Påskvänner!
Vill bara få önska er en god helg och ett gott nytt kyrkoår! Imorgon är det min namnsdag och Karl XII:s dödsdag (enligt juliansk kalender), men det känns inte svårt att välja Jesus som firningsämne den 30 november. Karl XII:s död innebar slutet för de flesta av dennes visioner - Jesus död innebar seger, och liv för hela världen.
Jag samtalade ikväll med en god vän vars fru dog för en vecka sedan och fick höra hur starkt ordet om Jesus lyste upp också hennes sista, svåra vecka på jorden. Då känner man att evangeliet verkligen berör också vår och världens yttersta tid, precis som missionsföreståndare Anders Sjöberg skrev om i Dagen idag. Och därmed berör det vårt liv här och nu, som Olof Edsinger skrev om i Dagen igår. (EFS:arna kommer fram bra i Dagen tycker jag - är det för att en EFS-are är chefredaktör?). För det som håller när allting annat vacklar, det är värt att satsa på under precis alla omständigheter.
Vill också passa på att gratulera Borgå stift (det svenskspråkiga stiftet i Finlands evangelisk-lutherska kyrka) till att domkyrkan nu återuppbyggts efter den förödande anlagda branden den 29 maj 2006. I morgon, den första söndagen i advent, ska domkyrkan "återibruktagas". Vilket vackert ord! Tänk om Guds gode Ande detta nya kyrkoår helt fick "återibruktaga" sitt tempel, våra kroppar!
För visst är det sant att Gud finns och att han kommit oss nära? Lyssna till kvällens helgsmålsbön i SVT (det går bra ända fram till jul).
Han kommer till sörjande hjärtan
och livet får annan gestalt.
Han kommer i makt att regera
tills Gud uti alla blir allt.
Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud,
var glad, var glad och hylla din Konung och Gud.
lördag 29 november 2008
fredag 28 november 2008
Tid och nåd
Påskvänner!
Var idag hem till några EFS-vänner och fick välja och vraka bland en del noter av äldre och yngre datum. Det var bussigt av dem, tycker jag. Några fräscha Halleluja-sångböcker, en del noter på lösblad och ett 10-tal finfina Sionstoner 1972 (det dröjde ju bara 14 år tills psalmboken kom) tog jag med mej hem.
Att slänga gammal bråte kan vara nog så riktigt och nödvändigt. Men att först låta människor se om det är något de finner värdefullt och vill ha, det hör också till en föredömlig hantering av jordens materiella och kulturella resurser, anser jag.
Själv vill jag inte slänga alla ex av Sionstoner (de mest slitna kan gärna få skatta åt förgängelsen) så länge man där - men inte i psalmboken - kan få sjunga Anders Frostensons underbara psalm "Tid är nåd" med dess kongeniala melodi. Visst passar den så här på tröskeln till det nya kyrkoår, det nya nådens år vi kanske får?
Tid är nåd. I alltets mitt
Jesus står. Allt hans är ditt.
Tid är nåd, så länge än
hjärtat nås av kallelsen.
- - -
När hans röst till mig når fram
vill jag så som Abraham
säga "ja" till Gud och gå.
Tid och nåd då följas åt.
Var idag hem till några EFS-vänner och fick välja och vraka bland en del noter av äldre och yngre datum. Det var bussigt av dem, tycker jag. Några fräscha Halleluja-sångböcker, en del noter på lösblad och ett 10-tal finfina Sionstoner 1972 (det dröjde ju bara 14 år tills psalmboken kom) tog jag med mej hem.
Att slänga gammal bråte kan vara nog så riktigt och nödvändigt. Men att först låta människor se om det är något de finner värdefullt och vill ha, det hör också till en föredömlig hantering av jordens materiella och kulturella resurser, anser jag.
Själv vill jag inte slänga alla ex av Sionstoner (de mest slitna kan gärna få skatta åt förgängelsen) så länge man där - men inte i psalmboken - kan få sjunga Anders Frostensons underbara psalm "Tid är nåd" med dess kongeniala melodi. Visst passar den så här på tröskeln till det nya kyrkoår, det nya nådens år vi kanske får?
Tid är nåd. I alltets mitt
Jesus står. Allt hans är ditt.
Tid är nåd, så länge än
hjärtat nås av kallelsen.
- - -
När hans röst till mig når fram
vill jag så som Abraham
säga "ja" till Gud och gå.
Tid och nåd då följas åt.
onsdag 26 november 2008
Glädjen nu och glädjen som kommer
Påskvänner!
Ikväll var det körövning inför advent - och jag kan inte riktigt släppa beröringspunkterna mellan Första söndagen i advent och Domssöndagen. Båda söndagarna möter vi ju Kristus Konungen, faast ena gången på en åsna och andra gången i makt och härlighet. Men det är samme Jesus. Och redan Andra söndagen i advent firar vi åter - eller bävar för - hans återkomst.
Ska vi komma överens om att inte släppa novembertemana död, dom och evighet - utan bära dem med oss in i det nya kyrkoåret? In i advents- och julfirandet. Inte för att knäckas utan för att i grunden uppleva och ta till oss julens Evangelium.
Ikväll har jag suttit en stund vid Peter Kreefts bok Starkare än döden - om dödens ansikten och kärlekens makt. Det är verkligen underbart att få meditera kring kärleken. Och kring Honom som är starkare än döden. "Den som hör mina ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under någon dom." (Jesus)
När första ljuset brinner,
då rider Jesus in.
Han kommer på en åsna,
den kungen, han är min!
När andra ljuset brinner
vi ser en mäktig syn:
vi ser hur Jesus kommer
i härlighet i skyn.
När tredje ljuset brinner,
då går Johannes fram.
Han visar oss på Jesus
och säger: Se Guds Lamm!
När fjärde ljuset brinner,
vi möter Herrens mor.
Snart ska Maria föda
och glädjen ska bli stor.
Ikväll var det körövning inför advent - och jag kan inte riktigt släppa beröringspunkterna mellan Första söndagen i advent och Domssöndagen. Båda söndagarna möter vi ju Kristus Konungen, faast ena gången på en åsna och andra gången i makt och härlighet. Men det är samme Jesus. Och redan Andra söndagen i advent firar vi åter - eller bävar för - hans återkomst.
Ska vi komma överens om att inte släppa novembertemana död, dom och evighet - utan bära dem med oss in i det nya kyrkoåret? In i advents- och julfirandet. Inte för att knäckas utan för att i grunden uppleva och ta till oss julens Evangelium.
Ikväll har jag suttit en stund vid Peter Kreefts bok Starkare än döden - om dödens ansikten och kärlekens makt. Det är verkligen underbart att få meditera kring kärleken. Och kring Honom som är starkare än döden. "Den som hör mina ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under någon dom." (Jesus)
När första ljuset brinner,
då rider Jesus in.
Han kommer på en åsna,
den kungen, han är min!
När andra ljuset brinner
vi ser en mäktig syn:
vi ser hur Jesus kommer
i härlighet i skyn.
När tredje ljuset brinner,
då går Johannes fram.
Han visar oss på Jesus
och säger: Se Guds Lamm!
När fjärde ljuset brinner,
vi möter Herrens mor.
Snart ska Maria föda
och glädjen ska bli stor.
måndag 24 november 2008
Krisen nu och krisen som kommer
Påskvänner!
Vill gärna länka till denna denna ledare som man skulle ha önskat vore publicerad i Svenska Kyrkans Tidning. Nu står den istället i ideologiska mer än kommersiella konkurrenten Kyrka och Folk.
I allt Guds vilja är underbar:
han har vid Ordet sej bundit,
där ädelstenar och guld jag har
till livets byggnadsverk funnit.
Och när jag en gång till svars blir ställd
och domen över mitt liv blir fälld,
Guds verk i mej består provets eld,
allt annat har snart förbrunnit.
Vill gärna länka till denna denna ledare som man skulle ha önskat vore publicerad i Svenska Kyrkans Tidning. Nu står den istället i ideologiska mer än kommersiella konkurrenten Kyrka och Folk.
I allt Guds vilja är underbar:
han har vid Ordet sej bundit,
där ädelstenar och guld jag har
till livets byggnadsverk funnit.
Och när jag en gång till svars blir ställd
och domen över mitt liv blir fälld,
Guds verk i mej består provets eld,
allt annat har snart förbrunnit.
söndag 23 november 2008
Glad Domssöndag - Kristus Konungens dag
Påskvänner!
Vill önska er god helg och gott slut på kyrkoåret!
Fast frågan är om vi inte istället borde börja kyrkoåret med Domssöndagen och göra som de förkättrade handelsmännen: fira även Domssöndagen med ljus och lyktor, pukor och trumpeter. ("Håll era lampor brinnande"). Domssöndagen handlar ju lika mycket som adventstiden om att vara redo inför Konungens ankomst. Men få människor kommer till kyrkan denna viktiga dag. Och gör vi ett viktigt skapelsetema som de senaste åren går de å andra sidan ofta miste om den centrala sanningen att Jesus kommer tillbaka igen - till både dom och frälsning.
Hela november är ju egentligen som en "temamånad" kring det här med döden, domen och det eviga livet. Inte borde det få bli en parentes i våra kyrkor? Det borde ju istället vara en stor och viktig sak som vi satsar på med mötesserier och temakvällar. (Vi har väl inte lämnat över detta till adventister och lite "speciella" pingstförkunnare?).
Det är ju samme Jesus som föddes i ett stall och red in i Jerusalem på en åsna som enligt kristen tro kommer tillbaka en gång - om än då i makt och härlighet. Har det blivit något vi skäms för eller inte längre tror på? Varför bryr vi oss då ö.h.t. om att fira hans födelse och åsneritt?
När han kommer, när han kommer att samla de sina,
sina kära, sina trogna en gång i sin famn,
liksom morgonens stjärnor de då ska få lysa
i hans krona för evigt och prisa hans namn.
En gång är löftets frösådd Guds mogna säd.
Hungriga äter, de blinda ser färger.
Trötta får vila, de döva hör toner.
Folkslagen samlas med jublande tårar.
Vill önska er god helg och gott slut på kyrkoåret!
Fast frågan är om vi inte istället borde börja kyrkoåret med Domssöndagen och göra som de förkättrade handelsmännen: fira även Domssöndagen med ljus och lyktor, pukor och trumpeter. ("Håll era lampor brinnande"). Domssöndagen handlar ju lika mycket som adventstiden om att vara redo inför Konungens ankomst. Men få människor kommer till kyrkan denna viktiga dag. Och gör vi ett viktigt skapelsetema som de senaste åren går de å andra sidan ofta miste om den centrala sanningen att Jesus kommer tillbaka igen - till både dom och frälsning.
Hela november är ju egentligen som en "temamånad" kring det här med döden, domen och det eviga livet. Inte borde det få bli en parentes i våra kyrkor? Det borde ju istället vara en stor och viktig sak som vi satsar på med mötesserier och temakvällar. (Vi har väl inte lämnat över detta till adventister och lite "speciella" pingstförkunnare?).
Det är ju samme Jesus som föddes i ett stall och red in i Jerusalem på en åsna som enligt kristen tro kommer tillbaka en gång - om än då i makt och härlighet. Har det blivit något vi skäms för eller inte längre tror på? Varför bryr vi oss då ö.h.t. om att fira hans födelse och åsneritt?
När han kommer, när han kommer att samla de sina,
sina kära, sina trogna en gång i sin famn,
liksom morgonens stjärnor de då ska få lysa
i hans krona för evigt och prisa hans namn.
En gång är löftets frösådd Guds mogna säd.
Hungriga äter, de blinda ser färger.
Trötta får vila, de döva hör toner.
Folkslagen samlas med jublande tårar.
torsdag 20 november 2008
Nu har vi väntat länge nog...
Påskvänner!
Börjar det inte bli dags att få den nya missionsföreståndaren presenterad?
Jo, det tycker jag!
Hoppas fortfarande på Tin Mörk. Jag vet att hon inte leder Simons missionsföreståndaromröstning på nätet, men jag tror att det vore en höjdare om hon blev utsedd (och tackade ja).
Jätteroligt att läsa i Budis om hennes positiva "uppfångning" av Helén Jaktlund - det styrker mej i tron att hon är rätt person för EFS i denna tid.
Och vaka, Kristus, med oss i natten,
ditt ord är ljuset, det lyser klart.
Och tvivlets dimmor för det ska vika,
din morgon gryr över världen snart.
Börjar det inte bli dags att få den nya missionsföreståndaren presenterad?
Jo, det tycker jag!
Hoppas fortfarande på Tin Mörk. Jag vet att hon inte leder Simons missionsföreståndaromröstning på nätet, men jag tror att det vore en höjdare om hon blev utsedd (och tackade ja).
Jätteroligt att läsa i Budis om hennes positiva "uppfångning" av Helén Jaktlund - det styrker mej i tron att hon är rätt person för EFS i denna tid.
Och vaka, Kristus, med oss i natten,
ditt ord är ljuset, det lyser klart.
Och tvivlets dimmor för det ska vika,
din morgon gryr över världen snart.
onsdag 19 november 2008
Snuskig inblandning i kyrkans angelägenheter
Påskvänner!
Vad har följande partier/nomineringsgrupper i kyrkovalet 2009 att göra?
Arbetarepartiet - Socialdemokraterna (71 mandat), Moderata Samlingspartiet (45 mandat), Centerpartiet (41 mandat), Kristdemokrater i Svenska kyrkan (17 mandat), Folkpartister i Svenska kyrkan (15 mandat), Miljöpartister i Svenska kyrkan (4 mandat), Vänstern i Svenska kyrkan (3 mandat). Känns de igen? Ser vi inte hur den lagstiftande makten i riket har total kontroll också över kyrkan? Ja, även Sverigedemokraterna/Fädernas kyrka (4 mandat) är tydligen med.
Jag peststämplar härmed alla kandidater som ställer upp i kyrkovalet under ovannämnda beteckningar. De står nämligen i praktiken för bevarat statskyrkosystem, vad de än säger. Rösta inte på dem, hur bra de än är! Förklara för dem att ni inte tänker rösta på dem så länge de står på politiska partiers listor; se till att de redan NU, i god tid före valet, hoppar av sina partiers kyrkovalslistor och antingen går med i en helt fristående nomineringsgrupp (Partipolitiskt obundna i svenska kyrkan, Öppen kyrka, Frimodig kyrka, Gabriel o.s.v.) ELLER tillsammans med likasinnade från skilda politiska partier bildar en egen, från rikspartipolitiken fullt fristående grupp (och dit räknar jag alltså inte fjantvarianter som "Folkpartister i Svenska kyrkan"). Jag räknar särskilt med att många moderater efter Reinfeldts kyrkofurstliga utspel inser vad klockan är slagen och går till val under annan beteckning.
Skilj kyrkan från staten - och gör det nu! Bidra genom att rösta eller själv ställa upp på en partipolitiskt obunden lista!
Tiden är mogen just nu,
förändringens tid.
Jag är ej ensam, du går här bredvid,
så kom, var med!
Vad har följande partier/nomineringsgrupper i kyrkovalet 2009 att göra?
Arbetarepartiet - Socialdemokraterna (71 mandat), Moderata Samlingspartiet (45 mandat), Centerpartiet (41 mandat), Kristdemokrater i Svenska kyrkan (17 mandat), Folkpartister i Svenska kyrkan (15 mandat), Miljöpartister i Svenska kyrkan (4 mandat), Vänstern i Svenska kyrkan (3 mandat). Känns de igen? Ser vi inte hur den lagstiftande makten i riket har total kontroll också över kyrkan? Ja, även Sverigedemokraterna/Fädernas kyrka (4 mandat) är tydligen med.
Jag peststämplar härmed alla kandidater som ställer upp i kyrkovalet under ovannämnda beteckningar. De står nämligen i praktiken för bevarat statskyrkosystem, vad de än säger. Rösta inte på dem, hur bra de än är! Förklara för dem att ni inte tänker rösta på dem så länge de står på politiska partiers listor; se till att de redan NU, i god tid före valet, hoppar av sina partiers kyrkovalslistor och antingen går med i en helt fristående nomineringsgrupp (Partipolitiskt obundna i svenska kyrkan, Öppen kyrka, Frimodig kyrka, Gabriel o.s.v.) ELLER tillsammans med likasinnade från skilda politiska partier bildar en egen, från rikspartipolitiken fullt fristående grupp (och dit räknar jag alltså inte fjantvarianter som "Folkpartister i Svenska kyrkan"). Jag räknar särskilt med att många moderater efter Reinfeldts kyrkofurstliga utspel inser vad klockan är slagen och går till val under annan beteckning.
Skilj kyrkan från staten - och gör det nu! Bidra genom att rösta eller själv ställa upp på en partipolitiskt obunden lista!
Tiden är mogen just nu,
förändringens tid.
Jag är ej ensam, du går här bredvid,
så kom, var med!
Dansk läsövning mellan Allhelgona och Domssöndag
EN MONOLOG
...Deri har jo dog aabenbart Studenstrup Ret, at Raad- og Domhuset er en höist anseelig Bygning, og for den Slik, som disse "brave Maend" ville afhaende den for, det brillanteste Kjöbmandskab vel muligt; det maa baade hans Farbroder i Thy, Alle i Salling, alle kloge Maend her og der indrömme.
Det der undgaaer Studenstrup er, om disse brave Maend staae i det Forhold til Raad- og Dom-huset, at de kunne afhaende det. Thi hvis ikke, saa er, om det saa kun var 4 Mk. 8 Sk., meget for dyrt - for Raad- og Dom-huset. Ogsaa Prisbillighed er ikke ubetinget at prise, har sin Graendse; naar man ikke faaer det, man for den uhörte billige Pris kjöber: saa er Prisen ikke billig, men meget dyr.
Saaledes med Christendommen. At en evig Salighed er et uvurderligt Gode, noget langt Betydeligere end Raad- og Dom-huset; at den kjöbt for den Slik, for hvilken Praesterne afhaende den, maa betragtes som et langt, langt, langt brillantere Kjöbmandskab end Studenstrups af Raad- og Dom-huset, indrömmer jeg villigt.
Den eneste Betaenkelighed, jeg har, er, om Praesterne staae i det Forhold til Evighedens Salighed, at de kan afhaende den. Thi hvis ikke, saa er, om det saa blot var 4 Mk. 8 Sk., en enorm Pris.
Det nye Testamente bestemmer Saligheds Vilkaaret. Sammenlignet med det nye Testamentes Pris - det er sandt, der fattes mig Udtryk for at betegne, i hvilken Grad sammenlignet hermed Praestens Pris er billig, er Röverkjöb. Men, som sagt, staaer Praesten i det Fordhold til Evighedens Salighed, at han kan afhaende Den, Du kjöbe den hos ham?
Thi staaer Praesten ikke i det Forhold til Evighedens Salighed, at han kan afhende den, hvad han jo ikke gjör, da han ikke er vor Herre; og er Praestens Christendom, den officielle Christendom ikke det nye Testamentes Christendom, ikke lignende den mere end Firkanten Cirkelen: hvad hjaelper mig saa al hans Prisbillighed? I Henseende til at vinde en evig Salighed kommer jeg, ved at kjöbe hos ham, ikke det mindste nermere, saa jeg altsaa ved at kjöbe hos ham i det Höieste naaer, at öve, om man saa vil, en Slags god Gjerning, at bidrage ogsaa min Skjaerv til, at 1000 studerede Maend kunne leve med Familie.
Den 6te Mai.
S. Kierkegaard.
(Faedrelandet Torsdag d. 10 Mai 1855. Nr 107).
...Deri har jo dog aabenbart Studenstrup Ret, at Raad- og Domhuset er en höist anseelig Bygning, og for den Slik, som disse "brave Maend" ville afhaende den for, det brillanteste Kjöbmandskab vel muligt; det maa baade hans Farbroder i Thy, Alle i Salling, alle kloge Maend her og der indrömme.
Det der undgaaer Studenstrup er, om disse brave Maend staae i det Forhold til Raad- og Dom-huset, at de kunne afhaende det. Thi hvis ikke, saa er, om det saa kun var 4 Mk. 8 Sk., meget for dyrt - for Raad- og Dom-huset. Ogsaa Prisbillighed er ikke ubetinget at prise, har sin Graendse; naar man ikke faaer det, man for den uhörte billige Pris kjöber: saa er Prisen ikke billig, men meget dyr.
Saaledes med Christendommen. At en evig Salighed er et uvurderligt Gode, noget langt Betydeligere end Raad- og Dom-huset; at den kjöbt for den Slik, for hvilken Praesterne afhaende den, maa betragtes som et langt, langt, langt brillantere Kjöbmandskab end Studenstrups af Raad- og Dom-huset, indrömmer jeg villigt.
Den eneste Betaenkelighed, jeg har, er, om Praesterne staae i det Forhold til Evighedens Salighed, at de kan afhaende den. Thi hvis ikke, saa er, om det saa blot var 4 Mk. 8 Sk., en enorm Pris.
Det nye Testamente bestemmer Saligheds Vilkaaret. Sammenlignet med det nye Testamentes Pris - det er sandt, der fattes mig Udtryk for at betegne, i hvilken Grad sammenlignet hermed Praestens Pris er billig, er Röverkjöb. Men, som sagt, staaer Praesten i det Fordhold til Evighedens Salighed, at han kan afhaende Den, Du kjöbe den hos ham?
Thi staaer Praesten ikke i det Forhold til Evighedens Salighed, at han kan afhende den, hvad han jo ikke gjör, da han ikke er vor Herre; og er Praestens Christendom, den officielle Christendom ikke det nye Testamentes Christendom, ikke lignende den mere end Firkanten Cirkelen: hvad hjaelper mig saa al hans Prisbillighed? I Henseende til at vinde en evig Salighed kommer jeg, ved at kjöbe hos ham, ikke det mindste nermere, saa jeg altsaa ved at kjöbe hos ham i det Höieste naaer, at öve, om man saa vil, en Slags god Gjerning, at bidrage ogsaa min Skjaerv til, at 1000 studerede Maend kunne leve med Familie.
Den 6te Mai.
S. Kierkegaard.
(Faedrelandet Torsdag d. 10 Mai 1855. Nr 107).
måndag 17 november 2008
Sällan fel i Mellansel
Påskvänner!
Nu är jag lyckligt hemma igen efter att ha mött vintern i ett fjälltält. Det föll en vacker snödecimeter över öviksnejden i lördags, och jag sov gott som ett barn nere vid Moälven båda nätterna i Mellansel. Lördagskvällens "pianokonsert" blev alldeles ovanligt bra, även om respektive spelare naturligtvis uppmärksammade de få felen mer än någon av åhörarna. Aftonbönen innehöll också flera vackra stycken, denna gång på orgel.
Fruarna Musica och Teologica passar verkligen bra ihop - söndagens körövning och dirigentprov var uppbyggligare än någonsin. "Sänd ditt ljus och din sanning", "Utan like är Guds rike, här i ringhetens gestalt", "Här är jag Herre, rotad på jorden, öppen mot himlen, redo att stå i din tjänst" (som jag fick slå 6/8-takten till under slagteknikslektionen). Det är många texter som "sätter sej" först efter flitig, till synes vanvördig, övning.
Visst måste man våga göra fel ibland. Men det är ju roligt när det blir rätt. Det är ju liksom det som är målsättningen. Och det känns sällan fel att vara i Mellansel.
Alla Guds barn, sjung nu för Herren,
spela för Gud och var glada:
tack för allt du gjort och gör,
tack för att vår bön du hör,
tack du gode Gud!
Nu är jag lyckligt hemma igen efter att ha mött vintern i ett fjälltält. Det föll en vacker snödecimeter över öviksnejden i lördags, och jag sov gott som ett barn nere vid Moälven båda nätterna i Mellansel. Lördagskvällens "pianokonsert" blev alldeles ovanligt bra, även om respektive spelare naturligtvis uppmärksammade de få felen mer än någon av åhörarna. Aftonbönen innehöll också flera vackra stycken, denna gång på orgel.
Fruarna Musica och Teologica passar verkligen bra ihop - söndagens körövning och dirigentprov var uppbyggligare än någonsin. "Sänd ditt ljus och din sanning", "Utan like är Guds rike, här i ringhetens gestalt", "Här är jag Herre, rotad på jorden, öppen mot himlen, redo att stå i din tjänst" (som jag fick slå 6/8-takten till under slagteknikslektionen). Det är många texter som "sätter sej" först efter flitig, till synes vanvördig, övning.
Visst måste man våga göra fel ibland. Men det är ju roligt när det blir rätt. Det är ju liksom det som är målsättningen. Och det känns sällan fel att vara i Mellansel.
Alla Guds barn, sjung nu för Herren,
spela för Gud och var glada:
tack för allt du gjort och gör,
tack för att vår bön du hör,
tack du gode Gud!
fredag 14 november 2008
Kul med kantorshelg i Mellansel
Påskvänner!
Nyss var jag i Mellansel och firade 150-årsminnet konventikelplakatets avskaffande med ett fyrfaldigt leve för religionsfriheten, innan vi svenskakyrkansgrundkursare i god kyrklig ordning packade in oss i bilarna för att bevista en underbart vacker högmässa i Själevads dito kyrka i - på hemvägen - dito väder.
Lite mer av konventikel hade Bollnäs EFS senare den dagen, men då kunde jag ju tyvärr inte vara med. (Nästa gång!). Några kvällar senare hade vi grundkursare ett fint "stugmöte", men dock med två präster närvarande (den ena var t.o.m. värd!), så vi lyckades inte trotsa konventikelplakatet då heller!
På lördagen den 25 oktober hann jag t.o.m. vara på en liten kurs i Mellansels EFS-kyrka, nånting som hette "Upptäck dina gudagivna gåvor" och grundade sej på ett amerikanskt material i dålig översättning till svenska. Jag satt och fyllde i min "gåvoprofil" den kvart som var före kursstarten (poäng på sej själv från 1-5 enligt klassiskt mönster). Rätt intressant att sätta betyg på sej själv, faktiskt!
Men när jag upptäckte att de andra tänkte fylla i häftet tillsammans - och läsa varje beskrivning högt före sifferifyllandet - förstod jag att jag kunde använda tiden bättre och gick för att slå upp mitt tält. Men det blev kanske bättre efter lunch. Och Mellansels EFS-kyrka är verkligt fin - inklusive den utmärkta orgeln!
Nu far jag och slår upp mitt fjälltält vid Moälvens strand! (Jag är alltså här och gör bygden osäker igen). Välkomna att hälsa på!
Gåvorna är många,
Anden är en,
finns hos Jesus Kristus.
Gåvorna är många,
Anden är en,
vi är ett i honom.
Nyss var jag i Mellansel och firade 150-årsminnet konventikelplakatets avskaffande med ett fyrfaldigt leve för religionsfriheten, innan vi svenskakyrkansgrundkursare i god kyrklig ordning packade in oss i bilarna för att bevista en underbart vacker högmässa i Själevads dito kyrka i - på hemvägen - dito väder.
Lite mer av konventikel hade Bollnäs EFS senare den dagen, men då kunde jag ju tyvärr inte vara med. (Nästa gång!). Några kvällar senare hade vi grundkursare ett fint "stugmöte", men dock med två präster närvarande (den ena var t.o.m. värd!), så vi lyckades inte trotsa konventikelplakatet då heller!
På lördagen den 25 oktober hann jag t.o.m. vara på en liten kurs i Mellansels EFS-kyrka, nånting som hette "Upptäck dina gudagivna gåvor" och grundade sej på ett amerikanskt material i dålig översättning till svenska. Jag satt och fyllde i min "gåvoprofil" den kvart som var före kursstarten (poäng på sej själv från 1-5 enligt klassiskt mönster). Rätt intressant att sätta betyg på sej själv, faktiskt!
Men när jag upptäckte att de andra tänkte fylla i häftet tillsammans - och läsa varje beskrivning högt före sifferifyllandet - förstod jag att jag kunde använda tiden bättre och gick för att slå upp mitt tält. Men det blev kanske bättre efter lunch. Och Mellansels EFS-kyrka är verkligt fin - inklusive den utmärkta orgeln!
Nu far jag och slår upp mitt fjälltält vid Moälvens strand! (Jag är alltså här och gör bygden osäker igen). Välkomna att hälsa på!
Gåvorna är många,
Anden är en,
finns hos Jesus Kristus.
Gåvorna är många,
Anden är en,
vi är ett i honom.
Men nånting så vansinnigt!
Påskvänner!
Jag hörde nånting på bilradion i förmiddags som gjorde mej alldeles stel. Kyrkoherde Lars T Gåreberg i Råda församling i Göteborg. talade om församlingens påtänkta vårdcentral. Gott så. Men på den relevanta frågan om det inte kan bli problem för en abortsökande person försäkrade han att det skulle bli samma bemötande på en kyrklig vårdcentral som på vilken annan som helst. Ja, t.o.m. kanske ännu bättre. Vi i kyrkan har ju det här med förlåtelsen, sa han. Så även om man bär på skuld kan man få den avlyft på kyrkans vårdcentral. (Reportern följde tyvärr inte upp med förtydligande frågor som t.ex. "Gäller det alltså även om aborten ännu inte är genomförd?" eller "Säger kyrkan så t.o.m. om det handlar om selektiva aborter av t.ex. foster med Downs syndrom"?)
OK OK om det handlar om en som redan gått igenom en fosterfördrivning. Men om det handlar om någon som kommer med en levande individ i magen i akt och mening att få bort den får väl kyrkan i fridens dar inte ge samma besked som landsting och kommun gör idag! (Däremot måste den, naturligtvis, hänvisa till andra vårdcentraler om man inte lyckas övertyga).
Och, ännu mycket viktigare: kyrkan får absolut inte missbruka förlåtelsen genom att i förväg meddela den när någon tänker göra något som (i allmänhet) är fel. (Nu talar jag alltså om de omkring 30 000 allmänt oönskade graviditeter som avbryts per år och inte om de extrema undantagssituationer som brukar anföras till stöd för svensk abortpraxis. Dessa kan möjligen ge skäl till att lagstiftningen ser ut som den gör, men omöjligen ge stöd för nuvarande hejdlösa praxis).
Ska Gårdeberg driva den här linjen på "sin" vårdcentral hoppas jag att folkhälsominister Maria Larsson och riksdagsledamoten Cathrin Pålsson Ahlgren (båda kd) tänker om i fråga om religiöst profilerade vårdcentraler. För Råda församling tänker ju göra något som inte ens landsting och kommun kan erbjuda, och som vad jag vet inte ens den mest urartade medeltida avlatshandel gjorde: nämligen i förväg meddela Guds förlåtelse för en påtänkt synd, f.ö. precis som på andra vårdcentraler alldeles utan att varna och avråda och tydligt erbjuda adekvat, generöst stöd för att värna både föräldern och den lilla nya människan. (Som sagt pratar vi nu inte extrema undantagsfall utan om en generell hållning). Vad säger stiftscheferna? (Biskopar får jag nog sluta kalla dem).
Vi får ju som kristna och svenskkyrkliga skämmas inför både Gud och människor. De romerska katolikerna kan säkert starta vårdcentral utan att avkrävas en positiv syn på de under graviditetens första hälft obegränsade abortmöjligheterna i vårt land. Varför skulle då Svenska kyrkan måsta flyta så med strömmen?
När abortopinionen vänder står ju kyrkan där med skägget i brevlådan - och Uppdrag Granskning 2024 kommer då att göra braskande reportage om vad kyrkan (inte) gjorde för att rädda t.ex. fostren med Downs syndrom som avlivades i vecka 20. Kyrkan förlät och förlät.
Men gjorde Gud det också?
För livets skull ska sanningen bli tydlig,
för livets skull ska livets träd slå rot.
Jag hörde nånting på bilradion i förmiddags som gjorde mej alldeles stel. Kyrkoherde Lars T Gåreberg i Råda församling i Göteborg. talade om församlingens påtänkta vårdcentral. Gott så. Men på den relevanta frågan om det inte kan bli problem för en abortsökande person försäkrade han att det skulle bli samma bemötande på en kyrklig vårdcentral som på vilken annan som helst. Ja, t.o.m. kanske ännu bättre. Vi i kyrkan har ju det här med förlåtelsen, sa han. Så även om man bär på skuld kan man få den avlyft på kyrkans vårdcentral. (Reportern följde tyvärr inte upp med förtydligande frågor som t.ex. "Gäller det alltså även om aborten ännu inte är genomförd?" eller "Säger kyrkan så t.o.m. om det handlar om selektiva aborter av t.ex. foster med Downs syndrom"?)
OK OK om det handlar om en som redan gått igenom en fosterfördrivning. Men om det handlar om någon som kommer med en levande individ i magen i akt och mening att få bort den får väl kyrkan i fridens dar inte ge samma besked som landsting och kommun gör idag! (Däremot måste den, naturligtvis, hänvisa till andra vårdcentraler om man inte lyckas övertyga).
Och, ännu mycket viktigare: kyrkan får absolut inte missbruka förlåtelsen genom att i förväg meddela den när någon tänker göra något som (i allmänhet) är fel. (Nu talar jag alltså om de omkring 30 000 allmänt oönskade graviditeter som avbryts per år och inte om de extrema undantagssituationer som brukar anföras till stöd för svensk abortpraxis. Dessa kan möjligen ge skäl till att lagstiftningen ser ut som den gör, men omöjligen ge stöd för nuvarande hejdlösa praxis).
Ska Gårdeberg driva den här linjen på "sin" vårdcentral hoppas jag att folkhälsominister Maria Larsson och riksdagsledamoten Cathrin Pålsson Ahlgren (båda kd) tänker om i fråga om religiöst profilerade vårdcentraler. För Råda församling tänker ju göra något som inte ens landsting och kommun kan erbjuda, och som vad jag vet inte ens den mest urartade medeltida avlatshandel gjorde: nämligen i förväg meddela Guds förlåtelse för en påtänkt synd, f.ö. precis som på andra vårdcentraler alldeles utan att varna och avråda och tydligt erbjuda adekvat, generöst stöd för att värna både föräldern och den lilla nya människan. (Som sagt pratar vi nu inte extrema undantagsfall utan om en generell hållning). Vad säger stiftscheferna? (Biskopar får jag nog sluta kalla dem).
Vi får ju som kristna och svenskkyrkliga skämmas inför både Gud och människor. De romerska katolikerna kan säkert starta vårdcentral utan att avkrävas en positiv syn på de under graviditetens första hälft obegränsade abortmöjligheterna i vårt land. Varför skulle då Svenska kyrkan måsta flyta så med strömmen?
När abortopinionen vänder står ju kyrkan där med skägget i brevlådan - och Uppdrag Granskning 2024 kommer då att göra braskande reportage om vad kyrkan (inte) gjorde för att rädda t.ex. fostren med Downs syndrom som avlivades i vecka 20. Kyrkan förlät och förlät.
Men gjorde Gud det också?
För livets skull ska sanningen bli tydlig,
för livets skull ska livets träd slå rot.
onsdag 12 november 2008
Anders Wejryd predikar lagen - och det gör han rätt i
Påskvänner!
Att Anders Wejryd i så många avseenden uppenbart och sorgligt vansköter sitt uppdrag som väktare på Sions murar, hindrar ju inte att han kan ha alldeles rätt i miljöfrågan. Vi ska inte utfärda nördvarningar om miljömupperi när planetens hälsa står på spel. (Även om det förvisso är lite kittlande att en ny syndakatalog - mot vintertomater - verkar vara på gång). Det hör till skapelseuppdraget att inte bara bruka utan även bevara jorden, och det där sista har vi människor, inte minst många kristna, varit sällsynt dåliga på de senaste 200 åren.
Jag ser Wejryds klimatutspel som en upprättelse för pietismens enkla livsideal. De som så ofta förkättrats och drivits med, även av andra kristna. Boken "100 sätt att rädda världen" (tack för den, Lennart Möller m.fl.) är helt i linje med de idealen. De extremaste "bakåtsträvarna" inom kristenheten, Amish People i USA, framstår ju plötsligt i dessa tider som under av modernitet och framåtblick.
OK, bra att du predikar lagen på miljömoralens område, Anders Wejryd. Det kan du gott göra också på andra områden. Se bara till att du också får med evangelium om Världens Frälsare - den ende som kan rädda oss för både tid och evighet. "Himmel och jord ska förgå", sa han (vilket naturvetare och fundamentalister är helt överens om och inte ger oss dispens från skapelseuppdraget att bruka och bevara jorden). "Men mina ord ska ALDRIG förgå". Och just därför får vi som Petrus förbida "nya himlar och en ny jord - enligt hans löfte".
Guds värld är en skimrande gåva
till oss som dess yta bebor,
men ack, hur den gåvan vi slösat
i trots och i bristen på tro!
För pengar kan Skapelsen fångas,
förrådas och pinas till döds.
Hur mycket av den har ej redan
av otron och hatet förötts!
Att Anders Wejryd i så många avseenden uppenbart och sorgligt vansköter sitt uppdrag som väktare på Sions murar, hindrar ju inte att han kan ha alldeles rätt i miljöfrågan. Vi ska inte utfärda nördvarningar om miljömupperi när planetens hälsa står på spel. (Även om det förvisso är lite kittlande att en ny syndakatalog - mot vintertomater - verkar vara på gång). Det hör till skapelseuppdraget att inte bara bruka utan även bevara jorden, och det där sista har vi människor, inte minst många kristna, varit sällsynt dåliga på de senaste 200 åren.
Jag ser Wejryds klimatutspel som en upprättelse för pietismens enkla livsideal. De som så ofta förkättrats och drivits med, även av andra kristna. Boken "100 sätt att rädda världen" (tack för den, Lennart Möller m.fl.) är helt i linje med de idealen. De extremaste "bakåtsträvarna" inom kristenheten, Amish People i USA, framstår ju plötsligt i dessa tider som under av modernitet och framåtblick.
OK, bra att du predikar lagen på miljömoralens område, Anders Wejryd. Det kan du gott göra också på andra områden. Se bara till att du också får med evangelium om Världens Frälsare - den ende som kan rädda oss för både tid och evighet. "Himmel och jord ska förgå", sa han (vilket naturvetare och fundamentalister är helt överens om och inte ger oss dispens från skapelseuppdraget att bruka och bevara jorden). "Men mina ord ska ALDRIG förgå". Och just därför får vi som Petrus förbida "nya himlar och en ny jord - enligt hans löfte".
Guds värld är en skimrande gåva
till oss som dess yta bebor,
men ack, hur den gåvan vi slösat
i trots och i bristen på tro!
För pengar kan Skapelsen fångas,
förrådas och pinas till döds.
Hur mycket av den har ej redan
av otron och hatet förötts!
tisdag 11 november 2008
Kyrkovalet 2009, Frimodig kyrka och andra nomineringsgrupper
Påskvänner!
Det är ju egentligen inte äktenskapsfrågan som tränger sej på starkast just nu - utan kyrka/stat-frågan. Har det inte blivit uppenbart för alla att Svenska kyrkan är lika statligt styrd nu som någonsin? Så länge de flesta svenskar är medlemmar och så länge de vanliga politiska partierna, kända från riksdag och regering, har bred majoritet i kyrkomötet (där biskoparna inte ens får rösta)?
I helgen kommer nomineringsgruppen Frimodig Kyrka att ha stormöte i Stockholm ("Stockholmsmötet 15-16 november"). EFS:s missionsföreståndare Anders Sjöberg är med, men även prästen och professorn Eva Hamberg, Dagenchefredaktören Elisabeth Sandlund, journalisten Siewert Öholm, prosten Henrik Perret från Finland (jättenära att bli Borgåbiskop för några år sen) och många andra intressanta namn. (Min svåger Per Wallin t.ex. som ska tala om hur vi når ungdomar). Anders Sjöberg har ju ofta anklagats för att "röra sej i fel kretsar" enligt ordspråket säg mej vem du umgås med och jag ska säga vem du är. Men jag gillar Frimodig Kyrka (i huvudsak) och vet att flera EFS:are, t.ex. Erik Johansson i Örebro, är aktiva där.
I helgen har jag dock samlat några namnteckningar till Erikas EFS-gruppslista. Jag kopierar än en gång in det hon skrev på sin blogg i våras:
Jag har tänkt på en sak. Varför är inte EFS - som är så bra - en nomineringsgrupp i kyrkovalet?
300 namnteckningar är allt som behövs för att registrera en nomineringsgrupp till kyrkovalet. Därför föreslår jag att du skickar in din namnteckning med förtydligande och personnummer, och skriv att du är stödperson för EFS.
Tänkte nämligen att det vore väl naturligt att EFS går att rösta in i kyrkomötet, eftersom vi vill vara en aktiv grupp inom Svenska kyrkan.
Programmet är redan klart: EFS vill- uppmuntra och stödja personlig kristen tro- inspirera till andligt samtal och bibelbruk- skapa personligt engagemang för mission såväl lokalt som globalt- betona hela gudsfolkets roll som bärare av kyrkans uppdrag- erbjuda strukturer, mötesplatser och former för detta.
Tillräckligt bra för att gå till val på, eller hur? Organisation och lokala grupper som kan göra egna listor finns redan. Det är bara att "tuta och köra".
Fast så var det ju detta med namnet. EFS måste registreras, och jag behöver alltså ha stöd av 300 personer. Får jag inte det lär jag väl hitta något annat att rösta på. För övrigt är kyrkovalet den 20 september 2009. Lätt att komma ihåg - 20-09-2009
Ta ett A4-papper och skriv:
Jag stöder EFS registrering som nomineringsgrupp i kyrkovalet.
Namnteckning, namnförtydligande och personnummer.
Namnteckning, namnförtydligande och personnummer.
o.s.v.
Skicka till: Budbäraren, 751 7o, UPPSALA
Det innebär alltså inte att vi som skriver på själva ställer upp i kyrkovalet eller ens föredrar EFS som nomineringsgrupp - det innebär bara att vi vill ge möjlighet för EFS-are på de orter där föreningen så vill att ställa upp i kyrkofullmäktige (och/eller på stifts- och riksnivå) under EFS-beteckning. Jag vet själv att åsikterna inom EFS spretar rätt mycket - men det gör de faktiskt inom Posk, Socialdemokraterna och Frimodig kyrka oxå. Och, som Erika skriver, "partiprogrammet" är ju rätt bra! Dessutom: ALLA nomineringsgrupper som inte är knutna till de allmänpolitiska partierna är en välsignelse. Fler såna tack! Skilj kyrkan från staten - NU! Innan Helle Klein blir ärkebiskop! (Det borde förstås ha skett innan K-G Hammar och Anders Wejryd blev ärkebiskopar, men bättre sent än aldrig).
Gåvorna är många,
Anden är en,
finns i Jesus Kristus.
Gåvorna är många,
Anden är en,
vi är ett i honom.
Det är ju egentligen inte äktenskapsfrågan som tränger sej på starkast just nu - utan kyrka/stat-frågan. Har det inte blivit uppenbart för alla att Svenska kyrkan är lika statligt styrd nu som någonsin? Så länge de flesta svenskar är medlemmar och så länge de vanliga politiska partierna, kända från riksdag och regering, har bred majoritet i kyrkomötet (där biskoparna inte ens får rösta)?
I helgen kommer nomineringsgruppen Frimodig Kyrka att ha stormöte i Stockholm ("Stockholmsmötet 15-16 november"). EFS:s missionsföreståndare Anders Sjöberg är med, men även prästen och professorn Eva Hamberg, Dagenchefredaktören Elisabeth Sandlund, journalisten Siewert Öholm, prosten Henrik Perret från Finland (jättenära att bli Borgåbiskop för några år sen) och många andra intressanta namn. (Min svåger Per Wallin t.ex. som ska tala om hur vi når ungdomar). Anders Sjöberg har ju ofta anklagats för att "röra sej i fel kretsar" enligt ordspråket säg mej vem du umgås med och jag ska säga vem du är. Men jag gillar Frimodig Kyrka (i huvudsak) och vet att flera EFS:are, t.ex. Erik Johansson i Örebro, är aktiva där.
I helgen har jag dock samlat några namnteckningar till Erikas EFS-gruppslista. Jag kopierar än en gång in det hon skrev på sin blogg i våras:
Jag har tänkt på en sak. Varför är inte EFS - som är så bra - en nomineringsgrupp i kyrkovalet?
300 namnteckningar är allt som behövs för att registrera en nomineringsgrupp till kyrkovalet. Därför föreslår jag att du skickar in din namnteckning med förtydligande och personnummer, och skriv att du är stödperson för EFS.
Tänkte nämligen att det vore väl naturligt att EFS går att rösta in i kyrkomötet, eftersom vi vill vara en aktiv grupp inom Svenska kyrkan.
Programmet är redan klart: EFS vill- uppmuntra och stödja personlig kristen tro- inspirera till andligt samtal och bibelbruk- skapa personligt engagemang för mission såväl lokalt som globalt- betona hela gudsfolkets roll som bärare av kyrkans uppdrag- erbjuda strukturer, mötesplatser och former för detta.
Tillräckligt bra för att gå till val på, eller hur? Organisation och lokala grupper som kan göra egna listor finns redan. Det är bara att "tuta och köra".
Fast så var det ju detta med namnet. EFS måste registreras, och jag behöver alltså ha stöd av 300 personer. Får jag inte det lär jag väl hitta något annat att rösta på. För övrigt är kyrkovalet den 20 september 2009. Lätt att komma ihåg - 20-09-2009
Ta ett A4-papper och skriv:
Jag stöder EFS registrering som nomineringsgrupp i kyrkovalet.
Namnteckning, namnförtydligande och personnummer.
Namnteckning, namnförtydligande och personnummer.
o.s.v.
Skicka till: Budbäraren, 751 7o, UPPSALA
Det innebär alltså inte att vi som skriver på själva ställer upp i kyrkovalet eller ens föredrar EFS som nomineringsgrupp - det innebär bara att vi vill ge möjlighet för EFS-are på de orter där föreningen så vill att ställa upp i kyrkofullmäktige (och/eller på stifts- och riksnivå) under EFS-beteckning. Jag vet själv att åsikterna inom EFS spretar rätt mycket - men det gör de faktiskt inom Posk, Socialdemokraterna och Frimodig kyrka oxå. Och, som Erika skriver, "partiprogrammet" är ju rätt bra! Dessutom: ALLA nomineringsgrupper som inte är knutna till de allmänpolitiska partierna är en välsignelse. Fler såna tack! Skilj kyrkan från staten - NU! Innan Helle Klein blir ärkebiskop! (Det borde förstås ha skett innan K-G Hammar och Anders Wejryd blev ärkebiskopar, men bättre sent än aldrig).
Gåvorna är många,
Anden är en,
finns i Jesus Kristus.
Gåvorna är många,
Anden är en,
vi är ett i honom.
Spännande i kyrka/stat/äktenskapsfrågan
Påskvänner!
Det rör på sej fortfarande i äktenskapsfrågan, inte minst i den moderata riksdagsgruppen. Det här kan bli riktigt, riktigt spännande. Statskyrkoprästen Helle Klein går ut, öppet och ärligt, i Aftonbladet på Martin Luthers födelsedag och säger att det inte får skapas några nya samvetsklausuler. Kyrkan ska behålla vigselrätten och präster/pastorer ska viga, basta! Förre Kalmarprosten Dag Sandahl kommenterar här.
Från biskoparna hör vi inte mycket, annat än från poppisprästerna Koskinen och Lind som länge talat sej varma för både vigselrätt och könsneutrala äktenskap. Wejryd uttalar sej mest i klimatfrågan för närvarande (jodå, den är ännu viktigare, men det ena goda uttalandet behöver inte utesluta det andra goda). Och från Esbjörn Hagberg, Ragnar Persenius och Hans Stiglund (som många EFS-are haft någon slags förtroende för eller förhoppning om) hörs inte ett knyst. Eller har någon annan hört nåt?
En sak är säker: Kyrkovalet 2009 blir intressantare än på mången god dag! Frågan om att skilja kyrkan från staten är fortfarande aktuell (det har uppenbarligen ICKE skett på långa vägar än!!!) och 1 januari 2010 går avtalet om kyrkoavgift via skattsedeln ut. (Vad tror ni händer med medlemsavgifterna/medlemssiffrorna om de skulle måsta betalas via giro?).
En annan viktig sak i stridens hetta: De homo- och bisexuella (m.fl.) är icke våra fiender. Vi bör alla kunna förstå varför många så hett önskat könsneutrala äktenskap som den ultimata bekräftelsen av sina relationer. Vi bör också avstå från alla bittra eller elaka tankar om rfsl - det är inte rfsl utan de politiska partierna som saboterar kyrkans självständighet. Vi bör också fråga oss om inte utfall av Åke Greens typ snarare banat väg för könsneutrala äktenskap än förhindrat dem. Och fråga oss om inte en tydlig men sansad heteronormativitet, öppet artikulerad av fler präster och pastorer, hade kunnat förebygga utfall och utbrott av Åke Greens typ.
(Vad hjälpte det t.ex. att Niklas Piensoho för ett år sedan skrev en stor, välformulerad, sansat heteronormativ artikel i Dagen - när Åke Green redan fått allt medialt ljus på sej? Nån dag senare klagade samme Piensoho i samma tidning på att de enda pingstpastorer svenska folket kände till var Helge Fossmo och - Åke Green).
Vem ska vi gå till Herre,
vi som irrar i mörker?
Ge oss ditt ljus, låt det lysa klart.
Herre, förbarma dej.
Det rör på sej fortfarande i äktenskapsfrågan, inte minst i den moderata riksdagsgruppen. Det här kan bli riktigt, riktigt spännande. Statskyrkoprästen Helle Klein går ut, öppet och ärligt, i Aftonbladet på Martin Luthers födelsedag och säger att det inte får skapas några nya samvetsklausuler. Kyrkan ska behålla vigselrätten och präster/pastorer ska viga, basta! Förre Kalmarprosten Dag Sandahl kommenterar här.
Från biskoparna hör vi inte mycket, annat än från poppisprästerna Koskinen och Lind som länge talat sej varma för både vigselrätt och könsneutrala äktenskap. Wejryd uttalar sej mest i klimatfrågan för närvarande (jodå, den är ännu viktigare, men det ena goda uttalandet behöver inte utesluta det andra goda). Och från Esbjörn Hagberg, Ragnar Persenius och Hans Stiglund (som många EFS-are haft någon slags förtroende för eller förhoppning om) hörs inte ett knyst. Eller har någon annan hört nåt?
En sak är säker: Kyrkovalet 2009 blir intressantare än på mången god dag! Frågan om att skilja kyrkan från staten är fortfarande aktuell (det har uppenbarligen ICKE skett på långa vägar än!!!) och 1 januari 2010 går avtalet om kyrkoavgift via skattsedeln ut. (Vad tror ni händer med medlemsavgifterna/medlemssiffrorna om de skulle måsta betalas via giro?).
En annan viktig sak i stridens hetta: De homo- och bisexuella (m.fl.) är icke våra fiender. Vi bör alla kunna förstå varför många så hett önskat könsneutrala äktenskap som den ultimata bekräftelsen av sina relationer. Vi bör också avstå från alla bittra eller elaka tankar om rfsl - det är inte rfsl utan de politiska partierna som saboterar kyrkans självständighet. Vi bör också fråga oss om inte utfall av Åke Greens typ snarare banat väg för könsneutrala äktenskap än förhindrat dem. Och fråga oss om inte en tydlig men sansad heteronormativitet, öppet artikulerad av fler präster och pastorer, hade kunnat förebygga utfall och utbrott av Åke Greens typ.
(Vad hjälpte det t.ex. att Niklas Piensoho för ett år sedan skrev en stor, välformulerad, sansat heteronormativ artikel i Dagen - när Åke Green redan fått allt medialt ljus på sej? Nån dag senare klagade samme Piensoho i samma tidning på att de enda pingstpastorer svenska folket kände till var Helge Fossmo och - Åke Green).
Vem ska vi gå till Herre,
vi som irrar i mörker?
Ge oss ditt ljus, låt det lysa klart.
Herre, förbarma dej.
måndag 10 november 2008
Grattis Luther på 525-årsdagen!
Påskvänner!
Stefan Gustavsson och Per Ewert uppmärksammar Luthers födelsedag genom en intressant artikel i Norrbottens-Kuriren med rubriken "Vem tänder stjärnorna?" (En bok med samma namn släpps på marknaden idag). Den ger oss ytterligare böneämnen - men är i sej själv ett stort tacksägelseämne. Vi får sjunga med Martin Luther om honom som tände stjärnorna:
Vår egen kraft ej hjälpa kan,
vi vore snart förströdda.
Men med oss står den rätte man,
vi står, av honom stödda.
Frågar du vad namn han bär?
Jesus Krist det är!
Han är den Herren Gud,
som klädd i segerskrud
sin tron för evigt grundat.
Och vore världen än så stor
och full av mörkrets härar,
dock när ibland oss Herren bor
alls inget oss förfärar.
Världens furste är ju dömd
och hans prakt är tömd.
Han på ett huvudhår
oss skada ej förmår.
Ett ord kan honom fälla.
Stefan Gustavsson och Per Ewert uppmärksammar Luthers födelsedag genom en intressant artikel i Norrbottens-Kuriren med rubriken "Vem tänder stjärnorna?" (En bok med samma namn släpps på marknaden idag). Den ger oss ytterligare böneämnen - men är i sej själv ett stort tacksägelseämne. Vi får sjunga med Martin Luther om honom som tände stjärnorna:
Vår egen kraft ej hjälpa kan,
vi vore snart förströdda.
Men med oss står den rätte man,
vi står, av honom stödda.
Frågar du vad namn han bär?
Jesus Krist det är!
Han är den Herren Gud,
som klädd i segerskrud
sin tron för evigt grundat.
Och vore världen än så stor
och full av mörkrets härar,
dock när ibland oss Herren bor
alls inget oss förfärar.
Världens furste är ju dömd
och hans prakt är tömd.
Han på ett huvudhår
oss skada ej förmår.
Ett ord kan honom fälla.
Väder och vind i domedagstider
Påskvänner!
Det är bra att ärkebiskop Wejryd värnar om miljön och klimatmålen, och ni får gärna köpa boken "1oo sätt att rädda världen" som EFS-aren Lennart Möller varit med om att göra. (Eller låna den, det är resurssnålare ;o). Gör som de säger - det är bra för andra (inklusive djuren) och för oss själva. Vad vi inte har gjort mot våra, och Jesus´, minsta bröder, det har vi inte gjort mot honom heller. Vi behöver inte vänta på regeringsbeslut för att ändra våra destruktiva och slösaktiga vanor - vi kan med Guds hjälp fatta egna.
Bra det du säger, Wejryd! Precis som i fallet med direktörslönerna (där Reinfeldt var mer klarsynt) är det viktigt att de rikare - läs: vi svenskar - går före och tar sitt ansvar.
Ändå går det så här dags på kyrkoåret inte att komma ifrån funderingar kring vad ärkebiskopen inte säger. Man kanske inte kan vänta sej av en nutida ärkebiskop i Svenska kyrkan att han ska gå ut i media och varna för djävulen och den eviga fördömelsen. Fast - borde man ändå inte kunna göra det? Det är något ohyggligt märkligt att se hur Svenska kyrkan klokt nog tillämpar försiktighetsprincipen på miljöhoten - alltså vägrar att lyssna endast till de mest optimistiska forskarrösterna - men samtidigt kastar all ansvarskänsla överbord när det gäller människors eviga väl eller ve. Då räcker det om man kan hitta ett eller ett par paulusord som verkar antyda allas slutliga frälsning, så verkar saken i stort sett klar - helt oavsett de mängder av jesusord och övriga paulusord som varnar oss för att gå evigt förlorade och som uppmanar oss: "Tro på Herren Jesus, så blir du frälst!"
Men hur skulle man kunna skriva sånt på DN debatt? Det är ju knappt man nuförtiden törs säga det på predikstolen! Jag har länge trott att det handlat om en intressant modern teologi - men efter att ha sett biskoparna (inkl. ÄB) backa steg för steg i äktenskapsfrågan misstänker jag att det helt enkelt handlar om Monumental Människofruktan. Jag känner så väl igen symtomen - lider ofta av åkomman själv. Det är väl så att staten som ju alltfort - via de politiska partierna - har makten i kyrkan har sett till att vi fått biskopar (utan rösträtt i kyrkomötet) som, av övertygelse eller feghet, bara uttalar sej i frågor där det finns ett kraftigt stöd också från sekulära opinioner (miljö- och flyktingfrågorna t.ex., som kyrkan drivit positivt), men sällan eller aldrig i såna där pinsamma frälsningsfrågor, där den eviga saligheten (vem tror på sånt nuförtiden?) och ännu knepigare saker riskerar att komma i fokus.
Biskopar, präster, pastorer och lekmän: Låt gärna kyrkornas globala vecka och sista helgen i kyrkoåret handla om klimatfrågan - om vår syndiga misshushållning, om bot och bättring på alla plan. Temat passar absolut bra i domssöndagstider. Men låt inte något flashigt temamaterial skymma undan evangeliebokens allvarstexter denna dag! Låt saker och ting hänga samman som de gör i Guds värld - skapelse och frälsning, natur och nåd, dom och befrielse. Och lova inte mer än det finns täckning för i Skriften!
Tro på Jesus,
han som ditt bästa vill och vet,
tro på Jesus,
han bevarar dej i evighet!
Det är bra att ärkebiskop Wejryd värnar om miljön och klimatmålen, och ni får gärna köpa boken "1oo sätt att rädda världen" som EFS-aren Lennart Möller varit med om att göra. (Eller låna den, det är resurssnålare ;o). Gör som de säger - det är bra för andra (inklusive djuren) och för oss själva. Vad vi inte har gjort mot våra, och Jesus´, minsta bröder, det har vi inte gjort mot honom heller. Vi behöver inte vänta på regeringsbeslut för att ändra våra destruktiva och slösaktiga vanor - vi kan med Guds hjälp fatta egna.
Bra det du säger, Wejryd! Precis som i fallet med direktörslönerna (där Reinfeldt var mer klarsynt) är det viktigt att de rikare - läs: vi svenskar - går före och tar sitt ansvar.
Ändå går det så här dags på kyrkoåret inte att komma ifrån funderingar kring vad ärkebiskopen inte säger. Man kanske inte kan vänta sej av en nutida ärkebiskop i Svenska kyrkan att han ska gå ut i media och varna för djävulen och den eviga fördömelsen. Fast - borde man ändå inte kunna göra det? Det är något ohyggligt märkligt att se hur Svenska kyrkan klokt nog tillämpar försiktighetsprincipen på miljöhoten - alltså vägrar att lyssna endast till de mest optimistiska forskarrösterna - men samtidigt kastar all ansvarskänsla överbord när det gäller människors eviga väl eller ve. Då räcker det om man kan hitta ett eller ett par paulusord som verkar antyda allas slutliga frälsning, så verkar saken i stort sett klar - helt oavsett de mängder av jesusord och övriga paulusord som varnar oss för att gå evigt förlorade och som uppmanar oss: "Tro på Herren Jesus, så blir du frälst!"
Men hur skulle man kunna skriva sånt på DN debatt? Det är ju knappt man nuförtiden törs säga det på predikstolen! Jag har länge trott att det handlat om en intressant modern teologi - men efter att ha sett biskoparna (inkl. ÄB) backa steg för steg i äktenskapsfrågan misstänker jag att det helt enkelt handlar om Monumental Människofruktan. Jag känner så väl igen symtomen - lider ofta av åkomman själv. Det är väl så att staten som ju alltfort - via de politiska partierna - har makten i kyrkan har sett till att vi fått biskopar (utan rösträtt i kyrkomötet) som, av övertygelse eller feghet, bara uttalar sej i frågor där det finns ett kraftigt stöd också från sekulära opinioner (miljö- och flyktingfrågorna t.ex., som kyrkan drivit positivt), men sällan eller aldrig i såna där pinsamma frälsningsfrågor, där den eviga saligheten (vem tror på sånt nuförtiden?) och ännu knepigare saker riskerar att komma i fokus.
Biskopar, präster, pastorer och lekmän: Låt gärna kyrkornas globala vecka och sista helgen i kyrkoåret handla om klimatfrågan - om vår syndiga misshushållning, om bot och bättring på alla plan. Temat passar absolut bra i domssöndagstider. Men låt inte något flashigt temamaterial skymma undan evangeliebokens allvarstexter denna dag! Låt saker och ting hänga samman som de gör i Guds värld - skapelse och frälsning, natur och nåd, dom och befrielse. Och lova inte mer än det finns täckning för i Skriften!
Tro på Jesus,
han som ditt bästa vill och vet,
tro på Jesus,
han bevarar dej i evighet!
söndag 9 november 2008
John Ortberg ett glädjeämne
Påskvänner!
Jag måste säga att den amerikanske pastorn och författaren John Ortberg är ett stort glädjeämne. Det jag hittills läst av honom - "Alla är normala tills man lärt känna dem" och "Kärleken jag längtar efter" - är så underbart gott! Ofta känner man annars när man läser sånt som översätts från USA att det mitt i allt det goda - från Rick Warren t.ex. - har bismaker av sådant man som evangelisk-luthersk bekännare inte riktigt kan stå för (av reformert och/eller pentekostal teologi). T.o.m. Peter Kreeft - den annars näst Chesterton bäste romerske katolik jag vet! - kan ibland, om än märkvärdigt sällan, ge prov på lite halvdåliga påvligheter. Lite som när mört och fint, lammkött smakar kofta ;o). Men, peppar, peppar, hos John Ortberg känner jag mej trygg - och uppbyggd ända in i hjärteroten.
Rekommenderas alltså för alla EFS-are! (Och så visar det sej förstås att Ortberg i själva verket är romersk baptist, eller nåt - men strunt i det! ;o).
Ty däri består kärleken,
ej att vi hade älskat Gud,
män däri att han har älskat oss
och sänt till oss sin Son.
Han sände till oss Jesus Krist,
att på honom vi skulle tro,
att genom honom vi leva må
och älska för hans skull.
Jag måste säga att den amerikanske pastorn och författaren John Ortberg är ett stort glädjeämne. Det jag hittills läst av honom - "Alla är normala tills man lärt känna dem" och "Kärleken jag längtar efter" - är så underbart gott! Ofta känner man annars när man läser sånt som översätts från USA att det mitt i allt det goda - från Rick Warren t.ex. - har bismaker av sådant man som evangelisk-luthersk bekännare inte riktigt kan stå för (av reformert och/eller pentekostal teologi). T.o.m. Peter Kreeft - den annars näst Chesterton bäste romerske katolik jag vet! - kan ibland, om än märkvärdigt sällan, ge prov på lite halvdåliga påvligheter. Lite som när mört och fint, lammkött smakar kofta ;o). Men, peppar, peppar, hos John Ortberg känner jag mej trygg - och uppbyggd ända in i hjärteroten.
Rekommenderas alltså för alla EFS-are! (Och så visar det sej förstås att Ortberg i själva verket är romersk baptist, eller nåt - men strunt i det! ;o).
Ty däri består kärleken,
ej att vi hade älskat Gud,
män däri att han har älskat oss
och sänt till oss sin Son.
Han sände till oss Jesus Krist,
att på honom vi skulle tro,
att genom honom vi leva må
och älska för hans skull.
Glad tjugofemte söndag efter trefaldighet
Påskvänner!
Det är inte ofta man får fira tjugofemte söndagen efter trefaldighet (den jag skulle ha velat kalla tjugosjätte söndagen efter pingst)! Nästa gång blir 2035 - om Herren dröjer och evangelieboken inte stuvas om alldeles. Kanske några av oss får fira den igen. Texterna är ju dock desamma som för tjugofjärde söndagen efter trefaldighet (också en ganska ovanlig söndag) och handlar om den yttersta tiden.
God helg på er alla - och kom glöm inte att varje söndag, oavsett specialtema, är en liten påskdag!
Och världar ska förgås till slut,
och stjärnor måste slockna ut
och himlar störta med vår jord,
men dig, som litat på hans ord,
ej når förgänglighetens svall:
Han lever - och du leva skall!
Det är inte ofta man får fira tjugofemte söndagen efter trefaldighet (den jag skulle ha velat kalla tjugosjätte söndagen efter pingst)! Nästa gång blir 2035 - om Herren dröjer och evangelieboken inte stuvas om alldeles. Kanske några av oss får fira den igen. Texterna är ju dock desamma som för tjugofjärde söndagen efter trefaldighet (också en ganska ovanlig söndag) och handlar om den yttersta tiden.
God helg på er alla - och kom glöm inte att varje söndag, oavsett specialtema, är en liten påskdag!
Och världar ska förgås till slut,
och stjärnor måste slockna ut
och himlar störta med vår jord,
men dig, som litat på hans ord,
ej når förgänglighetens svall:
Han lever - och du leva skall!
torsdag 6 november 2008
Finns det någon risk att gå förlorad?
Följande insändare kom en aning förkortad (men i sak väl bibehållen) in i dagens nummer av Kyrkans Tidning. Här publiceras den fullständiga versionen i väntan på svar från en biskop:
FINNS DET NÅGON RISK ATT GÅ FÖRLORAD?
I våras fick jag aldrig några svar av våra biskopar på följande fråga i Kyrkans tidning: Är Svenska kyrkan fortfarande heteronormativ i den bemärkelsen att dess biskopar, präster och ungdomsledare i första hand rekommenderar en livskamrat av motsatt kön åtminstone för de ungdomar som har ett val? Både jag och rfsl var och är fortfarande mycket intresserade av ett tydligt svar, men det verkar aldrig komma.
Får se om någon biskop kan svara tydligare på följande ännu mycket viktigare fråga, alltid aktuell men särskilt så här mot kyrkoårets slut: Finns det någon som helst risk för någon att i något avseende gå evigt förlorad?
Det är dags att ge svenska folket tydligt besked. Minsta tvekan innebär ju i praktiken ett jakande svar - d.v.s. besked om att det faktiskt skulle kunna finnas en risk.
Jag skulle dock tro att 2000-talets allhelgonafirande ofta uppfattas som ett besked om att alla, i varje fall alla döpta, eller åtminstone alla som betalar kyrkoavgift, blir evigt saliga. (I den mån Svenska kyrkan och dess biskopar nu fortfarande tror på ett liv efter detta). Eller i varje fall garanteras att få vila i frid. Nåt ska man väl få för kyrkoavgiften, även om Svenska kyrkan inte längre är "Kungl. salighetsverket"!
Men åtminstone jag är inte nöjd med antydningar om att det nog slutar väl till sist (är övriga kyrkomedlemmar det?). Jag skulle gärna en gång för alla höra biskoparna säga att alla blir evigt saliga! Eller se dem skriva på SvD Brännpunkt. Klart och tydligt, utan att sväva på målet: Alla blir evigt saliga! Det är väl demokratiskt och bra?
Och om det inte är så alldeles säkert att det blir så - hur tänker biskoparna förebygga detta i så fall fatala missförstånd och få fram tydligare info om vägen till den eviga saligheten? För min och mina barns skull. (Det är väl typ det ni har betalt för?).
ANDREAS HOLMBERG, Bollnäs
Vid vart flyktigt andedrag
och när jag ska dö en dag,
när till okänt land jag går,
när inför din dom jag står,
klippa, du som brast för mig,
låt mej gömma mig i dig.
FINNS DET NÅGON RISK ATT GÅ FÖRLORAD?
I våras fick jag aldrig några svar av våra biskopar på följande fråga i Kyrkans tidning: Är Svenska kyrkan fortfarande heteronormativ i den bemärkelsen att dess biskopar, präster och ungdomsledare i första hand rekommenderar en livskamrat av motsatt kön åtminstone för de ungdomar som har ett val? Både jag och rfsl var och är fortfarande mycket intresserade av ett tydligt svar, men det verkar aldrig komma.
Får se om någon biskop kan svara tydligare på följande ännu mycket viktigare fråga, alltid aktuell men särskilt så här mot kyrkoårets slut: Finns det någon som helst risk för någon att i något avseende gå evigt förlorad?
Det är dags att ge svenska folket tydligt besked. Minsta tvekan innebär ju i praktiken ett jakande svar - d.v.s. besked om att det faktiskt skulle kunna finnas en risk.
Jag skulle dock tro att 2000-talets allhelgonafirande ofta uppfattas som ett besked om att alla, i varje fall alla döpta, eller åtminstone alla som betalar kyrkoavgift, blir evigt saliga. (I den mån Svenska kyrkan och dess biskopar nu fortfarande tror på ett liv efter detta). Eller i varje fall garanteras att få vila i frid. Nåt ska man väl få för kyrkoavgiften, även om Svenska kyrkan inte längre är "Kungl. salighetsverket"!
Men åtminstone jag är inte nöjd med antydningar om att det nog slutar väl till sist (är övriga kyrkomedlemmar det?). Jag skulle gärna en gång för alla höra biskoparna säga att alla blir evigt saliga! Eller se dem skriva på SvD Brännpunkt. Klart och tydligt, utan att sväva på målet: Alla blir evigt saliga! Det är väl demokratiskt och bra?
Och om det inte är så alldeles säkert att det blir så - hur tänker biskoparna förebygga detta i så fall fatala missförstånd och få fram tydligare info om vägen till den eviga saligheten? För min och mina barns skull. (Det är väl typ det ni har betalt för?).
ANDREAS HOLMBERG, Bollnäs
Vid vart flyktigt andedrag
och när jag ska dö en dag,
när till okänt land jag går,
när inför din dom jag står,
klippa, du som brast för mig,
låt mej gömma mig i dig.
Glädjen i behåll
Påskvänner!
En vers av Tage Danielsson faller mej i minnet:
Se här din svåra roll:
att inse världens lidande
med glädjen i behåll.
Den utmaningen är stor och viktig för oss människor, för oss alla. Att varken blunda för lidandet eller för glädjen. Som kristen känns utmaningen ibland extra stor - när förutom kroppsligt och själsligt lidande även parametrar som andlig svält och evig död kommer in i bilden. Eller kyrkliga svek. Och egna.
Men så är också glädjeämnet i kristen tro något alldeles extra! Vivit! Han lever!
Se här din svåra roll:
att se hur kuvad kyrkan är
med glädjen i behåll.
Gläd er i Herren alltid!
Åter vill jag säga:
Gläd er!
En vers av Tage Danielsson faller mej i minnet:
Se här din svåra roll:
att inse världens lidande
med glädjen i behåll.
Den utmaningen är stor och viktig för oss människor, för oss alla. Att varken blunda för lidandet eller för glädjen. Som kristen känns utmaningen ibland extra stor - när förutom kroppsligt och själsligt lidande även parametrar som andlig svält och evig död kommer in i bilden. Eller kyrkliga svek. Och egna.
Men så är också glädjeämnet i kristen tro något alldeles extra! Vivit! Han lever!
Se här din svåra roll:
att se hur kuvad kyrkan är
med glädjen i behåll.
Gläd er i Herren alltid!
Åter vill jag säga:
Gläd er!
Se upp med Kungliga Salighetsverket!
Påskvänner!
Vid en föreläsning på stiftskansliet i Härnösand härförleden kom jag att sitta under ett fotografi av hälsingesonen Arthur Engberg (s), ecklesiastikminister, landshövding m.m. Minns jag rätt var det han som myntade uttrycket "Kungliga salighetsverket" om Svenska kyrkan. Inte utan fog, så insyltad i statsmaskineriet som kyrkan var då, inte minst uppenbart vid den s.k. ämbetsreformens införande 1958, när prästerna fortfarande betraktades som statstjänstemän och då givetvis skulle omfattas av samma regler som övriga.
Att inte båda sidor i ämbetsdebatten då - vars resultat i år firats med pukor och trumpeter - gemensamt la den frågan å sido för att först göra upp med statskyrkosystemet, har aldrig upphört att förvåna mej. Men mycket få, vare sej konservativa eller radikala, har tydligen haft modet att definitivt sätta sej upp mot statlig inblandning i kyrkans angelägenheter, så länge man själv haft hopp om statligt stöd och om statuspositioner i kyrka och samhälle.
Socialisten Engberg, som för 100 år sedan intog en principiellt avvisande hållning till allt vad statskyrka hette, svängde efterhand och insåg, liksom tidigare Gustav I och Gustav II (grattis på namnsdagen förresten!), fördelen av ett fortsatt statligt inflytande över en så viktig normsändare som Svenska kyrkan. Och så länge merparten av svenskarna, även gudsförnekare och s.k. nyandliga, är röstberättigade medlemmar i kyrkan, där de politiska partierna fortfarande har ett avgörande inflytande, så länge kan statskyrkan knappast anses ha avskaffats i någon rimlig mening.
Resultatet är att Svenska kyrkans osjälvständighet är lika stor som någonsin, om inte större.
* Den kan inte längre rekommendera ens de ungdomar som har ett val att bilda familj med någon av motsatt kön.
* Den får inte längre varna någon för att gå evigt förlorad - extra tydligt så här i allhelgonatider - och har som en följd av detta svårt att rättframt predika verklig omvändelse till Herren och syndernas förlåtelse genom tro på hans namn (varför skulle det behövas egentligen?).
* Den kan uttala sej tydligt - och ofta bra - om flykting-, miljö- och biståndsfrågor, men är betydligt tystare i frågor där man inte kan räkna med stöd av en stor sekulär opinion. När kommer t.ex. kyrkans Rama-skri mot den nu närmast institutionaliserade avlivningen av foster med Downs syndrom, ofta verkställd först efter halva graviditeten när andra foster har fridlysts?
Vi fick den kyrka vi röstade fram - men är det verkligen en sådan kyrka vi behöver?
Vill vi ha andliga vägledare som bara säger det vi vill höra - och som lovar saker utan täckning i den urkund de åberopar? Som Sören Kierkegaard skrev är även en billig salighet för dyr om man till slut ingen salighet får.
Att ateistiska eller agnostiska socialdemokrater m.fl. lika lite som Gustav Vasa aktat för rov att styra och ställa i kyrkan är en pinsamhet av historiska mått. Det är ju som om övertygade icke-socialister skulle vara kvar som medlemmar i SAP bara för att partiet är stort, ofta statsbärande och därför viktigt att påverka i socialliberal riktning.
Vilket i och för sej kanske kanske är precis vad som har hänt. Hut går hem, Arthur Engberg ;o)
De stolta andar dämpa ned,
som, snabba efter tidens sed
att ändra om varhelst de kan,
förfalskar så din lära sann.
Giv att ditt ord oss lyser så
att vi i mörkret inte går,
men genom denna tåredal
till dej i himlens ljusa sal.
Vid en föreläsning på stiftskansliet i Härnösand härförleden kom jag att sitta under ett fotografi av hälsingesonen Arthur Engberg (s), ecklesiastikminister, landshövding m.m. Minns jag rätt var det han som myntade uttrycket "Kungliga salighetsverket" om Svenska kyrkan. Inte utan fog, så insyltad i statsmaskineriet som kyrkan var då, inte minst uppenbart vid den s.k. ämbetsreformens införande 1958, när prästerna fortfarande betraktades som statstjänstemän och då givetvis skulle omfattas av samma regler som övriga.
Att inte båda sidor i ämbetsdebatten då - vars resultat i år firats med pukor och trumpeter - gemensamt la den frågan å sido för att först göra upp med statskyrkosystemet, har aldrig upphört att förvåna mej. Men mycket få, vare sej konservativa eller radikala, har tydligen haft modet att definitivt sätta sej upp mot statlig inblandning i kyrkans angelägenheter, så länge man själv haft hopp om statligt stöd och om statuspositioner i kyrka och samhälle.
Socialisten Engberg, som för 100 år sedan intog en principiellt avvisande hållning till allt vad statskyrka hette, svängde efterhand och insåg, liksom tidigare Gustav I och Gustav II (grattis på namnsdagen förresten!), fördelen av ett fortsatt statligt inflytande över en så viktig normsändare som Svenska kyrkan. Och så länge merparten av svenskarna, även gudsförnekare och s.k. nyandliga, är röstberättigade medlemmar i kyrkan, där de politiska partierna fortfarande har ett avgörande inflytande, så länge kan statskyrkan knappast anses ha avskaffats i någon rimlig mening.
Resultatet är att Svenska kyrkans osjälvständighet är lika stor som någonsin, om inte större.
* Den kan inte längre rekommendera ens de ungdomar som har ett val att bilda familj med någon av motsatt kön.
* Den får inte längre varna någon för att gå evigt förlorad - extra tydligt så här i allhelgonatider - och har som en följd av detta svårt att rättframt predika verklig omvändelse till Herren och syndernas förlåtelse genom tro på hans namn (varför skulle det behövas egentligen?).
* Den kan uttala sej tydligt - och ofta bra - om flykting-, miljö- och biståndsfrågor, men är betydligt tystare i frågor där man inte kan räkna med stöd av en stor sekulär opinion. När kommer t.ex. kyrkans Rama-skri mot den nu närmast institutionaliserade avlivningen av foster med Downs syndrom, ofta verkställd först efter halva graviditeten när andra foster har fridlysts?
Vi fick den kyrka vi röstade fram - men är det verkligen en sådan kyrka vi behöver?
Vill vi ha andliga vägledare som bara säger det vi vill höra - och som lovar saker utan täckning i den urkund de åberopar? Som Sören Kierkegaard skrev är även en billig salighet för dyr om man till slut ingen salighet får.
Att ateistiska eller agnostiska socialdemokrater m.fl. lika lite som Gustav Vasa aktat för rov att styra och ställa i kyrkan är en pinsamhet av historiska mått. Det är ju som om övertygade icke-socialister skulle vara kvar som medlemmar i SAP bara för att partiet är stort, ofta statsbärande och därför viktigt att påverka i socialliberal riktning.
Vilket i och för sej kanske kanske är precis vad som har hänt. Hut går hem, Arthur Engberg ;o)
De stolta andar dämpa ned,
som, snabba efter tidens sed
att ändra om varhelst de kan,
förfalskar så din lära sann.
Giv att ditt ord oss lyser så
att vi i mörkret inte går,
men genom denna tåredal
till dej i himlens ljusa sal.
onsdag 5 november 2008
Svenska kyrkans predikament
Påskvänner!
Man behöver inte vara så över sej intelligent för att inse att Svenska kyrkan målat in sej i ett hörn (fast somliga har nog målat fullt avsiktligt). Det kommer ju inte att gå att hävda att man viger enkönade par till något annat än äktenskap ifall staten kallar det förbund som ingåtts äktenskap. Viger man så viger man. Och man kan ju inte fortsätta viga tvåkönade par och välsigna enkönade - nu när staten "välsignar" kyrklig vigsel av enkönade par. I princip ger staten kyrkan i uppdrag att låta bröllopsklockorna ringa.
Följande debattartikel skrev jag till Sändaren häromveckan. Eftersom den där endast publiceras i starkt förkortad form sätter jag här in den i sin helhet. Texten gäller visserligen främst Missionskyrkan, men rubrikens fråga gäller i högsta grad både EFS och Svenska kyrkan.
INGEN KYRKLIG HETERONORM ENS FÖR BISEXUELLA?
För sju år sedan var jag i Luleå missionskyrka, där en del av det s.k. goda samtalet kring läggning, ordination m.m. skulle föras. Medverkande var bl.a. Krister Andersson, Rune W Dahlén och Per-Yngve Näs. Så kom samtalet in på bisexuella, och nuvarande distriktsföreståndaren Klas Johansson frågade ödmjukt Per-Yngve, som gjort en verkligt god insats under dagen, vad som enligt honom gällde för dessa.
"Ja, de får bestämma sej", blev svaret. Och alla blev så imponerade över detta svar, uttryckt med stor pondus, att ingen kom sej för att ställa den självklara följdfrågan: "För vad?"
Jag har grämt mej i sju år över att jag inte ställde den frågan då. Men jag ville ligga lågt i det jag såg som en internt missionskyrklig debatt. Nu förstår jag att frågan berör fler, inte minst en av mina elevers "många bisexuella vänner" (hennes uttryck).
För debatten kring läggningar o dyl. handlar inte längre i första hand om samhällets och kyrkans hållning till entydigt homosexuella, de som faktiskt inte kan tända på den välsignade och väldesignade kombinationen. (Som alltså de facto har ett funktionshinder i det avseendet). Och som ju är värda all förståelse och hänsyn för det, alldeles oavsett synen på den explicit sexuella delen av det i övrigt okontroversiella samlivet mellan två av samma kön.
Ett radikalt avfärdande av all homosexualitet vill nog knappast någon ledande person i våra samfund (SMK/SB) stå för, även om vissa insändarskribenter tycks odla den även i Sändaren. Många sådana skulle, liksom Åke Green, behöva utveckla sin empati och ta del av fler livsöden. Fast de mest enögda verkar inte längre tongivande i debatten, och det ser jag som positivt. Det är viktigt att vi tydligt visar respekt för utsatta minoriteters situation och tydligt står upp mot hat och hot men också ret. "Rör inte min kompis!!!"
Men den verkligt tunga etikdebatten nu gäller om det ska få finnas kvar någon som helst heteronormativitet, ens gentemot ungdomar som har ett val och som inte är "oskickliga till äktenskap" i traditionell mening (Matteus 19, 1917 års övers.). Om det ska anses OK att som kyrklig ungdomsledare rekommendera bisexuella eller identitetsosäkra ungdomar att i första hand, om möjligt, bilda familj med en av motsatt kön. Svenska kyrkan har redan, vad jag förstår, i kärlekens namn givit all reell heteronormativitet på båten, och förpliktat sej att välsigna än det ena och än det andra. Även i samma människas liv. Och särskilt Missionskyrkan - som ju satt en ära i att tillgodose allas önskemål och bibeltolkningar - måste väl då erbjuda detsamma?
Detta bekräftar dock absolut våra konservativare vänners fördomar/farhågor i både Sverige, Kongo och Ecuador, nämligen att pastorala medgivanden till en mycket liten grupp med ett sexuellt funktionshinder skulle leda till ett carte blanche för likkönade förhållanden oavsett om man är oförmögen till heterosexuellt samliv eller inte. Mitt och andras engagemang för ökad förståelse av entydigt homosexuellas situation har därigenom i mångas ögon komprometterats svårt. Några människors entydiga predikament har tillåtits avskaffa normen också för majoriteten, den majoritet som troligen har ett val om man ska tro historiens vittnesbörd (från Platon och antiken likaväl som från enkönade 18-1900-talsmiljöer). Kroppskontakt är skön om man vågar slappna av i varandras famn, genitalierna är kittliga oavsett vem som mjukt berör dem, och vem kan inte attraheras av såväl kroppslig som själslig skönhet också hos människor av det egna könet?
Direkt bisarrt blir det ju när även kyrkan förväntas stå full av vördnad för alla som efter många års samlevnad lämnar make/maka och gemensamma barn (!) med motiveringen att man tänder mer på någon av samma kön som man själv. Detta anses tydligen idag vara höjden av ärlighet och sanningslidelse. Men det behöver i mina ögon inte nödvändigtvis vara ett dugg mer respektingivande än när en heterosexuell karl i medelåldern lämnar maka och barn för att han - sant nog! - tänder mer på en yngre kvinna.
Fast visst - har kyrkan nu i många år ställt upp på att välsigna det ena måste den väl ställa upp på att välsigna det andra också?
Ropen skalla: välsignelse åt alla!
ANDREAS HOLMBERG
EFS-are men associerad missionare
Ja, Herren välsigne oss och bevare oss,
Herren låte sitt ansikte lysa över oss och vare oss nådig.
Herren vände sitt ansikte till oss och give oss frid.
Man behöver inte vara så över sej intelligent för att inse att Svenska kyrkan målat in sej i ett hörn (fast somliga har nog målat fullt avsiktligt). Det kommer ju inte att gå att hävda att man viger enkönade par till något annat än äktenskap ifall staten kallar det förbund som ingåtts äktenskap. Viger man så viger man. Och man kan ju inte fortsätta viga tvåkönade par och välsigna enkönade - nu när staten "välsignar" kyrklig vigsel av enkönade par. I princip ger staten kyrkan i uppdrag att låta bröllopsklockorna ringa.
Följande debattartikel skrev jag till Sändaren häromveckan. Eftersom den där endast publiceras i starkt förkortad form sätter jag här in den i sin helhet. Texten gäller visserligen främst Missionskyrkan, men rubrikens fråga gäller i högsta grad både EFS och Svenska kyrkan.
INGEN KYRKLIG HETERONORM ENS FÖR BISEXUELLA?
För sju år sedan var jag i Luleå missionskyrka, där en del av det s.k. goda samtalet kring läggning, ordination m.m. skulle föras. Medverkande var bl.a. Krister Andersson, Rune W Dahlén och Per-Yngve Näs. Så kom samtalet in på bisexuella, och nuvarande distriktsföreståndaren Klas Johansson frågade ödmjukt Per-Yngve, som gjort en verkligt god insats under dagen, vad som enligt honom gällde för dessa.
"Ja, de får bestämma sej", blev svaret. Och alla blev så imponerade över detta svar, uttryckt med stor pondus, att ingen kom sej för att ställa den självklara följdfrågan: "För vad?"
Jag har grämt mej i sju år över att jag inte ställde den frågan då. Men jag ville ligga lågt i det jag såg som en internt missionskyrklig debatt. Nu förstår jag att frågan berör fler, inte minst en av mina elevers "många bisexuella vänner" (hennes uttryck).
För debatten kring läggningar o dyl. handlar inte längre i första hand om samhällets och kyrkans hållning till entydigt homosexuella, de som faktiskt inte kan tända på den välsignade och väldesignade kombinationen. (Som alltså de facto har ett funktionshinder i det avseendet). Och som ju är värda all förståelse och hänsyn för det, alldeles oavsett synen på den explicit sexuella delen av det i övrigt okontroversiella samlivet mellan två av samma kön.
Ett radikalt avfärdande av all homosexualitet vill nog knappast någon ledande person i våra samfund (SMK/SB) stå för, även om vissa insändarskribenter tycks odla den även i Sändaren. Många sådana skulle, liksom Åke Green, behöva utveckla sin empati och ta del av fler livsöden. Fast de mest enögda verkar inte längre tongivande i debatten, och det ser jag som positivt. Det är viktigt att vi tydligt visar respekt för utsatta minoriteters situation och tydligt står upp mot hat och hot men också ret. "Rör inte min kompis!!!"
Men den verkligt tunga etikdebatten nu gäller om det ska få finnas kvar någon som helst heteronormativitet, ens gentemot ungdomar som har ett val och som inte är "oskickliga till äktenskap" i traditionell mening (Matteus 19, 1917 års övers.). Om det ska anses OK att som kyrklig ungdomsledare rekommendera bisexuella eller identitetsosäkra ungdomar att i första hand, om möjligt, bilda familj med en av motsatt kön. Svenska kyrkan har redan, vad jag förstår, i kärlekens namn givit all reell heteronormativitet på båten, och förpliktat sej att välsigna än det ena och än det andra. Även i samma människas liv. Och särskilt Missionskyrkan - som ju satt en ära i att tillgodose allas önskemål och bibeltolkningar - måste väl då erbjuda detsamma?
Detta bekräftar dock absolut våra konservativare vänners fördomar/farhågor i både Sverige, Kongo och Ecuador, nämligen att pastorala medgivanden till en mycket liten grupp med ett sexuellt funktionshinder skulle leda till ett carte blanche för likkönade förhållanden oavsett om man är oförmögen till heterosexuellt samliv eller inte. Mitt och andras engagemang för ökad förståelse av entydigt homosexuellas situation har därigenom i mångas ögon komprometterats svårt. Några människors entydiga predikament har tillåtits avskaffa normen också för majoriteten, den majoritet som troligen har ett val om man ska tro historiens vittnesbörd (från Platon och antiken likaväl som från enkönade 18-1900-talsmiljöer). Kroppskontakt är skön om man vågar slappna av i varandras famn, genitalierna är kittliga oavsett vem som mjukt berör dem, och vem kan inte attraheras av såväl kroppslig som själslig skönhet också hos människor av det egna könet?
Direkt bisarrt blir det ju när även kyrkan förväntas stå full av vördnad för alla som efter många års samlevnad lämnar make/maka och gemensamma barn (!) med motiveringen att man tänder mer på någon av samma kön som man själv. Detta anses tydligen idag vara höjden av ärlighet och sanningslidelse. Men det behöver i mina ögon inte nödvändigtvis vara ett dugg mer respektingivande än när en heterosexuell karl i medelåldern lämnar maka och barn för att han - sant nog! - tänder mer på en yngre kvinna.
Fast visst - har kyrkan nu i många år ställt upp på att välsigna det ena måste den väl ställa upp på att välsigna det andra också?
Ropen skalla: välsignelse åt alla!
ANDREAS HOLMBERG
EFS-are men associerad missionare
Ja, Herren välsigne oss och bevare oss,
Herren låte sitt ansikte lysa över oss och vare oss nådig.
Herren vände sitt ansikte till oss och give oss frid.
Reinfeldt, Sandahl och bröllopsklockorna
Påskvänner!
Eftersom jag fortfarande inte begriper hur jag ska kunna länka till enskilda bloggtexter hos vare sej Erika Cyrillus eller Dag Sandahl, klipper jag här helt sonika in ett stycke från den senares Dagblogg, www.ostran.se/bloggar/dagblogg (med angivande av källa, alltså) och hoppas att han gärna vill bli citerad. (Länken ovan går bara till senaste inlägg, inte till ett visst inlägg, så om några dagar skulle den bli obegriplig som texthänvisning). Sandahl är visserligen socialdemokrat, men kritiken mot Reinfeldts billiga försök att bräda oppositionens tidsplan känns fullkomligt adekvat.
BRÖLLOPSKLOCKOR
Fredrik Reinfeldt meddelar att "redan i midsommar kan bröllopsklockorna ljuda" när Sverige får könsneutral äktenskapslagstiftning från 1 maj 2009.
När det är bråttom i politiken kan man utgå från att det blir fel. Vänstern ville ha ny lag från1 jan 2010. Då hade kyrkomötet hösten 2009 fått ta fram en vigselordning som passar för det könsneutrala. Någon sådan ordning har inte Svenska kyrkan.
Ska bröllopsklockor ringa i midsommar får rådhusens och stadshusens klockor ringa - och det betyder i praktiken att vaktmästaren får skaffa en liten bjällra att plinga med, för mer blir det inte. Ska det vigas i midsommar får brudparet höra, och det är obligatorisk läsning, att Skaparen redan i början gjorde människan till man och kvinna och att mannen ska överge föräldrar och hålla sig till sin hustru.
Jag ogillar den politiska propagandismen och de lösa sentenser som statsministern kastar ur sig utan täckning i verkligheten. Politik ska bedrivas seriöst. Eller ska statsministern kalla in ett extra kyrkomöte i vår för att ordna handboksfrågan? Ordnar staten ett sådant möte för alla kyrkor och samfund? Nej. Statskyrkotiden är förbi och Reinfeldt står utanför kyrkor och samfund, dvs han är en hedning.
Saken handlade om att skaffa lättköpta politiska poäng i en fråga som berett regeringen bekymmer. Statsministern uppträder som en marknadsgycklare.
Vad mera med Svenska kyrkan? De politiska partier som antar lag i riksdagen dominerar kyrkomötet. Vi får en ny vigselordning där i vart fall texter kan plockas om efter behov till hösten och den gäller tidigast från 1 Advent.
En alert journalist borde nu ringa ärkebiskop Bertil Werkström, som 1985 avvisade homosexuellt samliv och fråga vad han säger nu. Och vad säger andra gamla biskopar? Jag lovar inte att det de säger blir roande - men underhållande borde det bli. För att nu inte fråga de biskopar i tjänst som sa att partnerskap var OK men inte äktenskap - vad säger de nu?
Å andra sidan - måste inte också vigselordningen för de heterosexuella tonas ner. Den är, minst sagt, heteronormativ. Det kommer väl att låta konstigt om det trots allt blir olika budskap vid olika vigslar? Hur skapade Gud människan egentligen? Och vad var avsikten?
(Dag Sandahl den 5 oktober 2008).
Eftersom jag fortfarande inte begriper hur jag ska kunna länka till enskilda bloggtexter hos vare sej Erika Cyrillus eller Dag Sandahl, klipper jag här helt sonika in ett stycke från den senares Dagblogg, www.ostran.se/bloggar/dagblogg (med angivande av källa, alltså) och hoppas att han gärna vill bli citerad. (Länken ovan går bara till senaste inlägg, inte till ett visst inlägg, så om några dagar skulle den bli obegriplig som texthänvisning). Sandahl är visserligen socialdemokrat, men kritiken mot Reinfeldts billiga försök att bräda oppositionens tidsplan känns fullkomligt adekvat.
BRÖLLOPSKLOCKOR
Fredrik Reinfeldt meddelar att "redan i midsommar kan bröllopsklockorna ljuda" när Sverige får könsneutral äktenskapslagstiftning från 1 maj 2009.
När det är bråttom i politiken kan man utgå från att det blir fel. Vänstern ville ha ny lag från1 jan 2010. Då hade kyrkomötet hösten 2009 fått ta fram en vigselordning som passar för det könsneutrala. Någon sådan ordning har inte Svenska kyrkan.
Ska bröllopsklockor ringa i midsommar får rådhusens och stadshusens klockor ringa - och det betyder i praktiken att vaktmästaren får skaffa en liten bjällra att plinga med, för mer blir det inte. Ska det vigas i midsommar får brudparet höra, och det är obligatorisk läsning, att Skaparen redan i början gjorde människan till man och kvinna och att mannen ska överge föräldrar och hålla sig till sin hustru.
Jag ogillar den politiska propagandismen och de lösa sentenser som statsministern kastar ur sig utan täckning i verkligheten. Politik ska bedrivas seriöst. Eller ska statsministern kalla in ett extra kyrkomöte i vår för att ordna handboksfrågan? Ordnar staten ett sådant möte för alla kyrkor och samfund? Nej. Statskyrkotiden är förbi och Reinfeldt står utanför kyrkor och samfund, dvs han är en hedning.
Saken handlade om att skaffa lättköpta politiska poäng i en fråga som berett regeringen bekymmer. Statsministern uppträder som en marknadsgycklare.
Vad mera med Svenska kyrkan? De politiska partier som antar lag i riksdagen dominerar kyrkomötet. Vi får en ny vigselordning där i vart fall texter kan plockas om efter behov till hösten och den gäller tidigast från 1 Advent.
En alert journalist borde nu ringa ärkebiskop Bertil Werkström, som 1985 avvisade homosexuellt samliv och fråga vad han säger nu. Och vad säger andra gamla biskopar? Jag lovar inte att det de säger blir roande - men underhållande borde det bli. För att nu inte fråga de biskopar i tjänst som sa att partnerskap var OK men inte äktenskap - vad säger de nu?
Å andra sidan - måste inte också vigselordningen för de heterosexuella tonas ner. Den är, minst sagt, heteronormativ. Det kommer väl att låta konstigt om det trots allt blir olika budskap vid olika vigslar? Hur skapade Gud människan egentligen? Och vad var avsikten?
(Dag Sandahl den 5 oktober 2008).
Barn inget hinder för andaktslivet
Påskvänner!
Vi har precis haft frukost med morgonbön och jag ska nu följa flickan till förskolan.
En av de största myter som finns kring att ha barn är att de sabbar inte bara sex- utan även andaktslivet. Nåväl, sexlivet kan förvisso bli lite si och så när man inte längre har morgnarna för sej själva och (ofta) är för trötta på kvällarna, men för ett gott och regelbundet andaktsliv är barnen absolut inget hinder utan tvärtom ofta dess starkaste stöd. När man väl kommit igång med en bibelberättelse och bön kväll och morgon - och vem hindrar det när barnen är små? - kommer barnen själva att hjälpa till att upprätta traditionen. Barn är små ritualister, och det gäller bara att få igång en god vana.
Nå, det där är kanske inte så "bara". Men i vår familj har vi haft god hjälp av andaktsboken Kring Guds ord som Torsten Nilsson översatte på 60-talet (med fria anpassningar till svenska förhållanden, en linje som jag fortsätter nu på 2000-talet) och Carsten Hjort Pedersens "Ta emot det eviga livet!" (dansk originaltitel "Grib!"). En bibelberättelse ELLER en berättelse vilken som helst som illustrerar ett visst bibelord är helt suveräna hjälpmedel för att ta till sej budskapet (varför berättade Jesus annars så många goda historier?). Och BÅDE barn OCH vuxna behöver Guds ord för sin andliga överlevnad. Kyrkans framtid hänger lika mycket på husandaktens fortlevnad - vid köksbord och/eller sängkant - som på ett reellt skiljande från staten och andra önskvärda reformer.
Världen har en väldig makt,
den vill slå ihjäl en,
låt oss hålla husandakt,
det är bra för själen.
---
Vårt arbete gör till ett redskap
för dej och din vilja med dem,
en god och en helig gemenskap
som hjäper oss alla nå hem.
Vi har precis haft frukost med morgonbön och jag ska nu följa flickan till förskolan.
En av de största myter som finns kring att ha barn är att de sabbar inte bara sex- utan även andaktslivet. Nåväl, sexlivet kan förvisso bli lite si och så när man inte längre har morgnarna för sej själva och (ofta) är för trötta på kvällarna, men för ett gott och regelbundet andaktsliv är barnen absolut inget hinder utan tvärtom ofta dess starkaste stöd. När man väl kommit igång med en bibelberättelse och bön kväll och morgon - och vem hindrar det när barnen är små? - kommer barnen själva att hjälpa till att upprätta traditionen. Barn är små ritualister, och det gäller bara att få igång en god vana.
Nå, det där är kanske inte så "bara". Men i vår familj har vi haft god hjälp av andaktsboken Kring Guds ord som Torsten Nilsson översatte på 60-talet (med fria anpassningar till svenska förhållanden, en linje som jag fortsätter nu på 2000-talet) och Carsten Hjort Pedersens "Ta emot det eviga livet!" (dansk originaltitel "Grib!"). En bibelberättelse ELLER en berättelse vilken som helst som illustrerar ett visst bibelord är helt suveräna hjälpmedel för att ta till sej budskapet (varför berättade Jesus annars så många goda historier?). Och BÅDE barn OCH vuxna behöver Guds ord för sin andliga överlevnad. Kyrkans framtid hänger lika mycket på husandaktens fortlevnad - vid köksbord och/eller sängkant - som på ett reellt skiljande från staten och andra önskvärda reformer.
Världen har en väldig makt,
den vill slå ihjäl en,
låt oss hålla husandakt,
det är bra för själen.
---
Vårt arbete gör till ett redskap
för dej och din vilja med dem,
en god och en helig gemenskap
som hjäper oss alla nå hem.
söndag 2 november 2008
Bön för de döda
Påskvänner!
Jag har tänkt mycket på författaren Bengt Anderberg den senare tiden. Han som dog i höstas, efter en lång tid som bornholmsbo. Följande kortdikt av honom rann mej i minnet:
Se den klara kvällen full av svalor!
Pilsnabbt genom träden ila
skyttlarna till nattens väv.
Fantastiskt fint, inte sant? Annars blev han, förutom genom debutsamlingen "Fåglarna", tidigt känd genom skandalsuccén "Kain" (1948), som oförblommerat skildrar den s.k. moderna människans sökande och driftsliv. Boken uppfattades som synnerligen rå, men innehåller många avsnitt av kontrasterande slag. Bl.a. i slutkapitlet, där berättaren minns barndomens bön "Låt oss trygga vila under ditt beskärm" och hur han därvid föreställde sej ett stort, grönt blad välva sej över den sovande, hopkrupna familjen. Och där berättaren säger sej "samlat på frid", om än denna också - och typiskt nog för Anderbergs drastiska, osentimentala sida - beskrivs som den drunknandes sista luftbubblor.
Inte skäms jag för att jag bett för Bengt Anderberg också efter hans död. ("Låt i allt era önskningar bli kunniga för Gud"). Det är bara när bönen för de döda blir 1) en falsk förespegling om frälsning efter döden och kyrkliga befogenheter att fixa in alla i himlen - eller 2) ett skriande och ropande, ett försök att tubba en obarmhärtig Gud - som den blir obiblisk, oevangelisk. Inte annars.
Ja, gode Gud, låt evighetens gröna jätteblad lysa skönt över Bengt Anderberg. Detta är min önskning som jag härmed har gjort kunnig för både vår Herre och er andra.
Vaka över oss, Herre, himmelske Fader,
och bevara oss för allt ont till både kropp och själ.
Giv oss nåd att i denna natt trygga vila under ditt beskärm.
Och när omsider vår sista afton kommer,
låt oss då få insomna i din frid
och uppvakna till din härlighet.
Genom Jesus Kristus, din Son, vår Herre.
Amen.
Jag har tänkt mycket på författaren Bengt Anderberg den senare tiden. Han som dog i höstas, efter en lång tid som bornholmsbo. Följande kortdikt av honom rann mej i minnet:
Se den klara kvällen full av svalor!
Pilsnabbt genom träden ila
skyttlarna till nattens väv.
Fantastiskt fint, inte sant? Annars blev han, förutom genom debutsamlingen "Fåglarna", tidigt känd genom skandalsuccén "Kain" (1948), som oförblommerat skildrar den s.k. moderna människans sökande och driftsliv. Boken uppfattades som synnerligen rå, men innehåller många avsnitt av kontrasterande slag. Bl.a. i slutkapitlet, där berättaren minns barndomens bön "Låt oss trygga vila under ditt beskärm" och hur han därvid föreställde sej ett stort, grönt blad välva sej över den sovande, hopkrupna familjen. Och där berättaren säger sej "samlat på frid", om än denna också - och typiskt nog för Anderbergs drastiska, osentimentala sida - beskrivs som den drunknandes sista luftbubblor.
Inte skäms jag för att jag bett för Bengt Anderberg också efter hans död. ("Låt i allt era önskningar bli kunniga för Gud"). Det är bara när bönen för de döda blir 1) en falsk förespegling om frälsning efter döden och kyrkliga befogenheter att fixa in alla i himlen - eller 2) ett skriande och ropande, ett försök att tubba en obarmhärtig Gud - som den blir obiblisk, oevangelisk. Inte annars.
Ja, gode Gud, låt evighetens gröna jätteblad lysa skönt över Bengt Anderberg. Detta är min önskning som jag härmed har gjort kunnig för både vår Herre och er andra.
Vaka över oss, Herre, himmelske Fader,
och bevara oss för allt ont till både kropp och själ.
Giv oss nåd att i denna natt trygga vila under ditt beskärm.
Och när omsider vår sista afton kommer,
låt oss då få insomna i din frid
och uppvakna till din härlighet.
Genom Jesus Kristus, din Son, vår Herre.
Amen.
Alla själar = alla helgon?
Påskvänner!
Kanske ställs Svenska kyrkans (och många andra samfunds) största teologiska utmaning i blixtbelysning denna storhelg. Är det någon skillnad på alla helgons dag och alla själars dag? Eller är alla själar helgon eller åtminstone "saligförklarade"? (Vi - eller Gud Fader själv - gör ju bevars inte skillnad på människor, och det måste väl innebära att alla kommer till himlen?).
Principen "aldrig mer än hopp för helgonet, och aldrig mindre än hopp för rövaren" känns sund och riktig. Men hur ofta förverkligas den? Särskilt i en kyrka som har svårt att "bita den hand som föder den" och antyda risken att gå förlorad. Det blir lätt mer än hopp, inte bara för helgonet utan också för gudsförnekaren. (Åtminstone ifall han var medlem av Svenska kyrkan).
Det är alldeles på sin plats med missionsföreståndarens varningar för Kungl. Salighetsverkets överbud. Finns det rentav en risk att Svenska kyrkan rent av söver mer än väcker - inte minst så här års? För, som t.o.m. Lars Collmar konstaterat: Det är inte säkert att en människa tar emot Guds kärlek ens när hon möter den ansikte mot ansikte.
Därför bör vi så mycket mer ta till oss vad vi hört,
så att inte vi går förlorade.
Satans välde och makt har Jesus med sin död förstört,
med sitt liv han Guds lag fullbordade.
Men om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
hur ska vi då komma undan?
Om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
hur ska vi då komma undan,
hur ska vi då komma undan,
undan?
Kanske ställs Svenska kyrkans (och många andra samfunds) största teologiska utmaning i blixtbelysning denna storhelg. Är det någon skillnad på alla helgons dag och alla själars dag? Eller är alla själar helgon eller åtminstone "saligförklarade"? (Vi - eller Gud Fader själv - gör ju bevars inte skillnad på människor, och det måste väl innebära att alla kommer till himlen?).
Principen "aldrig mer än hopp för helgonet, och aldrig mindre än hopp för rövaren" känns sund och riktig. Men hur ofta förverkligas den? Särskilt i en kyrka som har svårt att "bita den hand som föder den" och antyda risken att gå förlorad. Det blir lätt mer än hopp, inte bara för helgonet utan också för gudsförnekaren. (Åtminstone ifall han var medlem av Svenska kyrkan).
Det är alldeles på sin plats med missionsföreståndarens varningar för Kungl. Salighetsverkets överbud. Finns det rentav en risk att Svenska kyrkan rent av söver mer än väcker - inte minst så här års? För, som t.o.m. Lars Collmar konstaterat: Det är inte säkert att en människa tar emot Guds kärlek ens när hon möter den ansikte mot ansikte.
Därför bör vi så mycket mer ta till oss vad vi hört,
så att inte vi går förlorade.
Satans välde och makt har Jesus med sin död förstört,
med sitt liv han Guds lag fullbordade.
Men om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
hur ska vi då komma undan?
Om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
hur ska vi då komma undan,
hur ska vi då komma undan,
undan?
Bli missionare, KG!
Påskvänner!
Det blev verkligen intressant när K-G Larsson tog bladet från munnen i dopfrågan. Nye pingstledaren Pelle Hörnmark konstaterar att K-G inte intar en baptistisk hållning. Och det är ju bra, anser jag. Men Prästen Erik Johansson i Örebro konstaterar att K-G inte intar en evangelisk-luthersk hållning heller. Och det är ju tråkigt om än inte särskilt överraskande.
Vad är K-G i så fall? Snarast karismatisk missionare, skulle jag tro. Dop vaddå spelar roll gummiboll (det bör väl dock utföras minst någon gång i livet) - det viktiga är Anden o.s.v.
Nu förstår jag bättre varför K-G Larsson kunde acceptera att bli föreståndare i pingst. Men lutheraner och pingstvänner är faktiskt överens om att också vattendopet är viktigt. Det märkliga är att dopavdelningen i den ekumeniska psalmboksdelen (lika i Segertoner och Svenska Psalmboken) består av två psalmer - av ärkelutheranerna Neumeister och Kingo!
När jag frestas vill jag svara:
jag är döpt i Jesu namn!
Honom vill jag trogen vara,
vill ej ryckas ur hans famn.
Han från synden ren mig tvagit
och mig till sin egen tagit.
Honom jag, som han mig bjöd,
följa vill i liv och död.
Dopets nåd mig ger i tiden
stöd och fäste för min tro,
skänker hopp att efter striden
i Guds himmel finna ro.
När min blick, mitt hjärta brista
vill jag säga i det sista:
Jag är döpt i Jesu namn,
Fader, tag mig i din famn.
Det blev verkligen intressant när K-G Larsson tog bladet från munnen i dopfrågan. Nye pingstledaren Pelle Hörnmark konstaterar att K-G inte intar en baptistisk hållning. Och det är ju bra, anser jag. Men Prästen Erik Johansson i Örebro konstaterar att K-G inte intar en evangelisk-luthersk hållning heller. Och det är ju tråkigt om än inte särskilt överraskande.
Vad är K-G i så fall? Snarast karismatisk missionare, skulle jag tro. Dop vaddå spelar roll gummiboll (det bör väl dock utföras minst någon gång i livet) - det viktiga är Anden o.s.v.
Nu förstår jag bättre varför K-G Larsson kunde acceptera att bli föreståndare i pingst. Men lutheraner och pingstvänner är faktiskt överens om att också vattendopet är viktigt. Det märkliga är att dopavdelningen i den ekumeniska psalmboksdelen (lika i Segertoner och Svenska Psalmboken) består av två psalmer - av ärkelutheranerna Neumeister och Kingo!
När jag frestas vill jag svara:
jag är döpt i Jesu namn!
Honom vill jag trogen vara,
vill ej ryckas ur hans famn.
Han från synden ren mig tvagit
och mig till sin egen tagit.
Honom jag, som han mig bjöd,
följa vill i liv och död.
Dopets nåd mig ger i tiden
stöd och fäste för min tro,
skänker hopp att efter striden
i Guds himmel finna ro.
När min blick, mitt hjärta brista
vill jag säga i det sista:
Jag är döpt i Jesu namn,
Fader, tag mig i din famn.
lördag 1 november 2008
Glad allhelgona!
Påskvänner!
En fortsatt god och ljusuppfylld helg tillönskas er alla!
Jag måste ju säga att jag inte alls har svårt att förstå hur dogmen om Marias syndfrihet uppkommit - efter att ha varit med på några begravningar av sällsynt helgade och älskade församlingsaktiva, där det knappt gick att förstå vad dessa skulle ha för behov av syndernas förlåtelse. Om de döda intet annat än gott, heter det ju, och man kan väl förstå om detta i synnerhet tillämpats på Herrens mor. (Ingen tror väl att man gör Jesus glad genom att tala illa om hans mor). Inget konstigt i det, egentligen. Så länge man inte gör det till kyrkolära. Och så länge ingen själv får för sej att han/hon är syndfri redan under vandringen här på jorden. Men den risken brukar vara minst hos verkliga helgon, som till sin sista stund ber även femte bönen i sitt Pater Noster.
Inte ens John Wesley, som hade väldigt optimistiska tankar om möjligheten av fullkomlig helgelse, trodde sej själv ha uppnått den. Däremot trodde han det om några andra. Och lika märkligt (och en smula puckat) detta ter sej som lära, lika sympatiskt är det i mina ögon som attityd - vi har ju t.o.m. Skriftens uppmaning att verkligen sätta andra människor högre än oss själva. Och jag prisar gärna helgonen, i all synnerhet Herrens moder, saliga en dag som denna. "Ja, saliga de som hör Guds ord och tar vara på det."
Salig, salig den som kände,
den som trodde dig allena,
Sanne Gud, och den du sände
att med dig oss än förena.
Jesus Kristus, du är vorden
vägen, sanningen och livet,
och i himlen och på jorden
är ej annat namn oss givet.
En fortsatt god och ljusuppfylld helg tillönskas er alla!
Jag måste ju säga att jag inte alls har svårt att förstå hur dogmen om Marias syndfrihet uppkommit - efter att ha varit med på några begravningar av sällsynt helgade och älskade församlingsaktiva, där det knappt gick att förstå vad dessa skulle ha för behov av syndernas förlåtelse. Om de döda intet annat än gott, heter det ju, och man kan väl förstå om detta i synnerhet tillämpats på Herrens mor. (Ingen tror väl att man gör Jesus glad genom att tala illa om hans mor). Inget konstigt i det, egentligen. Så länge man inte gör det till kyrkolära. Och så länge ingen själv får för sej att han/hon är syndfri redan under vandringen här på jorden. Men den risken brukar vara minst hos verkliga helgon, som till sin sista stund ber även femte bönen i sitt Pater Noster.
Inte ens John Wesley, som hade väldigt optimistiska tankar om möjligheten av fullkomlig helgelse, trodde sej själv ha uppnått den. Däremot trodde han det om några andra. Och lika märkligt (och en smula puckat) detta ter sej som lära, lika sympatiskt är det i mina ögon som attityd - vi har ju t.o.m. Skriftens uppmaning att verkligen sätta andra människor högre än oss själva. Och jag prisar gärna helgonen, i all synnerhet Herrens moder, saliga en dag som denna. "Ja, saliga de som hör Guds ord och tar vara på det."
Salig, salig den som kände,
den som trodde dig allena,
Sanne Gud, och den du sände
att med dig oss än förena.
Jesus Kristus, du är vorden
vägen, sanningen och livet,
och i himlen och på jorden
är ej annat namn oss givet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
