Den i Sverige - men inte Finland och Norge! - bortglömda Bollnäspsalmen

Påskvänner!

Vill även i år påminna om EFS-aren och bollnäsrektorn Lianders underbart vackra passionspsalm, som han gjorde både texten och melodin till. Ingen är profet i sin fädernestad. Jag har tidigare konstaterat att Jonas Andersson i Ölsund idag sjungs mest i Skåne (ELM-BV) och Tornedalen (laestadianernas Sions Sånger) samt Finland (med i finska psalmboken/koralboken). Och jag måste konstatera att detsamma gäller den andre hälsingepoeten med EFS-anknytning, nämligen Carl Gotthard Liander. [Tillägg 12/4: Hans psalm togs t.o.m. in i senaste norska psalmboken (2013) i en översättning av Arve Brunvoll, men i Sverige sjunger inte ens EFS-arna den längre. Här sjungs den i Norsk Riks-Kringkastings sändning "Salmeboken minutt for minutt"]

Men lyssna nu denna Stilla vecka in både Viktor Klimenko och Lilli Paasikivi - samt Seppo Sallinens rent instrumentala jazzversion med texten som bakgrund! Det här är både andlig uppbyggelse och musikalisk upplevelse - fast välj den version som du själv tycker bäst om:

 





1. Från örtagården leder
till Golgata en väg
som Anden förbereder
och tecknar steg för steg.
Till paradis den vägen bär,
men en smärtornas väg det är.

2. Av kärlek till oss arma
vår Jesus den har gått.
Hans hjärta ömma, varma
sitt dödsstyng där har fått.
Till paradis...

3. Vi ser olivträdslunden,
där han i ångest ber,
i mörka midnattsstunden
sej själv till offer ger.
Till paradis...

4. Han ingen av oss glömmer,
han villigt tar på sej
de synder oss fördömer,
att frälsa dej och mej.
Till paradis...

5. De sköna himlens dräkter
så dyrt han köpte då
åt alla folk och släkter
som inför Gud ska stå.
Till paradis...

6. Kom, syskon, låt oss dröja
i tro vid korsets stam,
i andakt blicken höja
mot Frälsaren, Guds Lamm!
Till paradis...

7. Vi bara så kan lära
den evigt nya sång
till Guds och Lammets ära,
som sjungs hos Gud en gång.
Han allt för oss fullbordat har,
men en smärtornas väg det var. 

Text och musik: Carl Gotthard Liander 1887 (39 år), ("Bollnäspsalmen"), bearb. A.H. 2008. I en annan, friare bearbetning ingår psalmen "Från örtagården leder"som nummer 77 i 1986 års finlandssvenska psalmbok som nr 77 . Samma nummer har den i finska psalmboken i Martti Ruuths övers. från 1903, "Käy yrttitarhasta polku" . 

Enligt Oscar Lövgren (i Psalm- och sånglexikon sp. 368, Gummessons 1964) avlade Liander folkskollärarexamen i Uppsala 1874 och blev lärare vid seminariet i Bollnäs 1875 samt rektor 1880, en befattning han behöll i nästan 30 år, till 1908 års slut. Under denna tid skrevs alltså denna pedagogiska psalm, där vi följer Frälsaren på hans "Via dolorosa", smärtornas väg.

Oscar Lövgren karaktäriserar rektor Liander på följande sätt: "L. var en framstående skolman, anspråkslös till sin läggning och på skilda sätt kristet verksam, bl.a. som EFS:s provinsombud. Han var också en poetisk natur med god musikalisk begåvning."

Edsinger om Wingren

Påskvänner!

Olof Edsinger skriver mycket intressant och, tror jag, träffande om EFS och Gustaf Wingrens teologi.

Jag har läst en hel del av den debattglade Wingren, både i bok- och artikelform, samt vid ett tillfälle lyssnat på honom "lajv" och vid ett tillfälle diskuterat per telefon (det var på 1990-talet och det var han som ringde upp sen jag skrivit ett brev med frågor efter "teologiaftonen" i Lund).

Ändå är jag naturligtvis ingen Wingren-expert. Men Edsingers artikel tycks mej som sagt synnerligen värd att läsa. Inte minst för att jag så väl känner igen de attityder och invändningar som han räknar upp i inledningen.

Tre gudstjänster och en fråga på Jungfru Marie Bebådelsedag

Påskvänner!

Inget nyval men tre gudstjänster blev det på min födelsedag - kortare och kortare men välsignade allihop! Först firande av Jungfru Marie Bebådelsedag i "EFS-kyrkan" med en grundlig predikan om Maria som förebild men om Kyrkan som vår mor. Sedan firande av Femte söndagen i fastan med psalmer, dagens evangelietext och Litanian a capella. Därpå dopgudstjänst då en flykting efter vinterns kristendomsundervisning med tolk tog emot det heliga dopet i närvaro av mej, prästen och två vänner. En helig stund.

Ett samtal efter den första gudstjänsten dröjer sej dock kvar. Både mötesledare och präst markerade kraftfullt och i mina öron riktigt mot den förnekelse eller åtminstone den tvivelsådd som även högt uppsatta präster inom Svenska kyrkan ägnar sej åt - viktigt och riktigt med tanke på hur t.ex. förre skarabispen Erik Aurelius t.o.m. i sitt s.k. herdabrev "Evangelium för gudlösa" tar avstånd från den bokstavliga/biologiska tolkningen av jungfrufödelsen; enligt honom vore Jesus i så fall en "halvgud", läkaren Lukas fick allt om bakfoten eftersom han inte kände till ägget; och med tanke på hur t.ex. nuvarande ärkebiskopen offentligt sagt att de som uppfattar jungfrufödelsen rent biologiskt missat själva poängen - även om man nog måste göra dem den rättvisan att påpeka att de därigenom inte anser sej förneka själva inkarnationen, detta att Gud blev människa. Och just detta gällde samtalet efter gudstjänsten - huruvida ett förnekande av det ena nödvändigt innebär ett förnekande av det andra.

Man måste nog i alla fall ge Antje Jackelén et consortes det erkännandet att de inte direkt vill förneka inkarnationen, liksom att en bekännelse av den biologiska jungfrufödelsen förvisso inte nödvändigtvis innebär att man står för själva inkarnationen (även om hon fick det att låta som om den biologiska tolkningen per se innebar att man missat poängen!). Enligt uppgift tror ju många av världens hundratals miljoner muslimer på att Maria genom ett gudomligt skaparunder var jungfru när hon födde Jesus - det finns visst någon vers även i Koranen som kan tolkas så - utan att fördenskull på minsta sätt vilja medge att Jesus var Guds Son eller att Gud blivit människa. Och vi "bibeltroende" får förstås även rannsaka oss själva - innebär vår tro på den biologiska jungfrufödelsen att vi också i tro och kärlek hyllar Jesus som Guds Son och vårt livs Herre?

Samtidigt är det väl en märklig position att tro på och förkunna Bibelns vittnesbörd om att Jesus verkligen var Guds Son och ändå ha problem med samma skrifts vittnesbörd om att han verkligen föddes av en biologisk jungfru? Jag menar: gjorde han ju inte det kom ju Maria - eller Matteus och läkaren Lukas - med världens sämsta och mest skrattretande bortförklaring av en förtidig graviditet. Och om vi än erkänner att det finns människor som tror på jungfrufödelsen utan att ha fattat själva poängen, så måste det väl i all sin dar finnas ännu fler förnekare av inkarnationen bland de miljarder som INTE tror på Kristi födelse av jungfru?

Eller?

Salig, salig denna stunden!
Högt benådad Jungfrun var
och befruktad av Guds Ande
Återlösaren hon bar.
Gudabarnet av vårt släkte
här sin boning bland oss tar
nu och i all evighet.

Vårfrudag och Palmsöndag på EFS

Påskvänner!

Vi kan se fram emot att fira två söndagar på EFS i Njutånger nu på söndag: Jungfru Marie bebådelsedag med våfflor, varefter vi far till Njutångers kyrka och firar Femte söndagen i fastan och den inbrytande Passionstiden med att stänga altarskåpet, läsa några av den dagens texter - vi vill ju inte få sex år mellan läsningarna av dem! - och sjunga några goda fastepsalmer.

Också Palmsöndagen firas även på EFS - med ett slags "aftonsång" kl. 18 på söndagkvällen, då barnkören och Onsdagsklangen sjunger. Hjärtligt välkomna!

 

En vårvintersångare

(bild hämtad från Christians och Karins hemsida, man kan även klicka på bilden för att komma dit)

Påskvänner!

Nu i vårvintern passar det väl bra att sjunga Christian Braws Vårvintersånger? De flesta är enligt honom själv också skrivna just i vårvintertid, även om titeln främst syftar på andlig vårvinter: fruset och till synes dött, men inte utan Andens verk i det fördolda. Det är skada att bara hans direkta vinterpsalm "Din skönhet som i vintern bor" (mel. Per Harling) togs in i Psalmer i 90-talet och inte en enda i psalmbokstillägget 2003. Braw skriver verkligen ord rakt in i vår tid, men denne underlige vårfågel är kanske både för allvarlig och för djärv för tidens psalmkommittéer, full av både nödrop och jubelrop som den är.

Jag tycker nog att vi alla, även "lågkyrkliga" EFS-are, gott kunde prova sjunga med "högkyrklige" Christian (nå, han är bl.a. genom äktenskap förenad också med lägre kyrkligheter ;). Hur psalmerna låter? Ja, tack vare Christians (och i ett fall kompositören fru Karins) tillmötesgående har jag kunnat publicera ett urval med både text och melodi på nätet, se t.ex. i antologin Hela kyrkan sjunger. Eller här nedan:




Fader, jag vill övervinna 
såsom du allt ont med gott. 
Låt mig Kristi krafter finna 
till långt mer än jag förmått. 

Änglarna din godhet prisar 
högt för Sonens födelse 
och på Golgata du visar 
att du ännu mer vill ge. 

Du bland vilsna återfann mig, 
och vid min omvändelse 
du med godhet övervann mig, 
livet blev en kallelse. 

Nu jag ber dig övervinna 
såsom du mig övervann 
alla du kring mig skall finna, 
som din godhet vinna kan. 

Använd mig, varhelst du vill det, 
ge mig vishet, ge mig ord. 
Ge mig kraft och djärvhet till det 
största kärleksverk på jord.

(fritt efter Rom. 12: 21)

Mindre än 50 år gammal konfirmandbok ger klara signaler

Påskvänner!

Det är ganska intressant att jämföra olika tider och förkunnelser (det är kanske historieläraren i mej som engagerar sej!). Nu sitter jag med ett konfirmandmaterial (Verbum 1968) som heter "Kyrkans lära" (bara titeln säger ju en del!) och är skrivet av biskop Gert Borgenstierna i Karlstad och docent Åke W Ström. Äldre material brukar ju ofta citeras mest som bevis på forna tiders mossighet, och någon kanske tycker att även mina citat är sådana bevis, men jag undrar när Svenska kyrkan slutade stå upp för sin lära. I konfirmandsammanhang men även i förkunnelse och vid biskopsval. Någon gång under min livstid har det uppenbarligen skett, men när?

Hör här Verbums konfirmandbok från 1968:

Apropå andra budet:
En farlig form av lögn och bedrägeri är falsk lära, t.ex. då man påstår, att ödet eller stjärnorna regerar världen, att Gud bara bryr sig om vår själ och inte om kroppen, att alla människor utan undantag får evigt liv vad de än trott på, att allting är gott och väl bara man varit skötsam i människors ögon och gjort så gott man kunnat. Den som påstår att detta är kristendom använder Kristi namn fel.  (s. 23).

Apropå femte budet:
Tre sätt att döda behöver man särskilt varna för i vår tid:
Att skada eller döda människor på grund av vårdslöshet i trafiken, t.ex. genom fortkörning, rattfylleri.
Att döda ett litet barn innan det är fött. Det kallas abort och är lika illa som att döda en levande människa (utom i de fall då läkare säger att barnet måste tas bort för att moderns liv skall kunna räddas). Även om några ungdomar brutit mot sjätte budet så att de fått barn innan de är gifta, får de inte göra det onda värre genom att också bryta mot femte budet.
Att döda svårt sjuka eller mycket gamla människor. Det kallas eutanasi (eller numer ofta dödshjälp) och är straffbart. Det är orätt att förkorta någon människas liv, ty Gud ensam skall bestämma hur länge vi ska leva. Varje människas liv är en viktig och oersättlig nådatid, som hon skall använda till att komma närmare Gud och vara till glädje för medmänniskorna.

Apropå de yttersta tingen:
Men hela Nya testamentet lär oss också, att de som under jordelivet avvisat Jesus och inte erkänt hans herradöme, blir straffade. Gud vill ingen syndares död, och han släpper ingen, förrän han uttömt sina möjligheter att i kärlek vinna människan till sig. Men han tvingar ingen, och den som inte vill följa hans kärleks kallelse och ta emot hans frälsning, rår Gud inte på. Just den frihet Gud gett oss för med sig risken att för alltid komma bort från Gud (Joh. 12:48).

Och då är frågan: vilket kyrkomötesbeslut, vilket biskopsmötesbeslut, vilken deklaration över huvud taget har förändrat Svenska kyrkans (inte Kyrkans!) lära så, att det nu är fullständigt comme il faut att även som biskop öppet lära allas slutliga frälsning. Det där som i våra bekännelseskrifter och i en konfirmandbok från 1968 stämplas som falsk lära? Det där som är helt OK som hopp och som bön - i enlighet med Guds egen vilja - men som (förekommer det även inom EFS?) som förkunnelse är lika farlig, ja, ännu farligare än motsvarande "allt-står-väl-till-lära" i klimat- och kärnvapensammanhang.

Reclaim the church! Reformation 2017!

"Hyperevangelisten" Rutström dundrar på mot Dalman et consortes

Påskvänner!

Ur led är tiden - när den som "hyperevangelisk" (för-)aktade luleåsonen och stockholmsprästen (landsförvisad 1765-1770) Anders Carl Rutström idag upplevs som värste helvetespredikanten i jämförelse med våra "stumma hundar" (Laestadius´ uttryck efter profeten Jesaja) till biskopar och ärkebiskopar. Hör här:

Bort fördenskull med den förföriska tanken, såsom kunde människor genom döden förlossas till Guds himmelska rike, som nu icke genom tron på Jesus i nådens tid, i bättringens ordning blivit förlossade och frigjorda ifrån satans makt till Gud och fått lott ibland dem, som helgade äro. Bevara oss, Gud, ifrån denna säkerhet och villfarelse; ty i döden är ingen förlossning, där icke före döden någon omvändelse skett.  

Ur predikan på Tredje söndagen i fastan 1759

Vart tog den saliga jungfrun och hennes saliga eftergörare vägen?

Påskvänner!

Ska strax med dottern på kvällsgudstjänst i Hedestugan vid Hedebacken. Sitter bara i den vackra kvällssolen och grunnar lite över när man egentligen skar bort Luk. 11:27-28 från evangelietexten på Tredje söndagen i fastan. På Luthers tid fanns verserna tydligen kvar, och biskop Adam av Strängnäs kunde tydligen ännu på 1800-talet alludera på dem i sin tredje-söndagen-i-fastan-psalm. Men nu är de borta. Vi kan läsa dem ändå. Hör här de underbara verserna som följer omedelbart efter det som återstår av dagens evangelium:

När han sade detta hördes en kvinna i mängden ropa: ”Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat.” Men han svarade: ”Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det.

I äldre bibelöversättningar svarar Jesus: "Ja, saliga de som hör Guds ord och gömma det." Maria ÄR verkligen salig, men inte främst för att hon rent fysiskt burit och diat Jesus, utan för att hon tagit vara på Guds Ord, både Sonen som person och på det han har att säga. Och just den versen med just det jesusordet står med stora bokstäver på bakväggen i Hudiksvalls Missionskyrka, där vår familj firade sin gudstjänst idag, så att man riktigt påminns om den varje gång man lämnar lokalen. (Meningen är ju just "tar vara på det", inte att man "gömmer undan" det ord man fått).

Just den versen bildar också bakgrund till slutstrofen i biskop Strömbergs fastepsalm och borde naturligtvis återföras till evangelietexten i kommande evangelieböcker:

Men salig är den som vill höra Guds ord
och vet att dess salighet gömma,
för henne (honom) blir nåden i evighet spord
när Herren all världen skall döma.
Guds helige Ande, mej mana och lär
att söka av hjärtat det ovantill är
och aldrig min Frälsare glömma.

Tänk om jag va´ en elefant

Letade just efter Höglunds-barnens härliga "Jag är inte rädd"-sång med anledning av dagens David-och-Goliat-berättelse. Hittade inte den, men däremot den här, som väl också kan påminna lite om hur David gick som han var och stod istället för att klä upp sej till nån annan. (Och inte tycker jag att Per Höglund skriksjunger - han har en fantastiskt klar och fin gossröst).

Dalmans bönbok

Påskvänner!

Nu har det blivit mycket av blåslampa efter Johan Dalman, och jag tror tyvärr att det behövs. Biskopsämbetet är - eller ska i varje fall inte vara - någon sinekur, och värnar ämbetsinnehavarna inte läran som det är tänkt är risken stor att de istället, som exempelvis K-G Hammar, börjar använda den offentliga och mediala posten till att sprida livsfarliga villoläror land och rike runt. Vad Antje Jackelén skulle bli ärkebiskop för begriper jag inte alls - lyssna på den nygjorda "söndagsintervjun" med henne och hur hon mot slutet av intervjun försöker dribbla bort Martin Wicklins relevanta frågor med hänvisning till Dalai Lama(!) och hans enligt henne utmärkta uppmaning att gräva där man står religiöst istället för att byta religion. Kristna ska alltså bli "bättre kristna" och, får man förmoda, buddhister ska bli bättre buddhister och därigenom ska alla mötas på djupet och nå den eviga glädjen. Eller hur ska man annars tolka det hon säger? (Försök själv!) Att Jesus skulle ge en sannare bild av Gud än Muhammed ger har det ju aldrig gått att få över hennes läppar, trots att många försökt. Men "för oss kristna" är det Jesus som är vägen. Och för de andra då? Det är som jag länge misstänkt: Svenska kyrkans mission är nedlagd inte bara till namnet utan också till gagnet. Missionsföreståndaren är ovanligt skarp (bra!) på sin blogg nu: "Så blev bistånd viktigare än omvändelse".

Dock: en riktigt fin sak som Dalman (inte Dalai! ;o) spridit land och rike runt, och som han själv helt förståeligt var glad och stolt över från sin tid på Verbum, är Bönboken tradition och liv (Verbum 2003) som han var medredaktör för. Den fick en ganska fin recension t.o.m. i Kyrka och Folk, kommer jag ihåg (vilket inte vill säga lite). I den ekumeniska helgonkalender som ingår i boken kan man t.ex. på dagens datum läsa: 7 CAMILLA Milla Clemensdotter (född 1814) var samekvinna. Hon hade hört Brandell (1 aug) predika och kom att starkt påverka Laestadius´ (10 aug) andliga utveckling. Därmed band hon samman 1800-talets två största andliga rörelser i Norrland. Och följande bön (nr 276) av prosten Anders Blomquist (i Jönköping, tror jag) kan gärna få följa oss under fastan. (Vi kan f.ö. gärna prova att som Dalman be en halvtimme vid 6-tiden varje morgon, även om han uppriktigt erkände att han inte klarat av att göra det under åren som småbarnsförälder). I alla fall, hur vi än har det med Gud och vårt böneliv får vi be med Anders och Johan:

För oss, för att vi skulle få frid, blev straffet lagt på dig, o Jesus.
Din lidandesvecka blev vår stilla vecka.
Dina vandringar mellan det vänliga hemmet i Betania och den fientliga staden blev till vår stilla kyrkogång.
De skärande missljuden från korsfästrop och hädelse blev till våra stilla passionspsalmer.
För oss, före oss har du varit i Getsemane och på Golgata, för att vi i vår ångest och våra kval aldrig skulle vara ensamma.
För oss lät du löftet om uppståndelsen lysa genom lidandesveckan.
Från graven gick du före de dina till Galileen, och från den synliga världen gick du före oss in i själva himmelen för att bereda oss rum och evig härlighet.
Pris vare dig, o Jesus.

Gymnastikläraren som blev domprost och biskop i Strängnäs

Påskvänner!

Ja, det är inte Johan Dalman jag talar om nu. Och han var inte främst gymnastiklärare, även om han under åren i Örebro på 1840- och 1850-talen tidvis även försörjde sej som sådan. Snart återvände han dock till födelsestaden Strängnäs, då som ordinarie läroverksadjunkt. (Känd som visdiktare var han sedan studietiden)

I 40-årsåldern började han läsa teologi och prästvigdes 1863 (43 år gammal). Redan året därefter blev han kyrkoherde och domprost i Strängnäs, en befattning som han hade i 16 år, och där han var flitigt anlitad och uppskattad som konfirmandlärare. Sedan blev han pastor primarius vid Storkyrkan i Stockholm (1880), men redan året därpå återvände han till Strängnäs, nu som biskop (inte bara stiftschef - det här var på den tiden då man fortfarande sjöng biskopsvigningspsalmen Väktare på Sions murar).

Någonstans i början av sin biskopstid skrev han sin allvarspsalm för Tredje söndagen i fastan (Oculi), den vi ska fira imorgon. Rubriken var den både skrämmande och trygga JESUS UTDRIVER EN DJÄVUL. Och psalmen kom in i både 1937 års psalmbok och 1986 års (nr 536), men spelas tyvärr ofta alltför släpigt i den mån den alls sjungs längre. Sedan den i och för sej välmotiverade agalagen 1979 har ju själva ordet "aga" även i sin vidsträcktare bemärkelse tyvärr blivit obrukbart (jfr ordspråket "den agalös lever och lagalös, han ärelös dör"), och det torde hämma användningen av psalmen avsevärt i vår tid, särskilt som den som vill vårt eviga väl sägs komma till "henne" (visserligen själen, men i vår tid lätt missförstått som syftande på just kvinnor) med "tuktan och aga".

Så jag har gjort en bearbetning av vers 1 och då får vi följande psalm för Tredje söndagen i fastan (ja, du Johan Dalman, du får mer än gärna skriva en ny med käckare text och melodi men samma allvarliga och för söndagen adekvata innehåll!):




Alt. koral:



JESUS UTDRIVER EN DJÄVUL
(Luk. 11:14-28) OBS att även vv. 27-28 om den saliga jungfrun ingick i evangelietexten på den här tiden, vilket syns på psalmens fjärde strof!

1. Två väldiga strider om människans själ, 
att helt på sin sida den taga. 
Den ene vill människans eviga väl, 
men kan inte alltid behaga. 
Den andre vill se henne fången och snärd, 
förvillar med smicker och lockar med flärd 
och tänker blott på att bedraga. 

2. Den ene den gode Guds Ande är, 
som bjuder oss frid och försoning. 
Vår Hjälpare är han, som syndaren lär 
i Kristus att vinna förskoning. 
I synd och i mörker den andre går fram, 
han börjar i lögn och han slutar i skam. 
Förbannelse heter hans boning. 

3. Så välj nu, o människa, välj, medan tid 
du äger att än dej besinna. 
Slut aldrig med synden och frestaren frid, 
vad skulle du därpå väl vinna? 
Den icke betänker sitt eviga väl, 
men binder i stoftet sin fattiga själ, 
skall aldrig till himmelen hinna. 

4. Men salig är den som vill höra Guds ord 
och vet att dess salighet gömma. 
För henne blir nåden i evighet spord, 
när Herren all världen skall döma. 
Guds helige Ande, mej mana och lär 
att söka av hjärtat det ovantill är 
och aldrig min Frälsare glömma.

Text: Adam Theodor Strömberg 1883 (?), bearb. A.H. 2008

Musik: Burkhard Waldis (sjung snabb tretakt!) alt. folkmelodi ("Nu stunden är kommen, o saliga fröjd")

För den som vill höra en rättfram och ocensurerad predikan även på Tredje söndagen i fastan kan jag ju tipsa om väckelseprästen Lars Linderots klassiska Kristna församlingens frid och salighet. Med Linderot var det ju så, att man aldrig behövde befara att han strök syndaren medhårs för att vinna fördelar i befordringsväg. (T.o.m. biskopinnan i Göteborg sägs ju ha kommit i så allvarliga själsbekymmer av hans predikan att han höll på att få efterräkningar för det - då en Gamaliel-klok person framkastade att den som åstadkommit bekymren kanske också kunde vara den bäst skickade att skingra dem, vilket också sägs ha skett).

Vi behöver ju enligt Rosenius och Var jag går "stundom varning, stundom tröst". Och följande tyska psalmen av Hedwig von Redern och Gottlob Lachenmann (vilket uppmuntrande namn!) kan, liksom Luthers Vår Gud är oss en väldig borg och spiritualen Vi ska inte rubbas, vara ett gott komplement till biskop Strömbergs fortsatt mycket viktiga och sjungvärda psalm. Fröjd i Herren ska vara vår styrka, står det ju i Skriften, och det gäller ju även, och inte minst, i kampen mot ondskan:

1. Vi har en evig klippa
där trygga vi kan stå,
vi har en evig sanning
som aldrig ska förgå.
Vi har försvar och vapen
i varje kamp och strid,
vi har som skyn omkring oss
Guds härlighet och frid.

2. Vi har en himmelsk föda
som världen inte vet,
vi har en ljuvlig skugga
när solen stiger het,
vi har en härlig källa
som aldrig torkar ut,
vi har en kraft att be om
som aldrig ska ta slut.

3. Vi har en som oss tröstar,
så full av tålamod,
vi har en som oss hjälper,
så kärleksfull och god,
vi har en inre glädje
som ingen från oss tar,
vi har en ton från himlen
med klang så underbar.

4. Vi har en säker tillflykt
i varje storm och nöd,
vi har fått rikedomar
som räcker bortom död,
vi har en nåd och frälsning
som är var morgon ny,
vi har en vän så trogen
att fienden får fly.

5. Vi har Guds rika fullhet
alltsedan Jesus kom,
vi har ett arv i himlen
som vi får ut en gång,
vi har en salig framtid
som väntar oss till sist,
vi har fått allt för evigt
i dej, o Jesus Krist!

Text: Gottlob Lachenmann (v. 1), Hedvig von Redern (v. 2-5)
Musik: Gottlob Lachenmann

Vandring till korset

Påskvänner!

I strålande vårvintersol gick (inte kröp) jag och Anna-Karin igår till korset på Svartberget. I skuggan av det 30 m höga Hasselakorset tänkte jag på den blinda men klarsynta Fanny Crosbys sång om korset, väl värd att sjungas som "månadens psalm" nu under fastan. (Eng. orig. Jesus, keep me near the cross).










1. Jesus, håll mej vid ditt kors,
där är nådens källa
som med läkedom och liv
alltid fram ska välla.
Kristi kors, Kristi kors
är mitt hopp, min ära,
tills i himlens land jag får
vara honom nära.

2. Tätt vid korset först jag fann
nåden underbara,
tätt vid korset först jag såg
morgonstjärnan klara.
Kristi kors...

3. Tätt vid korset! O Guds Lamm,
ställ dess bild framför mej
och att i dess skugga gå
ständigt villig gör mej.
Kristi kors...

4. Tätt vid korset nu jag vill
hoppas, bida, vaka,
tills jag frälst på himlens strand
evig fröjd får smaka.
Kristi kors...

Inte ärkebiskop - men biskop blev han i alla fall

Påskvänner!

Jag har svårt att tänka mej en trevligare person än domprost Dalman, nu vald till biskop i sitt Strängnäs. Extra trevlig är han så klart i intervjusituationer där han inte blir pressad på allvar (jfr hur proffsjournalisten Anna Hedenmo pressade Ulf Ekman i går kväll!), som i t.ex. ovanstående trivsamma biskopskandidatutfrågning eller den likaså trivsamma ärkebiskopskandidatutfrågningen (som inte längre går att se via Svenska kyrkans hemsida - hoppas den går att få tag i vid förfrågan åtminstone). Eller i den närmast underdåniga intervjun i Dagen i vid det här laget högst traditionell stil - vågar tidningen inte riskera de framtida relationerna till kyrkliga potentater, eller vad är det som gör att frågorna närmast blir fjäskande och den berömmande ledarkommentaren på gränsen till servil? Det kan möjligen passa vid bemärkelsedagar eller dödsfall (om än med tvekan även där), men inte när en person just valts till ett så maktpåliggande ämbete som biskopsämbetet, jfr wallinpsalmen Väktare på Sions murar.

Men vi andra vanliga kyrkbänkskristna som - i ärkebiskopskandidatintervjun i Gottsunda 2013 - faktiskt hörde Dalman öppet redovisa sin syn att alla oavsett relation till Jesus blir evigt saliga (bara de dör, så klart), tycker kanske att den frågan är större än i princip alla andra frågor och borde (för-) följa honom till döddagar, ungefär som varje intervju med Antje Jackelén naturligtvis bör innehålla en fråga om huruvida Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger (hon kan ju faktiskt komma att ändra sej!). Det är något som fattas i det journalistiska drivet - eller det andliga omdömet - när frågan inte följs upp, ungefär som ingen tycktes komma på tanken att vid ärkebiskopsvalet 2013 fråga biskop Ragnar om han stod fast vid sin äktenskapssyn från 2009 (sensationen hade ju varit ungefär lika stor om han gjort det som om han ändrat sej; just nu vet ingen var han står eller orkar inte bry sej).

Så nu är det bara att - som vi väl gärna gör - hoppas och be att alla Dalman lurat faktiskt också blir evigt saliga. Eller att alla människor ö.h.t. blir det (d.v.s. att han har rätt och inte lurat någon alls). Annars har han ju gjort sej skyldig till det kanske värsta tänkbara av alla bedrägerier.

Men det här måste redas ut ordentligt - för finns det ingen risk att gå evigt förlorad bör Dalman och kyrkoledningen i övrigt sätta åt de sadistiska (eller oupplysta) präster som fortfarande antyder en sådan risk. Finns det verkligen ingen journalist eller tidning som går att sätta på det här spåret?

OBS - för tydlighetens skull - jag hoppas alltså att Dalman har rätt! Men har han stöd hos Jesus för sin lugnande förkunnelse? Ambitionen att vara trevlig - en fin sak i sej - får inte bli den främsta ambitionen, vare sej för en förälder, statsminister eller biskop. Eller för en undersökande journalist.

Tänkvärt från Valetta

Påskvänner!

Stefan Gustavsson rapporterar läs- och tänkvärt från Valetta. (Innan du klickar på länken: i vilket europeiskt land är Valetta huvudstad?).