Nu i vårvintern passar det väl bra att sjunga Christian Braws Vårvintersånger? De flesta är enligt honom själv också skrivna just i vårvintertid, även om titeln främst syftar på andlig vårvinter: fruset och till synes dött, men inte utan Andens verk i det fördolda. Det är skada att bara hans direkta vinterpsalm "Din skönhet som i vintern bor" (mel. Per Harling) togs in i Psalmer i 90-talet och inte en enda i psalmbokstillägget 2003. Braw skriver verkligen ord rakt in i vår tid, men denne underlige vårfågel är kanske både för allvarlig och för djärv för tidens psalmkommittéer, full av både nödrop och jubelrop som den är.
Jag tycker nog att vi alla, även "lågkyrkliga" EFS-are, gott kunde prova sjunga med "högkyrklige" Christian (nå, han är bl.a. genom äktenskap förenad också med lägre kyrkligheter ;). Hur psalmerna låter? Ja, tack vare Christians (och i ett fall kompositören fru Karins) tillmötesgående har jag kunnat publicera ett urval med både text och melodi på nätet, se t.ex. i antologin Hela kyrkan sjunger. Eller här nedan:
Fader, jag vill övervinna såsom du allt ont med gott. Låt mig Kristi krafter finna till långt mer än jag förmått. Änglarna din godhet prisar högt för Sonens födelse och på Golgata du visar att du ännu mer vill ge. Du bland vilsna återfann mig, och vid min omvändelse du med godhet övervann mig, livet blev en kallelse. Nu jag ber dig övervinna såsom du mig övervann alla du kring mig skall finna, som din godhet vinna kan. Använd mig, varhelst du vill det, ge mig vishet, ge mig ord. Ge mig kraft och djärvhet till det största kärleksverk på jord.
"Först ska det vara ett svart kors på ett hjärta som har sin naturliga färg så att jag själv blir påmind om att tron på den korsfäste gör oss saliga. För man blir uppfylld av det man tror av hjärtat. Om det än är ett svart kors som plågar och ska göra ont, låter det hjärtat behålla sin färg och fördärvar inte naturen. Det betyder att det inte dödar utan håller vid liv. Men hjärtat ska sitta i en vit ros för att visa att tron ger glädje, tröst och frid, men inte sådan frid och glädje som världen ger. Därför ska rosen vara vit och inte röd, för vitt är andarnas och änglarnas färg. Rosen ska stå på ett himmelsblått fält, för denna glädje i anden och tron är början på den kommande himmelska glädjen som visserligen redan har börjat därinne och omfattas av tron men inte är uppenbar än. Runt detta fält ska det vara en gyllene ring som visar att en sådan sällhet i himlen varar för evigt och inte har något slut. Den är också dyrbarare än all glädje och egendom, precis som guld är den ädlaste och värdefullaste metallen. Detta är mitt compendium theologiae (sv. min sammanfattning av teologin). Jag ville visa den för dig i all vänskap och hoppas du uppskattar det. Må vår älskade Herre Kristus vara med din ande nu och i det kommande livet. Amen." (Martin Luther, 1483-1546)
Född 1970 i Umeå. Uppvuxen i Luleå, lumpen i Boden, studerande i Ludvika och Lund. Gymnasielärare (historia o svenska) i bl.a. Storuman, Ovanåker och Bollnäs. Numera (2022) deltidskyrkomusiker och -ungdomsledare. Kristen och socialliberal. Trebarnspappa, pastorsman, iggesundsbo, EFS-are m.m. Det ni!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar