Kyrkvandring - luthersk pilgrimsvandring om man så vill

Påskvänner!

Har just stigit upp för att om någon timme gå halvannan mil till gudstjänst i Växbo kapell tillsammans med Friluftsfrämjandet och mina två söner (Jonatan född 2004 och Staffan född 2006). Det blir kul!

Senast jag gick samma väg var våren 2009 med dottern Hanna (f. 2002). Då hade jag just tillträtt en halvårslång halvtidstjänst som kantor i församlingen ("kvartskantor" kallade jag det när jag presenterades). Tjänsten var som sagt tidsbegränsad men kantorn jag gick in för ville gå ner till 50% permanent, så det förespeglades vissa framtidsutsikter. Men det var ju på den tiden jag var "i nåd". Att jag sedan hösten 2009 inte ens skulle få öva på ett enda av pastoratets instrument, kunde jag inte ens i mina vildaste fantasier föreställa mej. (Undrar om det gäller även i Växbo kapell, som dock delvis sköts av en kapellstiftelse...).

Men det gick ju bara inte att stillatigande bevittna när äktenskapsteologin - liksom nu i år könsbegreppen  - i all välmening gick alldeles överstyr, efter ett antal mer eller mindre vettiga kompromisser och pastorala anpassningar, som i efterhand bara framstod som förberedande eftergifter. (Kan en kristen kyrka verkligen sluta hävda att den som faktiskt är förmögen till det i första hand bör bilda familj med någon av motsatt kön?).

Eller när Svenska kyrkan började ge ut ett begravningsmagasin i 10 000-tals exemplar (det nytrycks visst nu!) där förstasidan - utan dementier på insidorna - utbasunerar det närmast suicidala budskapet att "Det finns ingen död som ej bytes i glädje!" (Sidan var upptejpad vid entrén till min barndoms kyrka hemma i Lule i somras). Jag protesterade dock uteslutande verbalt, och, som jag tyckte, synnerligen städat - dessutom i huvudsak riktat mot församlingens kyrkomötes- och stiftsstyrelseledamot som aldrig bangat för en öppenhjärtig diskussion. Men andra tog visst illa upp... och gör så än. Kyrkorådet tvår ivrigt händerna.

Nåja, nu ska jag lägga sista handen vid packningen och glömma "livets vardagsträta" - förra söndagen hette ju faktiskt Jubilate = jubla och innevarande Cantate = sjung! (Och nästa: Rogate = bed!) Sönerna och övriga familjen ska få sova lite till. Att GÅ över en mil till gudstjänsten är ju egentligen en norrländsk/luthersk form av "pilgrimsvandring", tillämpad i århundraden. Det var ju ofta inte alltför nära till kyrkan, och beroende på antal mil kunde man ju faktiskt få dispens från kyrkogångsplikten vissa helger (om man förrättade byabön eller gårdsbön hemma, så klart). Hoppas ni får en skön Cantate-söndag med god tillgång på såväl orgelmusik som evangelium! (Luther var ju - fastän dokumenterad älskare av Fru Musica - skeptisk till de på hans tid allt större orglarna med fler än tio stämmor, se utgjutelser i Kyrkopostillan ;o)

De väldiga skogarnas sus, fallera,
gå mäktiga som orgeltoners brus, fallera.
Och livets vardagsträta
så lätt det är förgäta
vid de väldiga skogarnas sus, fallera.