så det stör" (de tre sista orden borde kanske kursiverats). Och att man nog hellre bör påvisa att jag har fel än att a priori förutsätta att varje biskop eller ledamot av kyrkostyrelsen måste vara en sann (och alltså i världens ögon störande) kristen, eftersom personen är en del av kyrkoledningen och eftersom varje antydan om avfall är för hemsk för att ens få nämnas.
tisdag 15 januari 2008
Vad innebär ordet kristen?
Etiketter:
C S Lewis,
John Shelby Spong,
K-G Hammar,
Kyrkomötet,
Kyrkostyrelsen,
Martin Lönnebo
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Lysande!
--Bengt
Tack Bengt! Jag antar alltså nu att du inte var ironisk, vilket jag ett ögonblick i all ödmjukhet befarade.
Men vi kan ju faktiskt vara överens om att gränsen för vad som kan kallas kristet måste dras Nånstans. Även om vi inte skulle vara överens om precis var - eller precis vid vem - den gränsen går.
ja jag gillar ju Jesus och vad jag vet så kallade han inga kristna utan det kom senare - satte han några gränser så finns de antydda i Matteus 25 - det handlar om hur vi behandlar varandra...
Andreas,
Du har rätt. Jag var uppriktig, inte ironisk. Sedan länge är jag mycket fascinerad av CS Lewis och konsten att vara kristen och behålla huvudet. När det gäller var gränsen går tycker jag det är betydligt intressantare att leta efter var centrum finns.
Har jag redan rekommenderat Brian McLaren "En generös radikalitet"? Har du eller anonym läst den? Jag recenserade den i Budis i höstas. Den var mycket bra. Konsten är ju att vara radikal och generös samtidigt. Jesus kunde den konsten. Att vi har svårare med den kombinationen är väl inte konstigt, men målet är naturligtvis att vara som Jesus.
Nog tror jag att man kan hitta andra gränser än de i Matt 25. Men, som sagt, gränserna är inte det viktiga. Inte hur nära centrum man är heller. Det är riktningen som är väsentlig.
--Bengt
joo det är nog bekvämast att avlägsna sig från Matt 25 och hitta en massa andra gränser som handlar om sex med vem och när, om någon slags bokstavstrohet mot bibelordet, om läror, läror, läror - intellekt, intellekt - men det är nog en återvändsgränd - kärlekens källa igenkänns på kärlek...
Tack för kommentarerna! Jodå - "om jag inte hade kärlek..." o.s.v. Gud är kärlek. (Första Johannesbrevet är verkligen kanon!). Det är i sej självt en dogm, en lära, så Anonym vill lika mycket som jag påminna om den sanna läran. Och det är ju bra ;o) Fast Matteus 19 är väl Jesus ord lika mycket som Matteus 25? (Och vice versa, jag tar åt mej!).
Sen tror jag att vi ska skilja på vad vi rimligan kan begära av en kristen ledare och vad vi rimligen kan begära av en nybliven kristen eller en sökare. Vi bär även sklja mellan definitionen på att vara kristen (som hör ihop med definitionen av både lära och liv) och ett riktigt förhållningssätt till den personliga gudsuppenbarelsen och medmänniskan. Jag håller där helt med Bengt om att riktningen är viktigare än t.o.m. avståndet. Att följa "det ljus man har fått".
Därför kan de av oss som står emot en viss övertygelse Anden har gett oss - hur mycket av kristen tro vi än bejakar - ligga mycket risigare till än en hedning som troget följer det ljus Anden hittills gett honom/henne. Det är bara Gud som dömer när det gäller det eviga livet. Jag tror som C O Rosenius och Peter Fjellstedt att man får lämna frågan om t.ex. hedniska förfäder öppen. Det är verkligen Gud och bara Gud som slutligen dömer oss. Och där har vi bara Guds nåd att lita till. Vi ska kämpa för Jesus minsta bröder, men kommer vi till dem för att försöka "meritera" oss inför domen tappar vi absolut både kärleken och gudsrelationen.
Det är också intressant att Bibeln aldrig en gång för alla definierar exakt hur mycket tro man måste ha för att nå saligheten - antagligen just för att vi inte i otid ska döma andra ("att tro att Gud är till och att han lönar dem som söker honom" är ju en av bibelns bredare definitioner, se Hebréerbrevet).
Men vi ska inte lova mer än Bibeln gör. Grundkonceptet är att Jesus lärjungar ska gå ut med evangeliet och att den som tror på Jesus och blir döpt ska bli räddad. Eller hur?
En sak till: vår anonyme vän sa att Jesus inte kallade några för kristna. Det är ju sant - det vore anakronistiskt att påstå. Men Jesus kallade vissa människor för lärjungar och vänner, och där gav han vissa definitioner, satte vissa gränser om man så vill, t.ex.:
"Om ni förblir i mitt ord, så är ni i sanning mina lärjungar."
Och:
"Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er." (Joh. 15:14)
Skicka en kommentar