Liten bloggårskrönika 2008

En liten bloggårskrönika för 2008 till orientering och sammanfattning främst för bloggförfattaren själv:

I början av JANUARI skrev jag om att Storstrand brunnit ner i en anlagd brand, att Erika Cyrillus anställts som ny chefredaktör på Budbäraren (där hade jag lite "inside information", men jag lyckades hålla tyst), och att Fetsum Natnael vigts till präst för eritreanerna i Betlehemskyrkan. Sedan försökte jag föra ett resonemang kring innebörden av ordet kristen, och skrev uppskattande om det pedagogiska värdet i radband och pilgrimsvandringar. Jag kommenterade även ett samtal kring äktenskapet på Facebooks EFS-grupp, samt tillfällige Budis-chefredaktören Torbjörn Stolpes månadsmagasin.

När så FEBRUARI gick in slog jag ett slag för rättvisemärkta och ekologiska produkter, samt djärvdes anklaga Carl Olof Rosenius för att vara villolärare på en punkt. Jag kommenterade bl.a. fastlagstiden och det nya arbetslaget på Budis. Samt förre missionsföreståndaren Bertil Johanssons härliga bildspråk. Och profeten Jona. Och, för första gången, EFS-prästen K-G Larssons i Alingsås utträde ur Svenska kyrkan. (Det blev ju mer om honom vad tiden led). Att det byggs nya bönhus i Luleå tyckte jag också var värt att notera. Om än inte EFS stod bakom.

Under MARS dämpades bloggfrekvensen, men efter några stilla veckor kunde jag meddela att jag åter hade ett medlemskort i en EFS-förening (efter några år som enskild medlem). Jag slog också under den rekordtidiga och rekordkalla påskhelgen ett slag för att till vardags kalla oss EFS-are "påskvänner" (ett tillrop som jag sedan av bara farten fortsatte med, här på bloggen åtminstone). Samt för att fira påsken och sjunga dess psalmer under en längre tid än vi oftast gör (ungefär som julen). Samt för att djupare begrunda evighetsperspektivet men lika väl boken 100 sätt att rädda världen (i det kortare perspektivet).

När APRIL gick in rekommenderade jag skivan Glädjens dag och boken Kring Guds ord som hjälp i familjeandakten. Samt Facebooks EFS-grupp. Jag kommenterade kalabaliken i Löten och frånvaron av motioner till årskonferensen. Samt Svenska kyrkans internationella arbete här, här och här. Och Jesusmanifestationen som i år krockade med EFS årskonferens i Halmstad.

MAJ började med att Kristi Himmelsfärds dag sammanföll med arbetarnas fridag (inte bara med folknykterhetens dag) för första gången sedan 1913 - om man vill kan man se det så att alla tre folkrörelserna delade dag. Och så rapporterade jag från Jesusmanifestationen dit jag drog med tre små barn. Och om det inofficiella sällskapet Annandagens vänner. Den stora sommardebatten mellan Georg Andersson och Olof Edsinger tog sin början, och Erika Cyrillus kom med det spännande förslaget att EFS borde bilda en nomineringsgrupp inför kyrkovalet 2009 (rackarns att hon inte kom på det före den motionsfattiga årskonferensen i Halmstad!). Avslutningsvis reflekterade jag en del över huruvida man måste (eller får) vara tvärsäker. Hm.

Under JUNI blev det bl.a. lite om Leonard Cohens Halleluja, Göteborgsmötet, Göteborgsmötet igen, Georg Anderssons fortsatta Edsinger-kritik, K-G Larssons tänkta pingstföreståndarskap, Anders Sjöbergs uppsägning som missionsföreståndare, (jag lanserade Tin Mörk som efterträdare), Shane Claiborne och pietismens återupprättelse, K-G Larsson igen (när det blev klart att han skulle gå till pingst i Övik), Ingela Agardhs död, Söndagsskolans överlevnad, Extremister som missionsföreståndare (helst inte), Distriktens sommarverksamhet (och märkliga adresser), samt Ortopraxi och storytelling.

När JULI kom, tog jag bl.a. upp hur gammal en mf får vara, Svenska kyrkans taskiga ekonomi (OBS före finanskraschen), en fråga där EFS borde agera tillsammans med Rfsl, Allan Hofgrens död, tokiga referat av "försoningsstriden", sammanfattning med länkar till debatten Edsinger-Anderssson, Boel Skoglunds uppmarsch, min stolthet över Europride (med intressant replik), samt nationaldemokraters oönskade uppvaktning. [fortsättning följer]

Carl Fredrik Wislöff 100 år

Påskvänner!

Någon av årets sista dagar skulle den norske professorn i kyrkohistoria, Carl Fredrik Wislöff, ha fyllt 100 år om han inte dött för omkring fem år sedan. Hans mest kända bok är kanske "Jag vet på vem jag tror" (EFS-förlaget), skriven under nazitiden då Wislöff, som så många andra församlingspräster, lade ner den statliga delen av sitt ämbete i protest mot quislingregimen.

Men även andaktsboken "Bröd för dagen" (också den utgiven på EFS-förlaget, i övers. av Ulla-Stina Rask) har fått betyda mycket (om än inte lika mycket som släktingen Fredrik Wislöffs bästsäljare "Vilen eder litet"). Jag har själv hört honom i levande livet vid tre sammanhängande mötesserier i Västerbotten: 1981, 1990 och 1998. Han var sej mycket lik från det ena tillfället till det andra, men berörde vitt skilda teman. (Särskilt minns jag hur han ofta citerade en viss "Kierkegaard" som åtminstone fram till 1990 var ganska obekant för mej, om man då inte tänker på den som skrev Gummi-Tarzan och Otto är en noshörning).

Genom tron talar Carl Fredrik ännu fast han är död, och numera är han ju inte ensam om att även fortsätta tala rent fysiskt, via goda inspelningar. Hör t.ex. hans särskilt i vår tid ganska rannsakande predikan "Vi förkunnar en korsfäst Kristus" (klicka själv vidare till del 1 och 2). Det är viktigt att låta korsets mysterium vara centralt också i EFS idag. Att låta det sprida sitt ljus över alla dimensioner i livet istället för att ställa undan det som något halvt förlegat.

Kristus som korsfäst är allt vad jag vet
både till frälsning och rättfärdighet,
helgelse, visdom, ty Gud ser blott det
intill idag, till idag.

Gott slut!

Påskvänner!

Har idag varit och spelat på ekumenisk nyårsbön i pingstkyrkan i Arbrå. Med predikan över Romarbrevet 12. (En god vän fick lära sej det kapitlet utantill när hon gick bibelskola - varför inte prova?).

Kul att vara med i Arbrå. Roligt att vara hemma nu ikväll och vaka in det nya året. Slutet gott - allting gott! Må det kunna sägas också om våra liv här på jorden.

Låt mej börja med dej, men dock ännu en bön:
låt mej sluta min vandring med dej.

Bibeln idag med EFS-prästen Johan Holmgren

Påskvänner!

Har ni Bibeln idag? Den är bra! Kolla in vad Johan Holmgren i Bjurholm skriver för idag! Ingen är för gammal (eller för ung) för att tjäna i Guds rike - det finns nämligen även andra uppgifter än de som sliter ut kropp och själ.

Men tjuvläs inte på Dagens nätupplaga i fortsättningen, utan prenna på både Bibeln idag och Dagen. Viktigare än TV-licensen, om ni frågar mej.

Gott slut på 2008 tillönskas er alla! Slutet gott - allting gott!

Låt mej växa stilla
som en gren i skogen,
gör mej i det lilla
för det stora mogen.

Mikael Dapefrid om miljön

Påskvänner!

Och julvänner! Vill gärna länka till distriktskonsulenten i Norrbottens EFS Mikael Dapefrid, när han skriver om miljön som gästbloggare på Kustkyrkans blogg. F.ö. en mycket intressant och välskött blogg som på några månader passerat mej med hästlängder. Pastorerna i Kustkyrkan är ju på ett sätt väldigt anknutna till EFS - och på ett sätt väldigt distanserade; jag blir nog aldrig riktigt klok på om "nybygget" är teologiskt hållbart på sikt eller mest bygger på goda personrelationer mellan pastorerna och församlingsmedlemmarna inbördes.

Men vitsen med länken här var att aktualisera miljöfrågorna genom en röst som förhoppningsvis har vårt förtroende i högre grad än Anders Wejryd. Samt önska er alla en god fjärde adventshelg - vi är fortfarande i väntans tider, men nu är det nära!

När fjärde ljuset brinner,
vi möter Herrens mor.
Snart ska Maria föda
och glädjen ska bli stor.

Välj Erik Johansson istället!

Påskvänner!

Örebroprästen Erik Johansson upprörs, med rätta anser jag, över att Åke Green kallats av Mekane Yesus-kyrkan för att hålla föredrag om homosexualitet. Åke Green! Nog för att han tydligen lärt sej något av att bli hjälte för nynazister, bl.a. tror han nuförtiden att människor faktiskt kan födas med anlag för homosexualitet (vilket han inte tycktes tro när han höll sin famösa predikan). Men ändå... risken är att Green bara förstärker fördomar.

Nej, helt seriöst borde Mekane Yesus-kyrkan ha anlitat Erik Johansson istället! Då hade lyssnarna verkligen fått något att bita i och tänka på! Av en person med grundlig etiopisk förankring dessutom.

Vishet, o Herre, giv oss av höjden.

Liten grundkurs i julhistoria

Påskvänner!

Det är egentligen för bedrövligt att det ska behövas, men eftersom alltifrån präster till ärkebiskopar nuförtiden verkar räkna även Lukas till legendskaparnas tal, måste prosten Brogren få undervisa oss även detta år.

Om den försvunna skattskrivningen.

Om landshövdingen som inte var någon landshövding.

Om Betlehems stjärna.

Observera förresten att det före 1986 inte fanns en enda julpsalm i vår svenska psalmbok som antydde att österns vise kom till ett stall! Medan det i vår nuvarande psalmbok tyvärr finns flera stycken. Den osakliga beskrivningen av de vise männens ankomst som ungefärligen samtida med Jesus födelse får till följd att fortsättningshistorien (om flykten till Egypten bl.a.) verkar självmotsägande - men det är sannerligen inte Lukas fel!

Själv känner jag inte längre någon större lust att sjunga de där "stall-psalmerna" - ofta av engelsk carol-typ - som bara bygger på och förstärker en slarvig bibelläsning. Om de vise männen kom till Betlehem 1-2 år efter Jesus födelse (OBS att Herodes dödade betlehemsbarn under 2 års ålder!), vore väl Josef skräp till karl (och byggare!) om han inte ordnat en mer permanent bostad.

Ja, men bodde de inte i Nasaret? Jo, efter flykten till Egypten. Men att familjen skattskrev sej i Betlehem tyder på att de kan ha ägt en bit mark i trakten, och man ska f.ö. inte föreställa sej folk förr som helt stationära. Man flyttade på sej då också - och man provade nya små äventyr (mer eller mindre frivilligt). Att både Josef, Jesus och jag i rätt unga år sett Cheopspyramiden tycker jag är kul!

Nä, ni måste faktiskt få länkar till prosten Brogrens tidigare artiklar i ämnet också. Han är ju en stilist av rang, och det är illa att han inte fått någon understreckare eller brännpunktsartikel införd trots flera försök. Här allmänt om mysteriet med den försvunna skattskrivningen (SPT 5/2007, ngt rev.). Och här det skarpa inlägget av god "understreckarklass" om nyttan av allmänbildning. Läs, sprid, reflektera.

Vad inget öga skådat,
vad ingen tanke tänkt,
Betlehems änglar bådat:
Gud har sin Son oss skänkt.

Skam den som tänker illa därom

Påskvänner!

När jag läser om ärkebiskop Anders Wejryds deltagande på klimatkonferensen i Poznan kommer jag att tänka på den gamla strumpebandsorden-devisen "Skam den som tänker illa därom." Det är alldeles utmärkt att ärkebiskopen satsar på klimatfrågan (och att t.ex. EFS-aren Lennart Möller är med om att göra den fantastiska boken "100 sätt att rädda världen"), särskilt som ärkebiskopen därmed stärker sitt ethos och sin plattform för att också nå ut med evangeliet om Jesus, världens Frälsare.

För som Anders Wejryd helt riktigt konstaterat (bra!) är miljöfrågan inte det nya evangeliet utan "den nya lagen" - d.v.s. den handlar som regel mer om vad vi ska göra än om vad Gud har gjort. Och vi är ju inte antinomister (eller hur?) utan ser positivt på lagförkunnelsen, vare sej den gäller sexualmoral, pengamoral eller klimatmoral. Det viktiga är att varje plattform vi får utifrån vårt engagemang på "lagens område" också används till att sprida de goda nyheterna om fred med Gud och ett evigt liv genom Jesus Kristus. Också på miljöområdet gäller för den kristne de apostoliska orden att "synden ska inte råda över er, eftersom ni inte står under lagen utan under nåden."

Man kan på goda grunder kritisera ärkebiskopen och andra biskopar för att evighetsperspektivet och evangeliet om syndernas förlåtelse för Jesu skull kommer fram för dåligt i deras mediaframträdanden (d.v.s. för det han/de inte säger). Man kan också kritisera ärkebiskopen för att han företräder en mycket grumlig och knappt skönjbar heteronormativitet. Men man kan knappast kritisera ärkebiskopen för att han vill värna också HBT-personers mänskliga rättigheter - eller för det viktiga han faktiskt säger i t.ex. flykting- och miljöfrågorna. Tvärtom, det ska han ha stort beröm för. Och ska vi kunna fortsätta uttyda EFS som "Evangelium För Skapelsen" måste vår tro på Jesus död och uppståndelse också få konsekvenser för hur vi umgås med varandra och med vår sköra planet.

Måne och sol,
vatten och vind
och blommor och barn
skapade Gud.
Himmel och jord,
allting är hans,
Herren, vår Gud vill vi tacka.

Varför inte missionsrörelser i kyrkomötet?

Påskvänner!

På Budis´ nätforum pågår en debatt om EFS som nomineringsgrupp inför kyrkovalet 2009. Jag skrev en text med uppmaningen att bilda nya nomineringsgrupper inför kyrkovalet (det är bra även med andra opolitiska grupper än EFS, tycker jag, om det så vore "sekulära humanister i Svenska kyrkan).

Bengt "Begis" Gustavsson i Västerås protesterade då och tyckte att EFS inte borde bilda någon nomineringsgrupp, eftersom EFS är en missionsrörelse. Jag uppskattar mothugget men förstår nog inte riktigt vad han menar - menar han verkligen, i motsats till exempelvis Lotta Gröning i Aftonbladet, att vi ska lämna kyrkomötet till de politiska partierna, som ju förvisso inte är några missionsrörelser? Jag har skickat in ett svar till honom med följande lydelse:

Bengt "Begis" Gustavsson tycks mena att det är olämpligt med en missionsrörelse i kyrkomötet. Jag menar tvärtom, att det endast är lutherska missionsrörelser som på sikt har ett verkligt berättigande där. Är Svenska kyrkan ett evangeliskt-lutherskt samfund - eller en tummelplats för allsköns existensiella och politiska åskådningar?

Men Bengt har helt rätt i att EFS - liksom Svenska kyrkan som helhet - rymmer många människor med starkt engagemang i olika frågor som hittar sina kanaler i redan etablerade partier. Han har också säkert rätt i att många "hittat hem" till Herren via ett från början rent partipolitiskt engagemang i kyrkan.

Fast ändamålet helgar inte medlen. Inte heller gör Herrens förmåga att vända allt till det bästa att allting blir bra i sej självt. Och man kan räkna upp massvis med goda följder t.o.m. av själva det gamla statskyrkosystemet - tänk vilka rika möjligheter det gav att nå människor utanför den "trånga" kretsen troende! Problemet var ju att inflytandet inte bara, eller främst, gått från kyrkan till staten. Staten la sej, både under Gustav Vasas, Karl XI:s och Tage Erlanders tid, på tok för mycket i kyrkans angelägenheter, vilket inte, vare sej för 500 eller 50 år sedan, skedde utan trista spår i kyrkans liv och förkunnelse.

Jag förnekar inte alls att många personer som är engagerade i kyrkan via politiska partier har uträttat och uträttar mycket gott. Det jag starkt förnekar är att systemet med politiska partier i kyrkan är något gott eller ens anständigt, allra minst nu när kyrkan påstås vara fri från staten. Om du Bengt själv är engagerad i kyrkan genom något politisk parti, uppmanar jag dej starkt att av principiella skäl avsäga dej just detta (inte några andra!) uppdrag i partiet och istället ansluta dej till en annan nomineringsgrupp eller medverka till en ny. Det behöver givetvis inte vara just EFS som nomineringsgrupp (jag har fast jag är folkpartist inte alltid röstat på folkpartiet i både kommun-, landstings- och riksdagsvalen, och i det här fallet tycker jag absolut att man ska vara fri att som EFS:are även engagera sej och ställa upp under annan - men opolitisk! - beteckning).

Den akuta frågan nu är att reellt skilja kyrkan från staten 2010. Formellt går ju skilsmässan vidare med - troligen - minskade skatte- och sammanträdesförmåner för Svenska kyrkan. Men vi behöver också en reell skilsmässa.

Och då tror jag absolut att man snart måste ifrågasätta om kyrkans beslutande organ (nu pratar jag alltså inte om kyrkans gudstjänstgemenskap) verkligen SKA vara öppna för alla som har intresse att vara med. Åt vilket håll går vi då? Är penningbidragen och medlemssiffrorna viktigare än bekännelsen? Jag kan tänka mej både sekulärhumanistiska och nyandliga sammanhang som har stort intresse av att under "det allmänna prästadömets flagg" - så brukar ju nämligen den kyrkliga medlemsdemokratin motiveras - ta över Svenska kyrkan och dess resurser.

Och jag skulle vilja hävda att de till stora delar redan har gjort det. Det är bara att lyssna på somliga (inte alla!) präster och biskopar för att konstatera faktum.

Ge kyrkan kraft att lida
när kampens smärta krävs
och aldrig nånsin tiga
när sanningen förkvävs.

I Jesus närhet

Påskvänner!

Ja, rubriken för EFS-aren och SEA-generalen Stefan Gustavssons söndagsbetraktelse i Dagen är "I Jesu närhet". Men eftersom jag vet att Stefan ogillar latingenitiven, så tror jag att det är i överensstämmelse med hans intentioner att skriva "I Jesus närhet".

Om vi bortser från sådana petitesser - betraktelsen är riktigt härlig! Jag hoppas att många människor runt om i vårt land fick höra detta budskap från predikstolarna denna tredje söndag i advent!

Du sänt Johannes Döparen
att vara förelöparen.
Lär oss besinna vad han lär;
då får du äran, Jesus kär.