onsdag 11 mars 2015

Mindre än 50 år gammal konfirmandbok ger klara signaler

Påskvänner!

Det är ganska intressant att jämföra olika tider och förkunnelser (det är kanske historieläraren i mej som engagerar sej!). Nu sitter jag med ett konfirmandmaterial (Verbum 1968) som heter "Kyrkans lära" (bara titeln säger ju en del!) och är skrivet av biskop Gert Borgenstierna i Karlstad och docent Åke W Ström. Äldre material brukar ju ofta citeras mest som bevis på forna tiders mossighet, och någon kanske tycker att även mina citat är sådana bevis, men jag undrar när Svenska kyrkan slutade stå upp för sin lära. I konfirmandsammanhang men även i förkunnelse och vid biskopsval. Någon gång under min livstid har det uppenbarligen skett, men när?

Hör här Verbums konfirmandbok från 1968:

Apropå andra budet:
En farlig form av lögn och bedrägeri är falsk lära, t.ex. då man påstår, att ödet eller stjärnorna regerar världen, att Gud bara bryr sig om vår själ och inte om kroppen, att alla människor utan undantag får evigt liv vad de än trott på, att allting är gott och väl bara man varit skötsam i människors ögon och gjort så gott man kunnat. Den som påstår att detta är kristendom använder Kristi namn fel.  (s. 23).

Apropå femte budet:
Tre sätt att döda behöver man särskilt varna för i vår tid:
Att skada eller döda människor på grund av vårdslöshet i trafiken, t.ex. genom fortkörning, rattfylleri.
Att döda ett litet barn innan det är fött. Det kallas abort och är lika illa som att döda en levande människa (utom i de fall då läkare säger att barnet måste tas bort för att moderns liv skall kunna räddas). Även om några ungdomar brutit mot sjätte budet så att de fått barn innan de är gifta, får de inte göra det onda värre genom att också bryta mot femte budet.
Att döda svårt sjuka eller mycket gamla människor. Det kallas eutanasi (eller numer ofta dödshjälp) och är straffbart. Det är orätt att förkorta någon människas liv, ty Gud ensam skall bestämma hur länge vi ska leva. Varje människas liv är en viktig och oersättlig nådatid, som hon skall använda till att komma närmare Gud och vara till glädje för medmänniskorna.

Apropå de yttersta tingen:
Men hela Nya testamentet lär oss också, att de som under jordelivet avvisat Jesus och inte erkänt hans herradöme, blir straffade. Gud vill ingen syndares död, och han släpper ingen, förrän han uttömt sina möjligheter att i kärlek vinna människan till sig. Men han tvingar ingen, och den som inte vill följa hans kärleks kallelse och ta emot hans frälsning, rår Gud inte på. Just den frihet Gud gett oss för med sig risken att för alltid komma bort från Gud (Joh. 12:48).

Och då är frågan: vilket kyrkomötesbeslut, vilket biskopsmötesbeslut, vilken deklaration över huvud taget har förändrat Svenska kyrkans (inte Kyrkans!) lära så, att det nu är fullständigt comme il faut att även som biskop öppet lära allas slutliga frälsning. Det där som i våra bekännelseskrifter och i en konfirmandbok från 1968 stämplas som falsk lära? Det där som är helt OK som hopp och som bön - i enlighet med Guds egen vilja - men som (förekommer det även inom EFS?) som förkunnelse är lika farlig, ja, ännu farligare än motsvarande "allt-står-väl-till-lära" i klimat- och kärnvapensammanhang.

Reclaim the church! Reformation 2017!


8 kommentarer:

SigridL sa...

Now you're talking! Vart skickar du frågan och får du nåt svar?

LeoH sa...

Jag skrev en kommentar för någon timme sedan, men jag har tydligen gjort något fel för den syns inte.
Jag vill, förutom att jag ansluter mig till din fråga, fråga om jag får publicera ditt inlägg som ett gästinlägg på min blogg?

Andreas Holmberg sa...

Leo, det beror i varje fall inte på att jag modererar godtyckligt - har inte sett någon annan kommentar av dej än denna (på denna bloggpost alltså). Visst får du använda min tet, om du gör bedömningen att den platsar och att den (vilket är visst och sant!) får fler läsare om du klistrar in den hos dej. Själva saken är viktig, det tar jag inte tillbaka.

Det är f.ö. många texter av dej Leo som vore förtjänta att tas in här, men jag brukar ju bara låta Rosenius eller möjligtvis Sandell "gästblogga" ;o).

Andreas Holmberg sa...

Sigrid, ja du och Leo ger ju i alla fall respons! Men vem frågade jag egentligen? Ja, säg det! Någon som känner sej träffad?

LeoH sa...

Hys ingen oro, Andreas. Jag hade inte den minsta misstanke, att du skulle raderat min kommentar. Det är med all säkerhet jag som klantat till det. Möjligen att jag inte kryssat i rutan att jag inte är en robot.

Ditt inlägg ställer frågor, som jag har svårt att ställa. Perioden 1961/62 till 1 advent 1991 är helt blank. Därför passar ditt inlägg som hand i handske till mina funderingar om Svenska kyrkan.

Snart finns ditt inlägg att läsa i Tankar i natten! :)

Anonym sa...

Hej, kan du definiera skillnaden mellan Kyrkan (katolska tänker jag enligt gängse terminologi) och Svenska kyrkan? Plus definiera EFS position i det läget?

Andreas Holmberg sa...

Oj, anonyme vän. Ja med Kyrkan menar även jag den katolska, alltså den vi gemensamt bekänner i trosbekännelsen (som jag och våra öster-ortodoxa vänner förnekar är liktydigt med den romersk-ortodoxa kyrkan). Svenska kyrkan som gudstjänstfirande gemenskap är absolut en del av Kyrkan, så länge ordet och sakramenten förvaltas någorlunda riktigt, men börjar man lära bort i tok (gäller även romerska kyrkan) riskerar man (oavsett storlek) att bli en sekt som är så kättersk att den inte med bästa vilja i världen går att känna igen som en del av den heliga, allmänneliga Kyrkan. Dess gränser är delvis osynliga för oss ("Herren känner de sina") men det betyder inte att den som Kyrka skulle vara osynlig - den både syns och hörs genom ordet (inklusive lovsången!) och sakramenten. Idealet är ju att "kyrkan" och Kyrkan skulle vara identiska, så att medlemskap i den ena (Svenska eller Romerska kyrkan) vore liktydigt med medlemskap i den andra, men så är det ju inte. Det finns nominella medlemmar i samfunden som inte alls - döpta eller ej - är lemmar i Kristus, och det finns utan tvekan lemmar i Kristus och hans Kyrka som ännu inte är nominella medlemmar i något kyrkosamfund alls, men jag tror inte att ett sådant förhållande håller i längden, här talar vi om nödfall och pastorala undantag eller processer. Utan tvekan måste strävan vara att förena inre och yttre sammanhang, oavsett var vi finner vår plats här i "den stridande Kyrkan".

Så ser jag det i alla fall. EFS position som missionsorganisation i det läget? Hmm... måste nog tänka lite till. Ja, jag tror på ett sätt att målet för EFS måste vara att göra sej självt överflödig - att Svenska kyrkans församlingar ska bli just så evangeliska, missionerande och lekmannaengagerade som vi önskar; men i nödfall, och särskilt om EFS motas ut av den liberalteologiska gökunge som nu dominerar, måste EFS ta ansvar för lära, mission och sakramentsförvaltning på ett nytt, mer självständigt sätt, helst då tillsammans med övriga inomkyrkliga väckelserörelser utan att göra sej själv till samfund.

Ungefär så ser jag det - oj, det hade visst räckt till en egen bloggpost!

Andreas Holmberg sa...

"Romersk-ortodoxa kyrkan" - skulle givetvis vara "romersk-katolska kyrkan" ;o)