lördag 25 februari 2012

Apostroferad av Hans Ulfvebrand och Marianne Blom

Påskvänner!

Jag är i Mellansel på kantorshelg och ska strax gå och lägga mej inför en intensiv orgeldag. Jag hinner därför inte nu särskilt grundligt kommentera den debattartikel i gårdagens Kyrkans tidning (rubr. "Står lära mot liv?") där jag apostroferas av kyrkoherden i Sofia Hans Ulfvebrand och dennes meningsfrände Marianne Blom. Rubrikens fråga är i varje fall bra, och den skickar jag gärna i retur att börja med.

Mina och KT:s värda läsare får själva reflektera kring texten - flera reflektioner är redan publicerade i kommentarsfältet (tack!). Jag kanske får tid att skriva ett ordentligt genmäle någon gång. Tack vare Ulfvebrands och Bloms trots allt vänliga (tack!) apostrofering ökar ju chansen att jag får en eventuella svarstext publicerad i KT.

Jag säger i alla fall redan nu som Ulfvebrand i ett personligt brev svarade på min kritik mot de tidigare inbjudningarna av "biskop" Spong till Sofia (om det ändå vore den himmelska vishetens) församling: "Vi ska inte förkasta personen för att vi förkastar hans åsikter." Aposteln ber oss ju tvärtom att be och tacka Gud för alla människor. Det hindrar inte att vissa åsikter faktiskt borde diskvalificera en person för uppgifter som just präst eller biskop.

Det tycker ju, handen på hjärtat, även t.ex. Helle Klein - och förmodligen Hans Ulfvebrand själv. Vilket å andra sidan inte betyder att vi, åtminstone inte jag, åter vill ta den världsliga makten till hjälp för att värna kyrkans bekännelse eller vår egen position. Och just nu är det sannerligen inte jag som representerar något slags maktposition. Men en kyrklig maktkamp är vi allesammans involverade i just nu, det stämmer.

Så, om ni ursäktar den inkvisitoriska tonen: Är det nygnosticism och förnekelse av evangeliets kärnord (om det blod som "utgjuts för många till syndernas förlåtelse") som ska diskvalificera för uppgiften som andlig ledare i Svenska kyrkan? Eller är det evangelisk-luthersk lära, liv och bekännelse?

Det handlar om ingenting mindre än vårt hopp för både tiden och evigheten. Är det detta blodlösa "evangelium" eller anti-evangelium våra barn och barnbarn ska få höra i kyrkor och bönhus? Eller ska Jesus fortfarande bli "målad för deras ögon" - härligt uttryck! - som korsfäst:

När jag skall lämna världen,
o, lämna du ej mig,
och låt vid hädanfärden
min blick ej släppa dig.
När vånda trycker anden
i sista kampens nöd,
kom då och lossa banden,
o Jesus, för din död.


Träd i min sista timma
själv för mitt öga fram.
Ack, låt mig då förnimma
din bild på korsets stam.
Dess drag jag då vill gömma
i djupet av min själ
och dödens smärta glömma.
Den så dör, han dör väl.


(SvPs1986 nr 144:5-6 som jag fick öva på "liturgisk orgel" igår. Dessa strofer bads i min barndom ofta från predikstolen efter tacksägelseringningen. En sed väl värd att återuppta. Memento mori. Memento XP).

Inga kommentarer: