Påskvänner!
Om nu någon trodde att jag betraktade stiftschefer och biskopskandidater som några besynnerliga urdjur i sin amöbaliknande formlöshet, så tror den fel. Jag är likadan själv - skillnaden är möjligen den att jag inte ger mej ut för att vara biskop.
När jag nu erbjudits mellan en halvtids och en kvartstids kantorsvick i grannförsamligen, är jag ju i samma predikament som Hakon Långström & c:o. Ja, jag utsätts inte för offentliga utfrågningar - eller ens för någon anställningsintervju - men jag vet att jag, liksom när jag var aktiv som historielärare för 2 år sedan, låg ganska lågt med vad jag tyckte och tänkte i vissa frågor "för säkerhets skull liksom". Man vill ju inte bita den hand som föder en o.s.v.
Jag misstänker inte att jag kommer att ljuga om mina uppfattningar. Men jag misstänker att jag kommer att frestas ligga mera lågt om jag jobbar som kantor. Även utanför arbetstid.
Eller frestas och frestas - det kanske är nyttigt för mej som verkar så stor i truten (jag vet ;o) att dämpa mej lite grann? Vara lite mer varsam med orden? (Oj så fint det låter!).
Säkert är det så. Storordighet och andligt högmod är en svår frestelse. Och samtidigt - ja, försiktighet och anpasslighet ÄR frestelser, de också! "Försiktiga människor ska inte ha sanning - de ska ha soffa" (Kaj Munk, 1898-1944)
Utrannsaka mej, min Gud,
känn mitt hjärtas tankar.
Pröva mej, o Gud, i nåd,
kom och känn min oro.
Se om vägen som jag går
bort från dej mej leder.
Led mej då, o Herre, du
på den goda vägen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Ärlighet varar längst är ett beprövat råd. Och för att citera Luther: Ett gott samvete är den bästa huvudkudden.
Gud välsigne dig så att du med stor frimodighet svarar ärligt och behåller ett gott samvete.
Jag ber för dig.
Ja, svara på en rak fråga är kanske inte SÅ svårt ändå. (Jämförelsevis). Men det är när frågan aldrig ställs - när en viss inställning liksom förutsätts - som det blir knepigare. Och ett mycket aktivt deltagande i det offentliga samtalet i vissa frågor kan ju av många skäl anses olämpligt för en med uppdrag inom kyrkan - en del goda skäl, en del mindre goda. (Har man "rätt" åsikter anses det bra att man deltar, har man "fel" åsikter kan det fort stämplas som kränkande eller utestängande (ibland säkert med rätta - det är ju det som gör det så svårt)). Och så blir det att man ligger lågt, till dels av klokhet, till dels av feghet, tills man upptäcker att "den som tiger anses ha samtyckt" och det blir svårt att vrida sej ur. Man biter ju, som sagt, ogärna den hand som föder en.
Skicka en kommentar