Påskvänner!
Jag blev häromdagen brevledes tillfrågad av en person som är med och förbereder årskonferensen "Jesus förnyar" (17-20 maj i Uppsala) om jag tänker komma dit och försvara mina 5 motioner, de som betecknats B, C, D, E, G i årsmöteshandlingarna (det hade upptäckts att jag inte var anmäld). Jag svarade så här, och väljer att låta det bli ett "öppet brev" om än frågeställaren får förbli anonym:
Tack för frågan! Nej, jag har ingen möjlighet att vara på konferensen, eftersom min fru pastorn jobbar eller är på GF-kyrkans årskonferens och jag måste ha hand om barnen. I fjol i Piteå var kombinationen farfar/farmor i Lule morgon/kväll och barnkonferens i Pite på dagarna idealisk, så jag kunde ta med mej alla tre. I Uppsala finns inte den kombinationsmöjligheten.
De ombud och föreningar som tänker själva begriper ändå vad jag vill åt. De som inte tänker själva röstar efter styrelsens förslag oavsett om jag är där eller inte. Jag satsade tid och pengar på Folkpartiets landsmöte i Karlstad i höstas, så jag vet ungefär hur det går till (även om jag fick beröm för mina inlägg i debatten och direkta bifallsrop av LUF i kyrkopolitikfrågan). Och jag vill inte bli beskylld för egotrippad, omotiverad självexponering - det räcker så gott med att själva motionsantalet verkar tyda på det...
Svenska kyrkans kris är gigantisk, av 1490-talsformat åtminstone, det borde man inte behöva vara högkyrklig för att inse. Men EFS ger inte klara signaler om detta vare sej internt eller externt utan sitter alltför stilla i båten medan de högkyrkliga - och, jovisst även många lågkyrkliga av BV- och laestadiantyp - stängs ute från vigningstjänsterna och alltmer även kyrkomusikerkallet p.g.a. påstådd misogyni m.m. När EFS om några år stämplas ut som motståndare till allas lika värde (p.g.a. hållningen i äktenskapsfrågan) finns det inga kvar som kan försvara oss, eftersom vi varit med om att stämpla ut de högkyrkliga (& c:o) som motståndare till allas lika värde p.g.a. deras hållning i ämbetsfrågan.
Och nu sprider visst SvK via Verbums begravningsmagasin åter budskapet att "det finns ingen död som ej bytes i glädje" (se sid. 1).
Fan tro´t.
Hälsningar
Andreas H.
Jag kan väl tillägga att de EFS-are som stämmer in i den politiserade kyrkoledningens krav att sådana som Bo Brander - han som Göran Skytte gjorde "Ett år med Jesus" tillsammans med - inte ska få prästvigas i vår kyrka, rimligen också borde gå ut och med skärpa kräva att sådana som Ulla Karlsson eller K-G Hammar också måste stoppas från präst- och biskopsvigningar. Det är ju helt sjukt att det enda kätteri som i vårt samfund hindrar tillträde till det heliga läroämbetet är en högkyrklig ämbetssyn (som vad gäller kvinnors tillträde till ämbetet f.ö. delas även av många lågkyrkliga - jfr ELM och laestadianernas olika sammanslutningar), medan man, så länge man bekänner att könet är fullkomligt irrelevant på alla plan (helst inte ens i äktenskap och föräldraskap eller ens för huruvida man ska kallas man eller kvinna!) får förkunna ungefär precis vilken antikristlig lära som helst. (OBS att Ulla Karlsson inte togs ur tjänst inför påsken i fjol utan fick fortsätta sprida sitt nya "evangelium" (jfr Gal. 1) och domkapitlet vågade inte avkraga henne; däremot vågade domkapitlet utdela hård kritik för att hon inte infunnit sej till ett möte med - domkapitlet ;).
Nu kunde man tänka - som kanske en del EFS-are gör? - att gyllene regeln tillämpad på dem som inte vill att kvinnor ska vigas till just församlingsföreståndare borde göra att de själva inte skulle få vigas. Men det förutsätter att man kan behandla sådana som Bo Brander - och romerska katoliker och grekisk-ortodoxa - som allmänt människo- eller åtminstone kvinnofientliga och se deras ämbetssyn som stridande mot den allmänna kärlekslagen och Jesus´ undervisning. Men så fort man erkänner - vilket gjordes 1958! - att deras syn är en fullt rimlig tolkning av Nya Testamentets undervisning och Jesus´ exempel (obs att även Maria Magdalena, Johanna och Susanna var lärjungar som följde honom från stad till stad och från by till by!), en tolkning med full hemortsrätt i vår kyrka, så är ju det tvärtom synen att just de inte ska få prästvigas som verkar okristlig och dessutom fullständigt stridande mot ämbetsreformens anda och intentioner (1958!).
Mitt Folkparti är ju ett paradexempel på en organisation som ivrigt kämpat för kvinnors tillträde till det särskilda prästämbetet (inom Svenska kyrkan, alltså - romerska och grekisk-ortodoxa kyrkorna har man inte lagt sej i, inte heller i de judiska eller muslimska samfunden). Men vad kvinnorna (eller männen) sedan förkunnar verkar ju vara partiet fullkomligt likgiltigt, så länge det inte är en alltför heteronormativ syn på äktenskap o dyl, naturligtvis. Inte har väl EFS blivit en lika bedrövlig organisation? (Och återigen: visst lovade såväl Agne Nordlander som Anders Sjöberg som biskopskandidater i Växjö resp. Göteborg att även viga personer med den förkättrade ämbetssynen till det heliga prästämbetet? Eller minns jag fel?).
Naturligtvis tar man en risk med att "släppa in" högkyrkliga i värmen igen - de kan i princip föröka sej och bli så många att de tränger ut kvinnor och EFS-are från prästämbetet. Och det är absolut legitimt med någon form av kyrkotukt åt fler än ett håll. Det moraliska problemet blir när det skett så flagranta löftesbrott i förhållande till utfästelserna 1958 (utan vilka kvinnoprästreformen inte skulle ha kunnat genomföras) och när läror som inte ens förtjänar kallas kristna, långt mindre evangelisk-lutherska, nu tolereras från både kvinnliga och manliga präster. Då blir det grovt hyckleri av EFS och andra (som själva råkar passera just det här sekulära nålsögat) att inte öppet stå upp för de högkyrkliga och de många lågkyrkliga, dedicerat lutherska trossyskon, som just i det här fallet har en liknande syn som de högkyrkliga.
Nu ska jag fara med barnen på födelsedagskalas utomhus - på Svenska kyrkans lägergård Prästnäset här i Bollnäs, där jag själv firade mitt 40-årskalas för två år sedan. Kanske blir det ett dopp i Voxsjön också; en och annan kanske tycker att jag behöver kylas av ;o).
Låt alltid klart mitt i vår kyrka skina
din gudom, din uppståndelse, din pina.
Omkring ditt kors, o Jesus, oss förena
och tänd i oss din kärlekslåga rena.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Andreas,
Jag tycker att du gör det för lätt för dig.
Du ser den här frågan bara i ljuset av att det är synd om kvinnoprästmotståndarna.
Tänk dig in i att en kvinnlig präst celebrerar nattvarden innan en personalsamling. Samtliga hennes manliga kollegor "råkar" komma lite sent till personalsamlingen, dvs man hoppade över mässan.
Det där händer gång efter annan.
Vad tror du sprider sig för tankar i hjärtat på dessa människor?
I kvinnans: Varför kan dessa män inte se min kallelse lika mycket värd som deras egen?
I männens: Jag tänker åtminstone inte vika ner mig eftersom löftena som gavs 1959 om att få väja undan skall gälla för evärderlig tid. = Jag anser att min kallelse är den enda riktiga.
Jag menar; vi kan inte fortsätta att ha en uppfattning där vi misstror varandras kallelse med hänvisning till löften som gavs långt innan man själv blev prästvigd.
Det som behövs nu är kärleksfull respekt för varann, att åtminstone möta upp vid nattvardsbordet (även om man inte vill ta emot bröd och vin). Att inte ens kunna göra detta, tyder på total brist på kärlek.
Jag tror att båda sidor måste bjuda på respekt för varandra, acceptera att båda uppfattningarna finns i vår kyrka och älska varandra.
Inte förrän då kan kyrkan hantera denna infekterade fråga på ett vettigt sätt.
Nänä. Så lätt gör jag det inte för mej. (Men tack för mothugget!) För jag tycker inte alls att det "bara är synd om kvinnoprästmotståndarna." Men det råkar dock vara så att dessa sedan 1994 inte får vigas till präster, och kvinnliga kvinnoprästmotståndare får knappast bli diakoner mer. Och den högkyrkliga lekmannakvinnan - den enda högkyrkliga så långt ögat når - i min hemförsamling är ju damned if she do (alltså uteblir från mässan när det är kvinnlig celebrant) and if she don´t (inte uteblir men nobbar nattvardselementen). Högkyrkliga är kanske inte så roliga, men hur kan man kräva att de ska acceptera vigning och nattvardscelebrering om de de facto inte gör det? Särskilt nu när läran om könets irrelevans i ämbetet (1958) följts av könets irrelevans i äktenskapet (2009) och (2012) för själva könsbegreppet!!! (Ämbetsförändringen 1958 hade INTE kunnat genomdrivas om man inte uppfattat samexistensen med samvetsklausul som gällande för all framtid - Helle Kleins kritik mot samvetsklausulen visar att hon inte förstått ett dugg av förutsättningarna 1958).
Och vad ska de manliga prästerna i den församling där jag nu arbetar säga när en tredjedel av de anställda konsekvent nobbar nattvarden före personalmötet, förmodligen av något slags teologiska skäl det också. Ska det också tas personligt?
Jag gör det inte lätt för mej, tvärtom har jag i åratal kritiserat många s.k. högkyrkliga kv-pr-mo-re för att de verkat kunna räkna nästan vilken villolärare som helst som präst och t.o.m. biskop, bara det är fråga om en karl! Men då kan jag ju inte heller acceptera det motsatta men liknande synsättet som så uppenbart dominerar i Svenska kyrkan (och EFS?) idag: Avvik nästan hur mycket som helst från Nya testamentets lära sådan den framställs i Bibeln och vår evangelisk-lutherska bekännelse, och du får hållas, så länge du bara inte är kv-pr-mo-re (numera även: inte är h-t-r-n-rm-t-v).
Däremot har EFS-styrelsen i sitt svar till mej alldeles rätt i att jag förenklar - för att hålla mej någorlunda kort. Det är ju nämligen långt ifrån bara traditionellt högkyrkliga som stängs ute från kyrkans vigningstjänster. ELM/BV och laestadianska rörelsen - både män och kvinnor - är i stort sett portade. Men just för att EFS kallas lågkyrkligt visar särskilt behandlingen av just högkyrkliga hur pass solidariska vi egentligen är med andra grupper som vill hålla fram vår kyrkas tro och bekännelse.
Skicka en kommentar