Kvinnodag med en av bibelns hjältinnor

Påskvänner!

Så var det dags för internationella kvinnodagen, som i år sammanfaller med andra söndagen i fastan (ingen som har tänkt på en fasteljusstake?). Och den här årgången är det lämpligt nog tänkt att vi på ett särskilt sätt ska få möta en av bibelns hjältinnor, den kananeiska kvinnan, henne som lärjungarna ville visa bort (märkliga lärjungar egentligen, ni vet det där med barnen också) och som även Jesus behandlade så ytterst besynnerligt. Han visade visserligen INTE bort henne, som lärjungarna krävde, men var samtidigt så otroligt avvisande i sina uttryckssätt att det inte varit konstigt om kvinnan givit upp. Han kallar visserligen judarna för "förlorade får" (inte särskilt tjusigt), men i relation till "hundarna" kallas de ändå "barn" som har första tjing på brödet. Och hundar har ju sällan ansetts som särskilt heliga, om man säger så.

Samtidigt fick hon ju nu en lysande chans att "slänga käft" med Mästaren. Och det gjorde hon bra, så bra att han verkligen lyste upp och utbrast: "Kvinna, din tro är stor! Det ska bli som du vill!" För övrigt är det ju så med barn, åtminstone med våra, att det inte bara är småsmulor som dimper ner från borden. (Ett tag misstänkte vi minstingen för att riva ner bröd med flit för att lägga upp ett förråd under soffan, mer lättillgängligt för en som ännu inte lärt sej stå och gå!). Det kanske inte hade varit fel att ha lite hundar?

Stefan Gustavsson skriver fint om evangelietexten i Dagen. Jag noterar samtidigt att han inte säger ett ord om att kvinnan tillhörde ett folk som enligt Moses skulle "buntas ihop och slås ihjäl" (precis som judarna själva, faktiskt, men då protesterade ju Moses, vilket han uppenbarligen kunde ha gjort i fler fall), och vars utrotande Olof Edsinger rätt frejdigt fått försvara på CredoAkademins förlag ("Krigen i gamla testamentet"). Varken Jesus eller ens hans lärjungar tycks ju heller ha sett det som sin plikt att komplettera Josuas verk och döda kvinnan och hennes dotter. Men dylika avlivanden bör ju ha varit OK åtminstone fram till att Jesus föddes och avblåste utrotningen - eller hur är det nu? (Ni ser att man inte behöver tro som John Shelby Spong för att tänka kritiskt och ifrågasättande kring saker i bibeln. Just tron på en personlig Gud gör en verklig brottningskamp möjlig. "Om jag måste gå till rätta med dej, Herre, så behåller du ändå rätten", som Jeremia sa (Jer. 12). "Likväl måste jag tala med dej om vad som är rätt". Och någonting måste ändå Joh. 1:17 betyda även för en bibeltroende: "Genom Moses blev lagen given - nåden och Sanningen kom genom Jesus").

För Spong är bön meningslös - bara allmän meditation har en poäng. Och K-G Hammar löste ju teodiceproblemet (någon som märkte detta teologiska och filosofiska genombrott?) genom att förkunna att "hans Gud" (=gud?) inte hade kunnat stoppa tsunamin. Vackert så - det löser ju mycket av problemet med världens lidande - men därmed avskrev ju Hammar också hoppet om "nya himlar och en ny jord, efter hans löfte." När solen kallnar eller en stor meteor kraschlandar på jorden, då ÄR det slut, för gud lär inte orka göra något mer. Visst är det obegripligt att Jesus inte botade (eller botar) ALLA lidande människor, inte ens bland "de förlorade fåren av Israels hus". Det är verkligen en gåta, ett lidandets problem, som vi ska erkänna för vad det är. Men somliga biskopar berövar, fullt avsiktligt tycks det, lidande människor hoppet om en god och älskande Gud som både delar deras lidande här i tiden OCH en dag, på en ny jord, på ett tidigare okänt sätt "ska bo ibland dem", "vara hos dem", "torka alla tårar från deras ögon" och säga: "Se, jag gör allting nytt!" (Upp. 21). Att Christer Sturmark anser dylikt vara nonsens är inte konstigt - utan vidare kan man förstås inte ta något sådant för givet; det handlar om tro och förtroende. Men att biskopar som skulle försvara kyrkans tro aktivt monterar ner den - DET är på min ära högst besynnerligt, precis som Göran Skytte skriver i senaste Budis.

Nej, låt oss göra som den kanaaneiska kvinnan och hålla ut i bön till vår stundtals gåtfulle men gode Gud. (Läs gärna Leif Andersens fantastiska bok "Gud, varför sover du?" EFS-förlaget). Jag tror att det är hon som finns på altartavlan i Ersmarkskyrkan i Umeå där jag var medlem några år i början av millenniet. Försatt i en ljus, nordisk miljö av en finländsk konstnär (vill jag minnas). Hon är tyvärr namnlös, liksom den romerske officer vars tro Jesus också prisar, men bara för att evangelisterna utelämnade dessa gudfruktiga hedningars namn är de inte okända av vår Herre.

Gud mäter sin styrka med människans
och längtar att övervinnas.
Vi känner vår svaghet, men Herren är stark
och låter vår styrka finnas.