söndag 11 oktober 2015

Till Ulf Ekman och Mikael Karlendal

Påskvänner!

Liksom bl.a. Ulf Ekman blir Berget-föreståndaren Peder Bergqvist och nu även EFS-pastorn Mikael Karlendal i Karlshamn romerska katoliker. Även om biskop Anders Arborelius med karaktäristisk ödmjukhet betonar att bara 150-200 personer per år konverterar till romersk-katolska kyrkan i Sverige, medan långt fler konverterar från romersk-katolska kyrkan till något protestantiskt samfund, är det naturligtvis anmärkningsvärt hur pass många andliga ledare (pastorer och präster) som nu förenas med den påve som ses som "enhetens apostel", som "Petrus".

Jag skrev häromdagen följande kommentar på Ulf Ekmans blogg, där han "puffar" för sin och Birgittas kommande bok "Den stora upptäckten" (som alltså inte handlar om upptäckten av Jesus som sin Frälsare utan om upptäckten av romersk-katolska kyrkan som kyrkan med stort K). Kommentaren har inte publicerats - kanske p.g.a. tidsbrist, kanske p.g.a. dess kritiska ton - men jag lägger ut den här istället som ett "öppet brev" till Ulf Ekman. Den har delvis sin tillämpning även på Mikael Karlendal.

Ja, vi är ju många som såg vart ni var på väg, tydligen innan ni själva gjorde det. I bloggposten "Till Peter Kreefts försvar" för några år sedan fanns ju t.ex. bara positiv kritik av Peter Kreefts fina bok "Till den kristna trons försvar" (som också jag läst och uppskattar), trots att de åtminstone i senaste upplagan bifogade avslutningskapitlen, om varför man inte bara bör bli kristen i allmänhet utan mer specifikt romersk katolik, inte alls är av samma stringens som det övriga materialet. D.v.s. inte är lika "katolska" i betydelsen allmänkyrkliga. Och det skulle en som inte själv var på väg att bli romersk katolik absolut ha påtalat.

Det är lite som när lutherska Missourisynodens president (ärkebiskop) Matthew Harrison skrev sin inspirerade och inspirerande "En liten bok om glädje" (Församlingsförlaget) med en fantastisk bilaga med bibeltexter och böner för "De 90 glädjerika dagarna" mellan Askonsdag och pingst - skaffa den gärna! - och så infogade ett kapitel om "Glädjen i bekännelsetrogen lutherdom"!!! (Min fru missionspastorn baxnade).

Nå, alla har ju rätt att göra reklam för sitt - ni med! Men det ironiska i fallet Peter Kreeft är ju att han (och många andra) anklagar "protestantismen" för att vara splittrad - vilket tyvärr är sant - och sedan ändå tror sej kunna göra generaliseringar av "protestantisk" syn på exempelvis sakramenten. Som lutheran kände jag ju inte alls igen mej. Och ironi nummer två är ju att Kreeft citerar "protestanten" eller mer precist anglikanen C S Lewis flitigare än nästan någon annan - och att just C S Lewis på frågan om varför han inte konverterade till RKK svarade: "P g a era två hädelser: den om påven och den om Jungfru Maria" (G S Sayer: Jack).

Och det är ju inget som säger att det här är "resans" slutstation. Just nu hävdar ni alltså att det kan vara syndfritt och rättfärdigt att lämna sin snälle 12-åring ensam i storstan tre dagar - och sedan skylla missödet på 12-åringen! Faller den tesen faller både 1854 och 1870 års dogmer. Och den håller inte, varken inför människors eller Guds dom.

På Mikaels blogg skrev jag:

Det hedrar dej Mikael att du är så öppen som du är och även tar konsekvenserna av din nya uppfattning. (Ja, visst var det rätt att informera församlingen först!). Redan din dissning av den lära om rättfärdiggörelsen som de lutherska reformatorerna och EFS uppfattat vara bibelns och urkyrkans - fast jag undrar verkligen om du och Henrik Engholm gör rättvisa åt Luther, jfr företalet till Romarbrevet, där ju Luther enligt somliga lutheraner inte är tillräckligt luthersk ;o) - gjorde dej ju ytterst olämplig som EFS-pastor, och dagens uppsägning är bara konsekvent. Tack ska du ha för den uppriktigheten! Länge har det ju märkts att du sökt finna vila i romerska kyrkans auktoritet och sedan utifrån det försvarat rubbet, även infogandet av GT:s apokryfer i kanon och den obefläckade avlelsen.

Sen vill även jag återförenas med alla kristna på vår jord, inte minst med romersk-katolska kyrkan som jag på många sätt uppskattar som en storasyster. Men jag FÅR ju inte eftersom jag inte övertygats om att alla reformatorernas invändningar är överspelade. Så här inför Alla helgons dag ljuder återigen påvens besynnerliga helgonutnämningar och alla böner om de hädangångnas förbön - förvisso "lever de inför Gud och ber för oss" men vad är det för fel på de ännu härlevande helgonen, som vi VET kan HÖRA oss i motsats till de hädangångna där vi inte har någon sådan säkerhet alls? (Att Gud i sin nåd och allvetenhet hört och besvarat även böner som vi försökt lämna fram via somliga helgon bevisar väl inte att något avlidet helgon verkligen hört och hjälpt oss?). Och lärorna om det upprepade fast oblodiga offret av Kristus i mässan och om möjlig lindring av skärselden tack vare "Kristi och helgonens förtjänster" (hur kan man ens nämna dem i samma andetag?) står i all sin besynnerlighet kvar i KKK. Liksom [skulle vara: "och påven utfärdar"] besynnerliga ukaser om vem som får tillsäga vem syndernas förlåtelse - och när (t.ex. i ett visst fall en vanlig präst fr.o.m. 8 december 2015 men inte efter 8 december 2016 [skall nog vara: "inte efter 2016"]). Hur skönt det än vore att helt oreflekterat kunna lita på påven eller Martin Luther kan nog båda - men inte hela Kyrkan - hugga i sten! 

Att Petrus skulle vara en herde också för de andra apostlarna är lite svårt att läsa utifrån Joh. 21 - där Petrus förefaller ödmjukt överraskad över att få vara apostel ö.h.t. - liksom att Petrus skulle få en särskild efterträdare som de andra apostlarna inte skulle få. Vad Petrus i sitt första brev skriver - och inte skriver - om "Petros", stenen i tempelbygget, och "herdar" och "Överherden" är också tänkvärt. Och att det är p.g.a. Petrusämbetet vi ska tro på Treenigheten bestrider jag. Det är p.g.a. Skriften - som dock onekligen inte är en fullständig dogmatik. Och jag menar att vissa av treenighetsdogmerna såsom härledda alltid bör vara fortsatt möjliga att diskutera med monofysiter (eller synfysiter?) eller ortodoxa (i vilken mening utgår Anden också från Sonen): hur uttrycker vi med våra mänskliga, begränsade, men dock av Gud givna språk det heliga Mysteriet på bästa sätt? Jag räknar mej som väldigt läromedveten, och är tacksam för Athanasios´ kamp, men det är trots allt rimligt att göra skillnad på arianer + unitarier (som förnekar Jesu verkliga gudom och väsensenhet med Fadern) och "Jesus only"-rörelsen som verkligen vill betona att i honom (Jesus) bor "HELA gudomens fullhet lekamligen". Treenigheten är ett svårfattligt mysterium och jag håller inte alls alla försök till dogmatiska begreppsutredningar - däremot Verkligheten bakom! - som lika sakrosankta och höjda över all diskussion som det nakna skriftordet. "Fadern och jag är ett." "Den Herren är Anden." "Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn."

Hur som helst: så klart din bloggpost gör mej mer ledsen än tacksam så här på Tacksägelsedagen. Det är en stor förlust för både Svenska kyrkan och EFS, även om vi knappt riktigt hunnit välkomna och omfamna dej! Gud välsigne dej och din fortsatta reflektion! (Man får ju faktiskt förhålla sej kritisk även till påven).

Själv måste jag ju konstatera att Mikael liknar en vän här i Hälsingland såtillvida som de bara "mellanlandade" i EFS ett eller ett par år. Och jag kan också konstatera att jag aldrig kunde känna mej så helt tillfreds som en del högkyrkliga vänner med att Mikael (liksom t.ex. Ulf Ekman) började erkänna även spädbarnsdopet, när skiftet i synsätt visade sej mer grundas på påvens än Skriftens auktoritet (som nu plötsligt ansågs vara mindre viktig eftersom den ansågs bevisa ungefär vadsomhelst). Men konversionerna är absolut en väckarklocka för oss som kallas "lutheraner" - vad återstår av reformationen så här 500 år efteråt? Vad kan vi förpassa till "skräpkammaren" och vad är omistligt? Vad har vi för skäl till att inte (åter-)förenas med påven i Rom? Har vi inga sådana skäl bör vi naturligtvis återförenas snarast möjligt.

Låt din församling vaken
bevara vad den fått.
Låt varje ljus i staken
bli kvar hos oss för gott!
När lagen oss fått döma
så att var mun blir stum,
låt nåd och frid få strömma
med evangelium!

O Gud, vår Fader käre,
håll över oss din hand,
och rika frukter bäre
ditt ord i stad och land!
Det ljus du återväckte
må alltid lysa här,
så släkte efter släkte
får se dej som du är.

12 kommentarer:

Alma sa...

Karlendal har för flera år sedan blockat mig av ngn anledning som jag ej förstår, kvinna? lutheran? tror inte på en ensidig "objektiv" försoningslära? hur som verkar han inte vidsynt så det stör direkt.

Andreas Holmberg sa...

Märkligt eftersom jag uppfattat honom som ovanligt generös vad gäller upplåtelse av kommentarsfältet! (Ulf Ekman verkar mest vilja ha applåder).

Alma sa...

Ja, man ser ju inte de som inte får synas i kommentarsfältet. Jo, Ulf Ekman är klart värst där. Men många som ser sig förmer svarar aldrig på en enda kommentar så de är nog båda två bättre än sämst iaf.

Anders Gunnarsson sa...

Andreas

Det är här du håller till.

Du gör återigen en klassisk falsk dikotomi. Påvens eller Skriftens auktoritet!

Jag tror på båda. Just därför att de båda finns tillsammans i Skrift o i hela Kyrkans historia, överallt o alltid.

Andreas Holmberg sa...

Ja, Anders, här är jag när jag inte jobbar, diskar eller är hos Mikael Karlendal ;o).

Det behöver naturligtvis inte vara någon motsättning mellan Skriftens och påvens auktoritet. (Ungefär som det, som C S Lewis påpekar, inte alltid behöver vara någon motsättning mellan Guds och vår vilja). Men det är när man måste välja mellan vad Skriften säger och vad påven säger som det gäller att vara klar över den yttersta auktoriteten.

Du menar naturligtvis att det aldrig kan föreligga någon sådan konflikt. Men vi är några som menar att det i t.ex. frågan om Marie syndfrihet alltifrån avlelsen helt uppenbart gör det (åtminstone sedan 1854). Och här stöder vi oss inte på Luther - som inte är vår "påve" - utan just på Skriften inkl. Marias eget vittnesbörd. Man KAN inte utan synd skylla på en dokumenterat snäll 12-åring när man som förälder bara dragit och lämnat honom ensam i storstan i tre dagar. (Säger jag som pappa till en 12-åring som om halvannan timme fyller 13!).

Anders Gunnarsson sa...

Andreas

Men om du läser Skriften åt ena hållet o menar att alla kristna överallt o alltid läst fel; varför ska jag lita på dig?

Vilken auktoritet besitter du som bibeltolkare, så att du kan få kechairetomene att betyda något helt kyrkligt motstridigt?

För inte tror du väl att du är ofelbar i ditt bibeltolkande? För det tyder ju på ett visst mått av högmod...

Andreas Holmberg sa...

Anders - VAR någonstans menar jag att alla kristna överallt och alltid läst fel? Även jag menar ju att Maria var och är högt benådad i alla bemärkelser, och definitivt utvald i en alldeles särskild bemärkelse. Bara för att jag inte tror att hon var syndfri eller att hennes påstådda syndfrihet skulle lösa några som helst logiska problem kring Jesus´ egen syndfrihet och dokumenterat obefläckade avlelse, tänker jag ju inte på något sätt lågt eller föraktfullt om den saliga Jungfrun. Och kristna har inte överallt och alltid trott på Marias´ obefläckade avlelse, även om de naturligtvis (likt mej själv) helst undvikit att påminna om och påtala andras synder, särskilt de särskilt vördades.

Jag får dagligen brottas med mitt högmod. Men det största högmodet - som i vart fall jag ännu inte gjort mej skyldig till - är väl att slå fast samvetsbindande läror som i bästa fall helt saknar bibelstöd och i sämsta fall går direkt mot klara verba. Och beträffande det ofrånkomliga faktum att Maria försökte skylla ett visst pinsamt missöde på den dokumenterat syndfrie 12-åringen ("i allt som vi, fast utan synd") handlar det inte så mycket om bibeltolkning/exeges - det finns vad jag vet inga viktiga översättningstvister här - utan om en enkel och normalt ganska självklar moralisk bedömning oss föräldrar emellan. Jag är fullständigt övertygad om att även den för Jesus´ skull lika saliga som heliga Maria skulle hålla med mej om att den i själva det glada återseendets ögonblick framkastade anklagelsen mot Jesus - den hon väl själv återgav för Lukas - var nästan lika bedrövlig som försöket att hämta hem eller "ta hand om" honom när han ca 18 år senare började sin offentliga verksamhet. Men inget har hon - eller Petrus - försökt mörka, och det hedrar dem SÅ mycket, nästan mer än en påstådd syndfrihet! (Nåja, John Wesley lär ha trott att en hantverkare i hans församling uppnått syndfrihet, "Christian perfection", och det är väl OK så länge man inte gör kyrkolära av det eller tror det om sej själv!).

Anders Gunnarsson sa...

Andreas

Högmod är den värsta kardinalsynden, menar de gamle.

Att du tar ett ställe (tempelincidenten) och läser den i motljus (med mariologiskt förmörkade tolkningsglasögon) o tolkar luk antikatolskt är högst märkligt.

Varifrån har du fått den kunskapen/insikten/vetskapen/auktoriteten? Vem gav den o när?


Själv är jag en dvärg, sittande på jättarnas axlar. Allt Kyrkan trott, lärt o bekännt; bekänner o tror jag.

Se vidare

http://avemarisstella.blogspot.se/2010/09/64-kyrkofader-tror-inte-pa-marias.html?m=1

http://avemarisstella.blogspot.se/2010/09/marie-syndfrihets-historia.html?m=1

(Sist är ett citat av St Augustinus du bör läsa flera ggr).

Allt Gott




Andreas Holmberg sa...

Ja, det är verkligen fascinerande läsning du anbefaller, Anders! Tack för "mothållet"! Vad gäller de flesta citaten från tidiga kyrkofäder är det ju bara att konstatera att t.o.m. 1695 års superlutherska och antiromerska psalmbok frimodigt använder de gängse benämningarna på "rena jungfrun" Maria, i vissa formuleringar kan man visserligen vädra viss nedvärdering av det sexuella umgänget, "att jungfrun födde oförkränkt" o.s.v. snarare än ett direkt stöd för läran om den obefläckade avlelsen (jfr det ledsamma uttrycket "oskuld" i sexuella sammanhang), en avlelse som ju dock till romersk-katolska kyrkans heder sägs ha ägt rum som en frukt av ett helt vanligt äktenskapligt samlag. Den som sa att man med läran om den obefläckade avlelsen hade "befläckat avlelsen" rörde nog ihop saker och ting...

När Augustinus ställer frågan vilka helgon som på en direkt fråga skulle säga sej vara syndfria i sej själva - normalt sett inget! - undantar han Maria av artighet eller tvekan ("vem vet vilket under Gud kan ha gjort med henne?"), men han uttrycker ju knappast läran om Marie totala syndfrihet (alltifrån avlelsen?) helt övertygande eller med någon självklarhet. Så: intressant, ja! Men övertygande? Nej. Inte ens romersk-katolska kyrkan uttrycker sej väl som kyrkoläraren Augustinus i alla frågor, t.ex. vad gäller odöptas öde eller människans fria vilja, där ju (den själv vuxendöpte) Augustinus tog i ganska rejält i polemik mot "dödsbäddsdopet" resp. Pelagius.

Det står väl varje välmenande själ fritt att (liksom John Wesley om hantverkaren i hans församling) tro att någon redan här i tiden helgats fullkomligt. Men det är och förblir oriktigt att göra kyrkoläror av artighet mot en aldrig så vördad kvinna - eller p.g.a. rena spekulationer eller dåliga försök till logiska slutledningar (som sagt: Marie eventuella syndfrihet duger inte alls som förklaring till det ofattbara mysteriet med Jesu syndfrihet, i så fall hade ju även Anna och Joakim behövt vara syndfria för att kunna avla en syndfri dotter, ergo fanns det ingen arvsynd i den släkten ända tillbaka till Adam och Eva, ergo finns det ingen arvsynd över huvud taget, alt. skedde syndafallet bara i en annan släktgren än den davidiska, men med tanke på dokumenterade synder både här och där ter sej allt detta synnerligen tvivelaktigt). I den meningen gäller verkligen Sola Scriptura att man bör ha rejält därifrån på fötterna för att utfärda veritabla kyrkoläror.

(Sen kan man förstås ha diverse uppfattningar om saker och ting ändå, den friheten ger jag gärna både påven och Martin Luther, och jag har t.ex. ingenting att invända mot att folk tror på Marie kroppsliga himmelsfärd; det var bara dumt att proklamera den som kyrkolära).

Inte måste man ha "förmörkade tolkningsglasögon" och "läsa antikatolskt" för att konstatera att föräldrar som i mänsklig svaghet och missbedömning övergivit sin lydige 12-åring i storstan inte rimligen kan lasta 12-åringen för det. Missbedömningen behöver inte vara synd utan kan vara ett uttryck för mänsklig begränsning - men att försöka skylla på Jesus som om han hade gjort något galet där han satt kvar i templet och väntade på dem, det är en typisk föräldrasynd. Tror inte att Maria eller Lukas har en annan åsikt.

(Att kalla Maria "den andra Eva" har jag däremot ingenting emot - hon är absolut ett föredöme i lydnad när hon svarade ja på Guds kallelse, och hennes medverkan i frälsningshistorien är ojämförligt viktig, om än inte avgörande på det sätt som det ibland utmålats och som väl blir konsekvensen av beskrivningen av henne som den i sin syndfrihet enda möjliga Gudsmodern).

Anders Gunnarsson sa...

Andreas

Det var slingrigt att följa din bortförklaring på Augustinus.

Och något svar på min huvudfråga fick jag inte. Symptomatiskt?

Andreas Holmberg sa...

Auktoritet? Jag upplever bara att Augustinus poäng, åtminstone i citatet jag läste, var att även de heliga under sin jordevandring måst bekänna sina synder - även om han av vördnad för den heliga jungfrun håller öppet för att Maria var ett undantag. Var han nu fått auktoriteten att säga det ifrån. Men han låter ju inte alldeles säker åtminstone i det här citatet: "Vem vet vilket under Gud kan ha gjort med henne?" Kanske kunde man säga att det är Augustinus som är lite slingrig här?

Och vad gäller tempelberättelsen finns väl bara två frågor man - med eller utan "auktoritet" behöver ställa sej:

1) ÄR återgivningen / översättningen av det som hände när pojken Jesus tappades bort något så när korrekt?

2) FÅR man skylla på sin dokumenterat snälle och lydige 12-åring, om man som förälder bara dragit iväg och lämnat honom ensam i storstan tre dagar?

En romersk katolik svarar, antar jag, JA på båda frågorna. (är återgivningen / översättningen av berättelsen på något sätt omstridd?). Själv kan jag inte svara JA på fråga 2 (som i o f s förutsätter ett JA på fråga 1).

Det här är väl en slags empiri, som nog den ödmjuka Maria själv försett Lukas med. Men det finns massor av principiella skäl att ifrågasätta 1854 års dogm. Nya testamentet antyder ju inga som helst undantag från regeln om alla människors synd och olydnad förutom Jesus, som ändå "för oss blev gjord till synd". "En människas lydnad" ger oss frälsningen.

Men tack för samtalet! Jag tar varningen för högmod till mej!

Anders Gunnarsson sa...

Andreas

Tempelberättelsens stora poäng - vad jag kan förstå - är just att Jesu Fader är Gud själv, som fysiskt fanns närvarande i templet.

Allt annat tror jag är underordnat detta.

Allt Gott