Påskvänner!
Vill gärna hänvisa till vad Henrik Perret skriver på sin blogg. Det är verkliga biskopsord trots att Henrik för ett par år sedan förlorade i "borgåstiftsfinalen" mot Gustav Björkstrand.
Jag vet att biskop Börre Knudsen i Norge (i Strandebarm prosti) - ni vet han med "Faraos härar" - skrev något liknande efter en intervju i norsk press. Han stod för allt han sagt i artikeln, men bad om förlåtelse (!) för att han lyft fram budskapet om syndernas förlåtelse så dåligt. Det handlar inte om att vi ska förtiga lagen eller försvara synden - det handlar om att vi inte ska bli lagiska, vilket vi ofta blir när vi själva tagit till oss lagen för lite (bara lite på ytan, så där)! Och att vi inte ska bli förtvivlade, vilket vi i andra fall lätt blir om evangeliet förtigs.
Jag brukar säga att utan budskapet om syndernas förlåtelse skulle jag aldrig våga ta också förmaningsorden och varningsorden till hjärtat. "Synden ska inte råda över oss, eftersom vi inte står under lagen utan under nåden". Men också denna paulinska sats gäller: "Jag har genom lagen dött bort från lagen". Och just i den bemärkelsen tror jag att även lagen i viss mening kan sägas vara ett nådemedel (jo jag vet att det strider mot luthersk terminologi ;o). Nota bene i kombination - inte sammanblandning - med evangelium.
Vi vet ju förvisso att lagen är god,
om vi den blott rätt kunde bruka!
Den gavs för att krossa vårt köttsliga mod
och ej för att läka de sjuka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
Att lagen är ett nådemedel, strider det mot Luthersk teologi? Det är väl alldeles klart att det är ett nådemedel i sin egenskap att driva oss till Kristus. Det vill jag minnas kallas nådemedel av Luther. Minns jag fel nu igen?
--Bengt
Nådemedlen i luthersk teologi/terminologi är väl sakramenten och Ordet. Och Ordet är Lag OCH Evangelium.
Ja vänner, det är möjligt att ni har rätt. Visst är Guds ord både lag och evangelium. Men frågan är vad som gör ordet till nådemedel, vad som är själva "nådemedlet i nådemedlen" - om det ändå inte är evangeliet, det glada budskapet om syndernas förlåtelse genom Jesus? Som förutom i predikan och bibelläsning förmedlas också i dop, bikt och nattvard.
Jag är ju själv ingen Luther-expert utan byggde på teol. dr. Ingemar Furbergs förklaring http://lbk.cc/biblicum/19874406.HTM (han citerar även prof. Carl Fredrik Wislöff som förnekar att lagen är något nådemedel).
Men som ni märkte var jag själv öppen för en definition där Guds heliga lag - och det är sannerligen en nåd att Gud uppenbarat också denna sin vilja för oss - betraktas som ett nådemedel p.g.a. sin funktion att "döda" (och att vi paradoxalt nog "genom lagen dör bort från lagen") och bereda väg för Kristus och det dagliga mottagandet av syndernas förlåtelse.
Det viktiga här är att vi inte (tror jag) är oense i sak, utan frågan gäller vilken terminologi som tydligast uttrycker vad det här är frågan om. Lagen förmedlar inte Guds nåd - som det pånyttfödande, omskapande evangeliet gör - och är i den bemärkelsen inte något nådemedel. Men lagen utför en funktion i "nådens ordning", och det är verkligen en nåd att Gud låter också detta ske.
"Du vill döda
för att föda
oss på nytt till ny gestalt."
OK? (Eller bara förvirrande?)
Så här skriver alltså professorn och kyrkohistorikern Carl Fredrik Wislöff (1908-2003) i sin bok Ordet från Guds mun (cit. efter I. Furberg):
»Lagen är också ett instrument för Guds Ande. Men genom detta instrument ger Gud inte nåd. Han uppenbarar sin vrede och låter samvetet få 'känna' smärtan av att stå utan ursäkt inför Gud. Evangeliet är nådemedel - inte lagen.»
OK, jag köper det.
Själv ser jag lagen som instruktionsboken till livet. Gud som skapat världen har också givit oss instruktionsboken, dels i tryckt form i Bibeln, men också nedärvd i samvetet.
Nåden kan man väl då säga är att även om man inte följer instruktionerna gäller garantin - om man ödmjukt erkänner att man inte har rätt till den.
--Bengt
Skicka en kommentar