Det är inte de konservativa som lyft fram sambandet mellan ämbetsreformen 1958 (i Svenska kyrkan, i många frikyrkor både tidigare och senare) och äktenskapsreformen 2009 (i Svenska kyrkan och Norrmalmskyrkan (SB)). Det är de teologiskt liberala som ständigt påpekat att det ena leder till det andra, och har man accepterat det ena måste man acceptera det andra. Jag är inte övertygad om att argumentationen stämmer, men den drabbar präst- och pastorsvigda kvinnor hårt. Ämbetsreformen 1958 legitimerar INTE äktenskapsreformen 2009. Äktenskapsreformen 2009 - och särskilt argumentationen ovan - komprometterar istället ämbetsreformen 1958 svårt. Komminister Ellinor Tidholm i Delsbo (Frimodig Kyrka), som alltsedan 2005 deklarerat att hon inte välsignar/viger enkönade par, har fått sin könstillhörighet kastad i ansiktet ("du som kvinnlig präst ska väl inte hålla så hårt på bibelordet", heter det).
Det är också en större andel kvinnliga än manliga präster som talat för äktenskapsreformen 2009. Vänder man på det och ser vilka som offentligt talat EMOT den, blir den manliga dominansen helt överväldigande. Vare sej man nu anser att fler män är homofober eller pastoralt ovisa, eller att fler män står upp offentligt för sanningen, så är skillnaden iögonenfallande.
Men när nu Inga-Märtha Isacson, pastor för EFK i Norrköping, diskuterar kvinnliga församlingsföreståndare och konferenstalare, är det inte svårt att hålla med henne om att t.ex. Dagen bättre borde lyfta fram vad kvinnor säger. Det är illa om bara liberalteologiska kvinnor får ett andligt ledarskap och blir lyssnade till. Det är ju t.o.m. så att de som i första hand vill ha män som församlingsföreståndare kan glädjas åt Alina i Gammalsvenskby som blev byns präst när de manliga ledarna blivit skjutna (det är väl å andra sidan den finaste motiveringen till manligt ledarskap i församlingen - att det handlar om vem som först ska kastas till lejonen eller brännas på bål). Bollnäs missionsförsamling sökte förgäves i åratal innan min hustru kom så att även konservativa borde acceptera henne som pastor enligt nödfallskriteriet. Och kvinnor som teologer vill vi väl alla ha - och sjunger vi Lina Sandells sånger eller beundrar Birgittas påvekritik måste vi ju i all sin dar kunna låta även andra kvinnor uttrycka sej offentligt?
Något generellt tigande vill vi väl inte ha (hoppas jag)? Paulus förutsätter ju - dråpligt nog - att kvinnan INTE ska tiga i församlingen, utan kan fungera som profet eller böneledare (då hon ska ha nåt på huvet). Fler kvinnliga profeter är ALLAS plikt att bedja om och lyfta fram, oavsett var man står i ämbetsfrågan. Hanna i templet som berättade för alla om Frälsaren, Filippus fyra döttrar som ALLA var profeter - hur ofta tas de exemplen fram?
Profetissan i Storkåge, Maria Elisabeth (Maja-Lisa) Söderlund, 1791-1854, C O Rosenius´ och därmed rörelsens "andliga mor", har vi i EFS lyft fram för dåligt - kapellet vid Solviks folkhögskola i Frostkåge där hon föddes borde snarast byta namn till "Maria Elisabets kyrka". Joel talar om "era söner och DÖTTRAR" i sin pingstprofetia, och Mose säger de för en lekmannarörelse som EFS så viktiga orden "o att allt Herrens folk profeterade!"
Ja, ville varje tungaom det som Jesus gjort
predika, tala, sjunga,
så vunnes saken fort.
Ni herdar, troget ropa
i Andens höga värv,
så att vi allihopa
må räddas från fördärv!
(Anders Carl Rutström, 1721-1772)
Inlägg
3 kommentarer:
Håller helt med dig!
Vill bara framhålla min ödmjuka åsikt som teolog, att jag inte finner något i NT som förbjuder kvinnliga präster eller manliga heller för den delen.
Att vara kristen präst är en Traditionsfråga inte en Bibelfråga.När hela den världsvida kyrkan genom Andens vägledning ändrar denna Tradition, då kommer jag också att ändra ståndpunkt vad gäller frågan om kvinnliga präster.
Välsingnande o vigsel av homosexuella par är däremot entydigt i strid med vad Gud säger hela Bibeln igenom.
Svenska kyrkan beter sig som en förälder som bejakar sin tioåringsrökande och talar om att det är väl trevligt och inte det minsta farligt.
Kyrkan förnekr dessa människor möjligheten att be om förlåtelse och med det också de homosexuella som är i syndanöd detta
Jag lämnade kyrkan i måndags efter att ha sagt farväl till min församling under söndagens kyrkkaffe.
Precis. Jag är en illamående fd feminist!
Mitt dilemma är att jag som kvinnlig prästkandidat, mot homovigslar dels blir ifrågasatt av liberala: "Du som vill bli kvinnlig präst kan väl inte ta bibeln så hårt." Dels av konservativa: "Det började med ämbetsfrågan och sedan gick det som det gick".Till det har jag att brottas med det som alla som är för den allmänneliga äktenskapssynen har: Kan jag verkligen vid prästvigningen lova att följa svenska kyrkans ordning när den är som den är?
Jag som aldrig har varit mot kvinnliga präster förut har drabbats av insikten/frestelsen att jag kanske inte som kvinna är ämnad till präst. Fn tror jag att det är en insikt men det växlar. Det är iallafall ett trovärdighetsproblem när det gäller att undervisa om bibeln för mig, rätt eller fel.
Dessutom: När man ska diskutera vad som är en effekt av vad så måste det konstateras att även avskaffandet av kvinnans underordning vänds mot konservativa och mot Paulus. Effekterna av kvinnans frigörelse ser vi idag framför ögonen. Naturligtvis ska ingen kräva underkastelse som ofta gjorts historiskt! Men är inte våra barns bristande kristna fostran och rotlöshet, aborter, "könskrig", skilsmässofrekvens, låga födelsetal, unga kvinnors ökande supande, sexuell promiskuösitet, queerteologi mm alla konsekvenser av denna sk frigörelse. Tänk om vi har missat vad det vill säga att vara fri på riktigt: Fri i Kristus. Den som är störst bland er ska vara de andras tjänare. Denna "position" och kallelse har vi svikit för att jaga makt, ära och hög lön på olika sätt. Naturligtvis är det inte nödvändigtvis orsaken till att man vill bli präst, långt ifrån, jag ifrågasätter inte uppriktigheten. Men går det att blunda för att det ingår i prästeriet? Vad gör det med oss kvinnor och våra ev familjer. Kan vi som herdar för en församling underordna oss våra män eller börjar vi förakta dem för att de är rörmokare/sopkörare/sjukhustekniker/hemmaman. Och om våra män är företagsledare eller kyrkoherdar i någon ännu större församling: VEM tar ansvar för barnen och deras kristna fostran? Här tycker jag att man kan spinna vidare på tankar i Jaktlunds bok (som jag inte har läst än!!) som såvitt jag förstod tog upp att det var den kristna fostran i hemmen och föräldrarnas exempel i hängivenhet i bön mm som var avgörande för om barnen blev kristna som vuxna.
Jag fick också en aha-upplevelse i 1 tim kap 1 där Paulus förväntar sig att Timoteus har den rätta tron liksom sin mor och mormor!! Tjejer: vi har missat något; Guds rike är som surdegen. Det jäser långsamt men i vår tid ska allt gå så fort så att vi hellre predikar i kyrkan än för våra barn, trots att våra möjligheter att påverka barnen, på gott och ont är så mycket större.
När allt hopp verkade ute för det kristna äktenskapet i tordags gick jag och min man åstad på Guds kallelse och avlade en präst(?). Guds dårskap är större än de visas vishet!
Jag vill - som man och pastorsman ;o) - egentligen inte säga för mycket om det Anneli och Anonym skrivit; ni har givit var sitt perspektiv som får stå för er.
Men jag håller helt med när Anonym skriver: "Denna position ('den som är störst bland er ska vara de andras tjänare') och kallelse har vi svikit för att jaga makt, ära och hög lön på olika sätt." Fast jag tänker då i första hand på männen, inte på kvinnorna. Visst blev präst- och biskopskarriären genom åren så ärorik och lönande att det framstod som ultrataskigt att just den skulle vara manlig. Hade församlingsföreståndare istället varit riktigt taskigt betalda (på lokalvårdarnivå), i varje fall inte mer än diakoner och kantorer, och mest handlat om vem som först skulle bli kastad för lejonen eller smittad av dödssjuka vid epidemier, så hade det manliga monopolet nog inte uppfattas som lika stötande. (Eller om bara män fått vara diakoner eller matbespisare, jfr Apg. 6:1-7).
Nu handlar det kanske dock, i den här frågan, mest om vem som först ska bli "avrättad" i den "liberala" pressen; kvinnor har ju just nu alla möjligheter att bevisa sej lika tappra som männen (...inte är ;o) genom att frimodigt stå för vad de innerst inne tycker. Men, som sagt, vissa FÅR då sitt ämbete och sitt kön kastade i ansiktet. Och antingen är de övertygade om att det inte finns något samband och låter anklagelserna "rinna av" - eller också känner de sej träffade och avstår därför från vidare offentlighet.
Jag har själv tidigare bara hört liberala offentligt göra kopplingen mellan ämbets- och äktenskapsfråga. När konservativa (män) gör det (privat?) känns det lite "oridderligt" på något sätt. För manliga präster har sannerligen inte heller mycket att yvas över när det gäller att stå upp för kyrkans bekännelse. Samtidigt kändes det på något sätt självklart att varken Caroline Krook eller Antje Jackelén skulle höra till "reservanternas" skara i äktenskapsfrågan (Krook har dock tidigare i varje fall föreslagit slopad vigselrätt).
Skicka en kommentar