Distriktshelgen i Edsbyn

Påskvänner!

På Sigrid L:s begäran ska jag väl försöka ge ett lite bättre referat än hittills av utflykten till Edsbyn i lördags. Vi var 4 personer som samåkte härifrån Bollnäs (tack Inger!) och kom fram till S:t Olovs kapell lagom till kvart-i-sex-ekot ungefär. Jag fick träffa Tin och Mats från distriktsstyrelsen och vi bad för mötet (jag skulle spela ihop med Mats).

Vi inledde med att sjunga "Stor är din trofasthet", ett av de "gamla" nytillskotten i psalmbokstillägget, en riktig stamsång i frikyrkornas Psalmer och Sånger. Jag var inte riktigt inkörd på orgeln och behövde hjälp att överhuvudtaget få igång den ("gömma nyckel" är en rolig lek, fast kanske inte 5 minuter före gudstjänsten ;o). Men de 20-30 församlade sjöng friskt och glatt.

Så blev det några lovsånger till piano och gitarr, varefter Tin predikade grundligt kring Markusevangeliets budskap, inte minst dess båda slut - en del handskrifter slutar ju med orden "de var rädda" (v. 8) vare sej det nu beror på att slutbladet fallit bort (vi börjar ju nu få de första "codexar", häften, som efterträdde bokrullen som format) eller på att resten av evangeliet lades till senare av Markus eller någon annan.

Hur som helst: inte slutar väl vårt livs historia med att vi inte säger något om Jesus "för att vi är rädda"? En viktig och rannsakande fråga som Tin ställde oss inför (bland mycket annat). Det stora glädjebudet är i varje fall att Jesus verkligen lever (som ju Markus´ slutkapitel verkligen vittnar om). Och "det enda jag vet det är att nåden räcker", som en kvinna hade hälsat predikanten med och som Mats solosjöng efteråt.

Jag fick spela en orgelpsalm till, "Jesus, det skönaste", under kollektupptagningen, och så blev det dags för en stund med önskesånger (bl.a. "Hela vägen går han med mig" och "Min Frälsare lever").

Jag minns förresten inte riktigt om bönestunden var före eller efter det - i varje fall kändes det, precis som i Järvsö i fjol höstas, helt underbart att i lugn och ro få lägga fram precis varenda en av EFS-föreningarna och -grupperna inför Gud i förbön. Jag är glad att Tin avsatte den tiden. Över huvud taget upplever jag ofta att det tar minst 5 minuter av gemensam bön innan "djupandningen" kommer igång och kropp och själ riktigt slappnar av i överlåtelse. Och då måste man ju be 5 minuter till (minst) så att man verkligen hinner njuta av vilan hos Gud.

(Varför gör man det inte oftare i kyrkan eller hemma? - en del kör ju gladeligen yoga och meditation 20 minuter varje dag, men bön i 20 minuter med levande ljus ses av många som "överfromt". Jag tror inte att alls det är överfromt - jag tror att det vore högst naturligt och minst lika bra rekreation som att se Rapport).

Till sist sjöng vi Göte Strandsjös psalm "Som när ett barn kommer hem om kvällen". Och så följde värsta gofikat med mycket samtal. Det var roligt att träffa folk från Edsbyns EFS - jag fick nästan lust att återupprätta "Södra Hälsinglands missionsförening" från 1868, nu när grupperna är så små och svåra att bilda "styrelser" i. Bönegrupper, hemgrupper och så behöver ju inte slås ihop för det, tvärtom, de ska ju helst avknoppas.

Som sagt, roligt att träffa Anders m.fl. från Edsbyns EFS. Och en del folk från distriktsstyrelsen. Synd att jag inte kunde vara med på söndagen, men om Erika C. eller någon annan som firade söndagen i S:t Olov läser detta kan de ju lägga in ett referat i en kommentar!

Vem är det som kommer på vägen?
Det lyser så grant om hans hår.
Jo, det är ju Mästaren Jesus!
Till honom, till honom vi går!

Biskop em. Bertil Gärtner berömmer EFS:s mission

Påskvänner!

På Bertil Gärtners blogg berömmer den gamle göteborgsbiskopen EFS:s missionsarbete. Det är ju roligt. Men det är ju samtidigt sorgligt om han har rätt i att missionsuppdraget försvunnit någonstans på vägen i det som nu kallas "Svenska kyrkans internationella arbete - Hela världen".

Det låter också tråkigt att missionsmedlen till EFS minskat efter att Anders Sjöberg aviserat sin avgång. Finns det ett samband, eller är det bara lite ovanligt stark "sommartorka"?

Kära styrelse: Utse Tin Mörk eller Tomas Nygren till missionsföreståndare, alternativt först Tomas och sedan Tin om 7 år, så förstår folk att det inte blir någon drastisk kursändring från Anders Sjöbergs bibel- och missionsfokuserade, lojalt kyrkokritiska linje. Och att varken domens eller nådens ord, varken lag eller evangelium, kommer att tonas ner på något sätt.

(Övriga kandidater är i mina ögon mer osäkra kort i just dessa avseenden, goda personliga kvalifikationer till trots. Men de kan ju vara bättre än jag tror).

Gå ut i hela världen med evangelii bud,
Guds kärlek gäller alla, så kom till allas Gud.

I tjänst åt EFS och romersk-katolska kyrkan

Påskvänner!

Underliga äro Herrens vägar! I kväll spelade jag åt Edsbyns EFS i S:t Olovs kapell (där distriktsföreståndare Tin Mörk var på besök) - och i morgon ska jag leda söndagsskola om Abraham i Bollnäs Missionskyrka och vara kyrkvaktmästare åt fader Damian från S:t Paulus katolska församling i Gävle när de firar mässa i Bollnäs Missionskyrka.

Jag har en halvtimme på mej - mellan 15.00 och 15.30 - att övertyga honom om den sanna lutherska läran. (Eller så blir jag romersk katolik ;o)

Ett fullkomligt offer för oss Han frambar
- o djup av Guds eviga råd! -
fullkomligt för evigt det offret ju var,
så är vi då frälsta av nåd!

Härligt att få Budis i brevlådan!

Påskvänner!

Ett välmatat Budisnummer har dumpit ner. Inte visste jag att P-O Enqvist var så väldigt lång (med 197 cm är han 1 cm längre än min erkänt långe farbror Lennart i Åbyn). Men så var han ju också en gång svensk mästare i stående höjdhopp, har jag för mej. På den tiden denna utrymmesbesparande idrottsgren fanns kvar.

Och den verkligt underbara nyheten är att Mekane Yesus-kyrkan verkar kunna fira sitt 50-årsjubileum nästa år som en återförenad kyrka (efter 12 års svår splittring). Låt oss be att försoningen går på djupet och att språkfrågor och annat kan lösas i fortsatt broderlig anda. Och att det goda exemplet kan smitta av sej också på sårade relationer i vårt eget land. (Fint att använda tvagning av varandras fötter som symbol för den återvunna enheten!).

Som sagt - bra att Budis finns kvar. Den utgör ett fräscht komplement till Kyrkans Tidning, och det är intressant att Erika Cyrillus får försiktigt stöd från EFS-ordförande Tomas Nygren för sin idé om en EFS-lista i kyrkovalet nästa år. Redaktörens fem tips om hur man får män att läsa böcker är också högst läsvärda. Om än just min fru kanske hellre hade behövt fem tips om hur man avvänjer män från denna livsstil.

(Och jag som är gift med en missionspastor kan fortsätta läsa texter av Per-Erik Lund och Susanne Järved och se bilder redigerade av Josefin Casteryd. Ibland känns det nästan som en skojig kupp mot bappar och missionare - vårat gamla bu(di)sgäng har tagit över Sändaren!)

Öppna din bibel där ordet står skrivet
som visar vägen till eviga livet.
Ordet är skatten, den största i livet,
öppna din bibel där ordet står skrivet.

Evangelium För Syndare

Påskvänner!

Vill gärna hänvisa till vad Henrik Perret skriver på sin blogg. Det är verkliga biskopsord trots att Henrik för ett par år sedan förlorade i "borgåstiftsfinalen" mot Gustav Björkstrand.

Jag vet att biskop Börre Knudsen i Norge (i Strandebarm prosti) - ni vet han med "Faraos härar" - skrev något liknande efter en intervju i norsk press. Han stod för allt han sagt i artikeln, men bad om förlåtelse (!) för att han lyft fram budskapet om syndernas förlåtelse så dåligt. Det handlar inte om att vi ska förtiga lagen eller försvara synden - det handlar om att vi inte ska bli lagiska, vilket vi ofta blir när vi själva tagit till oss lagen för lite (bara lite på ytan, så där)! Och att vi inte ska bli förtvivlade, vilket vi i andra fall lätt blir om evangeliet förtigs.

Jag brukar säga att utan budskapet om syndernas förlåtelse skulle jag aldrig våga ta också förmaningsorden och varningsorden till hjärtat. "Synden ska inte råda över oss, eftersom vi inte står under lagen utan under nåden". Men också denna paulinska sats gäller: "Jag har genom lagen dött bort från lagen". Och just i den bemärkelsen tror jag att även lagen i viss mening kan sägas vara ett nådemedel (jo jag vet att det strider mot luthersk terminologi ;o). Nota bene i kombination - inte sammanblandning - med evangelium.

Vi vet ju förvisso att lagen är god,
om vi den blott rätt kunde bruka!
Den gavs för att krossa vårt köttsliga mod
och ej för att läka de sjuka.

Mellanspel i Mellansel

Påskvänner!

Sitter just nu och har lunchrast en verkligt musikspäckad intensivhelg. Det blir inte så mycket tid över till annat, så blogginlägget blir ovanligt kort.

På resan hit (3 byten!) gick jag en halvtimmespromenad i centrala Övik. Jag passerade bl.a. den berömda pingstkyrkan, där vår broder K-G nu är församlingsföreståndare på deltid. Och jag bad en bön för honom och församlingen. Gud signe dem! Liksom EFS i Övik och övriga kristna.

Tyvärr var pingstkyrkan inte öppen (20.30 ca) eftersom ungdomssamlingen denna kväll var i Elim. Hade annars varit kul att ta en titt. (Det var en kille till som kom och röck i ytterdörren). Men jag återkommer väl någon gång, K-G!


Lågorna är många,
ljuset är ett,
ljuset Jesus Kristus.
Lågorna är många,
ljuset är ett,
vi är ett i honom.

Läs Erikas blogg - och prenna på Budis

Påskvänner!

Trots att Erikas bloggrubriker av någon orsak inte verkar vara riktigt presenterbara i blogglänkarna här till höger - hur ofta hon än skriver hamnar hennes blogg sist - så är ju "Cyrillus bloggar" klart läsvärd, alltmer i klass med "Lund i denna stund". Läsvärd även när man inte håller med skribenten, vilket ju en textsamling helst bör vara. Det finns också goda möjlighet att replikera och diskutera - det verkar inte alls tas illa upp; Erika är snarast något i stil med en matador från tjuren Ferdinand-filmen som vädjar "Stånga mej!" till en fromt försiktig och kanske ibland lite konflikträdd läsekrets (läs t.ex. Hans Lindholms och Erika Cyrillus´ tankeutbyte kring Frälsarkransen).

Dessutom är ju bloggen gratis. Men jag tror nog att Erika, Daniel och Jonas (visst heter dom så?) skulle uppskatta att fler prenumererade på papperstidningen Budbäraren. Då blir det ju mer resurser till detta Fosterlandsstiftelsens flaggskepp och kanske, kanske en något tätare utgivning med bättre debattmöjligheter - i varje fall ställdes det i utsikt i annonsen efter en ny chefredaktör.

Men snälla ni: prenumerera som jag via autogiro - så glömmer ni aldrig att prenumerera (d.v.s. missar inget nummer) och redaktionen får lite arbetsro! Tretti pix i månaden ÄR Budis sannerligen värd!

En hint om höstens innehåll ger Erika: september böcker/läsande, oktober mission, november hälsa och december Juuul! Och vad det spännande 2010 månde bära i sitt sköte - om Herren dröjer - kan vi bara fantisera om.

Å saliga stund utan like,
han lever, han lever igen!
Han vandrar i segrarens rike,
min själ, inte sörjer du än?

Missar Agne men träffar Tin

Påskvänner!

Ajajaj - jag missar Agne Nordlanders bibelhelg på Brogården (denna helg) eftersom jag ska vara på distanskantorshelg i Mellansel och spela upp min hemläxa. (Är just nu i kyrkan och övar på den, men tar mej en liten "bloggrast").

Däremot missar jag inte Tin Mörk-helgen i Edsbyn nästkommande helg, då jag t.o.m. ska spela till församlingssången i S:t Olovs kapell på lördagskvällen. (Lämplig övning för en kantorsstuderande, tycker jag). Tydligen ska även hela distriktsstyrelsen närvara - det blir ju distriktskonferens i Edsbyn våren 2009 (sista helgen i april).

F.ö. anser jag att Tin Mörk är en given missionsföreståndarkandidat. Har tillskrivit henne och bett henne tacka ja om hon blir tillfrågad. Hon själv och EFS Mittsverige förordar tydligen Tomas Nygren (enligt artikel i Kyrkans Tidning), men han är ju en bra ordförande och kan få vara det ett tag till.

Gör Tin till missionsföreståndare istället! Inte för att hon är kvinna (även om det faktiskt är ett litet plus!) men för att hon är lugn, vettig och trygg på scenen (framståen´ i skelleftebondsk mening) - samt okomprometterad av konstiga, antinomistiska angrepp mot nuvarande missionsföreståndare.

Kom till högtid! Kärleksflamman
slocknar om du ensam går,
men när kolen föres samman
kärlekselden näring får.
Det blir varmt i syskonskaran
när man med förenad röst
ber till Gud om nåd och tröst.

Schablonerna kommer på skam ibland

Påskvänner!

Föreställde sej någon av er att en inom EFS i Mälardalen välkänd vänstersocialistisk feministvegan och djurrättsaktivist fanns bland dem som demonstrerade för MRO (MänniskoRätt för Ofödda) utanför pingstkyrkan i Jönköping i söndags?

Trodde väl inte det. Särskilt inte den kristne bloggare och artist som kallat demonstranterna "kristna nötter" och "inte riktiga människor." (Han skulle bara fatta vad hon fått höra av sina partikamrater). Det är jobbigt att inta en självständig hållning och inte följa schablonens "Tycker du A så tycker du säkert även B". Och det är nog så att många, även kristna skribenter, lider av fördomar mot demonstrerande abortmotståndare. Men sådana fördomar kommer, liksom många andra fördomar, ofta på skam vid närmare bekantskap.

Man KAN faktiskt vara mot både aborter och dödsstraff, och för både födda och ofödda barns och kvinnors rättigheter. Man FÅR visa omsorg om både djur och natur, även om man tror att människan är skapelsens krona. Det GÅR att visa avsky för synden och samtidigt älska syndaren. Det FINNS en möjlighet att låta ord och handling följas åt.

(Nu börjar förresten Världens barn-kampanjen igen).

För livets skull ska sanningen bli synlig,
för livets skull ska livets träd slå rot.

För livets skull vänds vanmakten till vrede,
för livets skull ska rätten flöda fram.

Pölsan och allt Guds rådslut

Påskvänner!

Torgny Lindgren har i sin spännande bok Pölsan visat en skamlig oförståelse för den sanna pölsans natur. Lindgren har för sej att riktig pölsa mest ska bestå av fint, finmalet kött, möjligen med lite lök. Medan riktig pölsa naturligtvis mest består av slakteriavfall och korngryn, alltså sånt som folk nuförtiden inte äter, men som det ju är mycket miljövänligt att ta vara på. När ett djur nu ändå fått ge sitt liv för vår skull. (Ni vet väl att det förr i världen knappt blev kvar nånting på ett slaktat djur som inte togs tillvara - det är därför vi har fått så konstiga rätter som pölsa och grisfötter, om nu någon mer än vi äter sånt idag).

Jag tänkte på pölsan när jag begrundade min hustrus svåra predikouppgift denna helg. Den är alltid svår, men kanske särskilt den här veckan när jag inte varit något vidare stöd utan suckat och jämrat över mina distansstudier och därpå följande dålig ekonomi. (Jodå, det är roligt att spela också!). Och stundtals burit mej riktigt uselt åt. (Förlåt!). Då kommer dessutom den där jämrans texten om den rike mannen och Lasarus som sten på börda!

Undrar just hur många präster/pastorer som kommer att bladdra bort den texten idag! (Eller välja en annan text). Fattigdom frälsar inte. Godhet frälsar inte - jo om den är absolut genomgående som hos Jesus förstås. Men däremot är det visst och sant att obarmhärtighet fördömer. Att ohörsamhet mot Guds ord, lagen och profeterna, fördömer. Och det kan bli för sent. Som det stod i ett amerikanskt predikoutkast - som f.ö. totalt missade den sociala dimensionen i texten - gjorde den rike mannen slutligen ALLTING rätt (minst fem punkter räknades upp: ånger, ödmjuk bön, omsorg om syskonen m.m.). Men FÖR SENT!

Och det där om att det FINNS en risk att gå förlorad och att det kan bli FÖR SENT, är ju något som ganska omsorgsfullt förtigs i våra kyrkor idag. (Har jag fel?). Från mina tre år i Ersmarks EFS minns jag tre tillfällen då det åtminstone antyddes att det inte är säkert att alla kommer till himlen. En allhelgonahelg då prästen i en bön läste bisatsen "så att vi inte går förlorade". En påskhelg då samme präst allvarligt frågade om "Jesus har gjort allt detta förgäves för dig och mig?" Och en tredje gång, antagligen för prick sex år sedan, när en lekman i församlingen predikade och nästan desperat frågade om det ändå inte kunde tänkas vara så att dagens text innebär att det finns en risk (kanske särskilt för oss "rika") att gå evigt förlorad?

Varför tar vi inte till oss - och förkunnar - bibelns svårsmälta delar? (Varför är inte den dubbla utgången ämne för några konferenser?). Varför är vi som Torgny Lindgren och har för oss att Guds ord bara ska vara "evangeliskt" och lättsmält? (Domedagen i form av klimatkatastrof verkar ju OK att prata om - kyrkornas globala vecka handlar ju om det i domsöndagstider också i år - och det är ju absolut bra och nyttigt att varnas för, men har inte kyrkan framför allt uppgiften att också i det sammanhanget tala om Herrens tillkommelse och räkenskapsdagen med både hopp och bävan?). Tänk på Hesekiel som skulle äta bokrullen som var full med "klagan, suckan och jämmer", bokrullen som slutligen visade sej vara "söt som honung". Läs gärna de tre första kapitlen i Hesekiels bok under bön! Tänk också på vår Frälsares sista ord när han gick synligt här på jorden: "...lär dem att hålla allt jag befallt er!" Läs gärna även 1 Johannesbrevets första kapitel (och fortsätt gärna vidare...).

En god och välsignad allvarshelg tillönskas er alla! Också denna söndag är en Kristi uppståndelses dag - en dag som förkunnar vårt enda hopp, det som gör att vi orkar resa oss upp igen, lyfta våra huvuden, fortsätta gå i Jesu fotspår och i ord och handling förbereda världen för hans återkomst:

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet,
han avvände vårt elände för båd tid och evighet,
han förvärvde att vi ärvde ljus och frid och salighet.

Nu har K-G börjat i Övik!

Påskvänner!

Och pingstvänner! Nu har K-G Larsson startat sitt arbete som församlingsföreståndare i Öviks pingstförsamling. Nog tycker jag att det borde ha uppmärksammats lite mer i pressen, men...

Tills vidare är han ju samtidigt EFS-are och anställd av Alingsås EFS-förening (om än inte längre som präst). Undrar hur det blir med den saken nästa år... kan det verkligen fortsätta så här någon längre tid (ideologiskt/praktiskt)?

Om än med viss undran och icke alldeles helhjärtad förtjusning över arrangemanget vill jag dock nu, liksom tidigare, önska K-G Larsson allt gott i sina nya uppgifter.

Tjänsterna är många,
Herren är en,
Herren Jesus Kristus.
Tjänsterna är många,
Herren är en,
vi är ett i honom.

Utsorteringens ideologer

Påskvänner!

Säga vad man vill - och det kan man även som kristen - om totalt abortförbud, eller vad nu Sarah Palin och/eller MRO syftar till politiskt. Men oavsett inställning till lämpligaste abortlagstiftning måste vi kunna enas om att den attityd som André Lalonde, exekutiv vice ordförande i den kanadensiska riksorganisationen för förlossningsläkare och gynekologer (SOGC), uppvisar är totalt väsensfrämmande för alla föreställningar om alla människors lika värde.

Lalonde inriktar sej inte alls på Palins politiska uppfattningar i frågan, utan kritiserar - enligt tidningen Dagen i varje fall - själva det faktum att Palin födde ett barn med Downs syndrom trots att hon visste att barnet hade detta! Han

menar att Palins beslut "ovarsamt" kan påverka andra kvinnor som inte har samma känslomässiga och ekonomiska understöd. Han säger att det viktigaste är kvinnors rätt att själva välja om de ska abortera eller inte. Därför kan, enligt doktorn, guvernören från Alaska och hennes ställningstagande skada kvinnor.
- Bekymret är att det här får konsekvenser för abortfrågan i Kanada, säger han till den engelskspråkiga kanadensiska tidningen Globe and Mail.
Lalondes organisation har rekommenderat att gravida kvinnor i alla åldrar ska kunna utföra tester för att eventuellt upptäcka avvikelser hos fostren.

Det här låter ju närmast bisarrt. (Påminner om oron vid prinsessan Madeleines födelse att kungaparet skulle påverka människor att skaffa för många barn, d.v.s. fler än de två friska som socialstyrelsen rekommenderar (?)). Det är klart att Krista Flint, ordf. i kanadensiska Downs-syndrom-sällskapet, har rätt i att Sarah Palin tvärtom här är ett gott föredöme som med medmänsklig självklarhet födde sin andra son - och sitt femte barn - oavsett kännedomen om hans särskilda behov.

Men se upp! Kanada och Sverige är inte alltför olika. När vi nu väl har infört fosterdiagnostik i stor skala (för mammor över 35 i varje fall) och tillåter abort på foster med Downs syndrom även efter vecka 18 (när s.k. normala barn blir fridlysta), så kommer det snart att anses ansvarslöst att föda ett barn med Downs syndrom. Särskilt om man inte har "samma känslomässiga och ekonomiska understöd" som Sarah Palin. (Att det skulle kunna vara samhällets plikt att garantera det ekonomiska understödet - hur ser konservativa Palin på det? - och åtminstone positivt bidra till det känslomässiga tycks inte ens föresväva Lalonde).

Kära EFS-are och andra: vad vi än tycker om Mats Selander och MRO, vad vi än tycker om vår s.k. "fria" abortlagstiftning (som dock förvägrar kvinnor rätten till abort under halva graviditeten, även om barnet skulle vara oönskat och trots att fostret även då kan verka vara "en del av kvinnans kropp"), hur vi än ställer oss till människovärde i livets början: nog borde vi väl ändå kunna tala med en röst mot den utsortering och avlivning av just barn med Downs syndrom som vi nu gör oss medskyldiga till genom vårt tigande? Föreställ er att det gällt utsortering och avlivning av flickfoster (som så ofta i Indien) eller utsortering och avlivning av foster med anlag för homosexualitet - vilket Rama-skri det då skulle ha blivit!

Varför är det då så tyst nu? Inför Världens barn-kampanjen kanske vi skulle behöva skriva en ny vers till den gamla sången om "röd och gul och vit och svart":

Jesus älskar alla barnen,
alla barnen på vår jord.
Även barn med Downs syndrom,
med en extra kromosom,
Jesus älskar alla barnen på vår jord.

Boka in Jesusmanifestationen 2009 - trots att den kanske faktiskt är emot någonting

Påskvänner!

Boka in den 2 maj 2009 redan nu! EFS har väl inte även då årskonferens samtidigt som Jesusmanifestationen? Och när professor Lennart Möller vid Karolinska institutet, tillika styrelsemedlem i EFS, ska vara "general" måste väl extra många EFS:are sluta upp? 50 000 kristna i Stockholm har nämnts som "trosmål", och i så fall lär vi ha övertrumfat 1 maj-demonstrationerna med bred marginal (det lär dessutom bli svårt för media att noncha manifestationen en gång till). Men sympatiskt nog är det alltså fullt möjligt att demonstrera mot regeringen ena dagen och för Jesus nästa dag.

Fast är Jesusmanifestationen bara "för"? I instruktionerna inför 3 maj 2008 hävdades det ju att deltagarna enbart skulle vara positiva, och "demonstrationsplakaten" innehöll som bekant endast jesusord. (Jättebra, tyckte jag och många med mej). Det ifrågasattes därför varför inte fler kristna tyckt sej kunna vara med, och särskilt ärkebiskopens och Svenska kyrkans uteblivna officiella stöd kritiserades skarpt.

Men både i en intervju efter vårens manifestation och i en debattartikel i Dagen för omkring en vecka sedan hävdar Stanley Sjöberg att Jesusmanifestationen är ämnad att ge ett positivt alternativ till de nedvärderande framställningar som gjorts under flera år, när bilden av Jesus förändrats till oigenkännlighet och ändå välkomnats ända in i kyrkosammanhang. Exemplen är allt för många med Ecce Homo som mest uppmärksammade spektakel, välsignat av biskopar och domprostar.

Aha - är kanske Jesusmanifestationen "mot" något ändå? Och var det detta som vissa kyrkoledare kände på sej? Själv anser jag nog att det i praktiken är omöjligt att bara vara "för" utan att också i praktiken ta avstånd från vissa saker. Det är visserligen "roligare att säga ja", men det verkar sällan trovärdigt (snarare direkt puckat) att påstå sej bara säga ja. Däremot är det fullt möjligt att lägga fokus på det positiva snarare än på det ofrånkomliga, följdriktiga avståndstagandet från vissa saker.

Men Stanley Sjöberg, som ju tänkte sluta agera draglok för manifestationen men nu tydligen är igång igen i alla fall, får faktiskt bestämma sej: antingen vill man samla ALLA intresserade, alla som kallar sej kristna, till en ganska allmänkulturell men dock Jesusmanifestation, där såväl teologiskt liberala som konservativa, såväl Livets Ord som Ekumeniska gruppen för Kristna Homosexuella ska känna sej hemma och bidra med seminarier (även av typen Svenska kyrkans på Pridefestivalen). Eller också är Jesusmanifestationen direkt eller indirekt riktad mot bl.a. konstutställningen "Ecce Homo" (vars 10-årsjubileum i år firas med nya utställningar, bl.a. i Uppsala), och då kan man rimligen inte förvånas över att Svenska kyrkans ledning m.fl. Elisabet Ohlsson-positiva grupper inte vill ställa upp i Jesusmanifestationen.

Själva kan jag tänka mej båda utvecklingarna: Jesusmanifestationen som ett "torg" där Jesus i vart fall ställs i starkt fokus under en stockholmsk vårdag varje år. Men där alla möjliga jesusbilder får föras fram och "tävla" om uppmärksamheten. Eller också en smalare Jesusmanifestation, där kyrkans klassiska trosbekännelser står i fokus och det, trots positiva plakat, finns en genomgående polemisk udd mot "avfallet" i t.ex. Svenska kyrkans ledning.

Vad säger EFS-aren Lennart Möller? Det här måste ju manifestationsledningen diskutera inför den planerade breddningen av deltagandet 2009.

//: Låt oss vandra i ljuset liksom han är ljus,
vandra i Guds ljus ://
Vandra i Guds ljus, vandra i Guds ljus,
vandra i Guds ljus, vandra i Guds kärleks ljus.

//: För då har vi en sann gemenskap med varann,
gemenskap med varann ://
gemenskap med varann, gemenskap med varann,
gemenskap med varann, en sann gemenskap med varann.

//: Jesu Kristi, Guds Sons blod, renar från all synd,
renar från all synd ://
renar från all synd, renar från all synd,
renar från all synd, blodet renar från all synd.

Goddagyxskaft och banalt bamseprat i Radio P4 Jönköping - pingstledaren missade sista tåget

Påskvänner!

Det är inte bara i Svenska kyrkan som risken finns att bearbetningen av svåra frågor om synd och skuld förfaller till banalt bamseprat om att kramas och vara snäll. Lyssna på gårdagens sändning av programmet Lasso i P4 Jönköping, där Mats Selander från MänniskoRätt för Ofödda (MRO) och Pelle Hörnmark, föreståndare för Jönköpings Pingstförsamling, debatterar frågan om församlingens syn på abortfrågan. Programformen är mycket bra - Mats och Pelle får prata ca en kvart med ganska långa, oavbrutna anföranden, där de alltså sympatiskt nog inte faller varandra i talet och där programledaren är återhållsam med att bryta in (hon avbryter Mats en gång, men det upplever jag som motiverat när han är på väg in i en kanske väl lång historisk exposé).

Och jag blir helt förstummad: för Pelle Hörnmark tar inte chansen utan förfaller till tyck-synd-om-oss-retorik!!! Han har ju nu chansen att, vad jag förstår tre dagar efter demonstrationen utanför pingstkyrkan, verkligen på ett genomtänkt sätt motivera sin inställning till aborter, abortörer i församlingen och MRO:s metoder. Men han tar inte chansen!!! Han hänvisar mest till sitt och församlingens goda renommé, och till MRO:s påstådda uthängande av enskilda personer och osmakliga metoder i övrigt (bilder som skrämmer små barn), sin och församlingens (?) "avsmak för MRO som organisation, deras bilder och deras sätt att vara", deras "fanatism". Men han klarar inte av att förklara kontrasten mellan den officiella retoriken kring "livets okränkbarhet" eller "värna livet" och den inofficiella öppenheten för aborter och behovet av att "någon stackare måste utföra dem" (P. Hörnmark i Dagen).

Pelle Hörnmark hade ju nu chansen att diskutera t.ex. nödfallssituationer - även en övertygad kristen och abortmotståndare kan ju i det enskilda fallet anse sej stå inför ett moraliskt dilemma och känna sej tvingad att avliva ett embryo eller foster. Och bör då kunna stå för det och redovisa varför. Liksom den församlingsledare som står bakom missionären eller äldsten och "känner sej trygg med att han utför aborter" (som Mats Selander i programmet påstår att Pelle Hörnmark har sagt, vilket Pelle inte förnekade). Men Hörnmark tar inte chansen!!!

Och att på MRO:s raka frågor bara hänvisa till att de som besöker pingstkyrkan känner sej hyfsat trygga med ledarskapet, vilket Hörnmark avslutar programmet med, kan snart nog leda till att den tryggheten försvinner. Så mycket undanglidande svammel i kontrast till Mats Selanders raka frågor tål nog i längden varken medlemmarna i Jönköpings Pingst eller Pingströrelsens Fria Församlingar i Samverkan (Pingst FFS) som nominerat Hörnmark till riksledare. Det här var slutet för Pelle Hörnmark som Pingst FFS-ledare (redan innan han börjat) och början på en stark diskussion om abortfrågan i hela pingströrelsen. Särskilt om tidningen Dagen slutar att skjuta på budbäraren och vågar erkänna att Mats Selander, i motsats till tidningen själv, vågat ta tag i och avslöja svåra attitydproblem i pingstledningen.

Blir Svenska kyrkan och EFS nästa mål i "kyrkokampanjen"? Vi har visserligen Tomas Seidal. Men hur är det bland övriga medlemmar? Jag skulle sannerligen önska att vi slutade ställa födda och ofödda barn mot varandra. Alla "Världens barn" har varit ofödda. Och jag skulle önska att vi också inom Svenska kyrkan och EFS slutade att (som så ofta) ställa sanning och nåd mot varandra. Jesus var full av både och, och kyrkan är eller borde vara en enda gigantisk sannings- och försoningskommission. Men ingen försoning utan sanning - sanning "om synd, rättfärdighet och dom". Både i miljö- och klimatfrågan (som Svenska kyrkan förtjänstfullt lyfter fram just nu) och i abortfrågan (som SvK inte precis lyfter fram lika allsidigt). Som båda gäller vår attityd mot kommande generationer och som handlar om såväl orättfärdiga strukturer som enskildas ansvar.

Herre förbarma dig över oss.
Kristus, förbarma dig över oss.
Herre, förbarma dig över oss.

Världens barn

Påskvänner!

Vill gärna rekommendera ett rikligt stöd till kampanjen för Världens barn 2008. Det är ett verkligt bra ändamål, eller hur? Ett som känns roligt att stödja gemensamt, tvärs över parti- och samfundsgränser. Kommunister och moderater, hinduer och muslimer, EFS-are och missionare, ateister och agnostiker, anhängare av oföddas rättigheter och de som förnekar dem, alla kan vi på detta sätt bidra till att de som trots allt fötts till denna jord ska få det så bra som möjligt.

Har stått utanför Prix, numera Coop Extra, med insamlingsbössor några år. Fast jag börjar undra om man inte, som vissa kyrkor, borde hyra in en "kollektomat". Förra året var det många som, helt ärligt tror jag, förklarade sej vara kontantlösa och uteslutande betala med kort. (Undrar hur de klarar sej när de ska in på offentliga toaletter ;o). Fast de kunde ju i och för sej ha tagit ut pengar i kassan och lagt i bössan på utvägen... om viljan varit god...

Välsigna alla barn, käre Gud, välsigna alla barn på jorden.
Dom som har det bra som vi och dom som har det svårt,
dom som vet att du är Gud och dom som inte vet.
Välsigna alla barn, käre Gud, välsigna alla barn på jorden.

Ska man polisanmälas för att 15-åringar får se hur en abort går till?

Påskvänner!

Jag tror jag dör... nä men nästan. Det kan inte vara sant! Den finländske prästen Halvar Sandell, som alls inte tvingat men låtit de konfirmander som ville få se en abortfilm från MänniskoRätt för Oföddas hemsida (på sin laptop), har nu polisanmälts av en beskäftig förälder och politiker.

Nåja, polisanmäld kan ju vem som helst bli - av kreti och pleti. Men Sandell blir, hör och häpna, verkligen föremål för en förundersökning!!!

OBS - nu handlar det alltså inte längre vad som är lämpligt att 5-åringar ska få se - nu handlar det om vad vi måste skydda 14-15-åringar ifrån! Sådana som får eller alldeles snart får se vilka vuxenfilmer som helst och som förmodligen - många av dem - redan sett mer blod och våld än deras föräldrar någonsin kan föreställa sej. Och det handlade inte om en påtvungen visning på storbildskärm, det handlade om att konfirmandprästen visade filmen för några intresserade ungdomar på sin bärbara dator!

Intresserade 14-15-åringar - som åtminstone i Sverige får göra abort utan sina föräldrars vetskap - ska alltså skyddas från att se hur en (åtminstone i Sverige) laglig abort går till! Det ska vara lagligt att utföra en relativt sen abort på en person i denna ålder men olagligt att visa hur denna abort kan gå till? Det blir ju ännu mer absurt om man tänker på att aborter ofta framställs som ett relativt okomplicerat ingrepp som ingen ska behöva känna skuld över (varken förälder eller läkare), ungefär som när man opererar bort en cellklump vilken som helst. Hur kan det i så fall vara så farligt att visa?

För att återgå till förra blogginlägget: Jag erkänner gärna, liksom Mats Selander och Stefan Gustavsson gjort, att pingstkyrkan i Jönköping gör ett fint arbete för oplanerat gravida mödrar genom t.ex. Singoalla-arbetet. Liksom att Pelle Hörnmark den 16 december i fjol tog upp abortfrågan på ett vad jag kan förstå gott och riktigt sätt. Men det hjälps inte, Mats Selander har rätt i att attityden blir på alltför försiktig om församlingens mottagning (enligt Jönköpings-Posten) "är öppen för alla ensamstående kvinnor som beslutat sig för att gå vidare i sin graviditet", medan "de som står i bryderi och som ser abort som ett alternativ hänvisas till andra stödgivare, exempelvis den offentligt drivna kvinnohälsan eller kyrkornas själavård.”

Men ett sådant här stödarbete måste väl i all sin dar också få innebära att man försöker påverka "dem som står i bryderi" och inte bara hänvisar dem vidare? Det kan väl inte bara handla om att stödja dem som redan gjort ett val, det måste väl också handla om att påverka själva valet? Och där - jag kommer inte ifrån det - har MRO:s bildvisningar på fysiska och virtuella torg en roll att spela, i kombination med "Livlinor" och "Singoallor".

Jag kommer inte ifrån det, även om man absolut kan och bör diskutera hur och i vilka sammanhang dessa förfärliga men alldeles ofrånkomligt väckande bilder bäst ska presenteras.

Jag vill också säga att jag inte alls vet vilken lagstiftning MRO och Mats Selander vill ha; själv vill jag INTE ha ett generellt abortförbud á la Nicaragua utan är öppen för viss konsekvensetisk diskussion. Men oavsett lagstiftning måste attitydarbetet gå ut på att få ner aborttalen, inte bara "de ofrivilliga graviditeterna" (då öppnar man ju för abort som ett av sätten att reducera dessa). Med hjälp av BÅDE information om vad en abort är (om än den skulle kallas skräckpropaganda) och stöd och hjälp av alla de slag (även ekonomisk). Låt oss lära av Norge! (Där märkligt nog inte som i Danmark och Sverige nästan 100% av alla som ser att deras foster har Downs syndrom också låter avliva det - där alltså många norskor gör en "Sarah Palin").

Ära vare dej, o Gud, som är stor,
att du kommer hit som vår lille bror!
Ja, du kommer hit, du vill vara här,
så blir du ett barn som Maria bär.

Pelle Hörnmark och Dagen sjunker djupt i abortfrågan

Påskvänner!

Nu är det kris! Jag som t.o.m. i vissa sammanhang har försvarat dagens abortlagstiftning av pragmatiska skäl (den ger ju möjlighet till närmast obegränsat förebyggande arbete inklusive stark opinionsbildning mot abort utan att fördenskull tvinga t.ex. en våldtagen kvinna att föda), jag ser nu tydligt hur den attitydförändring som abortlagen tyvärr fört med sej tagit sej in också i våra kyrkor och samfund. (Frågan är hur det är i EFS?).

Dagens nätredaktör Emanuel Karlsten valde igår att lägga fokus på att angripa Mats Selander och MänniskoRätt för Ofödda (MRO) som visat bilder på dödade foster utanför pingstkyrkan i Jönköping, där även söndagsskolbarn kunde se dem. Och visst, man kan och bör förvisso diskutera metoden, men inte utan att också och framför allt diskutera det bilderna föreställer!

Dagens debattredaktör Thomas Österberg hakar på i dagens Dagen och påstår att MRO använt fel metod för viktig sak. Han visar visserligen större sympati än Karlsten för MRO:s sak, ingen tvekan om det (han står ju för "livets okränkbarhet" vad som nu menas med det). Men han lägger liksom Karlsten större fokus på metoden än på aborterna, kritiserar MRO mer än abortläkaren i Jönköpings pingstförsamling.

Österberg kallar MRO:s undersökning för "häxjakt" (trots att Mats Selander vad jag vet inte velat bränna någon på bål). Vad Österberg kallar den storskaliga diagnosticering och avlivning av foster med Downs syndrom - ofta efter 18:e graviditetsveckan - som infördes i Sverige 1 januari 2008 och som i Danmark lett till en halvering av antalet födda barn med Downs syndrom, det framgår inte. (Mongojakt?).

Pelle Hörnmark, föreståndaren i denna pingstförsamling och föreslagen ledare för hela pingströrelsens "Fria församlingar i samverkan" (Pingst FFS), har enligt Dagen "svårt att förstå syftet med aktionen, och han kallar MRO en extrem organisation som tar till förkastliga metoder. ´Det har varit nästintill telefonterror och förföljelse av enskilda. De som är utpekade av MRO upplever det som hotfullt´", säger den lokale (och tilltänkte riks-)pingstledaren. Men läser man MRO:s öppna brev till pingstförsamlingen i Jönköping med dess redovisning av ett års kontakter med församlingen får man absolut ingen bild av telefonterror eller förföljelse. (Även om den utpekade församlingsäldsten nu till slut - är det nytt? - sägs arbeta med "dispens från aborter", däremot inte hennes man som enligt det öppna brevet erkänner att han håller på med sådant). Det handlar om relevanta frågor som borde ha besvarats med all tydlighet från första början, inte smusslats med eller sablats ner i över ett års tid. Förtroendekris är bara förnamnet.

Framför allt säger Pelle Hörnmark så här (enligt Dagen): Det här bygger på politiska beslut och det är ett antal stackare som måste utföra aborterna, vilket jag inte tror att de gör med någon större glädje.

Nån som liksom jag tycker att det luktar "jag-lydde-bara-order" lång väg? Det finns inte en enda människa i Sveriges land som "måste" utföra någon abort. Det finns reella nödfall där det behövs specialistkunskap om hur man utför en provocerad abort - ja! - men dit hör inte rutinmässiga aborter för att inte förlora jobbet som gynekolog eller barnmorska.

Pingstledaren fortsätter: Vi som församling kan då välja att antingen föra en dialog och vara ett stöd för de som kämpar med de här frågorna, eller så tar man avstånd. Då tror vi att det mest kärleksfulla är dialogen.

Men det betyder alltså - om jag tolkar pingstledaren rätt - att man i pingst Jönköping och i församlingar (och EFS-föreningar) runt om i vårt land har människor som regelbundet utför aborter allt efter önskemål (inom abortlagens gränser givetvis) utan att någonsin ställas till svars för det av församlingsledning eller medkristna? Utan att någon tar avstånd???!!! Lite lagom dialog bara, alltså. SNACKA om att sövas in på rutinens brant! Vägrar dom aldrig själva och slår larm till media? Skulle de ta livet av ett 20 veckors foster med Downs syndrom också, bara för att lagen tillåter det och läkarreglementet påbjuder det om mamman så önskar? (Anar ni hur vidrig en så sen abort är också rent visuellt/känslomässigt, oavsett hur vi ställer oss till principfrågan om livets och människovärdets början?).

Till den som slår larm (Mats Selander) skriver Hörnmark: Förmodligen har vi i i sakfrågan, om de ofödda barnens rätt, ganska lika uppfattning. Däremot förvånas jag över den brist på kärlek och ödmjukhet som du visar i brevet. För mig luktar det fariseism och religiositet lång väg. Sanning utan kärlek har som bekant ett skrällande läte.

Men vad vet Hörnmark om Selanders kärlek eller brist på kärlek? (Det går ju alltid att tillvita allvarliga kritiker kärlekslöshet - Hörnmark låter inte så himla kärleksfull själv, tycker jag). Jag är faktiskt chockad över både aktuell abortpraxis och över hur Hörnmark och Jönköpings pingst - och Dagen! - kan vara så flata i den här frågan!

Det betyder inte att jag upprörs mindre över att födda barn far illa. Det är bara det att där vet jag att alla goda krafter samverkar (nu inför Världens barn-insamlingen t.ex.). Det chockerande med de framprovocerade aborterna är ju att även människor jag sett upp till verkar ta det med sådan ro, åtminstone jämfört med den upprördhet man visar över att Mats Selander och MRO offentliggör vad det är frågan om. (Evangeliska Frikyrkans ordförande, Stefan Svärd, som en gång doktorerade på svensk abortlagstiftning, visar däremot betydligt större förståelse för kampanjen).

Och det betyder inte att jag frånsäger mej mitt medansvar för att det kunnat bli så här. Men nu lovar jag åtminstone en sak: jag lovar att kämpa inom mitt parti (fp) för att ingen tonåring i Sverige ska behöva tro sej tvungen att göra abort av ekonomiska skäl. Det är mer än skamligt för ett välfärdssamhälle som vårt. Det är skamligt att enda försörjning som erbjuds är föräldraförsäkring (som kräver att man har ett arbete) eller socialbidrag. (Vårdnadsbidraget bidde en tumme och finns inte i alla kommuner). Kunde Norge få ner abortsiffrorna med ett tydligare stöd till oplanerat gravida så kan vi i Sverige.

Och jag lovar att kämpa för att EFS ska föra upp den här frågan högre på dagordningen. (Det behöver inte - lika lite som i äktenskapsfrågan - handla om att i första hand kämpa för en förändrad lagstiftning. Vi bör prioritera förändrade attityder bland dem som faktiskt har ett val).

Ge oss mod att verkligt lyda
sanningen som inget skyler,
ge oss nåd att verkligt äga
din frid, o vår Gud, ja allas Gud.

Faller Pelle Hörnmark på abortfrågan?

Påskvänner!

Ju mer jag begrundar MRO:s (MänniskoRätt för Oföddas) öppna brev till pingstförsamlingen i Jönköping och föreståndaren Pelle Hörnmarks beskrivning av MRO:s undersökande och opinionsbildande arbete, desto mer undrar jag om Pelle Hörnmark någonsin kommer att kunna bli den ledare för pingströrelsen som många (däribland jag själv) hoppats och som han redan blivit nominerad till.

Nu hänger allt på sanningsfrågan: HAR de personer i Jönköpings pingstförsamling som MRO pekat ut sysslat med det som tillvitas dem - utan att konfronteras av församlingsledningen - eller inte? Pelle Hörnmark kan sägas ha satt sin heder som pingstledare i pant på att de är oskyldiga. Men det är nog inte bara Ulf Ekman som börjar tvivla på det. Och är inte MRO:s frågor till församlingsmedlemmarna relevanta, oavsett vad vi tycker om själva bildvisningen? Är det rimligt att uppleva och beskriva dessa svåra men relevanta frågor som "telefonterror"?

Relevanta också för EFS idag? Jag tror det. MRO har definitivt lyft en också i våra sammanhang klart nedtystad eller relativiserad fråga. Därmed inte sagt att vissa oftare belysta frågor - t.ex. många gravida kvinnors utsatta situation - inte också är mycket viktiga.

PS. Jodå, också en kristen läkare måste förstås kunna utföra en verklig nödfallsabort, t.ex. om moderns liv är i fara, såväl här hemma som i t.ex. Afrika. Men han/hon kan knappast delta i den rutinmässiga om-så-önskas-abortverksamheten som så påtagligt dominerar i vårt land. Eller i de selektiva "bort-med-barn-med-Downs-syndrom-aborter" som idag erbjuds även efter vecka 18. DS.

Barnet, blomman, vinden,
hand som smeker kinden,
lika nära finns du
fast vi dig ej ser.

Du ur nöd och plågor
ser på oss och frågar:
mänska, vill du vara
med mej också där?

Ja, jag vill! Där du är
finns det ljus och mening,
där är varje mänska
älskad och förstådd.

Bilderna och abortverkligheten

Påskvänner!

Så har MänniskoRätt för Ofödda (MRO) väckt starka reaktioner genom att visa bilder på aborterade foster utanför Pingstkyrkan i Jönköping. Reaktionerna gäller dock som så ofta främst bildvisningens lämplighet, inte främst verkligheten bakom bilderna.

Jag kommer så väl ihåg när Börre Knudsens aktion i Norge med ketchupindränkta dockor på 80-talet väckte större harm och raseri - också i vissa kristna kretsar - än det som norska läkare samtidigt gjorde med verkliga, levande "dockor". För så funkar vi.

Visst, alla kristna säger sej i någon mild mening vara mot abort. Men vad som väcker vår verkliga upprördhet är alldeles uppenbart inte aborterna - inte ens de som utförs på foster med Downs syndrom efter vecka 18 - utan att några tvingar oss och våra barn att se resultatet av dem...

Vill dock gärna betona att om man lika tydligt visat sin upprördhet över vad som verkligen sker med de små kropparna på bilderna, så är det OK för mej att också ifrågasätta bildvisningens lämplighet i just det här sammanhanget (med barn på väg till gudstjänst o.s.v.). Vill också betona att jag ser det som möjligt att försvara dagens abortlagstiftning av rent pragmatiska skäl, så länge samhället både principiellt och praktiskt arbetar i enlighet med devisen "Så välj då livet!" (Vilket vi som helhet inte gör idag - när det offentligt kan hävdas att man aldrig får säga att det görs för många aborter, för då skuldbelägger man ju folk).

Så här skriver MRO-aktivisten Annette Westöö i en kommentar på Emanuel Karlstens (Dagens nätredaktörs) blogg:

Jag var där. Karlsten har fel. När barnen skulle gå till och från söndagsskolan rullade vi ihop våra banderoller, eftersom vi ombads göra så. Det var inte barnens reaktioner som fick oss att avsluta demonstrationen, utan det faktum att de flesta kyrkobesökare hade lämnat platsen. Barnen reagerade med nyfikenhet, inte med rädsla. Om barn hade blivit rädda hade vi nog fått höra det av arga föräldrar. Min erfarenhet från tidigare demonstrationer är att de lite äldre barnen är de som förstår vårt budskap bäst. Är de mycket små spelar det ingen roll- de förstår ändå inte vad de ser och kan därför inte uppfatta det som skrämmande. Jag har däremot haft flera samtal med barn i nio-tioårsåldern som förstår mycket väl vad det handlar om. De ser direkt att bilden föreställer en människa, och om de frågar brukar jag svara ärligt att det är en liten människa i mammas mage som har blivit dödad. De tar in allvaret, och vi ska ha så pass mycket respekt för dem att vi låter deras tankeprocess ha sin gång

I helgen publicerade MRO:s styrelse ett öppet brev till medlemmarna i Pingstkyrkan i Jönköping. Läs det gärna, oavsett din inställning i sakfrågan och alldeles oavsett om du orkar se abortfilmen MRO lagt ut på nätet. Brevet berör alldeles säkert indirekt även EFS och våra missionsföreningar runt om i landet, liksom många individer, både män och kvinnor. Det här är bara en del av något som MRO kallar "Kyrkokampanjen", och en vacker dag kan det vara EFS-kyrkan i din stad som står på tur. Vad säger vi då?

"Dina ögon såg mej när jag ännu knappast var formad."

Jag tänker på det ögonblick,
ett skäl till fröjd och hopp,
då jag i moderlivet fick
en mänsklig själ och kropp.
Ja, då blev verkställt Guds beslut,
det var för mej en stor minut
då jag fick kropp och själ,
då jag fick kropp och själ.

(A C Rutström 1721-1772, ngt bearb.)

Mitt minne av Arild Edvardsens teologi

Påskvänner!

Tidningen Dagen meddelar att den norske evangelisten och "trosförkunnaren" Aril Edvardsen dött i Mombasa. Han blev 69 år.

Aril Edvardsen och hans organisation Troens bevis - verdens evangelisering med centrum i "Sarons Dal" har uppenbarligen betytt mycket för många. Själv har jag tyvärr bara mött Edvardsen i form av boken "Jobs Gud" som jag läste under min tid i lumpen och tyckte var ett ganska eländigt stycke exegetik och teologi (får man vara så ärlig nu när förf. har dött?). Edvardsen gör där gällande att Job sa rätt när han sa "Herren gav" men sa fel när han sa "Herren tog" (vadan många 'trospionjärer' fått för sej att man som kristen inte kan sjunga vers 5 av Tryggare kan ingen vara)! Trots att Guds ord två gånger i början av boken, bl.a. omedelbart efter ovan nämnda utsaga, uttryckligen försäkrar att Job under allt detta INTE syndade genom vad han sa (vilket han ju hade gjort om han falskt tillvitat Gud något).

Vem som helst kan svart på vitt läsa att Åklagaren var tvungen att få Guds tillstädjelse för att kunna göra Job minsta lilla onda, och därför tar Job - som känner Guds makt - det i barnatro som en prövning från Gud. (Jfr Paulus´ ord om Satans ängel). Vilket det ju också var. (Att tålamodet sedan stundom brister är högst förståeligt).

Det som skulle visas - och verkligen visades - var att Job hade sin tröst och sitt hopp i Gud, inte i några jordiska ägodelar. Och Herren försäkrar i slutet av boken att Job, i motsats till sina vänner, "talat rätt om honom" - trots att han vid ett tillfälle förbannat sin födelsedag och vid ett annat tillfälle undrat om världen styrs av en brottsling!

Det där kunde Aril Edvardsen inte (i varje fall inte på 80-talet) riktigt begripa - han låter rätt ofta ungefär som Jobs vänner som har för sej att det måste ha varit något fel hos Job (enligt Edvardsen bristande tro och tillit) som drog all denna olycka över honom. Fel fel fel. Men liksom somliga teologer förblindats av sin "eländesteologi" så att de inte ser alla härliga löften gällande även det materiella, så förblindades Aril Edvardsen och troligen även en del andra "trospionjärer" på 80-talet av sin "härlighetsteologi" så att de inte kunde se klart och bibliskt på det som kallas prövningar. "Och i prövningarnas ugn / är ej lätt att vara lugn, / vi förstå hans vägar bättre ovan där."

T.ex. förstår vi då bättre varför nu även vissa "trospionjärer" börjar kallas hädan mänskligt att döma i förtid. Om vi nu som Hagin m.fl. velat mena finge tro oss lovade full hälsa och hög ålder (att på något vis dö friska?) vore det ju egentligen - ur "trosteologisk synvinkel" - ganska oroväckande att Aril Edvardsen (för att inte tala om John Brandström) dör så relativt unga. Men jag är inte det minsta orolig för den sakens skull, för jag är övertygad om att "deras tid stod i Guds händer" och att de med oss "åter ska få bo i Herrens hus evinnerligen." Frid, Aril!

Prövningar vi möta får
och vi ofta ej förstår
Herrens vägar när han önskar att vi himmelen ska nå.
Sina barn han leder här
genom sorger och besvär,
vi förstår hans vägar bättre ovan där.
Ovan där randas morgonen
och därhemma samlas helgonen,
vi ska då se målet för vår resa här,
vi förstår hans vägar bättre ovan där.

Sann och falsk säkerhet i svampskogen och inför evigheten

Påskvänner!

Under fredagen deltog jag och barnen i ett arrangemang i "Svampveckan" som hålls här i Bollnäs (på Mobackes trädgårdscenter) just nu. Vi tillverkade svampar av korkar och papper samt lyssnade till massor av svampvisor på gitarr ("Kom med, nu ska vi gå ut på tramp", "Har ni sett herr kantarell", "Jag vill bo i en svamp" o.s.v.). Dessutom har faktiskt jag och smågrabbarna varit ute och plockat riktiga riskor, kremlor och soppar tidigare i veckan.

Med anledning av en replik på förrförrförra bloggposten om signalfel och evighetsallvar skrev jag följande svamprelaterade kommentarer:

Mitt "tvärsäkra" påstående grundar sej bara på enkel logik. Om man inte utan minsta tvekan kan svara "nej" på frågan om det i någon mening finns någon risk för någon att i något avseende gå evigt förlorad - ja, då är man tydligen inte riktigt säker och har i praktiken givit uttryck för en tro på att det i någon mening kan finnas en risk att i något avseende gå evigt förlorad. Eller hur? Om man inte trodde att det fanns någon risk skulle man väl inte tveka om svaret?

Det är som när jag varit ute och plockar svamp. Min fru och mina barn har rättighet att kräva ett entydigt nej-svar på sin fråga om det finns någon risk att den svamp jag plockat med mej hem kan vara av en giftig sort. Så fort jag börjar sväva på målet har jag i praktiken svarat ja på frågan. Men ÄR jag inte säker på att något är riskfritt är det ju bara bra om jag inte LÅTSAS vara säker på att det är riskfritt. Eller hur?

Vilket givetvis även har sin fulla tillämpning på frågan om vårt eviga öde. Och på frågan om vi har mandat att utfärda några som helst försäkringar och löften som inte är kopplade till Jesus Kristus och tron på honom.

Jag fick då följande svar från en läsare (tack för det värdefulla mothugget, hoppas det är OK att jag "lyfter upp" frågan så här i själva huvudbloggtexten):

... vi är nog för långt nergrävda i våra egna diken för att förstå varandra. Jag ser inte riktigt hur din logik är så enkel och svampanalogin är inte speciellt lätt att tillämpa. Den logiken förutsätter ju att du ska kunna urskilja exakt vem som går förlorad och inte ... vad som krävs för att du ska hamna "här eller där" ... du bör kunna definera "tro" med samma exakthet som svampsorter ... annars blir ditt tvärsäkra svar ett icke-svar.

På vilket jag svarade:

Nädå, inte tror jag att vi är för djupt nergrävda i svampskogens diken! (Än i varje fall ;o). Men logiken ÄR verkligen mycket enkel. Antingen är jag säker på att det är riskfritt att äta alla mina svampar (resp. att det inte finns någon risk att gå evigt förlorad). ELLER också är jag inte säker på det. (Got it?).

Om jag tillhör kategori nummer 2 behöver jag inte ALLS ge mej ut för att kunna särskilja alla svampsorter i min korg (eller vilken människa som går förlorad och vem som inte gör det). Det kan lika gärna vara tvärtom - just eftersom jag inte är tvärsäker känner jag mej skyldig att redovisa risken. Man måste däremot känna sej väldigt säker för att påstå att det inte finns någon risk för svampförgiftning (eller för att gå evigt förlorad).

Jag har länge velat offentligt fråga Sveriges biskopar om de verkligen är så säkra på att ingen kan gå evigt förlorad som man kan tro av deras förkunnelse och övriga agerande att döma (de kanske inte ens tror på ett verkligt liv efter detta, och då är ju saken förstås biff).

Eller om de bara låtsas.

Ja, det här är djupa saker, som tant Elma i Lule brukade säga på 70-talet. En sångvers av den rannsakande evangelisten Anders Nilsson (Västra Skånes missionsförening) dyker upp:

Du hoppas att du har det gott - men tänk om du har fel,
om du vet allt om Kristus, men ändå ej har del
i barnets sanna frihet - om du ej tror, blott vet
och inte själv står klädd i Guds Sons rättfärdighet?

Om några dagar eller år är du ej mera här.
Se, evigheten väntar, hur säker du än är.
Kom nu, ty allt är redo, så blir i himlen fröjd!
Du ska få se, du blir nog med barnaskapet nöjd!

Hemma igen med många musikläxor

Påskvänner!

Tillbaka i vardagen - med en hel hög av spelläxor. Fast är det inte det jag drömt om - att riktigt få träna orgel och piano, av alla krafter? Att genom musiken få vara en Verbi Divini Minister - en Guds ords tjänare - och genom sång och spel lyfta fram det gudomliga ordet?

I söndags hade vi lektioner under gudstjänsttid. Reagerade först ganska starkt på detta och funderade på att skolka av samvetsskäl. Jag är ingen rigid uttolkare av tredje budet, men just i Luthers nytestamentligt profilerade uttolkning av detsamma betonas ju att vi "inte ska förakta predikan och Guds ord utan hålla det heligt, gärna höra och lära det."

Men vår sång- och körövning under söndagsförmiddagen visade sej innehålla en så stor mängd uppbyggliga texter att jag med glädje betraktade det som "dagens gudstjänst". Visserligen krävdes en stor mängd repetitioner, men jag fann det inte alls omöjligt att samtidigt med sång- och dirigeringsövningar bevara en känsla för sångernas djupa innehåll. Jag skulle t.o.m. tro att det är till fördel för det rent musikaliska/klangliga framförandet om vi tänker på vad vi sjunger.

Rövarens bön "Jesus, tänk på mej / när du kommer i ditt rike", med musik från Taizé, är bara ett exempel på vad vi övade denna söndagsförmiddag i Mellansel. Skulle den komma in i psalmboken får vi alltså en psalmtext som är gjord av en rövare. (Amazing Grace är ju skriven av en slavhandlare och alla övriga, utom de som består av Jesusord, av andra sorters syndare).

Sjung när frestarn framme är,
han då måste vika.
Psalmens friska toner är
änglahärar lika.
Runt oss lurar synd och skam,
som vi alla märker,
men en psalm där du går fram
tron och hoppet stärker.