Kära påskvänner!
Apropå förra inlägget: Den svåra konsten är ju också att erkänna det goda i det sammanhang man kritiserar (även det goda i den fallna skapelsen!), liksom - å andra sidan - att erkänna farliga tendenser i det sammanhang man försvarar.
"Den man älskar, den aktar man" lyder den kända travestin på det i förra bloggtexten anförda ordspråket (som blott delvis är bibliskt - "den Herren älskar, den agar han" står det faktiskt). Och visst innehåller även den fyndiga travesteringen en djup sanning. Inte så att man alltid aktar sej för att varna eller kritisera den man älskar, men så att man bemödar sej om att visa aktning för den älskade (vännen, mannen, frun, barnet).
Och det är väl här Olof m.fl. - även jag - balanserar på gränsen ibland när det gäller Svenska kyrkan och dess ledning. Det blir ungefär som för Paulus, som ena stunden utbrister "Gud ska slå dej, du vitmenade vägg" till översteprästen Ananias, och nästa stund ångrar sej, ber om ursäkt och anför skriftens ord "Mot en hövding i ditt folk ska du inte tala hårda ord." Nej, det är sannerligen inte lätt, det här. (Spong från anglikanien tycker jag förtjänar hur hård kritik som helst. Men hur kritiserar man t.ex. K-G Hammar utan att kritiken snarare ökar sympatierna för honom, som utan tvekan framstod som "en hövding i vårt folk" och tog flera goda initiativ bl.a. när det gäller påskupprop o dyl.?)
Hjälp oss att ej kallt
se och tåla allt.
Men när det blir brott att tiga,
kom att våra läppar viga
och gör rösten varm
av din kärleks harm.
Helst dock låt oss få
bjuda frid och nå
liksom du igenom stängda
dörrar in till de beträngda...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Jovisst är det svårt att veta när man ska tala och när man ska tiga. Och när det gäller utveckling och läge i SvK så tycker jag det svåraste är att veta hur man är konstruktiv.
Men jag tycker Edsinger både har rätt i det han säger (en del skulle nog beskriva förfallet som "fritt fall"), men också att han genom allt det positiva arbete han matar in i SvK har rätten att tala.
Sant - bara den konstruktive har moralisk rätt att kritisera. Det är en fråga om "ethos" här. Ett ethos som jag nog liksom du tycker att Olof har i denna fråga.
Jag tänker också lite på EFS:aren David Hedegård (1891-1971) som ju hade ett grundmurat rykte som konservativ "gnällspik" (se t.ex. Torsten Nilssons Lystring), och som säkert ibland förtjänade det oxå. Men som faktiskt gjorde ovanligt konstruktiva, "moderna" insatser genom sin banbrytande nyöversättning av NT ("Hedegårds översättning") och sin produktion av lättillgängliga läroböcker om kristen tro för skolbruk (som också blev godkända av SÖ!). Vilket gör att åtminstone jag är lite försiktig med att avfärda Hedegårds kyrkokritik som gnällspikig konservatism.
Vem har skrivit dikten du citerade?
Emil Liedgren har skrivit ikten/psalmen, som börjar "Ord av evighet" och finns i Den svenska psalmboken.
Skicka en kommentar