Påskvänner!
Läs gärna Anders Sjöbergs krönika i Dagen om den unika situation (eller?) vi står i som kyrka idag. Ämnet är kanske inte roligt eller ens uppbyggligt, men det är nödvändigt att ta upp. Markerar ingen annan den gräns som Apostlagärningarna och de apostoliska breven faktiskt förutsätter, så måste någon ta på sej det otacksamma jobbet. Står ingen annan upp för bl.a. S:t Lukas' trovärdighet när det gäller Jesus födelse och uppståndelse, så måste en EFS-are göra det.
Därmed inte sagt att det alltid är lätt att tro. Det är inte bara S:t Tomas som tvivlat. Ibland känns det som om allt med Jesus bara är irrelevant och meningslöst i en värld full av problem. Ibland, kanske särskilt vackra vår- och sommarkvällar, kan det tvärtom vara så att man "inte kan tro för glädjes skull" (allt känns liksom för bra för att vara sant ;o).
Men vad Nya Testamentet och kyrkan lär i de grundläggande frågor Anders tar upp, borde det inte behöva råda några tvivel om.
Anders Sjöberg är en "biskop de facto". [Måtte även efterträdaren Stefan Holmström visa sej vara en sådan! (tillagt 23/4)].
I stormar och strider Guds kyrka består,
så vitt den sej sprider som jordkretsen når.
Den för över världen den Levandes bud
och vittnar bland svärden och bålen om Gud
och vittnar om Honom, o tröst i all nöd,
som, död för vår synd, blev genom sin död
vår segrande Herre. Halleluja!
Inlägg
Gud som hypotes
2 timmar sedan
6 kommentarer:
Det är såhär man skapar en kyrka som varken har skrift, tradition eller påve som högsta ofebara norm utan den enskilda individen. Det är tur att det här är nymodigheter, annars hade vi knappast haft en kristen kyrka idag.
Är det verkligen en unik situation som kyrkan står i i dag? Det har väl alltid funnits meningsskiljaktigheter, men det har aldrig varit så lätt att ge uttryck för dem som i vår tid. Därför är risken att människor blir trötta på återkommande falska påståenden. Den Jesus jag tror på har sagt att han är huvudet och vi är lemmar i hans kropp, som är församlingen. Och tänk att han ger oss förtroendet att tänka själva, utan några påvar och ofelbara normer. Har vi inte den förmågan eller i vilket fall som helst erbjuder han oss dessutom en Hjälpare (stort H) som skall undervisa oss om vägen genom att tolka Skrifterna för oss. Detta sker i samverkan med de övriga lemmarna i kroppen. Här finns en fantastisk mångfald.
I din artikel ger du uttryck för en del dystra påståenden. Du verkar ändå vara en glad människa som har förmågan att se både det som är mörkt och ljust. När vi spekulerar alltför mycket om sådant som är negativt och målar framtiden i svarta färger, så glömmer vi ofta att hos Gud är makten. Vi tror vår segrande Herre precis som du citerar.
Hej Rolf och Simon - riktigt, riktigt roligt med era kommentarer! Rolf, jag tror inte att kyrkans situation är så unik idag jämfört med fornkyrkan, men Anders Sjöberg refererar ju prosten och biskopskandidaten i Borgå stift, Henrik Perret, som ironiskt konstaterade att många av oss verkar leva i den första kyrkohistoriska period då det inte anses finnas några villolärare. (Utom människor med högkyrklig ämbetssyn eller baptistisk dopsyn, förstås, tänker jag ibland ironiskt ;o).
Hej igen! Rolf, jag lägger för tydlighets skull till ett frågetecken i rubriken, för kyrkor på glid har funnits förut (läs Uppenbarelseboken 2). Men finns det något unikt i situationen är det nog trots allt detta att man idag inte ens kan använda ord som "ren lära" eller "villolära" utan att betraktas som avvikande från den rena lutherska (?) toleransläran. Det är som Chesterton skriver, att "ortodox" inte längre betyder att ha rätt, utan, praktiskt taget, att ha fel.
Ändå vet vi att en ny sorts renlärighet tagit makten i Svenska kyrkan, en som ivrigt värnar "rätt" ämbetssyn, "rätt" dop- och konfirmationssyn och snart nog även "rätt" äktenskapssyn (här kommer Helle & c:o), men i övrigt låter präster och biskopar härja i teologin så mycket de har lust (jfr Hammar och Spong, som båda deltog i helgens "evangelisk-lutherska kyrkodagar" i Sofia församling).
Så nog finns det något som anses vara "rätt lära", alltid - även om man (för första gången i kyrkohistorien?) inte låtsas om det.
Men Simon, jag tror faktiskt inte att Svenska kyrkan har den enskilda individen som högsta norm - utan folkmajoriteten. (Den kallas ju bevars "demokratisk folk-kyrka").
Skicka en kommentar