Påskvänner!
Tydligen har Björn Ulvaeus översatt "Thank you for the music" för Allsång på Skansen - nej, för svenska versionen av Mamma Mia, tänk vad man har missat! - och den här gången försökt förklara utom allt rimligt tvivel att det verkligen inte, som några har misstänkt, är Gud som han och Benny tackar för musiken.
Tack för alla sånger, för ord och toner.
Vem behöver religioner?
Dom kan vi va´ utan...
Den här gången förstår jag faktiskt för en gångs skull precis Siewert Öholms reaktion. Annars tycker jag att han ofta blivit lite för mycket gammal surgubbe och inte kunnat vara tillräckligt generös och varmhjärtad mot de sammanhang kan ser sej tvungen att kritisera. (Men vem förmår vara det?). Här tycker jag dock att han är hyggligt generös och ändå faktiskt säger ett skarpt kritiskt ord i rättan tid.
Samtidigt är väl Öholms reaktion ungefär jämförlig med vad en övertygad ateist som Ulvaeus måste ha upplevat varje gång O store Gud eller Den blomstertid nu kommer dykt upp i något allsångssammanhang. Och hut går hem - har vi kristna förväntat oss att allmänheten av sociala skäl ska låtsas tillbe vår Herre kan väl ateisterna tillåtas förvänta sej att vi kristna då och då kan låtsas avspisa religiositet.
Dessutom brukar vi ju ofta rynka på näsan åt att kristendomen skulle vara en religion bland andra, så även den nya svenska ABBA-texten går kanske att "fromma till lite" och framföra ungefär så här:
Tack för evangelium
i ord och toner,
vem behöver religioner?
Dom kan vi va´ utan...
Allt hänger på en god uttolkning, heter det ju. Jag kommer ihåg när min lillasyster med viss upprördhet påstod att Tomas di Levas sång Everyone is Jesus hade framförts på ett EFS-arrangemang i Byske. Jag trodde först inte att det fanns någon sådan sång men fick ju ge mej. Fast det är klart, det är viss skillnad på någon sorts New Age-religiositet där vi alla är världens Frälsare, typ - vilket väl i ärlighetens namn torde vara ungefär vad di Leva menade - och på den klassiska tanke som Jesus själv knäsätter att vi vad vi har gjort mot vem som helst annan, det har vi gjort mot honom själv. (Ungefär som i Pappa Panovs stora dag). Att vi liksom får och bör se Jesus i vår medmänniska, vilken som helst (och särskilt den vi kanske föraktar, den "minste brodern"). Även i Björn Ulvaeus. Och för den delen Siewert Öholm.
Jag var frusen och hungrig, var du där, var du där,
jag var frusen och hungrig, var du där?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Jag tycker inte att den engelska texten är ett dugg bättre än den svenska. I båda varianterna ger man musiken en religiös betydelse: Who can live without it - frågas det. Svaret är att man visst kan leva utan musik. Det är inte musiken som har gett mej livet. Det är Gud.
"Ogudaktigheten" har funnits där hela tiden, men det har varit möjligt att tänka bort den förut.
För övrigt tycker jag den svenska texten är bra. Det problem jag har med kristen tro är att den har drag av religion - mycket störande, tycker jag.
Kan bara konstatera att jag får leva med det problemet, för kristen tro kan inte bara vara en filosofi. Vad är den egentligen?
--Bengt
Nja - skillnaden är ju att frågan i den engelska texten är rent retorisk, medan frågan (den omvända om religioner i st f om musik) i den svenska texten uttryckligen besvaras.
Jag påpekade ju i texten att det är populärt att förneka eller förminska religiositeten i kristendomen. (Och att man i så fall skulle kunna stämma in med Ulvaeus, med tankegång enligt det förslag jag framförde). Och det är klart, det är ju i princip en definitionsfråga. Fast i vår bibel står det numera: "Erkänt stor är vår religions hemlighet" - så vi kanske hellre ändå idag bör säga att kristendomen är en religion med en underbar, uppenbarad hemlighet: Han som kom till jorden - JESUS. (Det känns ju lite stöddigt att inte kännas vid fromheten/religiositeten/bönelivet i kristendomen - skäms du för "gamla farmor", Bengt? Jag är hellre "stöddig" genom att framhålla Jesus än genom att framhålla kristendomens företräden framför "religionerna". (Fast det är kanske samma sak? Det är Jesus som är företrädet?).
Som sagt - i mycket är det nog en definitionsfråga. Men att Björn Ulvaeus inte vill göra något undantag för de kristna kyrkorna (när han skriver "dom kan vi va utan") tycks mej dock uppenbart.
Nej, jag skäms verkligen inte för min farmor. Jag stammar från god Lutherskt kyrkotroget läseri i Västerbotten och har bara stolthet över den bakgrunden.
Men jag har svårt för de religiösa inslagen, som för mig är tydligast i nattvarden. Här ska man göra något som inte är motiverat utifrån min nästas bästa, eller ur psykologisk synpunkt inte heller mitt eget bästa. Ödmjukhet för Gud (knäböjande) och åminnelse av Jesus död och uppståndelse ska visas på just det här sättet, med enda motiveringen att Jesus har sagt det. Då reglerna blir motiverade endast av ledarens order, då är det för mig religion och då har jag svårt.
Men jag går till nattvarden ändå, för jag vet att jag inte kan begripa allt. Fast jag skulle vilja.
Har du några nådesord att ge mig?
--Bengt
Skicka en kommentar